Blod

Blod är en kroppsvätska som i årtusenden gett upphov till riter och myter. Det har ansetts vara ett farligt gift såväl som ett livgivande elixir, och i århundraden har läkekonstens män och kvinnor försökt bota allsköns sjuka genom att tappa, tillföra eller ändra sammansättningen på de liter som pumpas runt i våra kroppar. Sten Niklasson skriver om myter, missuppfattningar och vetenskapliga upptäckter.

Blod har i vissa kulturer ansetts vara ett farligt gift som kräver att till exempel menstruerande kvinnor hålls avskilda från andra människor och isoleras från växande grödor och viss föda. I andra kulturer har blod tvärtom betraktats som helande och livgivande. Martyrers och gladiatorers blod ansågs ha särskilt kraftfull medicinsk effekt, vilket ledde till groteska scener, när sjuka människor kastade sig över nyss halshuggna hädare och besegrade stridsmän i försök att dricka deras blod.

Under antiken kom blodets dubbla natur till uttryck i myten om gorgonen Medusa, som, förutom sitt hår av giftiga ormar och sin dödliga blick, påstods ha två sorters blod. På hennes vänstra sida var blodet dödligt farligt, medan det på den högra sidan hade helande verkan.

Under medeltiden och renässansen gjordes försök att ge åldrande potentater blod från friska barn i syfte att återge mottagarna livskraft. Den spetälske Ludvig XI av Frankrike rapporterades ha druckit en betydande kvantitet sådant blod. Påven Innocentius VIII sades på sin dödsbädd ha gjort detsamma. Resultatet blev dock att både blodgivare och mottagare gick hädan i förtid. Världens sannolikt värsta kvinnliga seriemördare, den ungerska grevinnan Elisabeth Bathory, som innan hon avled 1614 hann med att tortera och döda hundratals människor, sägs ha badat i blod från oskulder för att hålla sig ung. Vår tids vampyrromantik har sina rötter i mesopotamisk och hebreisk kultur, och nådde en kulmen med Joseph le Fanus bok Carmilla (1872) och Bram Stokers roman Dracula (1897). Blodsuktande vampyrer är numera standardfigurer i skräckfilmsgenren.

Blodets påstådda magiska egenskaper lockade förstås alkemisterna, som byggde sina teorier och experiment på den gamla indelningen i luft, jord, eld och vatten, det vill säga stoff av vilket allt under solen var skapat. I tillredningen av olika elixir spelade blod en av de viktigaste rollerna, både som fördrivande medel mot allehanda diaboliska besvär, och som stärkande medicin. Rent blod ordinerades inte minst som afrodisiakum till patienter med falnande lust.

Den dualistiska synen på blodet förekommer än idag inom olika religioner. Både muslimer och judar tillhålls att följa speciella regler för slakt och matberedning. Såväl koscher som halal innebär t.ex. att kött måste befrias från blod och i vissa fall saltas för att renas från varje sådan rest. Inom kristendomen däremot gäller att de troendes inmundigande av vin och bröd vid nattvarden är sakrament i åminnelse av Kristi kött och blod och därmed en länk till det gudomliga.

Det kan för övrigt tilläggas att det vanliga önskemålet om ”blodiga biffar” bygger på ett missförstånd. Det röda i däggdjurskött är inte huvudsakligen blod utan ett protein vid namn myoglobin, vars uppgift är att minska syrevariationen i muskelvävnad.

Den inflytelserike grekiske läkaren Klaudios Galenos förklarade under andra århundradet att blod bildades i levern av mat och dryck från matsmältningssystemet. Blodet absorberades emellertid av kroppens organ och mängden blod behövde därför fyllas på genom regelbundna måltider.

Ända fram till 1600-talet byggde läkarvetenskapen på tron att god hälsa är beroende av balans mellan de fyra kroppsvätskorna gul galla, svart galla, vitt slem och rött blod. Medan kroppen gjorde sig av med galla och slem genom svett, tårar och exkrementer, fanns det få spontana sätt för den att avbörda sig eventuella överskott av blod. Eftersom sådana överskott rubbade vätskebalansen och ansågs kunna leda till farliga sjukdomstillstånd, var det viktigt att regelbundet åderlåta människor med hjälp av skarpa instrument och blodsugande iglar. Att tappa redan sjuka och försvagade människor på blod ledde emellertid ofta till förvärrade tillstånd och i sista hand till döden.

Galens teori om kroppens upptagande av blod kullkastades effektivt, när William Harvey 1628 genom experiment på djur visade att att volymen blod i en individ var mycket större än volymen intagen föda, vilket ansågs betyda att blodet inte sögs upp och förbrukades i olika vävnader utan cirkulerade i ett omlopp. Han klargjorde vidare att blodet cirkulerade med hjälp av hjärtat, från vars vänstra sida det pumpades ut i artärer, för att sedan återvända till dess högra sida genom vener.

Femtio år senare lämnades en rapport till Royal Society i London, i vilken författaren beskrev ett experiment, innebärande blodöverföring mellan två hundar med hjälp av en gåspenna som förenade en artär på den ena hunden med en ven på den andra. Kort därpå försökte franska läkare på liknande sätt överföra blod från en levande kalv till en ung man. Detta och andra försök misslyckades och mottagarna dog, vilket ledde till förbud mot blodtransfusion under de följande 150 åren.

Intresset återuppväcktes först när den österrikiske läkaren och sedermera nobelpristagaren Karl Landsteiner under 1900-talets första år insåg att det måste finnas olika typer av blod, och att deras inbördes växelverkan avgjorde om blodtransfusion från en individ till en annan skulle fungera eller ej. Snart hade man identifierat fyra blodgrupper (A, B, AB och O) och fastställt att gruppen som kallades AB utan risk kunde ta emot blod från alla givare, och att gruppen O kunde ge blod till alla andra. Upptäckten fick stor betydelse. Om fel sorts blod ges till en person, klumpar de röda blodkropparna ihop sig och spricker, vilket kan bli livshotande.

Nu följde slag i slag viktiga upptäckter om blodets natur. Under första världskriget räddades tiotusentals soldaters liv genom att man hittat en metod att med hjälp av natriumcitrat hindra koagulation av blod, vilket  möjliggjorde lagring tills behov av transfusion uppstod. 1937 fann Landsteiner och Alexander Wiener den så kallade Rh-faktorn. Den var förklaringen till att kvinnor och deras ofödda foster kunde ha oförenliga blodtyper, vilket var en viktig orsak till dödfödda barn.

Numera vet vi att det finns 360 kända blodgruppsmarkörer och 36 olika blodgruppssystem. Modern DNA-teknologi har lett till genmanipulerade blodceller med förmågan att framgångsrikt attackera olika former av sjukdomar. Genom så kallad CAR T-cellbehandling kan kroppens T-lymfocyter förmås att identifiera och angripa exempelvis leukemi, Hodgkins lymfom och lungcancer. Vidare har stamceller i benmärgen befunnits kunna ge upphov till alla typer av blodceller och efter transplantation kunna återge svårt sjuka patienter livet.

Till och med alkemisternas försök att föryngra människor med blod från yngre individer har fått en renässans. Forskare vid Harvard har rapporterat försök med möss, under vilka blod från en levande ung individ fått cirkulera i en äldre individ. Proceduren ledde till att åldersdegenerationen av hjärna och muskler hejdades.           

Mindre seriösa behandlingar har oundvikligen följt i spåren av dessa uppseendeväckande resultat. För knappt tiotusen dollar kan man på flera privatägda kliniker i USA få transfusioner av blodplasma från donatorer som garanteras vara yngre än 25 år. Ett av företagen, som passande nog bär namnet Ambrosia, skryter med enastående resultat och hävdar att metoden också kan användas som behandling av hjärt-kärlsjukdomar, diabetes och cancer.

I sin bok Nine pints (2019) tar den brittiska journalisten Rose George läsaren med på en resa genom blodets historia från antiken till nutid. Förutom redovisningen av vetenskapens landvinningar, ger hon en rad exempel på blodets roll som identitetsskapande faktor. Begrepp som ”blodsband”, ”blodsfejd”, ”renblodig” och så vidare, används också idag för att markera klass, familj, släkt och ras.

I Japan har forskarnas resultat i vad gäller blodvarianter kommit att användas för att i populärkulturen beskriva personlighetstyper på ungefär samma sätt som stjärntecken. Individer med blodgrupp A anses till exempel vara snälla, lugna och trygga, medan B-blodiga är lättirriterade, excentriska och själviska. AB-gruppen utgör en komplex blandning av flera personlighetsdrag, medan O-människor är energiska men ofta också försiktiga. Enligt George är det inte ovanligt att anställningsbeslut grundas på den rekryterades blodgrupp och att datingpartners väljs med samma utgångspunkt.

Georges bok innehåller en rad fascinerande fakta om den flytande vävnaden blod. De flesta människor vet säkert att blodet utgör 7-8% av kroppsvikten, vilket motsvarar ca 5 liter hos en person som väger 70 kilo. Blodet består till 45% av röda blodkroppar (erytrocyter), som transporterar syre och koldioxid. Någon procent är vita blodkroppar (leucocyter), vilka är en del av immunförsvaret, och blodplättar (trombocyter), som aktiverar koagulering och täpper till öppna sår. Resten av blodet är blodplasma, som till sin huvuddel består av vatten samt hundratals lösta ämnen som salt, socker, proteiner och allehanda restprodukter..

En milliliter blod innehåller 5 miljoner röda blodkroppar som lever i ca 120 dagar. En enda sådan cell innehåller  runt 300 miljoner molekyler av proteinet hemoglobin som ger blodet dess röda färg, och i sin tur binder syremolekyler. Varje sekund bildas 2 miljoner nya röda blodkroppar.

På ett dygn färdas blodet 19300 km, vilket ungefär är tre gånger avståndet mellan London och Novosibirsk. Färden sker i ett komplicerat blodkärlsystem som är ca 90 600 km långt. Det är mer än dubbla omkretsen av vår planet.

Mycket mer finns att veta. Blodets alla hemligheter är ännu inte avslöjade.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör