Blir vi ett Nordens Venedig?

Stefan Löfvens ord om att det politiska etablissemanget varit naivt räcker inte. Svenska riksdagspartier behöver konkreta svar på hur de existentiella hoten mot landet ska hanteras långsiktigt, skriver Joakim Tholén.

Hela Levanten knäböjde inför dogen av Venedig. Det vill säga ledaren för den norditalienska republik vilken kontrollerade stora delar av handeln i Medelhavet under medeltiden. Venetianerna behärskade allt ifrån den adriatiska kusten, till Kreta, Cypern, de joniska öarna och Euboea i Egeiska havet. Venedig var den maritima makten ”par excellence” och med dess väldiga galärflotta syntes inget kunna hota dess ställning.

Så plötsligt omkullkastades världen. Konstantinopel intogs av ottomanerna 1453 och ett bysantinskt imperium som i århundranden kämpat mot att sugas ned i en förfallets malström, dukade slutligen under. Konstantinopels nya herrar hamnade snart i konflikt med den italienska republiken. Det för handeln viktiga Cypern och Kreta erövrades av den nye fienden och porten till rikedomarna i öster stängdes för Venedig.

Parallellt inträffade något avgörande i en annan del av Medelhavet. Den fattiga tillvaron och ständiga hot hade fostrat två innovativa stater på den iberiska halvön, Spanien och Portugal. 1492 drevs morerna bort från det spanska fastlandet och de båda staterna kunde plötsligt rikta sina blickar utanför riksgränsen. Samma år upptäcktes den nya världen och iberiska karaveller skeppade dess rikedomar till Europa.

Venetianerna mötte nu konkurrens på två fronter. Förlust efter annan kom den en gång stolta republiken att bli en blek avbild av sitt forna jag, för att slutligen erövras och slitas i stycken av Napoleon 1797.

Venedig gick under och möjligen ligger en del av förklaringen i att republiken hade förblindats av sin plats i solen till den grad att den inte förmådde se att dess geopolitiska ställning var utmanad. Helt säkert är i alla fall att den venetianska staten med tiden blev reaktionär, så till vida att den inte klarade av att reagera mot ett växande militärt hot i öst och ett växande ekonomiskt sådant i väst.

Den fängslande frågan i sammanhanget är om samma öde även skulle kunna drabba ”Nordens Venedig”, som man ibland kallar Stockholm. Åtminstone var det ödet Oswald Spengler förutspådde oss i inledningen till sitt monumentala verk om Västerlandets undergång (1918–1922). På grund av bristen på en metropol, en världsstad – som enligt Spengler var en förutsättning för en livskraftig civilisation – kunde de nordiska länderna inte gå något annat öde till mötes än att inlemmas i Tyskland.

En av historiens många ironier är att hans eget tyska kejsardöme kreverade under tiden verket författades, medan de nordiska länderna står kvar. Stockholm är dessutom en av kontinentens mest expansiva huvudstäder och kan, med lite välvilja, numera kallas för något av en världsstad.

Men kanske ligger det ändå något i hans ödesmättade dom över Sverige. Åtminstone så till vida att ett litet land i den geografiska periferin alltid löper risk att förlora allt vad det har förvärvat.

Är det något man med säkerhet kan säga så är det att svenskarna upplever att något håller på att ”gå sönder”, för att parafrasera det socialdemokratiska mantrat från fjolårshöstens valrörelse. Kort sagt präglas samhällsdebatten av känslan att världens modernaste land förfaller. Missmodigheten syns för övrigt inte bara till i debatten, utan också i statistiken: sedan en tid tillbaka är en majoritet av svenskarna övertygade om att framtiden inte för något gott med sig.

Även om pessimismen inte bör överdrivas finns fog för deras oro. Samhällsbärande institutioner som polis vittnar om svårigheter med att upprätthålla lag och ordning, många landsortskommuner förmår inte att leverera grundläggande samhällsservice, bristen på lågkvalificerade arbetstillfällen cementerar arbetslöshet och segregationen tilltar i migrationskrisens spår.

Dessa är emellertid bara några av de inrikespolitiska debatter där bilden av förfall gör sig gällande. Samtidigt tornar betydligt större hot upp i horisonten, som alla visar att Francis Fukuyamas ord om historiens slut var något förhastade.

Vår självständighet håller sakta på att lagstiftas bort av federalistiska krafter i EU, vår suveränitet hotas även militärt av Ryssland och vårt välstånd håller på att urholkas i konkurrensen mot de asiatiska tigerekonomierna. Dessutom riskerar den radikala islamismen omintetgöra det öppna samhällets ställning i väst – kalifatets företrädare betraktar sitt heliga krig som globalt och har för avsikt att låta det eskalera i Europa, vars barbariska metoder vi nyligen har fått se prov på i Paris.

Allt det nämnda sker framför ögonen på oss, ändå talas det påfallande lite om dessa växande aktörer på det globala spelbrädet som existentiella hot mot en stat i världspolitikens periferi. Det är besynnerligt, eftersom tiden knappast har lärt oss annat än att inget kan tas för givet. Bara några decennier efter domen om vår undergång skulle våra nordiska grannländer möta ockupationen och det förra seklets terrorideologier. 1900-talet visade oss även att inte ens stormakterna står orörda av tidens tand. Flera har försvunnit inom loppet av ett människoliv, så som Sovjetunionen och den habsburgska dubbelmonarkin.

Trots dessa slående exempel genomsyras svensk rikspolitik av reaktionära drag som på ett oroande vis för tankarna till den venetianska republiken.

Allt handlar för regeringen om att upprätthålla den socialdemokratiska välfärdsstaten, vilket i sig kan vara en politiskt försvarbar ambition. Det förvånande är emellertid att man gör det med politik som bevisligen inte är uppgiften tillräcklig. Och dess utrikespolitik består uteslutande av att återupprätta den tredje ståndpunkten – trots att det är en överspelad doktrin som knappast tillgodoser några uppenbara nationella intressen.

Sverige vilar därmed på vad som i många avseenden får betraktas som en reaktionär politik – anpassad för en annan tid, med andra förutsättningar – och när det kommer till samtidens ödesfrågor är regeringen märkvärdigt tystlåten, bekläder sig med bekväma skygglappar och låtsas mer eller mindre som om problemen inte existerar.

Inte heller borgerligheten kan sägas ta dessa frågor på fullt allvar. För även om den inledande tiden i opposition visat på vilja att ompröva alliansfriheten, att problematisera den förda migrationspolitiken och att reformera den föråldrade arbetsmarknadslagstiftningen, syntes denna reformvilja knappast till under de senare regeringsåren.

Inget av blocken tycks alltså vilja, eller förmå, att ta i de existentiella frågorna för vår stat och frågan är om denna krampaktiga oförmåga delvis har sin förklaring i ett ouppklarat trauma som hemsökt landet i över två sekler.

1809 sprängdes riket. Sveriges yta halverades i och med förlusten av Finland. Med det stod ett uppenbart faktum inför oss: vårt land var en stormakt som förlorat sin stormaktsposition. Det framstår som en insikt så plågsam att svenska makthavare har försökt återvinna landets plats i solen sedan dess. Först genom att kompensera förlusten med personalunionen med Norge 1814. Därefter genom skandinavismen, men unionsupplösningen 1905 krossade slutgiltigt drömmen om ett enat Norden.

Kanske bidrog också insikten om att en lång politisk strävan nått vägs ände till att svenskarna öppnade sina hjärtan för andra makthavare, med andra idéer om Sveriges plats i världen.

Socialdemokraterna kom till makten, men tvingades först att bli en nationell rörelse för att kunna sälja progressiv politik till de konservativa svenskarna. Revolutionen ersattes av reformen och proletariatets diktatur förvandlades till folkhemmet. Även den nationella drömmen om att återvinna den förlorade stormaktspositionen anammades av arbetarrörelsen. Men den skulle inte återvinnas på traditionell väg – genom att återta de territorier som gått förlorade – utan genom att, med hjälp av social ingenjörskonst, bygga världens mest moderna nationalstat.

Omständigheter utanför rikets gränser skulle också se till att man i någon mån lyckades.

Efter andra världskriget låg kontinenten i ruiner, medan svensk industri stod redo att möta efterfrågan i Europa. Rekordåren innebar att man under några decennier också skulle förvärva välstånd nog för att bygga ett slag välfärdsstaternas ”primus inter pares” och militär makt nog att upprätthålla den tredje ståndpunktens utrikespolitik i den globala kampen mellan kapitalism och kommunism. Sverige lyckades återerövra en relativ stormaktsstatus.

Möjligen är det också för att vi återfick den roll som gått oss förlorad som kan förklara varför våra makthavare har så svårt att reagera på de existentiella hoten mot en stat som vår: Att ställas inför insikten om att vi åter riskerar stå som en global förlorare skulle vara att återuppleva de fantomsmärtor Sverige under så lång tid har försökt att överkomma. Det skulle åtminstone bitvis förklara varför så påfallande många av våra makthavare har svårt att se hur den svenska modellen har gått i stå.

Oavsett om denna historiska tes är sann, eller bara ett yvigt försök att fånga ett nationellt fenomen som påverkar politiken, så är vi i alla avseenden ett land med en stormakts självbild. För trots att vårt inflytande har försvagats påtagligt sedan rekordåren, hade svenskar aldrig liknat sitt land vid en ”humanitär stormakt” om så inte hade varit fallet. Men just nu är den politik som leder landet hopplöst illa anpassad för en postindustriell värld och förmår inte riksdagspartierna bryta sig loss från de reaktionära drag som dominerar rikspolitiken riskerar vårt land, likt de flesta andra reaktionära stater, förr eller senare att gå under i den tilltagande konkurrensen om herraväldet över världen, vare sig det gäller vapenmakt, välstånd eller värderingar.

Kort och gott kan vår roll som en framgångsrik nation vara överspelad om den politiska doktrin som bär staten inte reformeras.

Det är denna insikt som tagits fasta på av Sverigedemokraterna, som numera skördar en femtedel av väljarstödet i opinionsmätningarna. Partiet har knappast särskilt sofistikerade svar på samtidens ödesfrågor, snarare vill det konservera den socialdemokratiska samhällsmodell som redan beskrivits som oförmögen att leva upp till vad den lovar och många samhällsproblem är betydligt mer komplexa än att deras lösning stavas minskad invandring.

Likväl bygger hela partiets existensberättigande på vissheten om att landet står inför såväl inre som yttre hot. Och så länge det inte uppmärksammas tillräckligt av de övriga riksdagspartierna, kan ett parti som lämnade nazismen för knappa två decennier sedan ostört kapitalisera på den utbredda upplevelsen bland svenska genomsnittsväljare av att landet och världen omkring dem förfaller.

Statsminister Stefan Löfven kommenterade under gårdagens presskonferens att det politiska etablissemanget stått naivt inför hotet från jihadistisk islam. Nu följer bland annat förbud av IS-resor och myndigheterna kommer att kunna avläsa datatrafik från individer benägna att begå terror. Det är förvisso några myrornas steg i rätt riktning, men det räcker inte. Svenska riksdagspartier behöver konkreta svar på hur de existentiella hoten mot landet ska hanteras långsiktigt, om de vill förhindra missnöjespopulismen från att växa till en rörelse med seriösa regeringsanspråk. Därför bör betydligt fler politiker ta följande frågor i sin mun:

Är vårt öde att bli en provins i en europeisk superstat eller inte? Hur ska vi försvara vår suveränitet den dag kriget kommer? Hur ska vi upprätthålla vårt välstånd, våra institutioner och vår samhällsservice i en tid där den nordiska välfärdsmodellen inte längre tycks konkurrenskraftig? I vilken mån ska vi acceptera förekomsten av radikal islamism här hemma och hur ska vi värja oss emot dess ambitioner?

Först när ett parti har övertygande svar på dessa frågor – och en politik som svarar emot dem – kan dess företrädare med gott samvete säga att man åtminstone har gjort sitt bästa för att landets sverigedemokrater inte ska vara ensamma om att ta upplevelsen av förfall på allvar. Men betydligt viktigare är att samma partis företrädare med gott samvete kan säga att de åtminstone gör sitt bästa för att Sverige, i sin mest historiska bemärkelse, inte slutar som ett Nordens Venedig.

Joakim Tholén är tidigare politisk redaktör för Västerviks-Tidningen.