Bistånd för givarens skull?

Bengt Nilsson
Sveriges afrikanska krig
Timbro

”Svenskt bistånd i Afrika finansierar ofta krig.” Det låter som ett orimligt påstående. Ändå lyckas journalisten Bengt Nilsson i boken Sveriges afrikanska krig med trovärdighet och genom en rad konkreta exempel visa på just detta.

Nilsson pekar på svårigheten med budgetstöd, där en summa tillförs ett lands statsbudget direkt, eftersom de korrupta regimer som styr i många afrikanska länder har helt andra prioriteringar än västerländska biståndsgivare – att finansiera lokala konflikter till exempel.
Han visar också på risker med strategin att öronmärka biståndspengarna för ändamål som sjukhus och skolor. Genom så kallad fungibilitet – att bistånd som används till ett budgetområde frigör resurser som kan läggas på andra budgetposter – stärks länders krigskassa. Betalar Sverige en ugandisk skola behöver inte den ugandiska regeringen göra det, utan kan använda pengarna till en pågående konflikt istället.
Ett tredje sätt att ge bistånd är helt enkelt att tillhandahålla förnödenheter. Men även detta är förenat med en rad problem, bland annat en överhängande risk att hjälpsändningarna med mat mättar soldater i stället för svältande barn.
De exempel Bengt Nilsson tar upp är så allvarliga och frekventa att de inte går att avfärda som olycksfall i arbetet. Ännu värre är därför de fall där han kan belägga att personer inom SIDA och UD känt till vad som skett.
Varför har detta tillåtits fortsätta under de tre decennier av svenskt bistånd i Afrika som Nilsson skildrar? Det finns nog inget enkelt svar. Nilsson pekar på utbetalningsmål som till varje pris måste upprätthållas och en utbredd föreställning om rättfärdiga krig.
Troligen bidrar också en allt överskuggande tro och förhoppning att bistånd är någonting gott till en situation där ansvariga personer ser mellan fingrarna på det som sker.
Men en vilja att göra gott räcker inte om konsekvenserna blir de motsatta.
Nilssons slutsatser förtjänar att leda till en omfattande genomgång av och debatt om det svenska biståndet. En av 2007 års mest uppmärksammade debattböcker var Tyst hav – Jakten på den sista matfisken av Isabella Lövin, som bland annat tilldelades Stora journalistpriset i kategorin Årets berättare. Nog borde väl en bok om hur svenskt bistånd finansierar krig i Afrika vara minst lika angelägen som en om torskbeståndet i Östersjön?