Bo Hugemark; Strategiskt överfall – verklighet eller förbannad dikt

BO HUGEMARK:
strategiskt överfall – verklighet ellerförbannad dikt?
Den nygamla iden om strategiskt överfall har slagit rot i
debatten och väckt blandade
känslor. Det finns psykologiska
spärrar mot att medge att man
kan bli överraskad.
Emellertid är motiven starka
för en angripare att tillgripa denna metod mot Sverige – det
gäller att förekomma motparten.
Risken för strategiskt överfall
bör därför påverka försvarets utformning. l vilken grad och på
vilket sätt är däremot inte alldeles lätt att säga. l grunden krävs
några svåra säkerhetspolitiska
val. Bo Hugemark avslutar härmed debatten om strategiskt
överfall som började i SvT nr
8-9/88.
Overste Bo Hugemark är chef
för den militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan.
”strategiskt öv~~all” lanseras som
beteckning i OB:s Försvarsmaktside 2000, men angreppsformen i
sig är inte ny. I svensk försvarsplanering
förekom den exempelvis, som Claes
Skoglund påpekar, i ÖB 62 under namnet
”strategisk kupp”.
Vad som är nytt är att angreppsmetoden fått ett starkare genomslag dels i en
försvarsdebatt tänd av försvarets finansiella kris, dels i planläggning och utbildning. Det sistnämnda accentueras av senare tids stora kuppförsvarsövningar.
Visst genomfördes stora larm även på
50-, 60- och 70-talen men de behandlades inte riktigt med det allvar i media som
sker i dag.
Det är betecknande att den debatt som
förts i de föregående numren av Svensk
Tidskrift huvudsakligen handlat om hur
det svenska försvaret bör utformas för att
möta den nygamla angreppsformen. Debattörerna förutsätter att det är en angreppsmetod värd att ta på allvar. Wilhelm Agrell går så långt som att hävda att
den är ”det enda alternativet för en angripare i den givna geostrategiska situationen i Norden”.
Romanernas värld
På en del väcker diskussionen om strategiskt överfall uppenbarligen blandade
känslor. Vissa politiker uppfattar talet om
strategiskt överfall som alarmism, extra
tvivelaktigt i nuvarande avspänningsperiod, och talar nedlåtande om blixtanfallsscenarier som hör hemma i romanernas
värld. Underrättelseexperter som gärna
vill tro att deras arbete är meningsfullt
hävdar självsäkert att vi skulle få förvarning och talar tröstande ord om de stora
risker en angripare skulle tvingas ta. Vissa
armeofficerare – troligen en minoritet –
tror att det skulle missgynna armen att lå-
ta det strategiska överfalJet bli styrande
för planeringen och förringar därför risken.
Invändningarna bygger i mycket stor
utsträckning på felaktiga föreställningar
om vad som menas med strategiskt överfall, på bristande analys av sakfrågorna
och på känslomässiga reaktioner. Jag har
Ett lyckat strategiskt överfall torde
förutsätta en tämligen låg beredskapsnivå och en sådan är ju mer
sannolik i djupaste fred.
ingen ambition att på några få sidor ställa
allt detta till rätta och ge uttömmande svar
på alla problem i sammanhanget, endast
att försöka skapa en viss reda i debatten
och precisera frågorna.
Ett allround-fall
Till att börja med finns det skäl att upprepa vad ÖB säger om strategiskt överfall:
”Hänsyn måste tas till risken för en okonventionell angreppsmetod – strategiskt
överfall kan inte uteslutas. Ett sådant angrepp riktas på bred front mot strategiska
resurser, totalförsvarets infrastruktur och
mobilisering samt mot befolkningscentra.
Syftet är att åstadkomrna en snabb militär
och politisk kollaps. En sådan angreppsform kan framstå som särskilt gynnsam vid
ett angrepp på ett urbaniserat industrisamhälle.”
Som synes är detta enbart en beskrivning
av hur angreppet går till och av det opera- 307
tiva syftet. Den säger inte så mycket om i
vilket läge angreppet skulle komma.
Överraskning är något som en angripare
alltid torde eftersträva.
Visserligen torde ett lyckat strategiskt
överfall förutsätta en tämligen låg beredskapsnivå hos försvararen och en sådan
är ju mer sannolik i djupaste fred. De flesta överraskande angrepp har emellertid
kommit som blixtar från molntyngda snarare än klara himlar. Ett av de mest typiska överfallen, Operation Weseriibung 9
april 1940 ägde faktiskt rum under brinnande krig.
De flesta är överens om att krig är ytterst osannolikt i dagens Europa. Att beskriva strategiskt överfall och diskutera
motåtgärder är inte liktydigt med att förutsäga att vi kommer att vakna upp på
midsommar- eller nyårsdagen och finna
att vi är på väg att ockuperas. Men de som
inte tycker om det strategiska överfallets
ide använder just sådan alarmistiska scenarier som vrångbilder att argumentera
mot.
strategiskt överfall är heller inte liktydigt med isolerat angrepp. Angreppsformen är givetvis mycket känslig för om
angriparens huvudmotståndare ingriper,
men det gäller även andra angreppsfall av
mer traditionell natur. Och dessa innebär
en mängd andra nackdelar som undviks
om det strategiska överfallet lyckas. En
sådan nackdel är risken att det motsatta
blocket får tillgång till svenskt territorium.
Det kan undvikas endast genom en angreppsform som syftar till en snabb kollaps av det svenska försvaret. Wilhelm
Agrelis tes som citeras ovan är starkt
grundad.
Överraskning är också en effektiv metod att spara resurser. Det säger sig självt
\
308
att om de svenska brigaderna medelst sabotage, luftlandsättningar m m kan hindras mobilisera, krävs betydligt mindre insats av invasionsstyrkor för att besätta
territoriet. En spetsnaz-insats mot flygplanspiloter eller hangarer gör att det behövs färre flygplan till den flygattack som
måste inleda angreppet. Detta kan vara
avgörande i det fall krigshandlingar startar på flera krigsskådeplatser samtidigt.
Det irrelevanta isolerade angreppet
Givetvis är chansen till framgång större
om Sveriges beredskap är låg och huvudmotståndaren har svårt att ingripa. Det talar för att angripa Sverige som första steg i
ett eventuellt större krig. Tidsutdräkten
innan omvärlden reagerar kan leda till att
vi kollapsar innan någon hinner ingripa.
Om detta skall kallas isolerat angrepp
eller ej har närmast akademiskt intresse,
kärnpunkten är att vi får klara oss på egen
hand under lång tid. Det är knappast ett
mindre osannolikt angreppsanfall än
många som i motsats till detta är ”politiskt
relevanta”. Bevisbördan ligger på dem
som vill underkänna scenariet på den
grunden att t ex NATO i alla lägen kan
förväntas lämna Sverige snabb hjälp, även
med risk för att starta ett tredje världskrig.
I brist på övertygande argument härvidlag
får man anta att det ”isolerade angreppet”
anses irrelevant för att det stäBer för stora
ekonomiska krav på försvarsekonomin.
Obefogad tillförsikt
Redan exemplet 9 april pekar på att förvarning är en tämligen vansklig sak. Där
fanns en rejäl politisk förvarning: Det var
redan storkrig, kombattanterna var i full
färd med att se om sina positioner. Intresset för det nordiska området hade manifesterats i diverse aktioner. Till råga på allt
kom militära förvarningssignaler som
knappast lämnade något rum för tvivel.
Ändå blev man tagen på sängen, (utrikesminister Halvdan Koht även bokstavligt).
I diskussionen hänvisas ofta till att moderna spaningsresurser, sateJliter, signalspaning etc gjort det nästan omöjligt att
dölja anfallsförberedelser. Må så vara,
men nästan alla historiska exempel visar
på att det funnits övernog av varningssignaler, svårigheten har legat i att tolka dem.
Offren har ofta visat en strålande uppfinningsrikedom när det gällt att hitta godarMan får anta att det ”isolerade angreppet” anses irrelevant för att det
ställerför stora krav på försvarsekonomin.
tade förklaringar till de ominösa signalerna. Angriparen biträder villigt med vilseledande åtgärder av olika slag. Där finns
också genuina svårigheter. Det går exempelvis inte att skilja på militära förberedelser för ett angrepp och åtgärder som
syftar till att demonstrera styrka och
skrämma till eftergifter.
Härtill kommer att vissa stridskrafter
och vapensystem kan insättas utan att
man vidtar några omdispositioner, anfallet sker till delar direkt ur den fredstida
grupperingen eller ur en manövergruppering.
Sist men inte minst hinner en försvarare som startar sin beredskapshöjning sedan han upptäckt och tolkat angriparens,
knappast hämta in försprånget. Tvärtom
kan angriparen öka det genom att sätta in
störande åtgärder mot försvararen; sabotage, flygbekämpning m m.
Diskussionen om dessa dynamiska
sammanhang hamnar ofta i en återvändsgränd: De som talar om risk för överraskningförebrås för att de med orätt misstror
politikernas goda vilja och förmåga. Den
bristande samordningen och den dåliga
ömsesidiga förståelsen tidigare och annorstädes kontrasteras med darr på rösten mot dagens svenska väl samövade politiker och militärer.
De system som finns måste vara
mycket snabbare stridsdugliga än
vad som nu ärfallet.
Det är förståeligt om politiker tar betonandet av strategiskt överfall som en
misstroendeförklaring. Detta är emellertid inte avsikten. Erfarenheten visar att
militärer ofta varit minst lika dåliga på att
bedöma hotet och föreslå relevanta beredskapshöjningar. Paradoxalt tycks experter på vilseledning vara speciellt benägna till självbedrägeri! Vad man måste
ha klart för sig är att det i en kris alltid
finns en bedövande uppsjö på information, att den fysiska och psykiska pressen
begränsar synfältet och bäddar för irrationella reaktioner och att det finns fundamentala psykologiska mekanismer som
får offret att leta godartade tolkningar och
göra så litet som möjligt för att inte reta
den starke. Att tro att vår försvarshögskola och våra ledningsövningar skulle ha
gjort oss mer skickade att höja garden i tid
än de nationer som i historien blivit överraskade, ofta mitt under brinnande krig,
syns mig som något av nationell hybris.
309
Radikala reformer nödvändiga?
Om man utgår från att strategiskt överfall
är en attraktiv angreppsmetod och att det
finns stor risk för att vi hamnar i efterhand, är det ändå inte alldeles lätt att säga
vilka konsekvenser vi skall dra för försvarets utformning. Ett stort antal frågor radar upp sig, vilkas svar i många fall är ett
politiskt ställningstagande. Genomgående rör det sig också om genuina osäkerheter i en oviss framtid. Låt mig visa på några, innan jag redovisar min egen, rätt intetsägande, syn.
(l) Skall strategiskt överfall vara angrepps fallet, som är styrande för hela försvarsmaktens organisation? Det finns
mycket som talar för Agrelis tes i dagens
situation. Frågan är om man kan och bör
utesluta andra angreppsformer på längre
sikt inom den tidshorisont som är organisationens livslängd.
(2) Vilka antaganden skall vi göra om
förvarning? Ovanstående resonemang talar för att man bör utgå från att det inte
går att undvika att bli överraskad och
komma i efterhand. Frågan är emellertid
hur mycket i efterhand. Om förvarningen
kan räknas i timmar kan även stående
styrkor komma att kvaddas i första slaget,
och den enda kvarvarande motståndskraften utgöras av mobilisering över ytan i
kombination med vad Claes Skoglund
kallar ”folkets samlade fientlighet”. Är
den bortåt ett dygn är stående styrkor att
föredra framför mobiliserande.
(3) Vilka är de politiska och strategiska
målen för våra försvarsoperationer? Att i
det längsta försvara för rikets fortbestånd
vitala befolkningskoncentrationer och
ekonomiska tillgångar? Att underlätta
snara hjälpinsatser utifrån? Att möjliggö-
ra hjälp till befrielse i ett senare skede?
310
Att hålla områden som är av värde för
angriparens huvudmotståndare? Att fördröja framträngande mot angriparens
slutmål utanför Sverige? Att skapa utgångsläge för stilleståndsförhandlingar?
Detta är mål som aldrig kan fastställas i
fredstid. Däremot finns det anledning att
fundera över vilka krav den politiska
handlingsfriheten ställer. Och eftersom vi
rimligen i ett läge då vi är i efterhand inte
kan uppfylla alla dessa, så krävs en politisk prioritering. Hur den skall uttryckas
utan att kompromettera alliansfriheten
och utan att ge en presumtiv angripare
otillbörlig insyn är en annan historia.
Den enda slutsats jag förmår dra av
funderingar kring detta angreppsfall och
andra är att vi alltfort måste ha en allsidig
försvarsmakt som kan användas för att
stödja olika politiska krigsmål och insättas mot angriparens svaga punkter var de
än uppträder. Den får heller inte ge angriparen möjligheter att med en enda metod
paralysera hela vår försvarskraft. Erik
Rossanders grundide, att skapa osäkerhet
hos den presumtive angriparen, syns vara
värd att bygga vidare på.
Om man således knappast kan finna
stöd för några radikalt nya strukturer i
detta specifika angreppsfall kan man
emellertid säga en sak: De system som
finns måste vara mycket snabbare stridsdugliga än vad som nu är fallet. Under
inga omständigheter blir det möjligt att
komplettera utbildning och materielanskaffning efter mobilisering.
Det bästa som kan sägas är kanske att
citera 1941 års försvarkommittes betänkande. Dess hela säkerhetspolitiska och
strategiska avsnitt lyder:
”Det räcker att fastställa som princip att
försvaret bör er hålla största möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej de mest ingå-
ende strategiska utredningar kunnat leda.”