Bo Wennström: Paradigmskifte inom kriminalpolitiken?

Så kom den då. Den länge aviserade stora reformen som skulle innebära ett paradigmskifte inom straffrätten. 20 juli presenterades den av justitieministern vid en presskonferens. Nu skulle skiftet ske, från fokus på gärningsmannen till ett nytt fokus på samhällsskydd och brottsoffer. Till utredare utsågs Petra Lundh som från 1 september är president i Svea hovrätt. Direktivet till utredningen fick rubriken En översyn av straffskalorna samt ett reformerat och mer rättvist påföljdssystem. Redan här börjar tvivlen sätta in, är detta verkligen vägen till ett paradigmskifte? Märk orden ”översyn”, ”reformerat” och ”rättvist”. Vi återkommer till dem nedan.

Under de senaste veckorna med den våldsvåg som dragit fram har det blivit allt tydligare att tiden inte är på regeringens eller samhällets sida. Det är därför något av ett mysterium varför den tidsram på två år som satts för utredningen valts. Som kommer att framgå i slutet av artikeln skulle det kunna gå mycket snabbare att åstadkomma en förändring om man koncentrerar sig på det som måste göras.

Direktivet går i korthet ut på att utredaren ska göra en översyn av straffskalorna för de enskilda brotten. Utifrån det föreslå ändringar som gör att försvårande omständigheter får större genomslag. Föreslå en ny modell för så kallad flerbrottslighet. Föreslå straffskärpningar som tar sikte på brott som har samband med kriminella nätverk. Föreslå ändringar som gör att billighetsskäl (förmildrande omständigheter) får en mer begränsad betydelse vid påföljdsbestämmelse. Föreslå ändringar av påföljderna och reglerna för val av påföljd.

Paradigmskifte

Ett paradigm brukar beskrivas som det mönster som styr tänkandet inom ett visst område. Ett paradigmskifte betyder således ett mönsterbrytande nytt tänkesätt. För att förstå om vi har att göra med ett paradigmskifte här måste vi först förstå vad som bär upp nuvarande ”mönster för tänkande” inom kriminalpolitiken och mer specifikt inom dagens straffrätt. Därefter konfrontera det med vad regeringen och samarbetspartierna har sagt i frågan i bland annat Tidöavtalet. Redan här kan jag väl säga att jag tror att regeringen underskattar hur mycket av nuvarande ”mönstret för tänkande” som är nedlagt i lagstiftningen, exempelvis kapitlen 29 och 30 i brottsbalken, i hur jurister tänker och hur domstolar dömer.

Nuvarande paradigm inom straffrätten

Det är en något schizofren bild som tonar fram när man försöker sammanfatta nuvarande paradigm. Brottsbalken trädde som bekant är i kraft 1965. Den var resultatet av ett över femtio år långt utredningsarbete som på slutet leddes av två kommittéer. Strafflagberedningen, ledd av Karl Schlyter (1879 – 1959), och straffrättskommittén ledd av Nils Beckman (1902 – 1972) Den sistnämnda kommittén arbetade med kriminaliseringsfrågor och reformering av brottskatalogen. Strafflagberedningen med påföljdssystemet. De två kommittéernas arbete skulle sammanfogas till en ny strafflag, brottsbalken.

För att förstå den här klyvningen måste man gå djupare in på straffrättens natur. Den bygger i grunden på ett utpräglat legalitetstänkande med huvudprincipen ”inget straff utan lag”. Straffrätten är till största delen det man kallar för normrationell. Det betyder att innehållet i normerna bestäms på toppen, i lagen själv. Detta i motsats till områden som styrs av målrationalitet, vilket betyder att lagen bara ger en ram och innehållet bestäms längre ner i hierarkin. Det kan låta rättsosäkert men om det handlar om exempelvis den del av offentlig rätt som reglerar rätten att få vård, stöd och hjälp är det naturligt. Dessa ting går inte att bestämma i lagen utan måste ske längre ner.

Nils Beckman och straffrättskommittén arbetade med den utpräglade normrationella delen av den kommande brottsbalken. Men även den måste ha syften, mål och riktning. Man hämtade grundtankarna i reformen från tysk straffrätt. Centralt i tysk straffrätt är begreppet ”intresse”. Straffrätten ska skydda vissa intressen. Dessa benämns som güten. Svåröversatt till svenska men ungefär ”godheter”. Sådana ”godheter” som den tysk straffrätts nestor, Franz von Liszt (1851 – 1919), benämnde som exempelvis skydd för liv och lem, egendomsskydd, personlig frihet och husfrid.[i] straffrättskommitténs brottskatalog, vars mönster består än idag i brottsbalken, utgår från sådana ”intressen”, godheter, som ska skyddas. Uppräkningen börjar med intresset att skydda livet självt, mord, och sedan i fallande skala räknas sådant upp som misshandel och olika vållanden. Det här är andra avdelningen i brottsbalken och en stor del av dess kapitel är en uppräkning av just ”intressen” som ska skyddas och vilka gärningar som ska straffbeläggas utifrån detta och vilka straffskalorna är för de olika brotten. Genomgående tema här om man försöker blottlägga det ”mönster för tänkande” som finns här är ordet ”skydd”. I modernt språkbruk skulle man kunna säga att det som ska skyddas är samhället, personerna och företagen mot brottsliga angrepp.

Även Schlyter och strafflagsberedningen var starkt influerade av skyddstanken när man arbetade med påföljdssystemet. Påföljder kan vara av olika slag som exempelvis fängelse, böter eller någon form av övervakning. Påföljdssystemet har två delar kan man säga, en formell sida, med proportionalitet och formell rättvisa i högsätet, och en materiell sida, med materiell rättvisa (billighet) och alla de mer djupgående syftena och målen med olika påföljder. Formell rättvisa utgår från huvudprincipen att lika fall ska behandlas lika, proportionalitet att det begångna brottet och påföljden ska stå i proportion till varandra. Materiell rättvisa handlar om att lägga till rätta de orimligheter som kan uppstå om man strikt går på den formella rättvisan. Även om begångna gärningar på papperet kan se likvärdiga ut spelar sådant som personen, händelsen och mycket mera in vilket gör att straffrättssystem alltid har varit tvungna att ta hänsyn till billighetsskäl både i skärpande och i mildrande riktning.

Men det svåraste är nog ändå de mer djupgående syftena och målen med påföljderna, varför vi straffar och vad vi vill uppnå med det. Schlyters ställningstaganden och beredningens förslag ledde till en totalkonfrontation med Beckmans kommitté och kan man nog säga hela juristsverige. För att förstå konflikten måste vi först beskriva vilka syften med påföljder som traditionellt brukar anges. De är avskräckning, retribution (gottgöra), rehabilitering och inkapacitering. De flesta rättssystem erkänner fler än ett av dessa mål. I USA[ii] exempelvis anses alla fyra syftena vara legitima, konstitutionellt gångbara, för att motivera straff. Schlyters förslag vilade tungt på rehabilitering, återanpassning av den dömde i samhället. Beckman och de flesta jurister med honom oroade sig för att för lite fokus lades på ”allmän laglydnad”, den formulering av ”avskräckning” som brukar användas i Sverige. Professor Karl Olivecrona (1897 – 1980), stark förespråkare för allmänprevention, lär ha fällt de bevingade orden som väl sammanfattar en strakt förankrad allmän uppfattning vid en av de stormiga debattaftnar runt landet som följde på Schlyters förslag: ”När någon begår ett brott ska han gripas och straffas så att hans omgivning känner det ner i tårna”.[iii]

Så det blev en kompromiss. Sent i lagstiftningsprocessen[iv] infördes en syftespargraf vid val av påföljd i 1 kapitlet 7§ brottsbalken:

Vid val av påföljd skall rätten, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Det var ett tudelat syfte med andra ord. Utgångspunkten skulle vara allmän laglydnad men särskilt vikt skulle alltså läggas vid rehabilitering. Det är inte unikt att en straffrätt har flera syften när det kommer till val av påföljd. Tyskland har exempelvis ett sådant system som tar utgångspunkt i förövarens skuld (Schuld), i 46 § i strafflagen (Strafgesetzbuch). Därutöver ska även den dömdes återanpassning i samhället tas med i beräkning.

Något Schlyter och Beckman var i stort sett överens om var synen på brottslingen. Att dessa kunde delas in i olika kategorier och skulle behandlas därefter. I olika former och med olika benämningar hade man ända sedan senare halvan av 1800-talet talat om främst tre kategorier brottslingar. Tillfällighetsförbrytaren, vaneförbrytaren och de riktigt svåra fallen. Men det fanns en särskild svensk variant av detta tänkande som psykiatrikern och kriminologen Olof Kinberg (1873 – 1960) stod för. Kinbergs största intresse var en liten grupp brottslingar med antingen medfödda eller förvärvade psykopatiska tillstånd. Dessa vill han främst ge vård men för vissa som var svårbehandlade förespråkar han internering för att skydda samhället. I övrigt var han mycket skeptisk till fängelser.[v]

Schlyter och många med honom stod i ett närmast lärjunge/mästare-förhållande till Kinberg. Det medförde en mycket negativ syn på fängelsernas förmåga att åstadkomma något överhuvudtaget för vaneförbrytare och de svåra fallen. Tankemässigt kan det sammanfattas i en idé: Skydda samhället från de svåra fallen av förbrytare och hjälpa dem som gick att hjälpa. För vissa av de svåra fallen återstår bara internering.

Det ”mönster för tänkandet” som bildades genom 1965 års brottsbalk och som höll, nästan intakt, ändra fram till 1989 kan då sammanfattas på följande vis:

Kriminalisering sker för att skydda vissa intressen, ”godheter”, som liv, hälsa egendom etcetera. Det som ska skyddas är samhället, medborgarna och företagen. Brottslingar kan kategoriseras i olika grupper. För en grupp, ”oförbätterliga”, gäller internering. Utgångspunkten vid val av påföljd är allmän laglydnad men den dömdes återanpassning i samhället ska särskilt beaktas.

Nästan intakt, skrev jag, för i början av 1980-talet avskaffades internering som påföljd. Så fram till början av 1980-talet när internering avskaffades kan vi således se tre av fyra nämnda syften realiserade för påföljderna i Sverige. Avskräckning i form av respekten för allmän laglydnad, rehabilitering i form av den dömdes återanpassning i samhället och inkapacitering i form av internering.

1989 sker en straffrättsreform och den ändrar ”mönstret för tänkandet”, ett nytt paradigm uppstår. I ett annat sammanhang har jag beskrivit detta som ett skifte ”från ett fokus på att skydda samhället från brottslingen till ett nytt fokus på att skydda brottslingen från samhället”.[vi] Visserligen var den del av brottsbalken intakt som Beckman och straffrättskommittén lagt grunden till med sitt tyska ursprung och fokus på intresseskydd. Men nu visar sig det jag inledningsvis kallade för straffrätten schizofrena drag. Det gamla kombineras med helt nya tankar om brottslingen.

Det är en lång utveckling från 1950-talet till dess att en utredning tillsätts 1979 som leder till reformen 1989. Låt oss först kortfattat beskriva denna utveckling och hur ett nytt ”mönster för tänkande” uppstår och sedan beskriva hur detta ”tänkande” förankras i reformen 1989.

Intresset för att förbättra, det man då kallade, fångarnas situation var stort. Vi hade en mer humanistisk linje företrädd av exempelvis före detta högerpartiledaren Jarl Hjalmarson (1904 – 1993) och en radikal linje med aktivister och radikala akademiker där organisationen KRUM (Riksförbundet för en humanisering av kriminalvården) spelade stor betydelse. Det som förenade de två rörelserna i tiden var en djup skepsis mot fängelsestraff. Vilket går tillbaka på en lång tradition i Sverige. Den framträdde på 1840-talet med kronprins Oscar i spetsen för att reformera fängelserna och skapandet av cellfängelserna. Återfanns som vi såg ovan hos den inflytelserika psykiatrikern Olof Kinberg och var tydliga vid cellfängelsesystemets avskaffande 1945 med drivande aktörer som Else Kleen (1882 – 1968). Politiskt kan motståndet mot fängelsestraff symboliserats av nämnda Karl Schlyter och senare av justitieminister Lennart Geijer (1909 – 1999).

Under slutet av 1960 och 1970 talen ges motståndet mot fängelser en ny tolkning. De är inte bara skadliga utan tillsammans med andra tvångsingripanden från det allmännas sida själva roten till problemen. Framträdande i den allmänna debatten var två akademiker, Bengt Börjeson och Ulla Bondeson, vars avhandlingar flitigt citerades. Så här sammanfattar de själva det hela.

Enligt tidigare svenska undersökningar skulle frihetsberövande påföljder ge sämre resultat än icke-frihetsberövande, längre frihetsberövande sämre resultat vid alla typer av frihetsstraff, skyddstillsyn med anstaltsbehandling sämre resultat än utan anstaltsbehandling och skyddstillsyn sämre resultat än villkorlig dom.[vii]

De svenska undersökningar som det refereras till är Bondesons och Börjesons avhandlingar och i dessa går de ännu längre. Bondesson menar att fängelser är brottsskapande och Börjeson formulerar den radikala tesen ”ju mer man ingriper desto sämre går det”. En intressant motröst här är kriminologen och polisforskaren Johannes Knutsson, han säger så här:

För en del kriminologer är det således en ”sanning” att fängelse är rent kontraproduktivt – de som döms till fängelsestraff blir bara värre av detta. Fängelse leder inte till brottsminskningar, utan tvärtom, till ökningar. Utifrån samma föreställningar brukar ungdomsvårdsinstitutioner uppfattas som brottets högskolor. Ungdomsbrottslingarna ”blir” brottslingar av att vara där. Denna ”sanning” har i mångt och mycket även anammats av politikerna och varit vägledande i kriminalpolitiken.[viii]

Det Knutsson diskuterar är den så kallade stämplingsteorin som omfamnades av alla kritiker av fängelsestraff. Enligt denna var det samhällets och omgivningens ”stämpling” av brottslingen, främst den unge i början av brottskarriären, som är problemet och som också leder till slutsatsen att ju mer man ingriper desto sämre går det.

Vi har alltså skepsisen mot fängelser och den relativt allmänt omfattade stämplingsteorin vilket lade grunden till ett skifte av fokus från brott och brottslingar till ”samhällets fel”. Till det måste också läggas en i linje med detta ny inriktning av kriminalpolitiken.

Brottsligheten kan beskrivas som en pyramid om man utgår från de som begår brott. Högst upp finns en liten topp med förbrytare som kan kallas för förhärdade som begår ett stort antal brott av inte minst allvarlig karaktär. Längre ner i pyramiden har vi all annan brottslighet som även begås av en större allmänhet i form av exempelvis trafikbrott och andra liknande brott. Till saken hörde också att man drog slutsatsen att den ”dolda brottsligheten” längre ner i pyramiden, utifrån undersökning av så kallade självdeklarerad brottslighet, var betydande. Från 1950-talet och fram till 1960-talets slut börjades det talas i radikala kretsar om behovet av en omorientering och ett slut på fixeringen vid toppen av pyramiden. Det kunde uttryckas så här:

Undersökningarna visar ju i själva verket att endast en liten del av lagbrytarna i själva verket kommer att utsättas för samhälleliga reaktioner, medan de flesta slipper undan. Att söka nedbringa den totala kriminaliteten i samhället genom behandling av den lilla kategori som upptäcks och lagförs kan därför inte vara ett rationellt sätt att lösa samhällets kriminalitetsproblem[ix]

Med andar ord, upphöra med fixeringen vid personerna i övre delen av pyramiden vilka ansågs få betala ett orättvist högt pris för ”kriminalitetsproblemet”. Här har vi också framväxten av det nu gällande kriminalpolitiska målet ”att minska brottsligheten och öka tryggheten”. Vill regeringen och samarbetspartierna allvar med ett paradigmskifte inom kriminalpolitiken borde nog också de kriminalpolitiska målen granskas närmare. Men det är i sig ämnet för en egen artikel.

Den här omsvängningen i synsätt gör att det som anses viktigt är inte längre främst att skydda samhället mot brotten och brottslingarna. Istället blir de ”skadeverkningar” som ingripanden från det allmänna mot ”personerna i toppen på pyramiden” orsakar i fokus. Man växlar över till hur dessa kan hjälpas, stödjas och skyddas. Intresset skiftar därmed från att se dessa som mindre av ”förövare” till att bli alltmer av ”offer”. ”Kampen mot brottsligheten” förskjuts samtidigt nedåt i pyramiden. Det är den totala brottsligheten som ska minskas.

Bo Wennström är professor emeritus i rättsvetenskap vid Uppsala universitet

Detta är del ett av två av professor Wennerström. Den avslutande delen publiceras nästa vecka.

[i] Se vidare Wennström B. Om straff och fängelser – Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område, Jure förlag 2020, s. 38 – 41.
[ii] I rättsfallet Harmelin v. Michigan exempelvis slog den berömde domaren Scalia fast att en påföljd är konstitutionellt godtagbar om en stat har rimliga skäl för att anta att påföljden befordrar en av fyra huvudsyften med straff: avskräckning, retribution, rehabilitering eller inkapacitering
[iii] Se exempelvis Eriksson T., Politik och kriminalpolitik Svensk Juristtidning, 1969, s. 301. Eriksson var med vid mötet.
[iv] Proposition 1962:10, s. B 406 f.
[v] Ibid. s 47 – 52.
[vi] Wennström B. Från brott och brottsling till samhällets fel i Radikalism och avantgarde: Sverige 1947 – 1967, red. Abrahamsson C. och Elensky T, Timbro förlag 2022., s. 393.
[vii] Bondeson U., Nyklassisk straffilosofi och reformpolitik, i Straff och rättfärdighet red. Heckscher S., Snare A., Takala H. och Vetsregaard J., Norstedts 1980, s.102. (Straff och rättfärdighet nedan.)
[viii] Knutsson J., Kriminologisk kunskap och kriminalpolitik, i Nordiska kriminologer om 90-talets kriminalpolitik, s. 113, red Wiklund G., Sober förlag, 1990.
[ix] Wennström 2022, s. 407.