Bo Hugemark; Segrare på väg att förlora freden

—-· – – ~
BO HUGEMARK:
Segrare på väg att
förlora freden?
Det socialistiska sammanbrottet
är så totalt att man med fog kan
säga att vi nyss bevittnat slutet
av det tredje världskriget.
Det stora och positiva som
skett är att sammanbrottet kom
utan de våldsamma konvulsioner som man kunnat befara.
Men att den militära makten besegrades genom inre sönderfall,
ger tyvärr en grogrund för dolkstötslegender.
Ett starkt revanschistiskt
Ryssland kan bara uppstå om
omvärlden ägnar sig åt appeasement. Tyvärr tycks Västerlandet fortfarande vara fånget i fö-
reställningen om den sovjetiska
intressesfären.
Risk finns att de nya fria staterna i öst lämnas att duka under för de krafter som släpps
lösa om det ryska samhället kollapsar helt. Risk finns också att
den gamla fria världen missar
ett unikt tillfälle att bygga ett
fredligt Europa från Dublin till
Petropavlovsk.
Overste Bo Hugemark är chef
för Militärhistoriska avdelningen
på Militärhögskolan.
I
många år levde Västeuropa i fruktan
för den sovjetiska blixtoffensiven
som om kriget bröt ut snabbt skulle
knäcka det numerärt underlägsna
NATO:s konventionella försvar och ställa
väst inför det ödesdigra beslutet att gå
över kärnvapentröskeln. Den sovjetiska
kolossen kompenserade sina ekonomiska
lerfötter med nog så imponerade larvfötter. Hotet om det röda massanfallet på
Centraleuropas slätter fick USA att utveckla den vapenteknologi, som vi för ett
år sedan såg demonstreras i Kuwaits och
!raks öknar, mot broarna över Eufrat och
Tigris i stället för dem över WisYa och
Oder, mot bunkern i Bagdad och betonghangarer i norra Irak i stället för mot ledningscentraler och flygbaser i Östeuropa.
I Europa blev det inget hett krig, bl a
på grund av att den motrustning som Jimmy Carter inledde efter Afghanistan och
Ronald Reagan fullföljde knäckte den
sovjetiska icke-ekonomin som redan avsatte 25-30% av BNP till krigsmakten.
Men det socialistiska sammanbrottet är så
totalt att man med fog kan säga att vi nyss
bevittnat slutet av det tredje världskriget.
Vi befinner oss i en efterkrigsvärld. Som
alltid har kriget skakat om de gamla strukturerna på ett sådant sätt att inget därefter
blir sig likt. Förlorarna, länderna i östra
Europa, är mer förhärjade än någon förlorande part i världshistorien. Segraren,
den kapitalistiska världen kommer därför
att ställas inför problem som han av allt
att döma inte anar.
Det sjuttioåriga kriget
Tredje världskriget kan sägas ha fått sin
officiella avslutning med president Bushs
nedrustningsutspel hösten 1991. Segraren
–
vidtog åtgärder för att städa upp på krigsskådeplatsen, det gällde nu att så fort som
möjligt få håll på den tidigare fiendens
splittrade trupper och vapen. Dessutom
att demobilisera de egna styrkorna för att
kunna ägna sina ekonomiska resurser åt
områden som pockade på åtgärder. Och,
framför allt, att inrangera förloraren i de
segrandes gemenskap.
Sovjetunionen ställdes inför valet
mellan två oacceptabla alternativ:
att rusta ikapp eller att riskera att
komma i ett strategiskt underläge.
Det var ännu ingen sovjetisk kapitulation utan villkor. Förloraren hade i själva
verket under en längre tid bedrivit underhandlingar med segraren och tillsammans
hade de uppnått samförstånd om att fortsatt respektera varandras intressesfärer.
Det var ett stillestånd i gammal god 1700-
talsstil, maktbalansen skulle bevaras.
Tanken var orealistisk. Efter krig brukar förlorare drabbas av instabilitet, regimer störtas, delar av riket passar på att slå
sig fria, inre kaos hotar. Detta blev inget
undantag.
Kriget, vars mer intensiva skeden brukar kallas ”det kalla kriget”, började
egentligenredan 1917 med bolsjevikernas
statskupp och socialismens de facto krigsförklaring mot det sunda förnuftet. ”Socialismen är avskaffande av rationell ekonomi”, sade den österrikiske ekonomen
Ludwig von Mises 1920. Det absurda system som skapades i socialismens namn
räddades emellertid så länge som i sjuttio
år av den absurda miljö som rådde iEuropa, den oförnuftiga behandlingen av
TYskland efter första världskriget, de
113
demokratiska staternas misskötsel av sin
ekonomi, återupprustningen för ett nytt
världskrig. Och framför allt andra världskriget. En planekonomi fungerar i krig.
Det är den situation då staten kan och bör
prioritera behov och resursallokering.
Målet är enkelt att formulera, nationens
och folkets överlevnad, medlen är självklara, krigsmakt, befolkningsskydd, försörjning med basförnödenheter etc.
Även en tid efter 1945 kunde Sovjetstaten förete till synes imponerande ekonomiska framsteg i återuppbyggnaden
efter kriget. Många i väst lät sig duperas,
efter hand allt fårre men en del socialister
ända in på 80-talet. Men i ett Europa där
det rådde Pax Americana och Pax Atomica och i en ny teknologisk tidsålder
kunde detta irrationella system inte överleva.
I själva verket har vi bevittnat ett fasansfullt socio-ekonomiskt experiment: A
ena sidan har vi kontrollgruppen, Tyskland med sina utbombade städer och industrier, som får chansen att återhämta
sig på normal diet och medicinskt riktig
ordination, å andra sidan Sovjetunionen
som fortsätter med sin dödliga häxkur.
Resultatet behöver inte kommenteras.
Vilket slags nederlag?
Den slutliga kraftmätningen kom som
nämnts på det militära området i form av
en kapprustning som ställde Sovjetunionen inför valet mellan två oacceptabla alternativ: att rusta ikapp eller att riskera att
komma i ett strategiskt underläge. Michail
Gorbatjov valde att sätta igång en utrikes
och inrikes förändingsprocess som
snabbt kom att rasera fundamenten för
Warszawapaktens och Unionens fortbe- 114
stånd: Den yttre hotbilden, det totaliära
systemet och det socialistiska ”samhällskontraktet”.
Det stora och positiva som skett är att
sammanbrottet kom utan de våldsamma
konvulsioner som man kunnat befara och
som kunnat drabba Europa. Men detta,
att den militära makten aldrig besegrades
på slagfältet utan genom inre sönderfall,
ger tyvärr en god grund för dolkstötslegender och förräderimyter.
Resultatet av sådant känner vi alltför
väl från mellankrigstidens Tyskland.
Kommer vi att få en upprepning av detta
efter det tredje världskrigets slut?
Eller blir det i stället en repris på avvecklingen av det andra världskriget som
lett till att förloraren, Tyskland, nu är Europas demokratiska succe och dess ekonomiska motor?
l seger – storsinthet
Västs agerande ligger i linje med det optimistiska scenariot. Här är det inte tal om
att utkräva något skadestånd av Ryssland,
det gäller inte att ”krama ur citronen och
krossa kärnorna”. Det är inte Morgenthau-planen och Versaillesfreden som är
modellen utan Marshallhjälpen och koloch stålunionen. Västliga regeringar är inställda på skyndsamma insatser för att
lindra den omedelbara nöden och ägnar
stor tankemöda åt hur man skall hjälpa till
att få länderna i öst på fötter snarast möjligt. Man har också lagt sig vinn om att
stödja de politiker i öst som trotts ha utgjort garanter för sammanhållning och
stabilitet. Tyvärr har detta sannolikt varit
kontraproduktivt, eftersom Sovjetunionen var bortom all hjälp och stöd till Gorbatjovs försök att hålla samman unionen
bara kunde förvärra den slutliga kollapsen.
Likheten med tiden efter andra världskriget har fått många att förorda en ny
Marshallplan. Men Marshallhjälp är inte
möjlig utan en fungerande struktur i botten. En sådan fanns i Västtyskland. I själva verket var det Ludwig Erhards systemskifte 1948, med en långt gående liberalisering av ekonomin, som var grunden till
det tyska undret. (Detta har socialister i
väst inte velat inse eller erkänna och de
har därför överdrivit Marshallplanens effekter.)
Vi harhittills aldrigsetten regim så i
grundförhärja ett stort rikes ekonomi, miljö och moral.
Visserligen betygar de nya ledarna i öst
sin tro på marknadsekonomin, men även
om de menar allvar och vet vad de talar
om (vilket inte alltid är självklart), finns de
praktiska möjligheterna?
Historien ger här ingen vägledning. Vi
har hittills aldrig sett en regim så i grund
förhärja ett stort rikes ekonomi, miljö och
moral. Vi har aldrig förr sett något som
börjar likna digerdödens och hundraårskrigets medeltid i kärnvapen-, massmedie- och dataåldern.
Revanschismens krafter
De misslyckande som tvivelsutan inträffar, den nöd och det kaos som oundvikligen kommer att uppstå leder med säkerhet till att man letar syndabockar. Om
folkets vrede drabbar före detta kommunistpampar är det välförtjänt, men risken
är också stor att man försöker skylla på
systemskiftet och på utländska intriger.
Ett exempel på utrikes syndabockar är
när Pavlovs vettlösa rubelreform på hösten 1991 motiverades som en åtgärd mot
utländska spekulanter.
Sålunda talade generalöverste Albert
Makasjov, militärbefälhavare i Volga och
Urals militärområde i juni 1990 vid ryska
kommunistpartikongressen:
”Och i denna för Unionen och Ryssland oroliga tid, när på grund av ”segrar”,
s k segrar för vår diplomati, Sovjetarmen
jagas bort utan strid från de länder som
våra fåder befriade från fascismen …
Det heliga Ryssland har blivit
mindre än någon gång i modem tid.
Vi förstår att det är svårt för alla, men
tro mig det är inte de väpnade styrkomas
fel att de idag har hamnat i ett så svårt läge
och, trots allt kan inte vi militära kommunister tänka oss Unionen utan Ryssland
och Ryssland utan Unionen. Och för detta
är vi beredda att kämpa!”
De sistnämnda hotfulla orden omsattes
i handling, ehuru något valhänt och tvehågset, 19 augusti 1991. Allt fler iakttagare börjar nu, när anarkin sprider sig, varna för en ny kupp. Enligt en i Baltikum
spridd uppfattning finns det på andra sidan gränsen och i de baltiska statema en
struktur sammansatt av fascister, chauvinister, gammalkommunister, gamla
KGB-män, element i krigsmakten … En
struktur som arbetar för att skapa kaos i
de nya staterna, som förhalar trupputtå-
get, stryper oljetillförseln, en ond vilja
som förmodligen vill skapa förutsättningar för ett väpnat ingripande. Redan i morgon kan den ha tagit makten i Ryssland,
115
denna gång säkerligen brutalare och med
mindre fummel i starten än 16 augusti
1991.
Kan detta bli det starka revanschistiska
rike som Lennart Uller berör i en annan
artikel och som också tycks föresväva författama till den nya försvarspropositionen? En regim med samma framgång som
Hitler? Ja, men bara under en förutsättningsom jag skall återkomma till.
Kaos – hot eller hopp?
Först finns det all anledning att beakta att
en grund som Hitler byggde på saknas: En
fungerande ekonomisk struktur. Efter socialismens härjningar är allt raserat. Det
är ytterst svårt att se hur en diktaturregim
skulle kunna ha ett recept på återhämtning. Ironiskt och paradoxalt nog är de
förhållanden som hindrar tillfrisknande
och återhämtning också de som möjligen
kan avhålla presumtiva kuppmakare från
att försöka ta makten. Kanske var det
också en orsak till att det förra försöket
var så valhänt. Aandra sidan kan läget ändå bli så kaotiskt att tanken ”det kan i alla
fall inte bli värre” tar över, då ropen på
lag, ordning, och bröd får militären att inse att de är fosterlandets enda räddning.
På sikt kommer en sådan regim att falla, förmodligen under mycket svårare
konvulsioner än de förändringar som
skett hittills. Intill dess kan den ställa till
mycket elände. Det kommer att finnas
mycket starka motiv för att vilja ta tillbaka
förlorade områden. Dels säkerhetspolitiska, det måste kännas nästintill outhärdigt att bevittna den process i vilken inte
enbart ”de länder våra fåder befriade från
fascismen” förlorats utan jämväl unionen
upplösts och det heliga Ryssland blivit
116
mindre än någon gång i modem tid. Dels
ekonomiska, den starka specialisering
och stordriftsraseri på unionsnivå som
Stefan Hedlund beskriver.
Aterfall i appeasement
Den förutsättning som jag ovan nämnt
som nödvändig för att en sådan regim
skall lyckas att åter expandera riket kan
uttryckas i ett enda ord, appeasement. Hitler kunde bygga upp sin makt och gradvis
övervinna tvekan och opposition genom
att inhösta billiga framgångar. Saddam
Hussein fick Kuwait billigt till följd av
bristande avskräckningssignaler från
USA, och hade de fått råda som likt Ingvar Carlsson hävdade att det gällde att till
varje pris bevara freden, hade Saddam
kanske idag behärskat hela arabiska halvön, ägt 46 % av världens oljereserver och
disponerat kärnvapen.
Det brutala våldet är aldrig intelligent,
aldrig modigt, möjligen illistigt jämfört
med den tanklösa försiktigheten. Liksom
trollen blir allt större om man räds dem,
växer diktaturen om man undviker konfrontation. Men trollen i sagorna sprack
när de mötte intelligenta riddare eller
bondpojkar som stod fast tills solen gick
upp.
Västerlandet tycks nu vara på väg att
glömma såväl de gamla sagomas visdom
som de historiska lärdomarna. Den enda
historia man lärt är den som nu för alltid
är gången, nämligen principen om den
sovjetiska intressesfären.
I många år var hotet om invasionen
från öster det som dominerade NATO:s
tänkande. Nu tycks det har ersatts av hotet om att de tidigare satellitstatema och
de baltiska statema blir medlemmar.
De baltiska statema vädjar om att få
eller åtminstone få köpa vapen, åtminstone handvapen, så att de kan beväpna sina
gränstrupper och sitt hemvärn. Sverige
och andra västländer tar på sig småskollärarminen och påpekar med moraliskt
darr på stämman att det kanske är viktigare att de får ordning på sin ekonomi än att
organisera krigsmakter. Det är som ett
eko från det pacifistiska argumentet att ett
svenskt militärt försvar är onödigt, eftersom miljöhoten och de ekonomiska kriserna är så mycket sannolikare. Det varvas med det välkända defaitistiska argumentet: om ryssen kommer har de ändå
ingen chans.
Det välmående Europa har inget
val: det måste engagera sig med hull
och hår och med alla medel.
Detta sistnämnda är naturligtvis alldeles
rätt, om den gamla fria världen har bestämt sig för att kasta de nya fria nationerna för första bästa varg. Utgången av
Ungem-uppropet 1956 faller i tankarna.
Kanske är det också minnena av detta
som styr Västs agerande, man vill inte
ställa ut löften som man inte törs infria
och som ocksVan provocera ryssen till
ingripande. För Sveriges del har vi motsvarande upplevelse från mellankrigstiden, ”Sandler-syndromet”, de förväntningar som bl a Ålands-planen kan ha
fött hos finnarna om hjälp i nödens stund.
Provokationsrädslan är naturligtvis
inte obefogad. Reaktionärer i Ryssland
skulle säkerligen inte undvika att utmåla
västliga militära engagemang i exempelvis Baltikum som en imperialistisk sammansvärjning och att använda det som fö-
revändning för ingripande. Men bara som
förevändning, inte anledning. Agerandet
styrs av hårdare imperativ.
Förlegat tänkande
Om de mörka krafterna över huvud taget
är känsliga för omvärldens reaktioner –
vilket var tydligt vid augustikuppen – är
det mycket troligare att de kan avskräckas
på ett tidigt stadium än att de kan tvingas
tillbaka sedan de väl slagit till.
Och i motsats till Hitler och Saddam
Hussein har de presumtiva ryska tyrannerna kärnvapen. Alltså torde länder som
underkuvas i en revanschistisk reaktion få
vänta på befrielsen till dess att regimen
faller. Mycket elände hinner de uppleva
dessförinnan.
Avvägningen mellan vad norrmännen
kallar avskrekking och beroligelse har varit ett huvudtema från väst under blockuppdelningens tid. Grundproblemet
kvarstår, om man betraktar Rysslands
framtid främst i perspektivet av ett starkare rike med starkt säkerhetsintresse, kanske en diktatur. Men även om det kan vara
klokt att ta med det scenariot, som den
nyaförsvarspropositionen gör, får det inte
låsa handlandet. Det finns andra risker
som kräver ett helt annat agerande från
Västerlandet, och det finns chanser som
man kan missa, om man är alltför inställd
på att gardera riskerna, om man inte frigör sig från det gamla tänkandet i termer
av Sovjetunionens intressesfår.
För att börja med riskerna: ett återupprättat Storryssland är ett ytterlighetsfall.
Många andra scenarier är tänkbara, från
krig mellan republikerna eller inbördeskrig inom dem, över härjningar av ”warlords” eller väpnade band till total anarki,
117
miljökatastrofer, massvält och massepidemier. Bleka förebilder finns redan i f d
Jugoslavien, i Kaukasus och Centralasien.
Inför sådana scenarier har det välmående
Europa inget val: det måste engagera sig
med hull och hår och med alla medel. Att
då låta sig styras av gamla föreställningar
om sovjetisk intressesfär är förödande.
Den unika chansen till fred
Huruvida de ominösa scenarierna kan
undvikas är inte lätt att veta. Det är som
framgår av Stefan Hedlunds artikel sent
på dagen, ohyggligt mycket tid har förlorats. Men det finns ändå nu en unik chans
genom att krismedvetandet – för att använda ett ord som är löjligt svagt i sammanhanget- finns hos de nya makthavarna i öst, och att dessa ändå är inställda på
ett systemskifte. Ingen vettig person tror
att räddningen finns i den diskrediterade
socialismen. Folken har röstat för systemskifte och hittills visat en imponerande
vilja att uthärda dess påfrestningar. Det är
om inte ett gyllene så kanske i alla fall ett
första – och sista – tillfålle att påbörja
processen med att skapa det fredliga Europa (eller snarare Eurasien) från Dublin
till Petropavlovsk som man så länge
drömt om.
Det gäller att snarast ge denna process
rörelseenergi. Det kräver djärvhet och nytänkande. Gammalt balans- och intressesfårstänkande är destruktivt. Det måste
ske på många plan: generös hjälp, uppbyggande av alla slags förbindelser, frejdigt stöd av framstegskrafterna, avskräckning av de onda, hjälp att upprätta lag och
ordning. Västerlandets viktigaste exportvara är hopp. Om några länder lyckas i sin
118
reorganisation, kan sedan hoppet spridas
som en löpeld.
Allmängiltiga konkreta recept är omöjliga att ge. Men säkert är att det är inte frå-
ga om att följa någon stel tidtabell på det
sätt som EG ser sin utvidgning. Mera
kommer processen att likna Helmuth
Kohls snabba agerande för återföreningen. Han tog därvid stora påfrestningar på
den tyska ekonomin, och utmanade
Makasjovs gelikar i Moskva. Men Sovjetunionens ledning var just i ett sådant läge
att de inte kunde eller ville säga njet. Och
Västtyskland slapp flodvågen.
Jugoslavien ger också ett åskådningsexempel. Till sist hamnade EG i en situation där man de facto tog parti för en upplösning, något som det aldrig kunnat föreställa sig ett år tidigare. Mycket talar för
att om EG i tid insett att Jugoslavien var
ett förlorat fall och agerat därefter, hade
det varit svårare för den federala regeringen, armen och erbema att med våld
försöka hindra up ösningen.
Frågan är om de finns politisk enighet
mellan EG:s stater fo tioner i österled.
Det är populärt att nu s)ceptiskt peka på
motsättningar mellan EG:s stater, rädslan
för Tyskland etc. Må så vara i dagsläget,
men sådant är lyxpolitik som det välmå-
ende Europa inte har råd med, om och
när, ”Russia goes down the drain”. Skall
flodvågen, farsoterna, eller det vilda
skjutandet undvikas så måste man agera
snabbt innan det händer.
Friheten måste ha försprång
De viktigaste lärdomarna av Kuwaitkriget
är att en liten stat som faller offer för ett
fait accompli kan få vänta outhärdligt
länge på befrielsen. Om den skall undvika
detta öde behöver den lilla staten ett eget
försvar som kan hålla stånd tills hjälp anländer och en garanti för att hjälpen kommer – och kommer i tid.
När det gäller de baltiska statema är
tydligen ingen beredd att bistå med nå-
gondera, snarare ser man med en viss
motvilja på att länderna vill skaffa det
som vi betraktar som en fundamental rätt
och skyldighet för en fri stat, ett eget försvar. Men ändå drar man sig inte i svensk
försvarsdebatt för att inteckna de nya statema på Östersjökusten som en buffert,
som något som omöjliggör invasionsföretag mot Sverige.
Gammalt balans- och intressesfärstänkande är destruktivt.
Naturligtvis räcker det inte att leverera
handvapen eller ens tyngre materiel till de
baltiska statema för att ge dem säkerhet
mot annat än smärre plundringar. Det är
heller inte fråga om isolerade svenska
engagemang, någon slags repris på etablerandet av det svenska stormaktsväldet.
Det måste till ett batteri av olika säkerhetspolitiska åtgärder med alla medel och
i samverkan mellan nordiska länder, den
europeiska gemenskapen och dess atlantiska bundsförvant. Ekonomiskt bistånd,
investeringar och rådgivning, hjälp att
bygga upp politiska strukturer och att organisera en rättsstat, hjälp till organisering av nationella krigsmakter under ordentlig politisk kontroll, fredsbevarande
styrkor, biståndsgarantier, regelrätt väpnat bistånd, den säkerhetspolitiska klaviaturen har många tangenter.
Det brådskar
Strävan måste givetvis vara att det som
görs inte skapar någon ny järnridå längre
österut. Det är därför som det är bråttom
nu. Nu kan säkerhetspolitiska arrangemang kanske göras utan att framstå
som västerns försvar mot ett nytt ont imperium. Nu kan det kopplas till ett vidare
syfte att integrera även det demokratiska
Ryssland i ett nytt Europa.
Det finns ytterligare en anledning till
att det är bråttom att länka in östra Europas säkerhetspolitik i västerländska banor: Om västerlandet inte bidrar även till
den militära säkerheten för de nya staterna kommer de att finna sina egna, kanske
mer tvivelaktiga, vägar. Stefan Hedlund
119
skriver om vapnen på drift. De kommer
att söka sig dit där behoven finns, fast till
högre priser och kanske till organisationer och grupper som helst inte borde ha
dem. I värsta fall blir det också vapentyper som vi inte vill se i flera, okända, händer.
Transkaukasien och Centralasien håller som bäst på att förvandlas till nya Libanon. Om vi inte vill ha ett sådant inpå
knutarna också, finns det kanske anledning för Sverige och det övriga Västerlandet att övervinna rädslan för det försvunna Sovjetunionens spöke och börja försö-
ka hantera verkligheten.
Och gripa tillfållet att påverka den.