Birger Hagård; Demokratiens innehåll
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BIRGER HAGÅRD:
Demokratiens innehåll
I USA utkomförra året ett uppmärksammat
statsvetenskapligt arbete av en svensk
orskare, Claes G Ryn. Det presenteras av
docent Birger Hagård. Ryn lämnade Sverige
där det enligt hans mening intefanns plats
år oliktänkande inom hans
vetenskapsområde. Han vill med boken skapa
teoretisk och terminologisk klarhet om
demokratien genom att ställa denna i relation
till människans krav på ett moraliskt liv.
Han genomför sina resonemang i polemik
mot Rousseau, som banat vägenför
majoritetsförtryck och diktatur i massans
namn. Den verkliga demokratien måste utgå
från etisk självdisciplin. Därmed står det
klart att demokrati inte kan vara detsamma
som ohämmadfolkvilja eller extrema
frihetskrav.
Det är en truism att påstå, att begreppet
”demokrati” används slarvigt i den politiska
diskussionen. Ej heller bland statsvetarna eller politiska filosofer är begreppet entydigt.
Bland teoretikerna finns det främst två
grupper. Den ena utgår från beslutsprocessen, dvs anser det nödvändigt att olika meningar kanaliseras genom vissa bestämda
procedurer, som leder fram till beslut. Den
andra gruppen gör i Rousseaus anda gällande, att det finns en spontan ”folkvilja”, dvs
en för alla individer gemensam kollektiv eller total viUa, som skall råda.
Den senare synen återfinns ofta i revolutionära sammanhang. Många känner sig kallade att uttolka vad som är den ”sanna” folkviljan. För marxister blir frihet och demokrati i västerländsk mening endast chimärer.
Verklig frihet och demokrati finns endast i
det socialistiska eller kommunistiska samhället, där ”folket” behärskar ekonomien och
kapitalismen har avskaffats. För talesmännen i den första gruppen åter har ofta deltagandet i omröstningarna varit av avgörande
betydelse. Det gäller att få så många medborgare som möjligt att engagera sig i omröstningen eller valet. Då förverkligas demokratien. Detta är den klassiska demokratisynen.
l nära anslutning till detta synsätt står majoritetsprincipen. Majoriteten, 51-49, skall
bestämma utan restriktioner. Den principen
ligger bakom parlamentarismens krav. Under det senaste decenniet har vi också kunnat bevittna hur i Sverige majoritetsprincipen ytterligare apostroferats i kommuner
och landsting. Segraren, de 51, tar allt: ordförande- och viceordförandeposter i styrelser och nämnder och besätter landstingsJ
336
och kommunalrådsposter. Förloraren, de
49, får nöja sig med ”insyn” och oppositionsrådsposter. Sålunda har alltså den fulländade demokratien uppnåtts! Men är det verkligen fullt så enkelt? Är det bara en fråga om
kvantitet? Måste inte en demokrati också ha
ett kvalitativt innehåll?
Förra året utkom i USA ett arbete, som på
ett väsentligt sätt bidrar till att fördjupa demokratidebatten. Boken heter ”Democracy
and the Ethical Life. A Philosophy of Politics
and Community” (Louisiana State University Press, 1978) och har skrivits av en ung
svensk for kare, Claes G Ryn, numera assistant professor i statskunskap vid det välrenommerade Catholic University of America
i Washington, DC. Boken har fått ett översvallande mottagande i recensionerna i USA
och förtjänar förvisso att också ingående studeras i Europa och inte minst av Ryns egna
landsmän.
Claes G Ryn är född 1943 i Norrköping
och tog sin fil kand i Uppsala, där han också
påbörjade doktorandstudier i statskunskap.
I Sverige var han en av grundarna av Konservativt Ideforum och dess förste ordförande. Tillsammans med Bertil Häggman publicerade han 1971 den ganska uppmärksammade boken ”Nykonservatismen i USA”.
Stugan blev honom emellertid så småningom bokstavligt talat för trång, då det – som
han säger – stod klart, att ”my rejection of
positivism and moral relativism, which has a
monopoly in Swedish academic circles,
would seriously impair, not to say preclude,
a carcer of scholarship in my own country”.
Ryn fick i stället möjligheter att fullfölja sina
akademiska studier i USA med stöd av Russell Kirk, en av samtidens främsta idehistoriker, och Rene de Visme Williamson. Ryn
fick uppleva ”a very hospitable country with
room for more than one school of thought”,
som han en aning maliciöst uttrycker det i
sitt förord.
Etikens roll
Syftet med Ryns studie är enligt hans egna
ord att bidra till att återställa en teoretisk och
terminologisk klarhet beträffande demokratien genom att ställa den i relation till människans krav på ett moraliskt liv. Under anslut·
ning till kristna föreställningar går Ryn tillbaka till Platon och Aristoteles i sina försök
att utveckla en etisk förklaring av demokra·
tien. Han är också klart inspirerad av amerikanska tänkare som Irving Babbitt och Paul
Elmer More.
Ryn vill fastställa demokratiens kvalitet,
inte bara nöja sig med kvantiteten. Teoretiker som Robert Dahl, Anthony Downs, Alf
Ross och Herbert Tingsten har, menar Rvn,
en fundamental svaghet gemensam. De äg·
nar sig åt ”proceduralism” och ställer intt
folkstyret i relation till människans moraliska bestämmelse.
Människan skiljer sig från alla andra varelser. Hon har en känsla för rättfärdighet.
Det finns hos henne en strävan efter att uppnå det universellt goda för människorna.
Människan har ett etiskt samvete, som ger
henne en känsla för vad som är rätt och vad
som är fel, när hon står vacklande. LibfuUt
är det inte särskilt lätt att vandra den rätta
vägen. Människanaturen är duali tisk. Gent·
emot strävan att uppnå de långsiktiga målen
står människans egoism och kortsiktiga
intressen. Det finns hos människan ett högre
jag och ett lägre jag, motsatsparet yin och
1ang för att använda österländsk terminologi.
Men människan är inte bara en moralisk
utan också en social varelse. Det är naturligt
för henne att samverka med andra och att
ingå ien gemenskap. Men gemenskapen förutsätter harmoni. I varje samhälle finns en
rad aktiviteter. Graden av civilisation avgörs
av den utsträckning, i vilket samhället strä-
var efter att fullfölja sitt etiska mål. Ett samhälle kan vara effektivt och ekonomiskt
avancerat men kan ändå inte betraktas som
fullt civiliserat, om inte effektiviteten inriktas på att förverkliga de etiska målsättningarna, menar Ryn. ”Gemenskap är mänsklig
förening under ledning av det etiska samvetet.”
För den enskilda människan gänar samvetet som en ”inner check”, som försöker motverka lägre böjelser och utsätta våra impulser för en etisk prövning. Men även om samvetet anger riktningen hur vi bör handla för
au uppnå det goda, kan det ändå vara svårt
att konkret utforma handlingssättet så att
det står i överensstämmelse med principen.
Därvidlag har vi dock en viss hjälp av traditionen och det yttre tryck på människan ,
som utövas av uppställda regler, vilka vi inte
kan vara förutan . I detta sammanhang skulle det vara värt att diskutera legitimiteten
hos lagar och förordningar. Ryn gör det inte
närmare. Det är uppenbart, att mycket av
lagstiftningsraseriet i t ex det svenska samhället står i dålig samklang med strävandena
att åstadkomma en värdegemenskap. Då la- 337
gar och förordningar ensidigt utformas för
att gynna en grupp på andras bekostnad ,
leder det till disharmoni i samhället och
minskar känslan av gemenskap. Då lagar utfärdas, som inte står i överensstämmelse
med rättskänslan hos många medborgare,
minskar självfallet tilltron till lagstiftarna
och gemenskapen luckras upp. Från den utgångspunkten inger det överdrivna svenska
förbudssamhället allvarliga farhågor.
Gemenskap
Vilken styrelse svarar bäst mot etikens krav?
För Ryn som västerlänning är svaret givet:
demokrati. Själva gemenskapens ide uttrycks i demokratien . Den är ”the apex of
associated human Iife”. Men Ryn gör samtidigt sina reservationer. Det kan inte hävdas
generellt, att demokratien i sig är överlägsen
alla andra styrelseformer. Han erinrar om
Aristoteles ord , att det inte finns någon styrelse, som är lämpad för alla omständigheter. Demokrati är en realistisk styrelseform
för Europa och Nordamerika, men i t ex Afrika saknar de flesta folk den speciella typ av
politisk mognad, som krävs för att demokratien skall kunna förverkligas. Ryn påminner
också helt riktigt om att demokratien i Västerlandet historiskt och internationellt inte
är någon regel utan snarare ett undantag.
På samma sätt som samvetet utgör en ”inner check” för den enskilda människan och
prövar hennes handlingsnormer, då hon
slits mellan sitt högre och lägre jag, mellan
gott och ont, behövs också ”checks and balances” i samhället. I likhet med Rousseau
ställer Ryn frågan hur en styrelse kan åstad·-
338
kommas för att svara mot etikens krav. Rousseaus svar var la volonte generale, den allmänna viljan eller folkviljan. Men för Ryn är
svaret lika bestämt den konstitutionella demokratien. En stor del av Ryns arbete ägnas
åt kritik av Rousseaus demokratisyn, som
står i bjärt kontrast till Ryns uppfattning.
Enligt Rousseau var människan god i naturtillståndet. Ondskan kom först, då hon
tvingades in i samhället, som alltså var att
betrakta som en artificiell skapelse. Följaktligen såg Rousseau alla hinder för den spontana folkviljan som något av ondo. Efter en
ingående analys konstaterar Ryn , att Rousseaus berömda arbete ”Samhällsfördraget”
har mycket tvivelaktigt värde för den demokratiska teorien och som inspirationskälla
för politiskt handlande. Resonemangen om
allmänviljan bygger på en helt utopisk människosyn. Om Platon kan sägas ha överskattat människans förmåga att lösa sitt moraliska dilemma, måste Rousseaus filosofi, som
så enkelt utgår från den mänskliga naturens
godhet, sägas grovt ignorera individens och
folkens behov av moralisk självdisciplin.
Rousseau anklagas för att ha berett vägen
inte för en moraliskt inspirerad ordning
utan för godtycke. Rousseau har banat vä-
gen för majoritetsförtryck och diktatur i
massans namn.
Ryn instämmer i Edmund Burkes ord, att
ju mindre av inre kontroll, som finns hos
individen, desto mer behövs av yttre kontroll
från samhällets sida. Om Rousseaus ideer
följs , leder den allmänna viljan, som ju inte
kan bindas av någon högre moral eller auktoritet, lätt till ett godtyckligt uttryckande av
en majoritetsuppfattning. Och till sist måste
någon ”tolka” folkets vilja och göra anspill
på att handla för det gemensamma bästa
Det enkla konststycket hos Rousscau att pJa.
cera skulden för alla brister inte hos indiVJO
den utan hos samhället har gett honom
många efterföljare. I Ryns ögon blir Rousseau en orealistisk utopist, som ställt till med
långt mera skada än nytta. ”Hans politiska
tänkande är mer smickrande än realistiskt.”
Maktfördelning
I motsats till Rousseau betonar Ryn, att den
demokratiska teorien måste utgå från människans behov av etisk självdisciplin. Därför
blir den konstitutionella demokratien den
styrelseform, som bäst svarar mot männ~
skans behov. I stället för att bereda väg för
en ohämmad folkvilja, som ofta bygger p1
tillfälliga känslorus och propagandisters
triumfer, måste restriktioner finnas, vilka
gör det möjligt att stanna upp och tänka
efter vilka konsekvenserna kan bli av ett visst
handlande. Detta kan ske genom olika mekanismer som t ex en reell maktfördelning,
skydd för minoriteter genom krav på kvalif~
cerad majoritet vid beslutsfattande, möjlig·
heter för minoriteter att som i Danmark genom folkomröstningar kunna stjälpa lagar,
som stiftats av folketingets majoritet.
Också decentraliseringen spelar en väsent·
lig roll. Verklig gemenskap kan aldrig existera i en oidentifierad massa av individer. Gemenskapen kommer främst till uttryck i de
små grupperna, i familjen, församlingen.
skolan, föreningen. Det är där som människornas lojaliteter i första hand är förankrade. Det är delarna, som bär upp helheten.
Även andra demokratiens teoretiker, som
har andra utgångspunkter än Ryn, kan förena sig med honom i denna tanke. Han citerar med gillande Robert Dahl: ”Om en fråga
bäst kan handhas av en demokratisk organisation, se då alltid till att den handhas av den
minsta organisation, som kan hantera den
på ett tillfredsställande sätt.” Många exempel skulle kunna anföras för riktigheten i
denna tes. Det är tankegångar av detta slag,
som ligger bakom reaktionen på många håll
mot övertron på de stora enheternas förmå-
ga att kunna lösa problem. Det förefaller
som om denna övertro i vårt land gjorde sig
särskild bred på 1960-talet, då bl a den olycksaliga kommunreformen genomfördes!
Ryn finner att mycket av den konstitutionella demokratiens ideer har förverkligats i
USA, men också där har funnits och finns
tendenser att slå in på den breda vägen i
Rousseauansk anda. Thomas Jefferson står
som företrädare framför andra för den plebiscitära demokratien i USA, men också i
dag finns det efterföljare på liberalt håll,
339
som pläderar för en ny ”Caesarism”, en egalitär demokrati.
Ryns arbete ger uttryck för en genomtänkt helhetssyn, som alltför ofta lyser med
sin frånvaro i den svenska debatten. Vi har
länge lidit under extremernas tyranni. På
1960-talet och i början av 1970-talet gjorde
vulgärmarxismen sig bred, och därefter har
stundom lika onyanserade krav på frihet
gjorts gällande utan att begreppets innebörd
blivit närmare klargjord. Inte minst mot bakgrund av vår rätt eländiga nya författning
och allt svulstigt tal om ”kommunal demokrati” etc är det angeläget att få till stånd en
seriös debatt om demokratiens innebörd.
Ryns tankar kan därvidlag utgöra en god
utgångspunkt. I ett avseende vill man dock
hoppas, att han har fel. Inte har det väl ändå
gått så långt i konformismens tecken, att det
inte inom samhällsvetenskaperna i Sverige
skulle finnas rum för den vetenskapssyn ,
som han företräder? Vore det så, vore det
riktigt illa.
Demokratiens innehåll
I USA utkomförra året ett uppmärksammat
statsvetenskapligt arbete av en svensk
orskare, Claes G Ryn. Det presenteras av
docent Birger Hagård. Ryn lämnade Sverige
där det enligt hans mening intefanns plats
år oliktänkande inom hans
vetenskapsområde. Han vill med boken skapa
teoretisk och terminologisk klarhet om
demokratien genom att ställa denna i relation
till människans krav på ett moraliskt liv.
Han genomför sina resonemang i polemik
mot Rousseau, som banat vägenför
majoritetsförtryck och diktatur i massans
namn. Den verkliga demokratien måste utgå
från etisk självdisciplin. Därmed står det
klart att demokrati inte kan vara detsamma
som ohämmadfolkvilja eller extrema
frihetskrav.
Det är en truism att påstå, att begreppet
”demokrati” används slarvigt i den politiska
diskussionen. Ej heller bland statsvetarna eller politiska filosofer är begreppet entydigt.
Bland teoretikerna finns det främst två
grupper. Den ena utgår från beslutsprocessen, dvs anser det nödvändigt att olika meningar kanaliseras genom vissa bestämda
procedurer, som leder fram till beslut. Den
andra gruppen gör i Rousseaus anda gällande, att det finns en spontan ”folkvilja”, dvs
en för alla individer gemensam kollektiv eller total viUa, som skall råda.
Den senare synen återfinns ofta i revolutionära sammanhang. Många känner sig kallade att uttolka vad som är den ”sanna” folkviljan. För marxister blir frihet och demokrati i västerländsk mening endast chimärer.
Verklig frihet och demokrati finns endast i
det socialistiska eller kommunistiska samhället, där ”folket” behärskar ekonomien och
kapitalismen har avskaffats. För talesmännen i den första gruppen åter har ofta deltagandet i omröstningarna varit av avgörande
betydelse. Det gäller att få så många medborgare som möjligt att engagera sig i omröstningen eller valet. Då förverkligas demokratien. Detta är den klassiska demokratisynen.
l nära anslutning till detta synsätt står majoritetsprincipen. Majoriteten, 51-49, skall
bestämma utan restriktioner. Den principen
ligger bakom parlamentarismens krav. Under det senaste decenniet har vi också kunnat bevittna hur i Sverige majoritetsprincipen ytterligare apostroferats i kommuner
och landsting. Segraren, de 51, tar allt: ordförande- och viceordförandeposter i styrelser och nämnder och besätter landstingsJ
336
och kommunalrådsposter. Förloraren, de
49, får nöja sig med ”insyn” och oppositionsrådsposter. Sålunda har alltså den fulländade demokratien uppnåtts! Men är det verkligen fullt så enkelt? Är det bara en fråga om
kvantitet? Måste inte en demokrati också ha
ett kvalitativt innehåll?
Förra året utkom i USA ett arbete, som på
ett väsentligt sätt bidrar till att fördjupa demokratidebatten. Boken heter ”Democracy
and the Ethical Life. A Philosophy of Politics
and Community” (Louisiana State University Press, 1978) och har skrivits av en ung
svensk for kare, Claes G Ryn, numera assistant professor i statskunskap vid det välrenommerade Catholic University of America
i Washington, DC. Boken har fått ett översvallande mottagande i recensionerna i USA
och förtjänar förvisso att också ingående studeras i Europa och inte minst av Ryns egna
landsmän.
Claes G Ryn är född 1943 i Norrköping
och tog sin fil kand i Uppsala, där han också
påbörjade doktorandstudier i statskunskap.
I Sverige var han en av grundarna av Konservativt Ideforum och dess förste ordförande. Tillsammans med Bertil Häggman publicerade han 1971 den ganska uppmärksammade boken ”Nykonservatismen i USA”.
Stugan blev honom emellertid så småningom bokstavligt talat för trång, då det – som
han säger – stod klart, att ”my rejection of
positivism and moral relativism, which has a
monopoly in Swedish academic circles,
would seriously impair, not to say preclude,
a carcer of scholarship in my own country”.
Ryn fick i stället möjligheter att fullfölja sina
akademiska studier i USA med stöd av Russell Kirk, en av samtidens främsta idehistoriker, och Rene de Visme Williamson. Ryn
fick uppleva ”a very hospitable country with
room for more than one school of thought”,
som han en aning maliciöst uttrycker det i
sitt förord.
Etikens roll
Syftet med Ryns studie är enligt hans egna
ord att bidra till att återställa en teoretisk och
terminologisk klarhet beträffande demokratien genom att ställa den i relation till människans krav på ett moraliskt liv. Under anslut·
ning till kristna föreställningar går Ryn tillbaka till Platon och Aristoteles i sina försök
att utveckla en etisk förklaring av demokra·
tien. Han är också klart inspirerad av amerikanska tänkare som Irving Babbitt och Paul
Elmer More.
Ryn vill fastställa demokratiens kvalitet,
inte bara nöja sig med kvantiteten. Teoretiker som Robert Dahl, Anthony Downs, Alf
Ross och Herbert Tingsten har, menar Rvn,
en fundamental svaghet gemensam. De äg·
nar sig åt ”proceduralism” och ställer intt
folkstyret i relation till människans moraliska bestämmelse.
Människan skiljer sig från alla andra varelser. Hon har en känsla för rättfärdighet.
Det finns hos henne en strävan efter att uppnå det universellt goda för människorna.
Människan har ett etiskt samvete, som ger
henne en känsla för vad som är rätt och vad
som är fel, när hon står vacklande. LibfuUt
är det inte särskilt lätt att vandra den rätta
vägen. Människanaturen är duali tisk. Gent·
emot strävan att uppnå de långsiktiga målen
står människans egoism och kortsiktiga
intressen. Det finns hos människan ett högre
jag och ett lägre jag, motsatsparet yin och
1ang för att använda österländsk terminologi.
Men människan är inte bara en moralisk
utan också en social varelse. Det är naturligt
för henne att samverka med andra och att
ingå ien gemenskap. Men gemenskapen förutsätter harmoni. I varje samhälle finns en
rad aktiviteter. Graden av civilisation avgörs
av den utsträckning, i vilket samhället strä-
var efter att fullfölja sitt etiska mål. Ett samhälle kan vara effektivt och ekonomiskt
avancerat men kan ändå inte betraktas som
fullt civiliserat, om inte effektiviteten inriktas på att förverkliga de etiska målsättningarna, menar Ryn. ”Gemenskap är mänsklig
förening under ledning av det etiska samvetet.”
För den enskilda människan gänar samvetet som en ”inner check”, som försöker motverka lägre böjelser och utsätta våra impulser för en etisk prövning. Men även om samvetet anger riktningen hur vi bör handla för
au uppnå det goda, kan det ändå vara svårt
att konkret utforma handlingssättet så att
det står i överensstämmelse med principen.
Därvidlag har vi dock en viss hjälp av traditionen och det yttre tryck på människan ,
som utövas av uppställda regler, vilka vi inte
kan vara förutan . I detta sammanhang skulle det vara värt att diskutera legitimiteten
hos lagar och förordningar. Ryn gör det inte
närmare. Det är uppenbart, att mycket av
lagstiftningsraseriet i t ex det svenska samhället står i dålig samklang med strävandena
att åstadkomma en värdegemenskap. Då la- 337
gar och förordningar ensidigt utformas för
att gynna en grupp på andras bekostnad ,
leder det till disharmoni i samhället och
minskar känslan av gemenskap. Då lagar utfärdas, som inte står i överensstämmelse
med rättskänslan hos många medborgare,
minskar självfallet tilltron till lagstiftarna
och gemenskapen luckras upp. Från den utgångspunkten inger det överdrivna svenska
förbudssamhället allvarliga farhågor.
Gemenskap
Vilken styrelse svarar bäst mot etikens krav?
För Ryn som västerlänning är svaret givet:
demokrati. Själva gemenskapens ide uttrycks i demokratien . Den är ”the apex of
associated human Iife”. Men Ryn gör samtidigt sina reservationer. Det kan inte hävdas
generellt, att demokratien i sig är överlägsen
alla andra styrelseformer. Han erinrar om
Aristoteles ord , att det inte finns någon styrelse, som är lämpad för alla omständigheter. Demokrati är en realistisk styrelseform
för Europa och Nordamerika, men i t ex Afrika saknar de flesta folk den speciella typ av
politisk mognad, som krävs för att demokratien skall kunna förverkligas. Ryn påminner
också helt riktigt om att demokratien i Västerlandet historiskt och internationellt inte
är någon regel utan snarare ett undantag.
På samma sätt som samvetet utgör en ”inner check” för den enskilda människan och
prövar hennes handlingsnormer, då hon
slits mellan sitt högre och lägre jag, mellan
gott och ont, behövs också ”checks and balances” i samhället. I likhet med Rousseau
ställer Ryn frågan hur en styrelse kan åstad·-
338
kommas för att svara mot etikens krav. Rousseaus svar var la volonte generale, den allmänna viljan eller folkviljan. Men för Ryn är
svaret lika bestämt den konstitutionella demokratien. En stor del av Ryns arbete ägnas
åt kritik av Rousseaus demokratisyn, som
står i bjärt kontrast till Ryns uppfattning.
Enligt Rousseau var människan god i naturtillståndet. Ondskan kom först, då hon
tvingades in i samhället, som alltså var att
betrakta som en artificiell skapelse. Följaktligen såg Rousseau alla hinder för den spontana folkviljan som något av ondo. Efter en
ingående analys konstaterar Ryn , att Rousseaus berömda arbete ”Samhällsfördraget”
har mycket tvivelaktigt värde för den demokratiska teorien och som inspirationskälla
för politiskt handlande. Resonemangen om
allmänviljan bygger på en helt utopisk människosyn. Om Platon kan sägas ha överskattat människans förmåga att lösa sitt moraliska dilemma, måste Rousseaus filosofi, som
så enkelt utgår från den mänskliga naturens
godhet, sägas grovt ignorera individens och
folkens behov av moralisk självdisciplin.
Rousseau anklagas för att ha berett vägen
inte för en moraliskt inspirerad ordning
utan för godtycke. Rousseau har banat vä-
gen för majoritetsförtryck och diktatur i
massans namn.
Ryn instämmer i Edmund Burkes ord, att
ju mindre av inre kontroll, som finns hos
individen, desto mer behövs av yttre kontroll
från samhällets sida. Om Rousseaus ideer
följs , leder den allmänna viljan, som ju inte
kan bindas av någon högre moral eller auktoritet, lätt till ett godtyckligt uttryckande av
en majoritetsuppfattning. Och till sist måste
någon ”tolka” folkets vilja och göra anspill
på att handla för det gemensamma bästa
Det enkla konststycket hos Rousscau att pJa.
cera skulden för alla brister inte hos indiVJO
den utan hos samhället har gett honom
många efterföljare. I Ryns ögon blir Rousseau en orealistisk utopist, som ställt till med
långt mera skada än nytta. ”Hans politiska
tänkande är mer smickrande än realistiskt.”
Maktfördelning
I motsats till Rousseau betonar Ryn, att den
demokratiska teorien måste utgå från människans behov av etisk självdisciplin. Därför
blir den konstitutionella demokratien den
styrelseform, som bäst svarar mot männ~
skans behov. I stället för att bereda väg för
en ohämmad folkvilja, som ofta bygger p1
tillfälliga känslorus och propagandisters
triumfer, måste restriktioner finnas, vilka
gör det möjligt att stanna upp och tänka
efter vilka konsekvenserna kan bli av ett visst
handlande. Detta kan ske genom olika mekanismer som t ex en reell maktfördelning,
skydd för minoriteter genom krav på kvalif~
cerad majoritet vid beslutsfattande, möjlig·
heter för minoriteter att som i Danmark genom folkomröstningar kunna stjälpa lagar,
som stiftats av folketingets majoritet.
Också decentraliseringen spelar en väsent·
lig roll. Verklig gemenskap kan aldrig existera i en oidentifierad massa av individer. Gemenskapen kommer främst till uttryck i de
små grupperna, i familjen, församlingen.
skolan, föreningen. Det är där som människornas lojaliteter i första hand är förankrade. Det är delarna, som bär upp helheten.
Även andra demokratiens teoretiker, som
har andra utgångspunkter än Ryn, kan förena sig med honom i denna tanke. Han citerar med gillande Robert Dahl: ”Om en fråga
bäst kan handhas av en demokratisk organisation, se då alltid till att den handhas av den
minsta organisation, som kan hantera den
på ett tillfredsställande sätt.” Många exempel skulle kunna anföras för riktigheten i
denna tes. Det är tankegångar av detta slag,
som ligger bakom reaktionen på många håll
mot övertron på de stora enheternas förmå-
ga att kunna lösa problem. Det förefaller
som om denna övertro i vårt land gjorde sig
särskild bred på 1960-talet, då bl a den olycksaliga kommunreformen genomfördes!
Ryn finner att mycket av den konstitutionella demokratiens ideer har förverkligats i
USA, men också där har funnits och finns
tendenser att slå in på den breda vägen i
Rousseauansk anda. Thomas Jefferson står
som företrädare framför andra för den plebiscitära demokratien i USA, men också i
dag finns det efterföljare på liberalt håll,
339
som pläderar för en ny ”Caesarism”, en egalitär demokrati.
Ryns arbete ger uttryck för en genomtänkt helhetssyn, som alltför ofta lyser med
sin frånvaro i den svenska debatten. Vi har
länge lidit under extremernas tyranni. På
1960-talet och i början av 1970-talet gjorde
vulgärmarxismen sig bred, och därefter har
stundom lika onyanserade krav på frihet
gjorts gällande utan att begreppets innebörd
blivit närmare klargjord. Inte minst mot bakgrund av vår rätt eländiga nya författning
och allt svulstigt tal om ”kommunal demokrati” etc är det angeläget att få till stånd en
seriös debatt om demokratiens innebörd.
Ryns tankar kan därvidlag utgöra en god
utgångspunkt. I ett avseende vill man dock
hoppas, att han har fel. Inte har det väl ändå
gått så långt i konformismens tecken, att det
inte inom samhällsvetenskaperna i Sverige
skulle finnas rum för den vetenskapssyn ,
som han företräder? Vore det så, vore det
riktigt illa.