Bildning bara för eliten?

När liberala kultur- och ledarsidor förespråkar bildning kallas detta klassförakt. Kritikerna tycks mena att den breda allmänheten inte kan ta till sig Shakespeare utan borde nöja sig med Melodifestivalen och graffiti.

Bildning är ett förtryckarinstrument, som anses tillhöra den tid då eleverna fortfarande tilltalade läraren med “ja, magistern”. Så lät kritiken mot den kolumn om bildning som Jasenko Selimovic skrev i DN (18/3). Kolumnen togs förvisso emot med öppna armar på många håll. Samtidigt kritiserades den i vanlig ordning enligt uppfattningen att bildning är ett förlegat begrepp, som bygger på en trångsynt uppfattning om vad som är viktigt att veta och kunna.

Denna sorts kritik är inte ny, utan återkommer så fort bildning och kultur kommer på tal. Ett par exempel kan vara på sin plats.

Susanna Birgersson, även hon i DN, skrev i höstas en ledare om förslag på satsningar i kulturbudgeten. I stället för att lära ungdomarna i förorten att måla graffiti ansåg hon försynt att de borde få ta del av Shakespeare. Svaren kom som ett brev på posten och formulerades i stil med “Hur vågar du påstå att Shakespeare är bättre kultur än graffiti”. Dagens arena lät oss veta att DN:s kultursyn luktar klassförakt.

Samma dramaturgi utsattes Karin Olsson i Expressen för då hon (1/3) påpekade vad som är uppenbart för alla, och som kan kvantifieras i anslagna ekonomiska medel, nämligen att Sveriges Television satsar mer på nöjesprogram än på kulturella kvalitetsprogram. Från TV:s sida hänvisade man i vanlig ordning till att kultur minsann inte är något särintresse, något som endast är för en liten grupp “kulturintresserade”.

De som kritiserar Selimovic, Birgersson och Olsson utgår alla från samma grundtes. Att bildning, Shakespeare och kvalitetsprogram i TV inte är något för den breda allmänheten. Denna uppfattning bygger inte sällan på samma sorters, outtalade, förmodande, nämligen att massorna inte skulle kunna bilda sig eller ha några förutsättningar att förstå och därmed tillgodogöra sig Shakespeare. Därför får de nöja sig med flumskola, graffiti och Melodifestivalen som andlig spis.

Detta måste, om något, ses som ett uttryck för en förlegad, trångsynt för att inte säga föraktfull uppfattning om människan. Den bygger på att bildning och kultur bara är förbehållet ett kulturelitistiskt fåtal. Majoriteten av befolkningen får klara sig utan, det är ändå för svårt och komplicerat för dem. Den enskilda människans förmåga och plats i samhället antas därmed vara förutbestämd. Fast om man inte erbjuds en möjlighet att utforska litteraturens klassiker eller de stora teaterpjäserna, hur ska man någonsin veta vad man klarar att ta till sig och vad man uppskattar?

När våra offentliga intuitioner kollapsar och alla inte erbjuds möjligheten att vidga sina vyer får vi i Sverige, för att tala med Inger Enkvist (Skolan – ett svenskt högriskprojekt (2003)), ett land i vilket unga “inte längre bryter upp hemifrån för att utveckla sig till något bortom familjens horisont”. I stället blir de inlåsta i “den sociala och kulturella sfär där de föds”. Detta om något är förtyckande.

John Bergsten är engagerad i Moderata studenter.

Läs mer:
Skolan finns inte till för arbetsmarknadens skull av John Bergsten