Björn Wahlroos ädelsten

Björn Wahlroos
Marknader och demokrati. Uppbrott från majoritetens tyranni
Atlantis 2012

Björn Wahlroos var i sin ungdom kommunist i det Finland där kommunistpartiet länge efter andra världskriget och de två krigen mot Sovjetunionen fortfarande kunde få 20 procent av rösterna. Han kom på andra tankar, blev professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Helsingfors och sedan rådgivare till och ägare av företag. Han är en av Finlands ledande finansmän och opinionsbildare. Som styrelseordförande i bl a Nordea har svenska journalister ibland kunnat häpna över eller bländas av hans oväntade svar på väntade frågor. Han är ett av de sällsynta fall där personlighet och formell position förenas; då blir gnistregnet desto starkare.

Hans början kunde ha varit äventyrligare. Istället för att ha läst Marx kunde han i sin ungdom ha förläst sig på Friedrich Hayek och Milton Friedman, Gary Becker, James Buchanan, Ronald Coase, Harold Demsetz och Robert Nozick. Då hade en karriär i det akademiska Ultima Thule kunnat ha blivit en plågsam utstötningsprocess, för på den tiden var det sällan en merit inom de ekonomiska vetenskaperna att ha läst annat än det strikt godtagbara, som tabeller eller Keynes.

En karriär i näringslivet hade inte heller fått en smakstart. Det praktiska livets män hade kunnat bli osäkra i en sådan ung mans närvaro; begåvad, just det, men att vara med teorier och filosofier bekant tyder på att personen ifråga kan bli besvärlig, tänka alltför självständigt och uppvisa tecken på att ibland veta något mer än omgivningen, vilket är en illavarslande egenskap, särskilt om den bekräftas.

Björn Wahlroos kom som den förlorade sonen tillbaka till fadershuset. Den legendariske Bror Wahlroos, med den för funktionen blygsamma titeln kanslichef, var länge den fasta punkten vid handels- och industriministeriet i Helsingfors, medan regeringarna kom och gick.

Att som ung läsa Marx och som företagsledare mogna med Adam Smith – det är vad Björn Wahlroos har gjort. De här tidigare nämnda liberala tänkarna utgör grunden i hans opus på nära 500 sidor. Det finns nog bara en ytterligare bok på svenska som så ofta citerar dessa, nämligen Henri Lepages Imorgon kapitalism, som förlaget Ratio, då en del av Timbro, utgav 1980. Förordet var skrivet av Erik Dahmén, svensk nationalekonomis nestor vid denna tid.

Det är imponerande att Björn Wahlroos hunnit med att skriva denna bok, som är som en diamant. Den bryter av mot den nordiska konsensuskulturen i både akademi och affärer. Men den är något oslipad – till skillnad mot mycket annat som publiceras, som är slipade gråstenar, släta och ointressanta, ämnade för den allmänna opinionens grusgång.

Äganderättens betydelse är i centrum för Wahlroos analys – i detta fall sviker han inte sin ungdoms fokus, men drar nu rakt motsatt slutsats.

Han resonerar utförligt om tre olika slag av styrning av och i våra samhällen: hierarki, marknad och demokrati. Ibland ställer han dem emot varandra, men det är här det verkar oslipat. Få hierarkier är t ex så starka som de som fått demokratisk legitimitet. En partiordförande kan vara despotisk i riksdagsgruppen, så länge ”som det går bra”, dvs väljarna samtycker. En ägare kan styra och ställa i sitt företag, så länge det finns tillräckligt många kunder som köper resultatet.

Vad Wahlroos vill visa är att demokrati, marknad och hierarkier är bra och dåliga, fast på olika saker. Det är en diskussion som ständigt måste föras. Wahlroos nationalekonomiska beläsenhet, kryddad med filosofiska nedslag, kan med fördel kompletteras med Hans L Zetterbergs banbrytande beskrivning av det mångsidiga samhället. Denne är sociolog, men tar in ekonomin i sin analys.

Zetterbergs The Many-Splendored Society har hittills utkommit i tre av de sju planerade delarna.

Politik och ekonomi dominerar vårt samhälle. Men omröstningar och köpslagan har enligt Zetterberg fått för stort symbolvärde. Vetenskapens sanningskrav, konstens känsla för skönhet, religionens vördnad för det ofattbara och etikens förklaring av det rätta handlandet – allt detta kännetecknar ett gott samhälle.

På alla dessa områden finns det hierarkier, men de har olika grunder.

De demokratiska och kapitalistiska länderna har triumferat, men i globaliseringens skugga och i dess ljusskygga centrum uppstår nya frågor, korruption och skandaler. ”Too big to fail” har blivit en ouppklarad och svart del i marknadsekonomierna.

Inkomstfördelningen har blivit snedare, och förefaller bero på inkomster som i många fall är höga utan att bidra med motsvarande till samhällsnyttan. Bonuskapitalismen är eller uppfattas av många som ett nollsummespel, eller ännu värre, ett minussummespel, där ledare av stora företag vill ha vinsterna för sig själva, men statsbidrag vid förluster.

Det hade varit intressant om Wahlroos hade skrivit något om dessa nygamla hot mot kapitalismen; om råkapitalisterna, de som har pengar men inga principer.

Ayn Rand citeras på försättsbladet; bara det gör denna bok aktuell för åsiktspolisen. Avslutningen är stark:

”Det finns ingen mer fundamental rätt – för såväl människor som kapital – än rätten att rösta med fötterna: att lämna förtrycket bakom sig, vare sig det är dränkt i blod som Stalins eller bara en populistisk majoritets vardagstyranni. Varhelst denna rätt kränks, av tyranniska regimer som svartsjukt bevakar sina gränser eller av välfärdsstater som skyddar sina skatteintäkter, måste frihetens förkämpar ta bladet från munnen.”

Så sant. Sedan kommer det:

”De måste göra sina röster hörda, inte bara för att försvara valfriheten för ett privilegierat fåtal (min spärr) utan för att skydda själva den konkurrensprocess mellan stater, företag och individer som överallt är den yttersta garanten för frihet och framsteg.”

Ett privilegium är en fördel given en person eller en grupp genom lagstiftning, d v s en legal favorisering, och motsvarande legala diskriminering av andra, som inte tillhör de privilegierade.

Det kan inte vara detta som Wahlroos har avsett. Formuleringen är oslipad. Kanske är det översättarens fel. Wahlroos skrev manuset på engelska.

En andra upplaga, enkelt reviderad, borde bli ett efterfrågat inslag i grundkurser i samhällskunskap. Den fyller ett stort tomrum, och inte bara där.

Carl-Johan Westholm är fil dr i statskunskap på avhandlingen ”Ratio och universalitet. John Stuart Mill och dagens demokratidebatt” (1976). Tidigare bl a verkställande ledamot i Ratio bokförlag och VD i Företagarna och Svensk Handel.