Böcker till landsbygden
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BÖCKER
TILL LANDSBYGDEN
Av fil. d:r T HEDE PALM, Stockholm
FöR den som bor på landet är vägen lång till böckerna. Mycket
annat distribueras numera genom välsorterade affärer på landsbygden och genom bilar direkt till gårdarna; för att få en bok
måste man fara till staden. Har man intet bestämt köp i sikte, är
det kanske icke heller så lätt att finna vägen till just bokhandeln.
Det ligger i en välskött bokhandels intresse att skaffa sig en fast
kundkrets av personer, som få för vana att komma in och se på
böcker. De följa med nyutkommen litteratur icke bara genom tidningarna utan också genom att bläddra i böckerna direkt och genom att få goda råd av sin bokhandlare. Så kan man göra, då man
har tillgång till en bokhandel. För en stadsbo, som är van att på
detta sätt anskaffa och läsa böcker och som skulle flytta till landet,
vore skilsmässan från bokhandeln icke ett av de minsta av landsbygdens problem.
För många människor, men icke allt för många, äro böcker en
nödvändighetsvara. För de övriga äro de en lyxartikel, mer eller
mindre dyrbar och försvarlig eller åtrådd, men dock en lyx. Det
kan för övrigt icke vara annat med de priser, som böcker i Sverige
för närvarande betinga. De lägsta inkomsttagarna, i staden som
på landet, ha helt enkelt icke råd att köpa böcker. Andra skulle
kanske kunna skaffa en och annan bok, men många, för vilka läsning är ett behov, bereda sig tillgång härtill på annat sätt.
Enklast sker detta genom att låna böcker. Här har stadsbon
återigen en fördel framför den som bor på landet. De städer, som
numera icke ha ett någorlunda användbart stadsbibliotek, äro få
och bli färre. Någon motsvarighet finns i allmänhet ej på landet.
Sockenbiblioteken i deras gamla ·former ha spelat ut sin roll. Det
är sant, att de kommunala biblioteken äro många till antalet och
ofta välskötta. Men givetvis bli de av. begränsad storleksordning.
Deras bokbestånd kan aldrig, och skall icke heller, hållas aktuellt,
ty en följd av bibliotekens konkurrens med bokhandeln har blivit
den, att biblioteken numera frivilligt dröja en tid med att köpa åtminstone den nya skönlitteraturen. Anslagen räcka för övrigt icke
615
44- 43845. Svensic Tidskrift 1943.
…….~-~–
Thede Palm
alls till för att ge låntagarna större urval att välja ibland. Centralbibliotek, som kunna komplettera småbibliotekens bestånd, finnas ej i alla län, fastän man arbetar på att få denna organisation
11tvidgad till hela landet.
Att folkbiblioteksrörelsen på landsbygden utbygges är förvisso
något som på allt sätt bör understödjas. Men biblioteken skola icke
ersätta bokköpandet. Icke minst på bibliotekshåll är man angelägen att framhålla detta. I författarnas, förlagens och bokhandelns intresse ligger det givetvis att avsättningen av nyutkomna
böcker blir så stor som möjligt. Det finns för övrigt flera slag av
litteratur, som borde kunna få åtgång just bland landsbygdens befolkning, men som kräver tid att läsa, kanske en längre lästid än
biblioteken vanligen medge. Det är böcker i naturligtvis särskilt
lantbruks-, men även sociala, ekonomiska och tekniska ämnen. Så-
dana böcker borde kunna säljas, men också i fråga om möjligheterna att välja och skaffa dylika är landsbygdens befolkning försummad.
Man skall icke underskatta läslusten bland folk på landsbygden
och i småsamhällena. Den åtgång, som veckopressen har just där,
betyder att behovet finns, men att det tillfredsställs på mest närliggande sätt. Att en del av de summor, som nu läggas ner på ur
litterär synpunkt undermålig underhållningslitteratur, i stället
borde kunna användas på bättre varor, är alldeles givet, men man
måste först skapa möjligheterna för att så skall kunna ske.
En annan sak visar, att just distributionsfrågan är av betydelse.
Man finner, på landet som i städerna, bland ofta torftiga boksamlingar, »presentböcker» från vissa tidskrifter, böcker köpta efter
»gratiserbjudanden» och liknande från förlag som specialiserat sig
på att sälja genom annonser, och kanske dyrbara bokverk och uppslagsböcker, köpta på annons eller av kringresande bokagenter. I
samtliga fall ha böckerna sökt upp kunderna. Åtskilliga av dessa
böcker äro för övrigt bra saker, som väl kunna försvara sin plats.
Många klassiska verk ha spritts på dessa vägar. A andra sidan försäljas och köpas på så sätt många saker, som folk lika gärna kunde
vara utan. Man behöver bara studera helsidesannonserna med erbjudanden om mer eller mindre föråldrad underhållningslitteratur
för att finna detta. Den svenska litteraturen, och särskilt den nu
levande författaregenerationens produktion, säljes icke i några
billighetsupplagor genom annonser. Förlagen med detta försäljningssystem hålla sig till böcker, som få säljas fritt utan att författarna kunna göra anspråk på ersättning.
616
Böcker till landsbygden
Bokagenternas verksamhet innebär en speciell olägenhet. De
föra nämligen praktiskt taget bara dyra böcker. För dem lönar
det sig icke att resa omkring och sälja böcker med normala priser.
Fastän dessa äro höga, ge de ej tillräcklig provision vid en försäljning som kalkylerats på enstaka verk. Därför övertala agenterna
allmänheten att köpa samlade upplagor, praktverk och speciallitteratur, som ger försäljaren en någorlunda hygglig inkomst och
förlagen möjligheter till en betydande vinst. Om litteraturen och
allmänheten verkligen ha motsvarande vinst är tvivel underkastat.
Även folkbildningsintressena bli lidande på grund av svårigheterna att skaffa böcker på landsbygden. Detta påtalades för övrigt förra året av rektor Bernhard Hegardt i en artikel i Folklig
Kultur. Hans förslag till förbättring av bokdistributionen, som i
stort sett gick ut på att det nuvarande kommissionärssystemet
inom bokhandeln borde förändras, fick ett utomordentligt ogynnsamt, för att icke säga surt, mottagande från bokhandlarehålL
Man hänvisade bl. a. till svårigheterna att få den nuvarande till
städerna koncentrerade bokhandeln att bära sig. Mindre orter
skulle ännu mycket mindre kunna ge en bokhandlare hans utkomst.
Ett argument som uppträdde i debatten om rektor Hegardts artikel var, att pressbyråns kiosker ju sälja böcker. Visserligen begränsas dessas försäljning till böcker med ett högsta pris av kr.
3:75, ))men även sådana böcker kunna ha bildningsvärde)). Man
kan studera de utställda böckerna på vilken järnvägsstation som
helst, och man blir böjd att hysa en annan uppfattning. Det må
vara sant, att ett fåtal av pressbyråns kiosker på några större stationer verkligen ha kommissionärsrättigheter. Men hur stor del
av allmänheten vet om detta, och vem går till en kiosk för att köpa
litteratur~ Bokhandelns styrka är bland annat, att där finns utbildad personal, som vet vad böcker är och som kan råda vid bokinköp. Sådan personal har pressbyrån icke anledning att hålla.
Detta är för övrigt ett förhållande, som talar emot rektor Hegardts förslag om en uppmjukning av kommissionärssystemet.
Han påpekade som ett exempel, att redan nu säljer Kooperativa
förlaget, som står utanför bokförläggareföreningen, sina förlagsartiklar genom Konsumbutikerna. Detta är riktigt, men det ligger
i sakens natur, att specerihandlare icke äro de mest lämpade, när
det gäller att sälja böcker.
Bokhandlarna själva ha också försökt att lösa frågan genom att
i mindre samhällen upprätta filialer. På dessa ställas icke samma
krav på sortering som på huvudaffärerna, och kanske icke heller
617
…
~~-~~-
Thede Palm
samma krav på personalen. Det är emellertid ingen hemlighet, att
flera av dessa filialer, som för övrigt äro relativt få, icke skötas
på det sätt som man kan kräva av en god bokhandel. De måste
vidare förläggas till någorlunda tättbefolkade samhällen, där en
affär kan beräknas bära sig. Landsbygden blir ej bättre tillgodosedd genom dem. Och slutligen är det minst av allt önskvärt, att
kraven på personalen sänkas, därför att bokhandeln flyttas till
mindre orter. Böcker säljas icke av sig själva, utan just på orter,
där läslusten sedan länge fått tillfredsställas genom veckopressen
-med resultat av en sänkning av kraven på litteratur- där krävs
verklig sakkunskap och förmåga. Om förläggare och bokhandel
verkligen skulle vilja skapa en ny marknad bland landsbygdens
befolkning, måste de göra klart för sig, att detta i viss utsträckning blir en uppfostringsfråga. Man måste lära en ny kategori av
människor att köpa böcker.
Frågan om böcker till landsbygden är emellertid alltid i första
hand ett distributionsproblem. Och som andra sådana kan det lösas
blott genom att också bokhandeln frigör sig från sin bundenhet och
kommer ut till kunderna. Olika sätt härför kunna naturligtvis
tagas upp till diskussion. Sannolikt har man redan kalkylerat möjligheten av att skicka ut bokbilar. Några resultat ha i varje fall
ej synts till. Sårlana bilar borde dock ha en uppgift att fylla då
trafiken åter blir fri. SpeciaJbyggda vagnar skulle kunna rymma
ett avsevärt lager. Detta behövde givetvis ej ökas med många artiklar, som betunga en vanlig bokhandel, såsom pappersvaror och
skolböcker. Om bilen ej kunde rymma ett försäljningslager, fick
man taga upp order. Men den måste föras av utbildade bokhandelsmedhjälpare, som förstodo sin sak och hade intresse för sin
uppgift.
Av flera skäl vore det nyttigt, om ett sådant företag, som givetvis
kräver kapital, kunde finansieras mera från bokhandlarehåll än
förläggarehålL Förläggarna ha intresse för sitt eget förlag och
icke för andras, och allmänheten betraktas givetvis av dem i första
hand som avnämare av deras egna förlagsartiklar. Bokhandlaren
har ett helt annat intresse för böcker, och han står fri att ge råd
om en god lika väl som om en dålig bok.
Det kommer att krävas duktigt folk i ledningen, om en sådan
vidgad verksamhet av bokhandeln skall komma till stånd. Man
kommer att möta svårigheter, både under förberedelsestadiet och
vid verkställigheten. Men sådant inträffar alltid då man tänker
odla obruten mark.
618
·~.
L ~- .
… . _______,.._.______
TILL LANDSBYGDEN
Av fil. d:r T HEDE PALM, Stockholm
FöR den som bor på landet är vägen lång till böckerna. Mycket
annat distribueras numera genom välsorterade affärer på landsbygden och genom bilar direkt till gårdarna; för att få en bok
måste man fara till staden. Har man intet bestämt köp i sikte, är
det kanske icke heller så lätt att finna vägen till just bokhandeln.
Det ligger i en välskött bokhandels intresse att skaffa sig en fast
kundkrets av personer, som få för vana att komma in och se på
böcker. De följa med nyutkommen litteratur icke bara genom tidningarna utan också genom att bläddra i böckerna direkt och genom att få goda råd av sin bokhandlare. Så kan man göra, då man
har tillgång till en bokhandel. För en stadsbo, som är van att på
detta sätt anskaffa och läsa böcker och som skulle flytta till landet,
vore skilsmässan från bokhandeln icke ett av de minsta av landsbygdens problem.
För många människor, men icke allt för många, äro böcker en
nödvändighetsvara. För de övriga äro de en lyxartikel, mer eller
mindre dyrbar och försvarlig eller åtrådd, men dock en lyx. Det
kan för övrigt icke vara annat med de priser, som böcker i Sverige
för närvarande betinga. De lägsta inkomsttagarna, i staden som
på landet, ha helt enkelt icke råd att köpa böcker. Andra skulle
kanske kunna skaffa en och annan bok, men många, för vilka läsning är ett behov, bereda sig tillgång härtill på annat sätt.
Enklast sker detta genom att låna böcker. Här har stadsbon
återigen en fördel framför den som bor på landet. De städer, som
numera icke ha ett någorlunda användbart stadsbibliotek, äro få
och bli färre. Någon motsvarighet finns i allmänhet ej på landet.
Sockenbiblioteken i deras gamla ·former ha spelat ut sin roll. Det
är sant, att de kommunala biblioteken äro många till antalet och
ofta välskötta. Men givetvis bli de av. begränsad storleksordning.
Deras bokbestånd kan aldrig, och skall icke heller, hållas aktuellt,
ty en följd av bibliotekens konkurrens med bokhandeln har blivit
den, att biblioteken numera frivilligt dröja en tid med att köpa åtminstone den nya skönlitteraturen. Anslagen räcka för övrigt icke
615
44- 43845. Svensic Tidskrift 1943.
…….~-~–
Thede Palm
alls till för att ge låntagarna större urval att välja ibland. Centralbibliotek, som kunna komplettera småbibliotekens bestånd, finnas ej i alla län, fastän man arbetar på att få denna organisation
11tvidgad till hela landet.
Att folkbiblioteksrörelsen på landsbygden utbygges är förvisso
något som på allt sätt bör understödjas. Men biblioteken skola icke
ersätta bokköpandet. Icke minst på bibliotekshåll är man angelägen att framhålla detta. I författarnas, förlagens och bokhandelns intresse ligger det givetvis att avsättningen av nyutkomna
böcker blir så stor som möjligt. Det finns för övrigt flera slag av
litteratur, som borde kunna få åtgång just bland landsbygdens befolkning, men som kräver tid att läsa, kanske en längre lästid än
biblioteken vanligen medge. Det är böcker i naturligtvis särskilt
lantbruks-, men även sociala, ekonomiska och tekniska ämnen. Så-
dana böcker borde kunna säljas, men också i fråga om möjligheterna att välja och skaffa dylika är landsbygdens befolkning försummad.
Man skall icke underskatta läslusten bland folk på landsbygden
och i småsamhällena. Den åtgång, som veckopressen har just där,
betyder att behovet finns, men att det tillfredsställs på mest närliggande sätt. Att en del av de summor, som nu läggas ner på ur
litterär synpunkt undermålig underhållningslitteratur, i stället
borde kunna användas på bättre varor, är alldeles givet, men man
måste först skapa möjligheterna för att så skall kunna ske.
En annan sak visar, att just distributionsfrågan är av betydelse.
Man finner, på landet som i städerna, bland ofta torftiga boksamlingar, »presentböcker» från vissa tidskrifter, böcker köpta efter
»gratiserbjudanden» och liknande från förlag som specialiserat sig
på att sälja genom annonser, och kanske dyrbara bokverk och uppslagsböcker, köpta på annons eller av kringresande bokagenter. I
samtliga fall ha böckerna sökt upp kunderna. Åtskilliga av dessa
böcker äro för övrigt bra saker, som väl kunna försvara sin plats.
Många klassiska verk ha spritts på dessa vägar. A andra sidan försäljas och köpas på så sätt många saker, som folk lika gärna kunde
vara utan. Man behöver bara studera helsidesannonserna med erbjudanden om mer eller mindre föråldrad underhållningslitteratur
för att finna detta. Den svenska litteraturen, och särskilt den nu
levande författaregenerationens produktion, säljes icke i några
billighetsupplagor genom annonser. Förlagen med detta försäljningssystem hålla sig till böcker, som få säljas fritt utan att författarna kunna göra anspråk på ersättning.
616
Böcker till landsbygden
Bokagenternas verksamhet innebär en speciell olägenhet. De
föra nämligen praktiskt taget bara dyra böcker. För dem lönar
det sig icke att resa omkring och sälja böcker med normala priser.
Fastän dessa äro höga, ge de ej tillräcklig provision vid en försäljning som kalkylerats på enstaka verk. Därför övertala agenterna
allmänheten att köpa samlade upplagor, praktverk och speciallitteratur, som ger försäljaren en någorlunda hygglig inkomst och
förlagen möjligheter till en betydande vinst. Om litteraturen och
allmänheten verkligen ha motsvarande vinst är tvivel underkastat.
Även folkbildningsintressena bli lidande på grund av svårigheterna att skaffa böcker på landsbygden. Detta påtalades för övrigt förra året av rektor Bernhard Hegardt i en artikel i Folklig
Kultur. Hans förslag till förbättring av bokdistributionen, som i
stort sett gick ut på att det nuvarande kommissionärssystemet
inom bokhandeln borde förändras, fick ett utomordentligt ogynnsamt, för att icke säga surt, mottagande från bokhandlarehålL
Man hänvisade bl. a. till svårigheterna att få den nuvarande till
städerna koncentrerade bokhandeln att bära sig. Mindre orter
skulle ännu mycket mindre kunna ge en bokhandlare hans utkomst.
Ett argument som uppträdde i debatten om rektor Hegardts artikel var, att pressbyråns kiosker ju sälja böcker. Visserligen begränsas dessas försäljning till böcker med ett högsta pris av kr.
3:75, ))men även sådana böcker kunna ha bildningsvärde)). Man
kan studera de utställda böckerna på vilken järnvägsstation som
helst, och man blir böjd att hysa en annan uppfattning. Det må
vara sant, att ett fåtal av pressbyråns kiosker på några större stationer verkligen ha kommissionärsrättigheter. Men hur stor del
av allmänheten vet om detta, och vem går till en kiosk för att köpa
litteratur~ Bokhandelns styrka är bland annat, att där finns utbildad personal, som vet vad böcker är och som kan råda vid bokinköp. Sådan personal har pressbyrån icke anledning att hålla.
Detta är för övrigt ett förhållande, som talar emot rektor Hegardts förslag om en uppmjukning av kommissionärssystemet.
Han påpekade som ett exempel, att redan nu säljer Kooperativa
förlaget, som står utanför bokförläggareföreningen, sina förlagsartiklar genom Konsumbutikerna. Detta är riktigt, men det ligger
i sakens natur, att specerihandlare icke äro de mest lämpade, när
det gäller att sälja böcker.
Bokhandlarna själva ha också försökt att lösa frågan genom att
i mindre samhällen upprätta filialer. På dessa ställas icke samma
krav på sortering som på huvudaffärerna, och kanske icke heller
617
…
~~-~~-
Thede Palm
samma krav på personalen. Det är emellertid ingen hemlighet, att
flera av dessa filialer, som för övrigt äro relativt få, icke skötas
på det sätt som man kan kräva av en god bokhandel. De måste
vidare förläggas till någorlunda tättbefolkade samhällen, där en
affär kan beräknas bära sig. Landsbygden blir ej bättre tillgodosedd genom dem. Och slutligen är det minst av allt önskvärt, att
kraven på personalen sänkas, därför att bokhandeln flyttas till
mindre orter. Böcker säljas icke av sig själva, utan just på orter,
där läslusten sedan länge fått tillfredsställas genom veckopressen
-med resultat av en sänkning av kraven på litteratur- där krävs
verklig sakkunskap och förmåga. Om förläggare och bokhandel
verkligen skulle vilja skapa en ny marknad bland landsbygdens
befolkning, måste de göra klart för sig, att detta i viss utsträckning blir en uppfostringsfråga. Man måste lära en ny kategori av
människor att köpa böcker.
Frågan om böcker till landsbygden är emellertid alltid i första
hand ett distributionsproblem. Och som andra sådana kan det lösas
blott genom att också bokhandeln frigör sig från sin bundenhet och
kommer ut till kunderna. Olika sätt härför kunna naturligtvis
tagas upp till diskussion. Sannolikt har man redan kalkylerat möjligheten av att skicka ut bokbilar. Några resultat ha i varje fall
ej synts till. Sårlana bilar borde dock ha en uppgift att fylla då
trafiken åter blir fri. SpeciaJbyggda vagnar skulle kunna rymma
ett avsevärt lager. Detta behövde givetvis ej ökas med många artiklar, som betunga en vanlig bokhandel, såsom pappersvaror och
skolböcker. Om bilen ej kunde rymma ett försäljningslager, fick
man taga upp order. Men den måste föras av utbildade bokhandelsmedhjälpare, som förstodo sin sak och hade intresse för sin
uppgift.
Av flera skäl vore det nyttigt, om ett sådant företag, som givetvis
kräver kapital, kunde finansieras mera från bokhandlarehåll än
förläggarehålL Förläggarna ha intresse för sitt eget förlag och
icke för andras, och allmänheten betraktas givetvis av dem i första
hand som avnämare av deras egna förlagsartiklar. Bokhandlaren
har ett helt annat intresse för böcker, och han står fri att ge råd
om en god lika väl som om en dålig bok.
Det kommer att krävas duktigt folk i ledningen, om en sådan
vidgad verksamhet av bokhandeln skall komma till stånd. Man
kommer att möta svårigheter, både under förberedelsestadiet och
vid verkställigheten. Men sådant inträffar alltid då man tänker
odla obruten mark.
618
·~.
L ~- .
… . _______,.._.______