Bör folkviljan begränsas?

Att demokratin som styrskick tvärt emot mot vad vi hoppades inte är automatiskt förbunden med vissa liberala principer står såhär mitt i en turbulent valperiod smärtsamt tydligt. Carl-Vincent Reimers resonerar kring hur vi hanterar en konflikt mellan folkstyre och rättigheter.

Efter både Brexit och Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet är vi många som börjat tvivla på om västvärlden kommer vara sig likt även i framtiden. Carl Bildt var en av de som i dramatisk ton beskrev detta som ”slutet på västvärlden såsom vi känner den” i en mycket läst krönika i Washington Post häromdagen (15/11). Även om det hittills främst varit de anglosaxiska länderna som aktivt brutit med den liberala demokratins idéarv finns det även nu risk att kontinentaleuropas större demokratier, och då främst Frankrike, kommer gå i samma riktning vid presidentvalet i maj. Hur utgången i det franska presidentvalet än blir så är det klart att vår bild av demokratin som automatiskt förbunden med vissa liberala principer, måste omvärderas.

Under större delen av 1900-talet har man både från historiskt och statsvetenskapligt håll förutsatt att framsteg i mänskliga fri- och rättigheter följer naturligt av att alla medborgare har inflytande genom allmän rösträtt. Eller ur en mer akademisk terminologi, att den materiella demokratins förverkligande kräver den formella demokratins existens. Sedan franska revolution kan detta sägas ha varit ett samband som oavbrutet präglat de frihetliga framgångarna i västvärlden: Mobilisering av medborgarna ger större frihet. Detta har inte bara varit någon som präglat arbetarrörelsen och socialdemokraterna utan likväl borgerliga motreaktioner på socialism, såsom massprotesterna mot löntagarfonderna under oktober 1983 vittnar om.

När vi faktiskt sett avsteg från denna premiss, såsom när Adolf Hitler valdes till Tysklands rikskansler, har detta kunnat förklaras genom svaga demokratiska institutioner och en ideologisk vision om att avskaffa såväl den formella som den materiella demokratin. På så sätt har sambandet även följt med i motsatt riktning under 1900-talets stora kriser.

Det vi idag bevittnar i de populistiska massrörelserna är något genuint annorlunda. För första gången har vi partier som aktivt försvarar den formella demokratin, medan man visar tveksam inställning till den materiella. I Orbans Ungern, som i Marine le Pens Frankrike eller Trumps USA försvaras folkviljan aktivt, medan fri- och rättigheterna spelar en mindre mer undanskymd roll. Folkomröstningar och viljan att representera ”den tysta majoriteten” är central i de populistiska partiernas legitimitet medan lagar och universella principer kan ifrågasättas och ofta förlöjligas.

Vad innebär då detta för de som i första hand försvarar de liberala principerna i materiell mening? I ett första steg innebär det att man på allvar måste fråga sig vad man i en eventuell konflikt mellan de båda skulle välja. Om västvärldens folk genom majoritetsval väljer att förkasta universella frihetsprinciper och konstitutionella principer om exempelvis rättsstaten, såsom vi sett i Ungern, där pressfriheten inskränks, vad innebär detta för vår syn på demokratin som grunden för ett bättre samhälle? Den amerikanske statsvetaren Jason Brennan provocerar i sin skrift ”Against Democracy” att det finns en väsentlig skillnad mellan rösträtten och andra friheter. Rösträtten, menar Brennan, kan snarare likställas med att göra anspråk på viss yrkeskompetens genom att styra en stat snarare än en mänsklig rättighet.

Brennans diskussion är främst av akademisk art men innebär likväl ett nyttigt ifrågasättande av något vi nästan tar som en given naturlag: Att rösträtten går hand i hand med fri- och rättigheter. För borgerliga politiker borde dessa insikter bidra till en mer nyanserad bild av majoritetsstyrets faror och vilka säkerhetsmekanismer som borde finnas inneboende i varje politiskt system. En sådan begränsning som länge varit en given del av många parlamentariska demokratier är inrättandet av vad den franske sociologen Alexis de Tocqueville kallade aristokratiska element, vilket alltså inte är en privilegierad samhällsklass utan institutioner som bidrar till att komplettera och stabilisera den direkta folkviljan. En sådan institution är till exempel en andra kammare i parlamentet som väljs av lokala eller regionala företrädare som kompletterar den första kammarens volonté générale, liksom Frankrikes Sénat eller Tysklands Bundesrat.

Av dessa anledningar är det nu extra intressant att följa folkomröstningen i Italien om den konstitutionella reform som, om den skulle gå igenom, innebär en förändrad och indirekt vald senat av regionerna. Detta skulle inte bara göra Italiens statsmakt mer effektiv, den skulle bidra till ett stabiliserande element till den direkt valda första kammaren som i ett värsta scenario riskerar att behärskas av Beppe Grillos vänsterpopulistiska parti. Sverige är med sitt enkammarsystem och sin avsaknad av konstitutionsdomstol redan extremt känsligt om en populistisk (Sverigedemokratisk) riksdagsmajoritet skulle bli verklighet. Här borde borgerliga politiker ställa sig frågan om inte en återgång till tvåkammarsystem, med en mer meritokratiskt vald andra kammare, vore att föredra för att garantera att den materiella demokratin vid en populistisk våg inte avskaffas utan motstånd.

Carl-Vincent Reimers är statsvetarstudent vid Sciences Po Paris och liberal skribent