Bo Ekegren; Dagens namn – Kjell-Olof Feldt
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens namn
BO EKEGREN:
Kjell-Olof Feldt
Vad vore regeringen utan Kjell-Olof
Feldt?
Svar: Olof Palme.
Det är K-0 Feldt som gör att regeringen inte framstår som en enmansregering.
Samtidigt förtar han inte något av Olof
Palmes strålglans utan snarare förstärker
den genom att ge den en grå bakgrund.
Olof Palme är den obestridliga ettan.
Men K-0 Feldt är inte någon av de
många nollorna efter som gör att ettan
får högre värde. Nej , K-0 Feldt är regeringens kommatecken – han markerar
övergången mellan heltal och decimaler.
Denna framskjutna roll i svensk politik
har han nått i kraft av obestridlig kompetens och kunskap förvärvad genom hårt
arbete på departementsgolvet. Efter en
pol mag i Uppsala anställdes han 1957
som sekreterare i pensionskommitten
och sedan blev han kvar i finansdepartementet. Politiskt aktiv blev han i den
socialdemokratiska studentklubben.
Och sina rötter har han i ”det röda
Holmsund” där han föddes 1931.
K-0 Feldt slog igenom politiskt som
budgetchef i finansen och publikt genom
att slåss med en gäst på en fjällrestaurang. Den senare händelsen inträffade på
den tid då svenska folket ännu höll sina
statsråd högt. Boxningsmatchen betraktades bara som ett pikanteri och utlöste
ingen moraldebatt. De båda slagskämparna behövde inte sitta av hela kvällar i
TYs nyhetsprogram och låta matchen gå
i repris. Den nedslagne var inte heller
taxeringsintendent eller facklig ombudsman, utan bara en helt vanlig medborgare, så några misstankar om skattebrott
förelåg inte heller. Enda efterföljden
blev att Feldt fick rykte som sig att vara
hetlevrad.
l samband med Palme-Raineraffären
skrev Aftonbladet i en ledare: ”Siutsatsen enligt vår uppfattning bör bli att Palme måste omge sig med bättre medarbetare som förmår neutralisera hans väl impulsiva temperament. ”
Ur den aspekten är Feldt alltså ingen
bra lekkamrat till Palme. Till skillnad
från Palmes temperamentsfullhet, yttrar
sig Feldt sällan i raljerande personangrepp utan mer i ilska och myndiga allvarsord.
När Feldt satt i TV och förklarade att
generalklausulen var tillämplig på hur
ränteavdrag fick fördelas mellan äkta
makar väckte det storm. Här satt finansministern och agerade myndighet och
domstol! När det sedan visade sig att
Feldt inte bara hade fel i denna formfråga, utan även i sak, rubbades förtroendet både för Feldt och för generalklausulen.
På en skattekonferens kommenterade
en föredragshållare händelsen genom att
citera ett kinesiskt ordspråk: ” När liten
man kastar lång skugga är det nära till
mörkret.”
Hade Feldt hört detta hade han nog
klippt till vederbörande. Att vara en i
raden av socialdemokratiska finansministrar – Wigforss, Sköld och Sträng –
kan inte vara lätt. Det är ett arv som
förpliktigar. Feldt har redan hunnit med
att höja 43 skatter, så den delen av arvet
förvaltar han väl. Men det är värre med
ryktbarheten. Feldt kan knappast räkna
med att bli vare sig folkkär eller hatad.
Därtill är han för färglös .
Sannolikt kommer han att gå till historien som en av Rörelsens magistrar. Inte
som någon av de engagerande folkbildarna, utan som den humorlöse adjunklen isamhällsekonomi.
Feldt kan sägas vara socialdemokratins svar på Gunnar Helen – ett stilla
samtal mellan dem båda skulle vara ett
prövande inslag t o m i Utbildningsradion. Men det skulle vara nog så lärorikt.
Mot bakgrund av Feldts kunnighet och
av att han i sitt parti framstår som en
seriös realist, skulle man tycka att han
borde vara uppskattad över partigränserna och i näringslivet. Så är emellertid
inte fallet. Och det beror på att han personifierar det ”dubbla budskap” som
kännetecknar socialdemokraterna i den
ekonomiska politiken. Feldt är ömsom
en marknadsekonomins Dr Jekyll och
ömsom en socialismens Mr Hyde.
Ena dagen kan han hålla ett riksdagsanförande där han skäller som en bandhund på ”kapitalismen”. Andra dagen
skriver han lismande brev till landets fö-
retagare och försäkrar att kollektiva löntagarfonder införs uteslutande i syfte att
hjälpa företagen och stärka marknadsekonomin. Så kan man inte hålla på om
man räknar med att bli trodd. Men det
gör Kjell-Olof Feldt.
Det är möjligt att hans kluvna syn
grundlades redan i barndomen. I en intervju har han berättat att hans första
kontakt med politiken var diskussioner
53
med styvfadern, vilken var småföretagare och kommunist. Tror man att detta är
en vanlig kombination, kan man kanske
inbilla sig att det går att införa fondsocialismen i Sverige i samförstånd med landets företagare.
Feldts stora tillgång är att han alltid
ser så bekymrad ut. Det gör att folk tror
att han ständigt oroas över skattetrycket
och över budgetunderskottet. I skydd av
detta rykte kan han sedan oförväget öka
skattetrycket och förvärra budgetunderskottet. Trumpenheten förlåter honom hans synder.
Det spekuleras t o m i att Feldt skulle
vara så ”förståndig” att han hellre skulle
avgå ur regeringen än att ansvara för en
lättsinnig ekonomisk politik. Feldt skulle
således inte dagtinga med kravet på besparingar.
Men då missbedörnar man K-0 Feldt.
En man som sedan 1975 varit med om att
utarbeta minst tre spolade modeller för
löntagarfonder och som med näbbar och
klor försvarat samtliga övriga modeller
som lagts fram av LO och det socialdemokratiska partiet kan inte ha några
skrupler.
Feldt gör vad partiet kräver. Om än
med bister och allvarsam min.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 85:- kronor för år 1984. (Prenumerationspris för pensionärer: 70:-)
l
.,
BO EKEGREN:
Kjell-Olof Feldt
Vad vore regeringen utan Kjell-Olof
Feldt?
Svar: Olof Palme.
Det är K-0 Feldt som gör att regeringen inte framstår som en enmansregering.
Samtidigt förtar han inte något av Olof
Palmes strålglans utan snarare förstärker
den genom att ge den en grå bakgrund.
Olof Palme är den obestridliga ettan.
Men K-0 Feldt är inte någon av de
många nollorna efter som gör att ettan
får högre värde. Nej , K-0 Feldt är regeringens kommatecken – han markerar
övergången mellan heltal och decimaler.
Denna framskjutna roll i svensk politik
har han nått i kraft av obestridlig kompetens och kunskap förvärvad genom hårt
arbete på departementsgolvet. Efter en
pol mag i Uppsala anställdes han 1957
som sekreterare i pensionskommitten
och sedan blev han kvar i finansdepartementet. Politiskt aktiv blev han i den
socialdemokratiska studentklubben.
Och sina rötter har han i ”det röda
Holmsund” där han föddes 1931.
K-0 Feldt slog igenom politiskt som
budgetchef i finansen och publikt genom
att slåss med en gäst på en fjällrestaurang. Den senare händelsen inträffade på
den tid då svenska folket ännu höll sina
statsråd högt. Boxningsmatchen betraktades bara som ett pikanteri och utlöste
ingen moraldebatt. De båda slagskämparna behövde inte sitta av hela kvällar i
TYs nyhetsprogram och låta matchen gå
i repris. Den nedslagne var inte heller
taxeringsintendent eller facklig ombudsman, utan bara en helt vanlig medborgare, så några misstankar om skattebrott
förelåg inte heller. Enda efterföljden
blev att Feldt fick rykte som sig att vara
hetlevrad.
l samband med Palme-Raineraffären
skrev Aftonbladet i en ledare: ”Siutsatsen enligt vår uppfattning bör bli att Palme måste omge sig med bättre medarbetare som förmår neutralisera hans väl impulsiva temperament. ”
Ur den aspekten är Feldt alltså ingen
bra lekkamrat till Palme. Till skillnad
från Palmes temperamentsfullhet, yttrar
sig Feldt sällan i raljerande personangrepp utan mer i ilska och myndiga allvarsord.
När Feldt satt i TV och förklarade att
generalklausulen var tillämplig på hur
ränteavdrag fick fördelas mellan äkta
makar väckte det storm. Här satt finansministern och agerade myndighet och
domstol! När det sedan visade sig att
Feldt inte bara hade fel i denna formfråga, utan även i sak, rubbades förtroendet både för Feldt och för generalklausulen.
På en skattekonferens kommenterade
en föredragshållare händelsen genom att
citera ett kinesiskt ordspråk: ” När liten
man kastar lång skugga är det nära till
mörkret.”
Hade Feldt hört detta hade han nog
klippt till vederbörande. Att vara en i
raden av socialdemokratiska finansministrar – Wigforss, Sköld och Sträng –
kan inte vara lätt. Det är ett arv som
förpliktigar. Feldt har redan hunnit med
att höja 43 skatter, så den delen av arvet
förvaltar han väl. Men det är värre med
ryktbarheten. Feldt kan knappast räkna
med att bli vare sig folkkär eller hatad.
Därtill är han för färglös .
Sannolikt kommer han att gå till historien som en av Rörelsens magistrar. Inte
som någon av de engagerande folkbildarna, utan som den humorlöse adjunklen isamhällsekonomi.
Feldt kan sägas vara socialdemokratins svar på Gunnar Helen – ett stilla
samtal mellan dem båda skulle vara ett
prövande inslag t o m i Utbildningsradion. Men det skulle vara nog så lärorikt.
Mot bakgrund av Feldts kunnighet och
av att han i sitt parti framstår som en
seriös realist, skulle man tycka att han
borde vara uppskattad över partigränserna och i näringslivet. Så är emellertid
inte fallet. Och det beror på att han personifierar det ”dubbla budskap” som
kännetecknar socialdemokraterna i den
ekonomiska politiken. Feldt är ömsom
en marknadsekonomins Dr Jekyll och
ömsom en socialismens Mr Hyde.
Ena dagen kan han hålla ett riksdagsanförande där han skäller som en bandhund på ”kapitalismen”. Andra dagen
skriver han lismande brev till landets fö-
retagare och försäkrar att kollektiva löntagarfonder införs uteslutande i syfte att
hjälpa företagen och stärka marknadsekonomin. Så kan man inte hålla på om
man räknar med att bli trodd. Men det
gör Kjell-Olof Feldt.
Det är möjligt att hans kluvna syn
grundlades redan i barndomen. I en intervju har han berättat att hans första
kontakt med politiken var diskussioner
53
med styvfadern, vilken var småföretagare och kommunist. Tror man att detta är
en vanlig kombination, kan man kanske
inbilla sig att det går att införa fondsocialismen i Sverige i samförstånd med landets företagare.
Feldts stora tillgång är att han alltid
ser så bekymrad ut. Det gör att folk tror
att han ständigt oroas över skattetrycket
och över budgetunderskottet. I skydd av
detta rykte kan han sedan oförväget öka
skattetrycket och förvärra budgetunderskottet. Trumpenheten förlåter honom hans synder.
Det spekuleras t o m i att Feldt skulle
vara så ”förståndig” att han hellre skulle
avgå ur regeringen än att ansvara för en
lättsinnig ekonomisk politik. Feldt skulle
således inte dagtinga med kravet på besparingar.
Men då missbedörnar man K-0 Feldt.
En man som sedan 1975 varit med om att
utarbeta minst tre spolade modeller för
löntagarfonder och som med näbbar och
klor försvarat samtliga övriga modeller
som lagts fram av LO och det socialdemokratiska partiet kan inte ha några
skrupler.
Feldt gör vad partiet kräver. Om än
med bister och allvarsam min.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort avseende prenumerationsavgiften 85:- kronor för år 1984. (Prenumerationspris för pensionärer: 70:-)
l
.,