Bilbos rätta jag
I tisdags hade filmen Hobbit: Smaus ödemark, den andra delen i Peter Jacksons trilogi om Bilbo, premiär. Men fram till den senaste nyöversättningen av Tolkiens verk var Bilbo en hob. Är det verkligen motiverat att byta namn på folkslaget?
Peter Jacksons andra film om Bilbo rullar över stad och land och påminner om att det inte bara är politisk korrekthet som hemsöker kulturlivet. Man skymtar också en korrekthet i mer bokstavlig mening; en slags opoetisk jakt på det riktiga.
I dag får till exempel Bilbo inte vara hob utan en hobbit. För det är den korrekta översättningen av hans folkslag enligt den nogsamma nyöversättning av J R R Tolkiens verk som Norstedts lät genomföra för några år sedan.
Då hurrade många Tolkienentusiaster över att Åke Ohlmarks halvsekelgamla översättning skulle fasas ut ur det allmänna medvetandet. En triumfartad avslutning på en mångårig rådbråkning av Ohlmarks gärning. Men från ett mer sansat perspektiv är frågan hur motiverad denna kampanda egentligen är. Ja, jag vet att Tolkien var ilsken över Ohlmarks översättning, och att denne anklagade Tolkiensällskapen för satanism. Likväl.
Ohlmark var obestridligen nonchalant med flera betydelsebärande nyanser i sin tolkning. Att ändra sådant är förstås bra, men det är en helt annan sak att ändra namn. Inte bara hoberna och deras Hobsala (nu Hobbinge) har utraderats, till och med namnet på helhetsverket är ändrat, från Sagan om ringen till Ringarnas herre. Vem blir gladare av det?
Visst, Tolkien utfärdade till och med instruktioner för hur hans böcker skulle översättas korrekt. Men Ohlmarks översättning är ett vid det här laget historiskt faktum. Han tog sig friheter med sitt material och det kan man ha åsikter om men det är knappast första gången i litteraturhistorien. Vad är Tolkiens hela värld om inte annat än just en massa friheter tagna med keltisk och forngermansk kultur?
Jo, jag är konservativ och just därför. Influenser som vandrar från en miljö till en annan måste inte tas upp i sin ”rena” form. Tvärtom, det vore en tråkigare värld att föreställa sig. Ibland anpassar sig former och uttryck till den kultur där de gör entré på ett sätt som varken är rationellt eller autentiskt. Ofta av ingen annan anledning än slumpen, ibland i form av en egensinnig översättare.
Under det halvsekel som har gått sedan hoberna presenterade sig för oss svenskar har de hunnit vinna sin egen autenticitet som just hober. Precis som Kalle Anka är mer äkta för oss än Donald Anka eller Musse Pigg mer autentisk än Micke Mus. Man får väl be en stilla bön att det dröjer innan Disneys värld faller offer för samma kriarättande jakobinism som Tolkiens. Jag vill inte veta det ”rätta” namnet på Ankeborg.
Bilbo är en hob.
Fredrik Haage är politiskt sakkunnig på Socialdepartementet och medlem i Svensk Tidskrifts redaktion.
Läs mer om Tolkiens böcker:
Tolkien en sagornas försvarare
av Johan Carlson
Människans ofullkomliga natur
av Emil Uddhammar