Biologisk determinism är en fågelskrämma

Liberaler har goda skäl att förhålla sig skeptiska till genusteorier. Dessutom kan man vara liberal på mer än ett sätt, menar Patrik Lindqvist i en replik på Erika Aldenbergs ”Sanna liberaler tar avstånd från biologisk determinism”.

Det är naturligtvis orimligt att förneka existensen av rigida attitydbarriärer som på olika sätt hindrar många kvinnor. Fördomar bidrar aktivt till att reducera kvinnors handlingsutrymme i vissa sammanhang. Erika Aldenberg ger i sin artikel (21/8 -09) flera lämpliga exempel på områden där kvinnor missgynnas på grund av kön. I föreliggande artikel berörs emellertid inte frågan om könsdiskriminering. Frågan om de nämnda attitydbarriärerna kan anses konstituera maktstrukturer i någon koherent och vetenskaplig mening, kommer även den att utelämnas.¹ Istället ämnar jag uteslutande att reflektera över varför vissa liberaler ogärna sympatiserar med genusteorins paradigm. Hypotetiskt sett är det tämligen lätt att skönja minst två olika förklaringar bakom liberalernas skepsis.

För det första har många liberaler svårt att acceptera den retoriska fågelskrämma som den så kallade ”biologismen” utgör. Biologism definieras av feminister och genusteoretiker som en ideologi eller doktrin som hävdar att allt går att reducera till biologiska fakta. Individen är bara summan av sin DNA, dvs hennes identitet determineras in i minsta detalj av genetiska faktorer. Sociala faktorer spelar ingen roll överhuvudtaget. Endast biologin kan förklara vad en människa är. Lyckligtvis finns mig veterligen inte någon som omhuldar en sådan doktrin. Biologism är därför blott en pejorativ term som saknar substans i realiteten. Vi har i det närmaste att göra med en övertalningsdefinition. Genusteoretiker och radikalfeminister försöker således på ett ohederligt sätt att trycka tillbaka de debattörer (ofta med bakgrund inom naturvetenskapen) som lyfter fram genetiska och evolutionsbiologiska förklaringar till könsskillnader.

Att genusteoretiker visat sig ha synnerligen svårt att förhålla sig till diverse naturvetenskapliga discipliner som genetik, neurovetenskap, evolutionär psykologi etc. gör att det är svårt att ta genusteorin på allvar. Motståndet är ofta ideologiskt färgat av vänstertyngd retorik och underbyggs sällan av vetenskaplig evidens. Genusteoretiker säger sig vara intresserade av att förstå människan, men avvisar märkligt nog kategoriskt de enorma vetenskapliga framsteg som gjorts inom exempelvis genetiken och neurovetenskapen de senast trettio åren. Ofta tecknar genusteoretiker bilden av människan som en helt unik art vars beteenden, dispositioner etc. är helt oberoende av hennes DNA. Ett gott exempel på detta är när genusgurun Ingemar Gens på fullt allvar hävdar att den enda naturliga skillnaden mellan kvinnor och män (bortsett från ”reproduktionsapparaturen”) är att män är lite bättre på kast med liten boll. Ett sådant påstående är onekligen tragikomiskt.

Olyckligtvis finns det dessutom en tråkig tendens att genusteorin ibland tangerar vad som skulle kunna betecknas som ”sociologism”, dvs. doktrinen att allt kan reduceras till att enbart vara sociala fenomen. Allt är bara sociala konstruktioner. En sådan relativistisk doktrin vore inte bara katastrofal för den seriösa feminismen, utan även ett hån mot vetenskapen i stort.

Det finns ingen reell konflikt mellan feminismens normativa mål och den naturvetenskapliga bilden av människan. Naturvetenskapen implicerar inte någon normativ politisk tes. Steven Pinker professor i kognitiv psykologi vid Harvard universitetet, påpekar korrekt att motsättningen mellan feminismens mål och naturvetenskapens beskrivning av människans natur är chimär. Pinker skriver: ”Jämlikhet grundar sig inte på det empiriska antagandet att människor är skapta likadana, utan på den moraliska principen att ingen individ ska behandlas blott som en representant för sin grupp utan som en person i sin egen rätt.”² Förutsatt att feminismens mål definieras som Pinker gör föreligger alltså ingen konflikt.

För det andra, och detta är mer intrikat, har vissa liberalers ovilja att acceptera genusteorier med tillhörande politisk verktygslåda, sitt ursprung i hur man ser på frihet. Motsättningen mellan två olika frihetsdoktriner åskådliggörs i Isaiah Berlins essä ”Två frihetsbegrepp”. Berlin gör en fundamental distinktion mellan negativ och positiv frihet. Negativ frihet definieras förenklat som ”frihet från tvång”. Frihet i denna betydelse är området inom vilket en individ kan handla ohindrad av andra. Ofrihet eller tvång innebär att människor medvetet reducerar min sfär av icke-intrång. Jag är inte ofri i denna bemärkelse enligt Berlin, om jag är oförmögen att ”hoppa tre meter upp i luften” eller har svårigheter att förstå ”de dunklare sidorna hos Hegel”.³ Den negativa frihetens försvarare har försökt att skapa en privat sfär av icke-intrång. Upprättandet av en privat och en politisk sfär har setts som ett nödvändigt skydd mot godtyckligt statligt tvång. Klassiska liberaler och kontemporära libertarianer värnar idealet om en privat sfär av icke-intrång.

Positiv frihet handlar om individens önskan att vara sin egen herre. Individens preferenser och ideal skall vara produkter av hennes egen tankekraft. Hennes beslut och värderingar skall inte färgas av omgivningen. Hennes liv skall genomgående präglas av autonomi.⁴ Positiv frihet är alltså synonymt med en form av emancipation. Människan skall genomgå en existentiell pånyttfödelse. Drömmen om att bli sin egen herre återfinns hos exempelvis Jean-Jacques Rousseau och Simone de Beauvoir. Det positiva frihetsidealet finns i olika varianter hos både socialliberaler och socialister. Den positiva frihetsdoktrinen har gjort stora politiska och intellektuella landvinningar under 1900-talet. Samtida samhällsanalys präglas inte sällan av strukturella maktanalyser djupt färgade av den normativa ambitionen att göra människan autonom. Genusteorin innefattar en sådan politisk strävan, vilket bidragit till ifrågasättandet av dess vetenskaplighet.⁵

Privat/politisk-distinktionen anses av genusteoretiker skapa hinder för de politiska ingrepp som syftar till att bryta ned vissa sociala mönster. Det privata ses som politiskt av anledningen att det finns ”makt” inom den privata sfären. ”Makt” i familjerelationer måste bli föremål för politisk intervention om individen skall kunna omstöpas och bli fri, enligt kritiker av distinktionen. All makt anses vara politisk. Positiv frihet handlar ofta om att ta kontroll över de spontana ordningar som den negativa friheten genererar.

Obligatorisk genuspedagogik är ett exempel på hur autonomi sägs kunna upprättas. Klassiska liberaler bestrider naturligen detta då autonomi inte är ett politiskt mål för dem. Individens utveckling av en identitet bör enligt dem ske spontant och inte göras till föremål för genuspolitik. I grunden har vi att göra med två skilda synsätt inom den liberala tankefamiljen. J.S. Mill, som Aldenberg tar som sin ideologiska utgångspunkt, tillhör som bekant den socialliberala falangen.

När Aldenberg hävdar att sanna liberaler bör ta avstånd från biologisk determinism så är det sammanfattningsvis komplicerat av åtminstone två skäl. För det första är biologisk determinism en retorisk fågelskrämma. Att använda sig av tom retorik drabbar i första hand försvarare av genusteori och seriös feminism. För det andra är det viktigt att uppmärksamma att det finns en grundläggande skillnad mellan olika liberalers perspektiv på individens frihet.

Patrik Lindqvist är fd politisk sekreterare vid moderaternas riksdagskansli. Han har tidigare bl.a. författat Timbro-rapporten ”Om Hayek och radikalfeminismen”.

——
Noter:
¹ Anledningen till att denna fråga utelämnas i sammanhanget är att den kräver en mer akademisk ansats för att kunna behandlas rättvist. Genusteorins släktskap med marxistisk samhällsteori i synnerhet och strukturalism i allmänhet, bidrar dock till att liberaler är skeptiska till genusteori.
² Pinker, 2006. s. 353.
³ Berlin, 1984. s. 133.
⁴ Ibid. s. 142f.
⁵ Helen Lindbergs avhandling Only Women Bleed? A Critical Reassessment of Comprehensive Feminist Social Theory är ett bra exempel. Lindberg blottlägger stora svagheter inom genusparadigmet. Feministiska samhällsteorier innehåller ofta allvarliga internteoretiska problem och brister ifråga om objektivitet.

Referenser:
Berlin, Isaiah (1984) Fyra essäer om frihet. Stockholm: Ratio
Pinker, Steven (2006) Ett oskrivet blad – och andra myter om människans natur. Stockholm: Natur och kultur