Björn Körlof; Realism i värnpliktsdebatten

BJÖRN KÖRLOF:
Realism i värnpliktsdebatten
Värnplikten är en börda för den enskilde och
kan aldrig bli populär, anserjur kand Björn
KörloJ i Försvarsdepartementet. Men den är
nödvändig och man måste göra det bästa av
den. Ökad realism i utbildningen och ökad
information inte minst om repetitionsövningarna hör till vad han villfå fram. Han påpekar att infanteristen förmodligen vetför litet
om de tekniska vapnens verkan, vilket gör att
han inte harfull tilltro till dem. H an tycks
också betvivla att ”enkla och billiga vapen i
stort antal”, som det heter iförsvarsdebatten,
kommer att tillfredsställa de värnpliktiga i
krig.
Att värnplikten är av avgörande betydelse
för försvaret och därmed för trovärdighet i
vår utrikespolitiska linje, är ett faktum som
accepteras över hela den politiska linjen.
Detta får ibland en plats i skymundan i försvarsdebatten, som handlar mycket om ekonomi, teknik och planering mot olika hot.
Under år 1974 prövades vid inskrivningsförrättningar runt om i landet 65 099 unga
mäns duglighet för värnpliktsutbildning. Av
dessa frikallades 6 840, vilket utgjorde 10,7
% av antalet prövade sed<!n överåriga frånräknats. Till försvarsmakten fördelades av
de prövade 54 322. Till vapenfrinämnden
inkom samma år 2 258 ansökningar om tillstånd att få fullgöra vapenfri tjänst. Nämnden biföll l 332 ansökningar.
Samma år inryckte ca 53 000 till sin första
tjänstgöring vid olika fredsförband, medan
ca 108 000 inkallades till repetitionsutbildning vid olika krigsförband.
Till regeringen inkom under år 1974
l 074 anmälningar om totalvägran. Av dessa
var 227 st anmälda som Jehovas vittnen vilka, sedan medlemsskapet fastställts, inte
vidare inkallas till militärtjänstgöring. De övriga 847 st fördelade sig med 792 vägrande
vid grundutbildning och 55 vid repetitionsutbildning. De förra utgjorde 1,5 % av
grundutbildningskontingenten, de senare
0,05 % av repetionsutbildningskontingenten.
Dessa siffror belyser summariskt den årliga omfattningen av den allmänna värnpliktens ingrepp i befolkningen. Mot bakgrund
av dem kan man dra slutsatsen att’lojaliteten
mot den allmänna värnplikten, när det kommer till kritan, är mycket omfattande. Ändå
utvisar ett flertal undersökningar de senaste
åren att försvarsviljan hos ungdomen ligger
på en lägre och i vissa fall (akademisk ungdom) markant lägre nivå än för den övriga
befolkningen. Den relativt stora grupp ungdomar, som i försvarsviljeundersökningarna
uppger en låg eller obefintlig försvarslinje,
fullgör ändå, detta framgår av ovanstående
siffror, i helt avgörande utsträckning sin militärgänstgöring. Detta belyser den bakgrund som värnpliktsutbildningen måste ses
emot.
De negativa sidorna
Den allmänna opinionen inom ungdomsgenerationen är tveksam och delvis negativ i
sin inställning till det militära försvaret. Uttryck för denna inställning är lätt att lufta
vid en opinionsundersökning. Men det förhåller sig säkert så att en negativ uppfattning om mål och medel, storlek och resurser
för dagens svenska försvar inte nödvändigtvis behöver stå i motsättning till tanken att
man ändå skall fullgöra vad som ålagts medborgarna i demokratisk ordning. är den
enskilde medborgaren direkt ställs inför
värnplikten, med de konsekvenser en vägran skulle medföra, synes de flesta välja att
fullgöra utbildningen.
Värnplikten är inte, och kommer aldrig
att bli, en populär företeelse. Man kommer
aldrig ifrån att vårt värnpliktssystem tvångsmässigt kräver personligt deltagande av den
manliga yngre befolkningen i en statlig aktivitet, som saknar motsvarighet på de flesta
andra områden. Verksamheten är hårdhänt
och säregen, och i händelse av krig skrämmande till sin natur, och ställer därför de
453
värnpliktiga inför en etik och en levnadsform, inför vilken det krävs en betydande
grad av självövervinnelse och stålsättning av
både psykisk och fysisk natur.
Att så många ändå fullgör den måste därför ses som en positiv uppoffring. Att det sedan från det stora flertalets sida sker med en
mer eller mindre uttalad motvilja är enligt
min uppfattning fullt naturligt.
Mot denna bakgrund tror jag att en diskussion om problemen med värnpliktsutbildningen blir mer realistisk. De som söker
måla upp bilden av i sin uppgift engagerade
folkhemssoldater, vilka i positiv solidarisk
anda fullgör sin utbildning i det svenska
folkförsvaret, tror jag har missat grundförutsättningen, nämligen att värnplikten är
och förblir en misshaglig pålaga för det stora
flertalet. Det förekommer skriverier som i
föraktfull ton behandlar de värnpliktigas
krav på större medinflytande och bättre ekonomiska förhållanden. En sådan hållning tyder på en viss oförmåga att förstå vilka spänningar som kan uppstå mellan den värnpliktiges försvarslojalitet och hans lojalitet mot
t ex nybildad familj och hans från skola, föreningsliv och arbetsplats förvärvade erfarenhet av diskussion och samverkan för att
nå resultat.
De värnpliktigas ekonomiska och sociala
förhållanden kan och bör förbättras på flera
olika områden. Detta är viktiga delar av förutsättningarna för motivation och därmed
för utbildningsresultaten. En värnpliktig
som går med ständig oro för familjeekonomin är inte en positiv soldat, även om han är
positiv till försvaret.
454
Positiva inslag
Även om man kan tycka att de värnpliktigas
argumentering stundom är vildvuxen och
tar sig uttryck, som inte alltid är förenliga
med gällande reglementen, bör man dock ta
fasta på ett par väsentliga positiva inslag.
Den debatt som nu föres om framförallt
medinflytande har från majoritetens sida
den grundtonen, att den syftar till att i samverkan nå ett bättre utbildningsresultat. Detta måste mot bakgrund av värnpliktens
tvångskaraktär ses som ett steg framåt. Man
diskuterar väl att märka inte frågan om
värnpliktens vara eller inte vara utan värnpliktens del i samhällsgemenskapen och vilka vägar, som kan användas för att få ut
bättre effekt. Under de krigsförbandsövningar jag som reservofficer genomfört har
jag gjort de erfarenheterna, att de värnpliktiga med något enstaka undantag är utomordentligt lojala och gör fina insatser under
besvärliga förhållanden. Kamratandan är
överlag mycket god och bär över det mesta
av fältlivets påfrestningar.
Men man bör också vara vaken för de negativa inslagen. Skallen mot befälskåren
från vissa grupper kan inte tolkas som positiv kritik för att nå bättre resultat utan som
utslag av en genuin strävan att dra dessa
tjänstemän i smutsen. Den som tagit del av
de under-groundstenciler, som ”utges” på
några av våra regementen, med deras bisarra och frånstötande hopkok av revolutionär
anarkism och ”humor” anspelande på militarism, nazism och homosexualitet och naiv
försvarsnegativism i största allmänhet, kan
förstå den bitterhet som befälskårerna känner. Även vissa massmedia kan stundom inte
låta bli att, i om än utslätad form, anspela pa
samma dunkla teman.
Man kan heller inte bortse ifrån att vissa,
dock mycket små, värnpliktsgrupper medvetet odlar och skördar missnöje i största allmänhet mot försvaret. Man skall vara medveten om att det under värnpliktsutbildningen inte går att undvika att tillfällen til
det inte är så sparsamma. Dessa negativa inslag synes – om man får tro massmedia -1
hög grad prägla den militära vardagen. Så
förhåller det sig förvisso inte. Majoriteten a1
de värnpliktiga har en avgörande realistill
inställning, framförallt sett mot bakgrund al
de svårigheter de faktiskt utsätts för.
Jag uppfattar svårigheterna som i huvud·
sak knutna till två områden. Det första rör
attityderna mellan värnpliktiga och befal
det dagliga arbetet. Här ligger en avgörande
grund för försvarsmotivation i största aJl.
mänhet och trivsel i arbetet. Det andra rör
tron på förmågan att faktiskt klara uppgif·
terna i händelse av krig. Här är avgörande
att utbildning och utrustning är sådan att dr
värnpliktiga, när de jämför med utländska
försvarsmakter, upplever sig som jämbörcfi.
ga.
Värnpliktiga och befäl
Attitydfrågorna är komplicerade. SamspelCI
mellan de agerande i ett militärt förband
uppvisar mönster som inte alltid är jämför·
bara med det civila samhället. Verksamheten är t ex ofta, även i fred, farlig och det
ställer krav på många förberedande rutinmässiga övningar för att öva upp säken
handlag.
De som genomgått en praktisk yrkesutildning har ofta lättare att underkasta sig
vningar som syftar till rutinmässig hante- .ng av materiel. Den mer teoretiskt utbildae har många gånger den omedvetna föreLäliningen att man ”kan” något, om man
earetiskt har förstått hur en viss uppgift
kalllösas eller hur ett visst vapen fungerar.
Denna senare kategori blir därför lätt irriterad över vad man uppfattar som harvande
eller upprepningar. Alla gymnasieutbildade
kan inte bli brigadchefer utan måste nöja sig
med den intellektuellt mindre stimulerande
uppgiften att leda sig själv med vidhängande
utrustning. Detta är inte mycket att göra åt,
men bara medvetenheten hos utbildningsbefälet om att vissa delar av utbildningen för
många värnpliktiga ter sig tråkig och meningslös kan kanske sporra till bättre och
mer engagerande uppläggningar också av
enahanda övningar.
Det militära sättet att ge order bygger på
erfarenheter från krig, som visar att order
skall ges klart och entydigt för att undvika
risker för missförstånd och oklarheter, som
kan få katastrofala konsekvenser. Att i djupaste fred och idyll få de värnpliktiga att leva med i en ”stridsmålning”, som motiverar
en sådan ordergivning, har sina problem.
Det är lätt att göra en komisk figur (”krigstokig”) av ett befäl i sådana situationer. Det är
kanske ännu lättare för en ung värnpliktig
att bli missmodig inför det militära, när befäl
begagnar sig av de militära orderformerna i
vardagligt samtal.
Att ett militärt förband i fält inte kan fungera utan att varje medlem i förbandet håller rätt på både egna utrustningsdetaljer och
455
gemensam materiel säger sig självt. Många
befäl har erfarenhet av den nästan till knappologi gränsande systematiska ordning under den bristernas kärva realitet, som rådde
efter 1925 års försvarsbeslut. Mycket av detta finns kvar i attityderna inom försvarsorganisationen. Det är inte nu och inte heller i
framtiden något fel att vara ordningssam
och hushållningsmedveten. Men de värnpliktiga åser, med sin bakgrund som söner
av välfärdssamhällets slit-och-släng attityd,
med en viss road förundran den pappersadministration, som utvecklas kring förlusten
av en, som de upplever det, obetydlig utrustningsdetalj.
Att den värnpliktiges hela fältutrustning
måste packas, bäras och förvaras på ett ordnat sätt om den överhuvudtaget skall kunna
medföras, erkännes nog av de flesta som
haft anledning att befatta sig med den. Men
att denna ordning kan upprätthållas i alla situationer erkännes inte av de värnpliktiga.
En soldat, som uttröttad och svettig efter en
längre marsch får en uppgift att observera
ett terrängparti för att skydda sina kamrater
och sedan blir åthutad av ett befäl för att
hjälmduken sitter snett eller knappar inte är
knäppta, kommer, med en aldrig så god försvarsvilja, att tycka illa om detta befäl. Jag
förstår honom. Hans uppgiftjust då är nämligen att hålla noggrann uppsikt över eventuella fiender (en i krig inte oväsentlig uppgift) och inte att knäppa knappar.
Dessa, faktiskt inte overkliga, exempel
pekar på några punkter, där ett annat attitydförhållande mellan befäl och värnpliktiga
skulle medfört en som jag tror bättre anda.
456
Tilltron till utbildningen
Det andra svåra området gäller tilltron till
sig själv, kamraterna, befälet, utbildningen
och försvaret i stort. Det finns här allvarliga
problem. Jag inskränker mig till erfarenheter jag haft från infanteriförband. Det är
sannolikt att erfarenheter från mer tekniska
vapenslag och försvarsgrenar är mer positiva. Det belyser i så fall ytterligare den tes jag
söker driva.
Vad gäller innehållet i utbildningen har
den kraftiga betoningen på pansarbekämpningen i svenskt infanteri lett till en överdriven tro på stridsvagnars terrängframkomlighet och verkansförmåga i snart sagt vilken
terräng som helst. Förevisningsövningar eller filmer som visar stridsvagnarnas begränsning i vår terräng borde ges större
plats i utbildningen, samtidigt som våra egna
vapens och vår taktiks möjligheter förevisas.
Vår egen artillerield och dess verkan har
den värnpliktige infanteristen dålig eller
ingen uppfattning om. Här krävs realistiska
förevisningsövningar eller filmer och bättre
spel av den indirekta elden vid slutövningar.
Speciellt ofta riktas kritik mot cykeln som
transportmedel. Kritiken gäller inte enbart
att det är arbetsamt att cykla och cykeltolka.
Men i den hårda ~änsten går cyklarna ständigt sönder, varför de värnpliktiga ändå
mycket ofta (tillsammans med den trasiga
cykeln) får lastas på traktor. Cykelproblemet
kan inte lösas med mindre andra transportmedel övervägs. För hälften av infanteribrigaderna föreslår chefen för armen i år anskaffning av transportfordon.
Värnpliktssystemets utbildningsmetodik
har vissa kritiker men anses i stort riktig. I
synnerhet under repövningarna anser värnpliktiga i specialbefattningar eller i inte direkt stridande tjänst att de ges liten eller ingen utbildning avpassad för dem. Detta gäller
främst sjukvårdare, personal vid kokgrupp
och värnpliktiga i ·vissa stabsbefattningar.
Delvis är denna kritik riktig. Utbildningen
är under repövningar starkt inriktad på de
stridande ”klossarna”. Övriga enheter och
vissa ~änstegrenar ”hänger lite i luften”. Utbildningsmetodiken måste för deras del
överses. Personalen måste ges utbildning
och övning direktriktad för dess tjänstgö-
ring.
Efter större övningar framförs ofta kritik
av typ: mycket väntande, dålig information
om lägesutveckling, urusel realism i markering och spel av fienden. Detta skapar dålig
motivation och känsla av att förbandet inte
gör något betydelsefullt.
I denna kritik kan jag till stor del instämma, samtidigt som man måste vara medveten om att förbandsövningar i större skala
leder till att vissa förband, som t ex får beredduppgifter, kan bli liggande åtskilliga
timmar och att detta är normalt i krigstid.
Väntande och ”standon” vid större övningar
är svåra att undvika om cheferna skall ha nå-
gon handlingsfrihet. Här är däremot information om varför olika situationer uppstår
nödvändig. Den ankommer på respektive
chef att förmedla. Även om så sker måste
man konstatera att tidspressen många gång·
er omöjliggör information i den utsträckning som krävs.
slutövningarna drivs ofta så att de enskilda i förbandet trots individuellt ofta mycket
goda prestationer inte upplever att deras insats lett till något för förbandet i sin helhet
bra resultat. Det är utomordentligt väsentligt att ett förband, som ”tänts” på sin uppgift och med stark gåpåaranda försöker lösa
den, också får fullfölja uppgiften även om
det kanske inte helt stämmer med övningsledningens ritningar. Ett förband får här inte stoppas av en stridsdomare och gå tillbaka
med en övningsteknisk motivering. Sådant
utlöser kraftig negativism.
Vid genomgångar efter större övningar
med de värnpliktiga måste större vikt läggas
vid kommentarer till det som de värnpliktiga
upplevt som hårt och besvärligt och mindre
till det som legat på den taktiska metafysikens ”högre nivå”. Den värnpliktige måste få
erkännande för en god prestation, även om
den varit liten i det större sammanhanget.
Generalen ensam vinner som bekant inte
slaget, de djupa leden gör det åt honom.
Försvarets möjligheter
Vad gäller erfarenheterna av det svenska
försvarets styrka och effektivitet är problemet mångfacetterat.
Av många framförs uppfattningar om att
Sverige lätt kan tvingas till underkastelse genom strategisk bombning med kärnvapen
mot våra storstäder och att vårt konventionella försvar då inte fyller någon uppgift.
Om fienden inte väljer strategisk kärnvapenbombning kan han ändå, sägs det, sätta
in så kraftiga konventionella förband, flyg,
pansar och artilleri att våra soldater ”cyklande och bärande ihjäl sig” inte har någon
chans. En vanlig attityd (åtminstone hos infanterister under grundutbildning) är att
457
”detta kommer aldrig att funka”. ”Passivt
motstånd” eller gerillakrigföring anses då
ofta, säreget nog, som bättre försvarsmetoder. Sammanfattningsvis alltså en viss grad
av defaitism.
Detta bygger på delvis osanna och delvis
felaktiga, men inte desto mindre farliga
uppfattningar. I hur stor omfattning de är
verkligt förankrade hos de värnpliktiga och
inte enbart ett fredstida uttryck för allmän
olust och negativism inför svårigheterna, är
svårt att uttala sig om. Själv har jag blivit nå-
got oroad efter många samtal med soldater
om just detta.
Vietnamkriget, krigen i Mellersta Östern
och stormakternas propagandauppvisningar av den egna militära kapaciteten, senast förmedlad i TV i serien ”Världens vapen”, har fått och får effekter som man alls
inte kan bortse ifrån. Uppenbarligen har
dessa stridsbilder gjort de värnpliktiga mer
medvetna om och skrämda av de moderna
stridsmedlens verkningar. Detta har i förening med det egna grodperspektivet (cykeln, automatkarbinen och traktorn) lett till
bristande tilltro till vår slagkraft.
Att ”Ak-Hugo” och ”k-pist J;nne” mot
bakgrund av cykel och cykeltolkning efter
traktor har sina dubier rörande infanteribataljonens eldkraft och rörlighet på slagfältet
i förhållande till ”fi” är, för att uttrycka sig
försiktigt, inte helt oförståeligt. Att samma
grabbar har sina tvivel rörande överlevnadsmöjligheterna i ett skyttevärn, när de på TV
sett våg efter våg av attackflyg vräka brandbomber, kulbomber och splitterbomber över
försvarande ställningar, har likaledes naturliga psykologiska förklaringsgrunder. Och
458
att de i sitt stilla sinne funderar över hur
man på lämpligaste sätt får stopp på en i rasande fart under eldgivning framryckande
breddgrupperad stridsvagnsbataljon är heller inte ägnat att förvåna.
Respekten för stridsmedel med hög teknisk prestanda i stort antal tyder, såvitt jag
kan förstå, i grunden på gott omdöme. Man
behöver inte ha genomgått Försvarshögskolans högre kurs för att tillägna sig den respekten.
Problemet är: hur skall vi få svenska värnpliktiga att gå i strid mot mekaniserade stormaktsdivisioner om de inte tror att de har en
rimlig chans att lyckas? Det finns här en allvarlig fara för att de värnpliktiga, som ju till
huvuddelen går till armen, går ifrån värnplikten med en på egna erfarenheter grundad uppfattning om försvaret som verkningslöst mot de moderna högklassiga
stridsmedel och förband, som stormakterna
kan sätta in. Frågan är om inte diskrepansen
mellan de värnpliktigas bild av fienden och
den egna försvarsförmågan redan nu för
många upplevs som starkt ogynnsam. Detta i
sin tur ligger nog bakom mycket av talet om
att det är meningslöst, att passivt motstånd
är bättre etc. För att försvaret skall få tilltro
hos de värnpliktiga krävs förutom en god
personlig utrustning och materiel för strid i
närmiljö också en grundad tillit i att de stöttas upp av kraftiga högkvalificerade förband
(pansar, artilleri, flyg och marin).
Situationen kompliceras i dagsläget ytterligare av debatten om ytförsvaret och de sega gubbarna. Just den lanserade försvarsprincipen förutsätter en mycket hög grad av
försvarsvilja, uthållighet och tilltro till den
egna förmågan hos just de värnpliktiga. Är
detta möjligt att uppnå med dagens ungdom? Jag vill inte hålla det för alldeles uteslutet, men jag tillhör nog en växande skara
som tvivlar.
De värnpliktiga och deras vapen
För dem som slår vakt om den allmänna
värnplikten och de värnpliktiga Gag tillhör
dem, särskilt som jag anförtrotts ledningen
av ca 160 stycken i händelse av krig), måste
frågan om deras möjligheter att gå i land
med uppgifterna te sig mer betydelsefull än
vad som hittills framskymtat i debatten.
Svensken torde tillhöra den del av världsbefolkningen, som tillägnat sig den mest
djupgående övertygelsen att modern teknik
kan och bör underlätta och överta besvärliga arbetsmoment. Vanan att vara omgiven
av modern och avancerad teknik byggs upp
både i hemmen, i skolan och på arbetsplatsen. Jag tror därför inte att den svenske
värnpliktige vare sig i fred och än mindre i
krig i längden accepterar bara det näst bästa
för att klara livhanken och lösa sina uppgifter.
Att som renodlad princip utrusta de värnplikta med ”enkla och billiga vapen i stort
antal” kan möjligen motiveras med ekonomiska argument (och dessa har förvisso sin
tyngd i ett skattetyngt samhälle) men det är
tveksamt om de värnpliktiga i händelse av
krig anser en sådan princip fullt ut acceptabel.
Å andra sidan är de via TV förmedlade
stridsbilderna, som exemplifierats ovan, i
stora stycken inte tillämpliga för vår del. Att
klargöra detta för värnpliktiga kräver tid,
noggrann argumentation och betydande
sakkunskap om militärpolitik, strategi, militärgeografi, operativa principer, taktik etc.
Alla värnpliktiga kan inte utbildas fullt ut i
dessa stycken. Man får nöja sig med några
påpekanden rörande argumenteringen i
stort: l. Kärnvapenkrigets osannolikhet. 2.
Stormaktsstyrkornas bindning mot varandra. 3. Storleken av de marginella styrkor de
därmed kan avdela mot oss. 4. Att dessa styrkor måste transporteras över vatten eller
med flyg för att nå oss eller ta sig fram i vägfattig och svårframkomlig terräng. 5. Att det
svenska landskapet inte ser ut som Centraleuropas slätter och därför erbjuder bättre
skydd och kan tvinga fientliga mekaniserade
förband in i strid i för dem synnerligen
ogynnsam terräng. 6. Att vi har kortare och
lättare underhållslinjer. 7. Att vi slåss i eget
land.
Likväl kommer man inte förbi: l. Det fientliga attackflyget (förutsatt att det kommer in i landet). 2. De breddgrupperade
stridsvagnsbataljonerna i vissa delar av landet (förutsatt att de kommer i land) samt 3.
svårigheterna att med cykeltolkande batal- 459 :l
joner snöra in en genom luftlandsättningar
och mekaniserat infanteri synnerligen rörlig
landstridsmotståndare (förutsatt att han
kommer in i landet).
Förutsättningen att fienden kommer in i
landet har sin särskilda betydelse, framförallt kanske ur neutralitetspolitisk trovärdighetssynpunkt men också i avgörande grad
för de värnpliktigas och befolkningens allmänna tilltro till försvaret.
Vi måste ha råd att med bibehållen värnplikt bygga upp ett försvar som med utnyttjande av svensk industri och teknik kan förhindra att fientligt attackflyg får härja fritt
mot våra infanteribataljoner, som gör överskeppning och landstigning till något avsevärt mer än ett transporttekniskt problem
för fienden samt ger våra armebrigader så-
dan rörlighet och eldkraft att de värnpliktiga i dem inte blir överkörda innan de släppt
tolklinan och fått cykeln 10 meter vid sidan
av vägen.
Det är inte enbart en fråga om ekonomi,
det är också ytterst en fråga om att slå vakt
om den allmänt värnpliktige i den svåraste
av alla mänskliga uppgifter, att med livet
som insats försvara landet.