Bo Cavefors; Marx – en moderat politiker
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
UllERATUR
BO CAVEFORS:
Marx – en moderat politiker
D
et finns endast få historiskt-kritiska biografier om Weimarrepublikens ledande politiker; den historiska forskningen lider av politisk slagsida
därför att det nationalsocialistiska tusenårsrikets värderingar av Tysklands politiska utveckling från sekelskiftet till1933 till
inte ringa del övertagits av den socialistiskt dominerade historievetenskapen vid
Förbundsrepublikens universitet.
Ulrich von Hehl: Wilhelm Marx
1863-1946. Reihe B:Forschungen. Band
47 der Veröffentlichungen der Kommission fiir Zeitgeschichte. Mathias-Griinewald-Verlag, Mainz 1987
Wilhelm Marx, ”Retter des Rheinlandes”,
var under perioden 1923-1928 rikskansler fyra gånger och blev en av Konrad
Adenauers politiska lärofäder. Om den
anspråkslöse, konservativt centerpolitiske Marx, har den 1947 födde filosofie
doktorn Ulrich von Hehl skrivit en balanserad historiskt-kritisk biografi.
För NS-regimen var det naturligt att
fästa uppmärksamheten vid Weimarrepublikens skuggsidor. Den socialistinspirerade historieforskningen efter 1945 har
huvudsakligast sysslat med republikens
revolutionära början och tragiska slut.
Mellanperioden var mindre dramatisk
och stämmer inte överens med vulgäruppfattningen om Weimarrepubliken
som ett totalt fiasko; det var en period då
Wilhelm Marx och Gustav Stresemann
hade framgång med framför allt finanspolitik och utrikespolitik. Marx var ingen
maktmänniska och ingen stor politisk tänkare, ingen visionär och ingen karismatisk
folktalare som Stresemann, utan ”med
huvud och hjärta – – – en preussisk
tjänsteman”, som ~änade Gud, medmänniskor och fädernesland. Den preussiske
kulturministern Carl Heinrich Becker talade om Marx som ”kolossalt anständig”.
Som katolsk politiker var han tvingad att
förfina den politiska kompromissens redskap, att uppträda som medlare och snarare förvalta sina ämbeten inom parti,föreningar och stat än att ge dem politisk dynamik. Detta gjorde honom politiskt trovärdig; oegennyttan räddade honom från
att gå under som politiker och människa.
1921 valdes Wilhelm Marx till gruppledare för riksdagsmännen inom Deutschen Zentrumspartei, men han behöll
uppdragen för katolska organisationer
och förblev en inflytelserik talesman för
en konfessionsbunden skolpolitik Marx
accepterade efter revolutionen 1918 den
demokratiska republiken och förkroppsligade ideologien inom Zentrumspartei,
en på ”reellt och konkret förnuft grundad
tomistisk naturrätt”, dva att leva och låta
leva, en pragmatism där man accepterade
att kriget förlorats och att det utifrån detta
faktum gällde att driva en politik som
oavsett parti- och klasstillhörighet var till
alla medborgares bästa. För Marx innebar detta konflikter med partiets högeroch vänsterflyglar.
Ulrich von Hehls Marxbiografi skildrar hela det politiska spelet i Tyskland
från slutet av 1800-talet till Weimarrepublikens fall 1933. Jag koncentrerar mig
här på att redogöra för Marx möjligheter
att bedriva en konfessionsbunden katolsk
politik och dess historiskaförutsättningar.
Den politiska katolicismen klassificerades av Otto von Bismarck som ”Reichsfeind”, den accepterades med tvekan under det wilhelminska kejsardömet och
blev likvärdig politisk partner under Weimarrepubliken, för att åter bli riksfiende
under Tredje Rikets Bismarckliknande
kulturkamp. Wilhelm Marx upplevde alla
dessa tvära kast och dess politiskt negativa följder.
Wilhelm Marx var kölnare och förenade i sig det som utmärker staden, katolsk
humanism och urban industrialism, en
politisk katolicism som inte sällan står i
opposition till bayersk katolicism.
Köln förlorade självständigheten 1794
efter den franska ockupationen. Handel
och industri lades i träda, klostren sekulariserades, hundratals kyrkor stängdes.
1817 registrerades en tredjedel av befolkningen som tiggare. När Preussen efter
Wienkongressen fick total makt över
Köln, fördjupades de konfessionella motsättningarna mellan Nordtyskland och
Rhenlandet. Preussisk byråkrati och politisk liberalism hyllade ”tidsandan” och
bekämpade vad man ansåg vara en kulturfientlig och ultramontan katolicism;
man ängslades för den politiska sprängkraften i påvens Syllabus errorum 1864
och av det kristet revolutionära med Första Vartikankonciliets ofelbarhetsdogm.
Följden blev att man från 1871 förbjöd
katolska ordnar, stängde prästseminarier,
censurerade prästernas predikningar och
ställde katolska kyrkans tjänstemän under statens kontroll. Trots detta lyckades
Zentrumspartei 1889 i Köln samla
89,3% av de katolska väljarna i en valmanskår som till 84,1 %bestod av katoliker.
Efter Bismareks hårdhänta religionspolitik följde en viss avspänning under
den wilhelminska eran. Wilhelm II:s trontal vid krigsutbrottet den 4 augusti 1914
undanröjde i alla fall på ytan de kvarvarande konfessionella motsättningarna
117
och skapade nationell enhet. Även Wilhelm Marx accepterade kejsarens krav på
partiledarnas ”Treugelöbnis” och när socialdemokraterna stämde in i ett ”Hoch”
för fäderneslandet och utan protest godkände en rad extrema undantagslagar,
fanns det inget skäl att inte sjunga med i
”Heil dir im Siegerkrantz”. Marx noterade i sin dagbok att detta var ”det stora
ögonblick då tyska folket förenades”, men
redan den 3 oktober samma år tvivlade
han på kejsarens försäkran att kriget skulle få ett snabbt och segerrikt slut. I stället
dör mängder av soldater och Marx anmärker att ”die Eisernen Kreuz schwirren
nur so in der Luft herum”. Sonen Albert
föll vid ostfronten i maj 1915. Den 13 januari 1916 krävde Marx kraftåtgärder
mot det dåliga försörjningsläget och han
varnade för växande motsättningar mellan landsbygds- och stadsbefolkning. Han
menade att man inte skulle tveka inför
”Schärfe des Gesetzes”, för att tvinga
människorna att ”uppträda socialt, trots
att de ännu inte lärt sig att tänka socialt”.
Kriget var ett tyskt försvarskrig; nederlaget kunde inte undvikas. ”Uns treibt nicht
Eroberungslust” hade kejsaren sagt men
försvarskrigets pris fick betalas även av civilbefolkningen.
Sedan Gustav Stresemanns 103 dagar
långlivade koalitioner störtats, bildade
Wilhelm Marx den 29 november 1923
den första av de fyra regeringar han skulle
leda fram til11928. Marx var en hårdhänt
men framgångsrik kansler; det gällde
överlevnad, om ”den Bestand des Reiches
und Staatswesens iiberhaupt”. En fjärdedel, dvs 400 000 statsanställda tjänstemän och arbetare, avskedades, socialhjälpen till arbetslösa minskades till ett minimum och arbetstidsfrågan löstes när par- 118
tierna efter många års osämja enades om
att acceptera tio timmars arbetsdag, även
om man formellt höll fast vid den lagstadgade åttatimmarsdagen. Produktiviteten
höjdes snabbt och kraftigt, men följden
blev sociala spänningar och arbetarprotester. Marx beklagade att just han, som
tidigare talat sig varm för en avancerad
sociallagstiftning, nu tvingades föra en finanspolitik som brutalt påverkade de svagaste samhällsgrupperna. Vid november
månads ingång 1923 hade endast 0,4 %
av statens utgifter betalats med intäkter,
medan 99,6 % finansierades genom nytryckning av sedlar, men redan i mitten av
november hade kursen på den tyska marken stabiliserats. Finansministern Hans
Luther och den nytillsatte riksbankschefen Hjalmar Schacht genomförde, på regeringschefens uppdrag, det första tyska
”ekonomiska undret”.
När presidenten Friedrich Ebert dog
1925 av sviterna efter en blindtarmsoperation var de icke-socialistiska partierna
överens om att inte ersätta honom med en
annan socialdemokrat. Wilhelm Marx nominerades, men DNVP (Deutschnationale Volkspartei) krävde ett mer publikdragande namn och lanserade den 78-årige
generalfältmarskalken Paul von Hindenburg, vars politiska erfarenhet var minimal och som saknade all begåvning för
diplomatisk finess. Trots att von Hindenburgs roll under kriget och efter sammanbrottet var dubiös och han fortfarande
stod på segrarmaktemas lista med krigsförbrytare, förkroppsligade von Hindenburg i mångas ögon det försvunna kejsardömets traditionella värden. Valkampen
mellan von Hindenburg och Marx blottade sprickan mellan försvararna av det
”gamla goda” och talesmännen för ”det
nya”, av ingen älskade Tyskland. Striden
mellan protestanten von Hindenburg och
katoliken Marx spolierade även det konfessionella vapenstilleståndet. Förtalspropagandan beskyllde Marx för att företräda den ”svarta reaktionen”, man menade att han var redskap för de ultramontana, vilkasedan 1918 medjesuiternas hjälp
bekämpat den ”evangeliska kyrkan”.
Samtidigt som Marx anklagades för att
vara ”papist”, såg man honom som ”socialistlakej”, eftersom han strävade efter
ett gott samarbete med socialdemokraterna. von Hindenburg framställdes som
inkarnationen av tyskprotestantisk makt
och företagsamhet, som den ”getreue
Eckehart”. Som råge till allt kom att katolska kretsar kring intrigören Franz von Papen stödde von Hindenburgs kandidatur
med motiveringen att Zentrumspartei,
om Marx blev president, skulle ges möjligheter att samregera med SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschland), i
strid med Vatikanens önskemål.
Den intressanta och viktiga frågan är
hur Tysklands framtid gestaltats med Wilhelm Marx som president. Frågan är naturligtvis hypotetisk; historien upprepas
sällan, men att tyda den rätt kan ge vägledning inför kommande konflikter med
historisk bakgrund. Hade Marx motsatt
sig regeringen Briinings fall? Hade Marx
genomskådat von Papen-kamarillans intriger? Hade Marx nekat utnämna Hitler
till kansler och vägrat skriva under förordningarna av den 4 och 28 februari och
av den 21 mars 1933? Hade Marx, som
von Hindenburg, förnedrat sig och sänt
Hitler ett lyckönskningstelegram efter
mordaktionerna den 30 juni 1934? Svaren på dessa och andra frågor är att Marx
förmodligen träffat rakt motsatta beslut
än von Hindenburg. Valutgången i presidentvalet 1925 blev en olycksbådande
”inneren Wendepunkt” för den första tyska demokratien.
Wilhelm Marx lämnade sin sista regering den 28 juni 1928 och blev ”Ehrenvorsitzender” för Zentrumspartei. Han
fyllde 70 år den 15 januari 1933, samma
månad som von Hindenburg utnämnde
den ”böhmischen gefreiten ”Adolf Hitler
till Rikskansler.Två dagar senare upplöstes riksdagen och den nationalsocialistiska revolutionen tog sin början. Trots att
Wilhelm Marx redan den 17 februari
1933 skrivit under ett upprop mot den
tilltagande politiska förvildningen, där
man varnade för en ”bolsjevism – – –
under nationella förtecken”, talade han så
sent som våren 1934 om Hitlers kloka
och ”beherrschte Staatskunst”.
l juni 1933 fråntogs Marx sin kanslerspension; han och hustrun levde därefter
på folkpensionen, 625 RM i månaden.
Posten övervakades och bekantskapskretsen reducerades till vänner inom katolska organisationer och till brevkontakter med judiska emigranter, som tackade
honom för den politik han personifierat
fram till katastrofen 1933.
Som tysk patriot välkomnade Wilhelm
Marx valutgången i Saar 1935 och Österrikes ”Anschluss” 1938, men stod för övrigt främmande inför NS-regimens utrikespolitiska framgångar. Han såg otåligt
fram emot regimens fall och som djupt re- 119
ligiös uppfattade han det nya nederlaget
som Guds straff. Det är obekant hur Marx
reagerade på de allierade segermakternas
anklagelser för kollektivskuld till koncentrationslägren. Förmodligen instämde
han i vad furst Alois zu Löwenstein-Wertheim-Rosenberg, ordförande i de tyska
katolikernas centralkomrnitte, skrev i ett
brev till honom den 13 oktober 1945:
”Fariseism på den ena sidan och fegt lismande på den andra. Inte detta att vi lidit
nederlag, utan detta att man måste skämmas över sitt eget folk, är bittert, även om
man vet att endast en mindre del av tyska
folket är nedsmutsad av gemenhet, angiveri och falhet. Och tala inte om den satanism och det grymma mördande som
utmärkte det senaste systemet”.
Våren 1946 blev Wilhelm Marx medlem i det nystartade CDU och inte i det
återuppståndna Zentrumspartei som han
tidigare misslyckats med att föra ut ur
konfessionell isolering. Marx var övertygad om att andlig, moralisk och ekonomisk återuppbyggnad av Tyskland måste
ske genom samarbete mellan alla kristna.
De västliga segrarmakternas förtroende
för Konrad Adenauer berodde i inte ringa
grad på att Förbundsrepublikens snabbt
ernådda inre och yttre stabilitet byggde på
det kristna politiska arvet efter Wilhelm
Marx, som dog den 5 augusti 1946 och fyra dagar senare begrovs på kyrkogården
Köln-Melaten.
UllERATUR
BO CAVEFORS:
Marx – en moderat politiker
D
et finns endast få historiskt-kritiska biografier om Weimarrepublikens ledande politiker; den historiska forskningen lider av politisk slagsida
därför att det nationalsocialistiska tusenårsrikets värderingar av Tysklands politiska utveckling från sekelskiftet till1933 till
inte ringa del övertagits av den socialistiskt dominerade historievetenskapen vid
Förbundsrepublikens universitet.
Ulrich von Hehl: Wilhelm Marx
1863-1946. Reihe B:Forschungen. Band
47 der Veröffentlichungen der Kommission fiir Zeitgeschichte. Mathias-Griinewald-Verlag, Mainz 1987
Wilhelm Marx, ”Retter des Rheinlandes”,
var under perioden 1923-1928 rikskansler fyra gånger och blev en av Konrad
Adenauers politiska lärofäder. Om den
anspråkslöse, konservativt centerpolitiske Marx, har den 1947 födde filosofie
doktorn Ulrich von Hehl skrivit en balanserad historiskt-kritisk biografi.
För NS-regimen var det naturligt att
fästa uppmärksamheten vid Weimarrepublikens skuggsidor. Den socialistinspirerade historieforskningen efter 1945 har
huvudsakligast sysslat med republikens
revolutionära början och tragiska slut.
Mellanperioden var mindre dramatisk
och stämmer inte överens med vulgäruppfattningen om Weimarrepubliken
som ett totalt fiasko; det var en period då
Wilhelm Marx och Gustav Stresemann
hade framgång med framför allt finanspolitik och utrikespolitik. Marx var ingen
maktmänniska och ingen stor politisk tänkare, ingen visionär och ingen karismatisk
folktalare som Stresemann, utan ”med
huvud och hjärta – – – en preussisk
tjänsteman”, som ~änade Gud, medmänniskor och fädernesland. Den preussiske
kulturministern Carl Heinrich Becker talade om Marx som ”kolossalt anständig”.
Som katolsk politiker var han tvingad att
förfina den politiska kompromissens redskap, att uppträda som medlare och snarare förvalta sina ämbeten inom parti,föreningar och stat än att ge dem politisk dynamik. Detta gjorde honom politiskt trovärdig; oegennyttan räddade honom från
att gå under som politiker och människa.
1921 valdes Wilhelm Marx till gruppledare för riksdagsmännen inom Deutschen Zentrumspartei, men han behöll
uppdragen för katolska organisationer
och förblev en inflytelserik talesman för
en konfessionsbunden skolpolitik Marx
accepterade efter revolutionen 1918 den
demokratiska republiken och förkroppsligade ideologien inom Zentrumspartei,
en på ”reellt och konkret förnuft grundad
tomistisk naturrätt”, dva att leva och låta
leva, en pragmatism där man accepterade
att kriget förlorats och att det utifrån detta
faktum gällde att driva en politik som
oavsett parti- och klasstillhörighet var till
alla medborgares bästa. För Marx innebar detta konflikter med partiets högeroch vänsterflyglar.
Ulrich von Hehls Marxbiografi skildrar hela det politiska spelet i Tyskland
från slutet av 1800-talet till Weimarrepublikens fall 1933. Jag koncentrerar mig
här på att redogöra för Marx möjligheter
att bedriva en konfessionsbunden katolsk
politik och dess historiskaförutsättningar.
Den politiska katolicismen klassificerades av Otto von Bismarck som ”Reichsfeind”, den accepterades med tvekan under det wilhelminska kejsardömet och
blev likvärdig politisk partner under Weimarrepubliken, för att åter bli riksfiende
under Tredje Rikets Bismarckliknande
kulturkamp. Wilhelm Marx upplevde alla
dessa tvära kast och dess politiskt negativa följder.
Wilhelm Marx var kölnare och förenade i sig det som utmärker staden, katolsk
humanism och urban industrialism, en
politisk katolicism som inte sällan står i
opposition till bayersk katolicism.
Köln förlorade självständigheten 1794
efter den franska ockupationen. Handel
och industri lades i träda, klostren sekulariserades, hundratals kyrkor stängdes.
1817 registrerades en tredjedel av befolkningen som tiggare. När Preussen efter
Wienkongressen fick total makt över
Köln, fördjupades de konfessionella motsättningarna mellan Nordtyskland och
Rhenlandet. Preussisk byråkrati och politisk liberalism hyllade ”tidsandan” och
bekämpade vad man ansåg vara en kulturfientlig och ultramontan katolicism;
man ängslades för den politiska sprängkraften i påvens Syllabus errorum 1864
och av det kristet revolutionära med Första Vartikankonciliets ofelbarhetsdogm.
Följden blev att man från 1871 förbjöd
katolska ordnar, stängde prästseminarier,
censurerade prästernas predikningar och
ställde katolska kyrkans tjänstemän under statens kontroll. Trots detta lyckades
Zentrumspartei 1889 i Köln samla
89,3% av de katolska väljarna i en valmanskår som till 84,1 %bestod av katoliker.
Efter Bismareks hårdhänta religionspolitik följde en viss avspänning under
den wilhelminska eran. Wilhelm II:s trontal vid krigsutbrottet den 4 augusti 1914
undanröjde i alla fall på ytan de kvarvarande konfessionella motsättningarna
117
och skapade nationell enhet. Även Wilhelm Marx accepterade kejsarens krav på
partiledarnas ”Treugelöbnis” och när socialdemokraterna stämde in i ett ”Hoch”
för fäderneslandet och utan protest godkände en rad extrema undantagslagar,
fanns det inget skäl att inte sjunga med i
”Heil dir im Siegerkrantz”. Marx noterade i sin dagbok att detta var ”det stora
ögonblick då tyska folket förenades”, men
redan den 3 oktober samma år tvivlade
han på kejsarens försäkran att kriget skulle få ett snabbt och segerrikt slut. I stället
dör mängder av soldater och Marx anmärker att ”die Eisernen Kreuz schwirren
nur so in der Luft herum”. Sonen Albert
föll vid ostfronten i maj 1915. Den 13 januari 1916 krävde Marx kraftåtgärder
mot det dåliga försörjningsläget och han
varnade för växande motsättningar mellan landsbygds- och stadsbefolkning. Han
menade att man inte skulle tveka inför
”Schärfe des Gesetzes”, för att tvinga
människorna att ”uppträda socialt, trots
att de ännu inte lärt sig att tänka socialt”.
Kriget var ett tyskt försvarskrig; nederlaget kunde inte undvikas. ”Uns treibt nicht
Eroberungslust” hade kejsaren sagt men
försvarskrigets pris fick betalas även av civilbefolkningen.
Sedan Gustav Stresemanns 103 dagar
långlivade koalitioner störtats, bildade
Wilhelm Marx den 29 november 1923
den första av de fyra regeringar han skulle
leda fram til11928. Marx var en hårdhänt
men framgångsrik kansler; det gällde
överlevnad, om ”den Bestand des Reiches
und Staatswesens iiberhaupt”. En fjärdedel, dvs 400 000 statsanställda tjänstemän och arbetare, avskedades, socialhjälpen till arbetslösa minskades till ett minimum och arbetstidsfrågan löstes när par- 118
tierna efter många års osämja enades om
att acceptera tio timmars arbetsdag, även
om man formellt höll fast vid den lagstadgade åttatimmarsdagen. Produktiviteten
höjdes snabbt och kraftigt, men följden
blev sociala spänningar och arbetarprotester. Marx beklagade att just han, som
tidigare talat sig varm för en avancerad
sociallagstiftning, nu tvingades föra en finanspolitik som brutalt påverkade de svagaste samhällsgrupperna. Vid november
månads ingång 1923 hade endast 0,4 %
av statens utgifter betalats med intäkter,
medan 99,6 % finansierades genom nytryckning av sedlar, men redan i mitten av
november hade kursen på den tyska marken stabiliserats. Finansministern Hans
Luther och den nytillsatte riksbankschefen Hjalmar Schacht genomförde, på regeringschefens uppdrag, det första tyska
”ekonomiska undret”.
När presidenten Friedrich Ebert dog
1925 av sviterna efter en blindtarmsoperation var de icke-socialistiska partierna
överens om att inte ersätta honom med en
annan socialdemokrat. Wilhelm Marx nominerades, men DNVP (Deutschnationale Volkspartei) krävde ett mer publikdragande namn och lanserade den 78-årige
generalfältmarskalken Paul von Hindenburg, vars politiska erfarenhet var minimal och som saknade all begåvning för
diplomatisk finess. Trots att von Hindenburgs roll under kriget och efter sammanbrottet var dubiös och han fortfarande
stod på segrarmaktemas lista med krigsförbrytare, förkroppsligade von Hindenburg i mångas ögon det försvunna kejsardömets traditionella värden. Valkampen
mellan von Hindenburg och Marx blottade sprickan mellan försvararna av det
”gamla goda” och talesmännen för ”det
nya”, av ingen älskade Tyskland. Striden
mellan protestanten von Hindenburg och
katoliken Marx spolierade även det konfessionella vapenstilleståndet. Förtalspropagandan beskyllde Marx för att företräda den ”svarta reaktionen”, man menade att han var redskap för de ultramontana, vilkasedan 1918 medjesuiternas hjälp
bekämpat den ”evangeliska kyrkan”.
Samtidigt som Marx anklagades för att
vara ”papist”, såg man honom som ”socialistlakej”, eftersom han strävade efter
ett gott samarbete med socialdemokraterna. von Hindenburg framställdes som
inkarnationen av tyskprotestantisk makt
och företagsamhet, som den ”getreue
Eckehart”. Som råge till allt kom att katolska kretsar kring intrigören Franz von Papen stödde von Hindenburgs kandidatur
med motiveringen att Zentrumspartei,
om Marx blev president, skulle ges möjligheter att samregera med SPD (Sozialdemokratische Partei Deutschland), i
strid med Vatikanens önskemål.
Den intressanta och viktiga frågan är
hur Tysklands framtid gestaltats med Wilhelm Marx som president. Frågan är naturligtvis hypotetisk; historien upprepas
sällan, men att tyda den rätt kan ge vägledning inför kommande konflikter med
historisk bakgrund. Hade Marx motsatt
sig regeringen Briinings fall? Hade Marx
genomskådat von Papen-kamarillans intriger? Hade Marx nekat utnämna Hitler
till kansler och vägrat skriva under förordningarna av den 4 och 28 februari och
av den 21 mars 1933? Hade Marx, som
von Hindenburg, förnedrat sig och sänt
Hitler ett lyckönskningstelegram efter
mordaktionerna den 30 juni 1934? Svaren på dessa och andra frågor är att Marx
förmodligen träffat rakt motsatta beslut
än von Hindenburg. Valutgången i presidentvalet 1925 blev en olycksbådande
”inneren Wendepunkt” för den första tyska demokratien.
Wilhelm Marx lämnade sin sista regering den 28 juni 1928 och blev ”Ehrenvorsitzender” för Zentrumspartei. Han
fyllde 70 år den 15 januari 1933, samma
månad som von Hindenburg utnämnde
den ”böhmischen gefreiten ”Adolf Hitler
till Rikskansler.Två dagar senare upplöstes riksdagen och den nationalsocialistiska revolutionen tog sin början. Trots att
Wilhelm Marx redan den 17 februari
1933 skrivit under ett upprop mot den
tilltagande politiska förvildningen, där
man varnade för en ”bolsjevism – – –
under nationella förtecken”, talade han så
sent som våren 1934 om Hitlers kloka
och ”beherrschte Staatskunst”.
l juni 1933 fråntogs Marx sin kanslerspension; han och hustrun levde därefter
på folkpensionen, 625 RM i månaden.
Posten övervakades och bekantskapskretsen reducerades till vänner inom katolska organisationer och till brevkontakter med judiska emigranter, som tackade
honom för den politik han personifierat
fram till katastrofen 1933.
Som tysk patriot välkomnade Wilhelm
Marx valutgången i Saar 1935 och Österrikes ”Anschluss” 1938, men stod för övrigt främmande inför NS-regimens utrikespolitiska framgångar. Han såg otåligt
fram emot regimens fall och som djupt re- 119
ligiös uppfattade han det nya nederlaget
som Guds straff. Det är obekant hur Marx
reagerade på de allierade segermakternas
anklagelser för kollektivskuld till koncentrationslägren. Förmodligen instämde
han i vad furst Alois zu Löwenstein-Wertheim-Rosenberg, ordförande i de tyska
katolikernas centralkomrnitte, skrev i ett
brev till honom den 13 oktober 1945:
”Fariseism på den ena sidan och fegt lismande på den andra. Inte detta att vi lidit
nederlag, utan detta att man måste skämmas över sitt eget folk, är bittert, även om
man vet att endast en mindre del av tyska
folket är nedsmutsad av gemenhet, angiveri och falhet. Och tala inte om den satanism och det grymma mördande som
utmärkte det senaste systemet”.
Våren 1946 blev Wilhelm Marx medlem i det nystartade CDU och inte i det
återuppståndna Zentrumspartei som han
tidigare misslyckats med att föra ut ur
konfessionell isolering. Marx var övertygad om att andlig, moralisk och ekonomisk återuppbyggnad av Tyskland måste
ske genom samarbete mellan alla kristna.
De västliga segrarmakternas förtroende
för Konrad Adenauer berodde i inte ringa
grad på att Förbundsrepublikens snabbt
ernådda inre och yttre stabilitet byggde på
det kristna politiska arvet efter Wilhelm
Marx, som dog den 5 augusti 1946 och fyra dagar senare begrovs på kyrkogården
Köln-Melaten.