Bo Siegbahn; Om fascism
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ordet ”fascist” användes numera som
ett värdefullt tillhygge i den politiska debatten. I ”Handledning för progressiva
journalistaspiranter” gör jag vid detta
uppslagsord för fullständighetens skull
en liten historisk analys.
Fascism var ursprungligen beteckningen för en rörelse som främst startades av socialister i olika länder. Ideologiskt lades grunden av medarbetaren i
tidskriften ”Mouvement Socialiste” i
Frankrike. Sorel baserade i sin tur, vilket även framgår av t ex Svensk Uppslagsbok, sina teorier på Marx och
Proudhon. På den politiska sidan var
grundläggaren Benito Mussolini, som
var socialist på vänsterkanten och redaktör för socialistpartiets officiella huvudorgan, Avanti.
l Tyskland startades partiet. som här
fick namnet nationalsocialism, av Adolf
Hitler, som tidigare också bekänt sig till
klart socialistiska ideer med nationalistisk accent.
I Storbritannien var initiativtagaren
Oswald Mosley, som omedelbart dessförinnan varit minister i MacDonalds
andra labourregering.
I Frankrike grundades fascistpartiet
av den kommunistiske parlamentsledamoten Jacques Doriot. Andra framstående föregångsmän var Marcel Deat,
tidigare socialistisk deputerad på vänsterkanten och under en tid även statsråd.
Inom svensk riksdagspolitik blev den
kommunistiske riksdagsmannen Nils
Flyg det dominerande namnet. Han hade
tidigare varit socialist men därefter anslutit sig till det av Z Höglund startade
kommunistpartiet, vars partiledare han
så småningom blev.
fascism
Norges främsta bidrag till fascismen
var Vidkun Quisling, som till en böljan
stod långt till vänster och bland annat
sökte bilda ”röda garden”.
Beteckningen ”fascism” var ursprungligen begränsad till en åskådning
som tog avstånd från parlamentariska
val och i stället förordade ett styrelsesätt
med starkt inslag av facklig, korporativ
representation. I detta speciella avseende föreligger vissa likheter med syndikalismen och tendenser i svensk politik.
Den personliga friheten skulle starkt beskäras. Facklig bojkott mot företagare
och andra som hyste avvikande /=samhällsfientliga! åsikter var en ingrediens.
Ofta ingick även antisemitism.
I modern tappning har dessa specifikationer och inskränkningar vanligen bortfallit och numera betecknas som fascist
var och en som på ett påträngande sätt
hyser åsikter och verkar för dem på ett
provocerande sätt. Det får däremot inte
användas om kommunister. Genom den
negativa värdeladdning ordet fått är beteckningen ett mycket slagkraftigt argument , särskilt om analysen i övrigt är
tvivelaktig. Genom ett rättsfall för några
år sedan i Skåne är det också klart att ett
falskt sådant påstående om ett dylikt förflutet inte kan straffas som ärekränkning
vilket ytterligare ökar ordets användbarhet.
Om det är uppenbart att inga sakliga
argument kan anföras för beskyllning om
fascism kan de, till synes svagare, orden
fascistoid och kryptofascistisk i stället
användas. De har dessutom den stora
fördelen att de genom sin språkliga ovanlighet i regel har en ännu starkare effekt
på läsaren än det utslitna ordet fascism.
Bo Siegbahn
ett värdefullt tillhygge i den politiska debatten. I ”Handledning för progressiva
journalistaspiranter” gör jag vid detta
uppslagsord för fullständighetens skull
en liten historisk analys.
Fascism var ursprungligen beteckningen för en rörelse som främst startades av socialister i olika länder. Ideologiskt lades grunden av medarbetaren i
tidskriften ”Mouvement Socialiste” i
Frankrike. Sorel baserade i sin tur, vilket även framgår av t ex Svensk Uppslagsbok, sina teorier på Marx och
Proudhon. På den politiska sidan var
grundläggaren Benito Mussolini, som
var socialist på vänsterkanten och redaktör för socialistpartiets officiella huvudorgan, Avanti.
l Tyskland startades partiet. som här
fick namnet nationalsocialism, av Adolf
Hitler, som tidigare också bekänt sig till
klart socialistiska ideer med nationalistisk accent.
I Storbritannien var initiativtagaren
Oswald Mosley, som omedelbart dessförinnan varit minister i MacDonalds
andra labourregering.
I Frankrike grundades fascistpartiet
av den kommunistiske parlamentsledamoten Jacques Doriot. Andra framstående föregångsmän var Marcel Deat,
tidigare socialistisk deputerad på vänsterkanten och under en tid även statsråd.
Inom svensk riksdagspolitik blev den
kommunistiske riksdagsmannen Nils
Flyg det dominerande namnet. Han hade
tidigare varit socialist men därefter anslutit sig till det av Z Höglund startade
kommunistpartiet, vars partiledare han
så småningom blev.
fascism
Norges främsta bidrag till fascismen
var Vidkun Quisling, som till en böljan
stod långt till vänster och bland annat
sökte bilda ”röda garden”.
Beteckningen ”fascism” var ursprungligen begränsad till en åskådning
som tog avstånd från parlamentariska
val och i stället förordade ett styrelsesätt
med starkt inslag av facklig, korporativ
representation. I detta speciella avseende föreligger vissa likheter med syndikalismen och tendenser i svensk politik.
Den personliga friheten skulle starkt beskäras. Facklig bojkott mot företagare
och andra som hyste avvikande /=samhällsfientliga! åsikter var en ingrediens.
Ofta ingick även antisemitism.
I modern tappning har dessa specifikationer och inskränkningar vanligen bortfallit och numera betecknas som fascist
var och en som på ett påträngande sätt
hyser åsikter och verkar för dem på ett
provocerande sätt. Det får däremot inte
användas om kommunister. Genom den
negativa värdeladdning ordet fått är beteckningen ett mycket slagkraftigt argument , särskilt om analysen i övrigt är
tvivelaktig. Genom ett rättsfall för några
år sedan i Skåne är det också klart att ett
falskt sådant påstående om ett dylikt förflutet inte kan straffas som ärekränkning
vilket ytterligare ökar ordets användbarhet.
Om det är uppenbart att inga sakliga
argument kan anföras för beskyllning om
fascism kan de, till synes svagare, orden
fascistoid och kryptofascistisk i stället
användas. De har dessutom den stora
fördelen att de genom sin språkliga ovanlighet i regel har en ännu starkare effekt
på läsaren än det utslitna ordet fascism.
Bo Siegbahn