Bör man äta djur?

Nyligen aviserade den brittiska regeringen att de inte bara ska införa hårdare regler för djurhållning och djurtransporter, utan även erkänna djur som kännande varelser. Från olika håll hörs både förhoppningar och oro om att detta förändrade förhållningssätt framöver ska få långtgående juridiska och politiska konsekvenser. Att det är början på slutet för djurhållningen och köttätandet.

Frågan om man bör äta djur är dock inte ny, utan har stötts och blötts i årtusenden. Filosofer som Plutarchos och Zarathustra sägs exempelvis ha avstått från att äta kött av etiska skäl. Men inom de monoteistiska religionerna har det rått konsensus om att djuren är underställda människan och att vi som huvudregel har rätt att tämja och äta djur. Och historiskt torde utmaningen för vanligt folk att över huvud taget få i sig tillräckligt med kalorier och näring ha varit överordnad eventuella moraliska dubier.

I dag är dock läget ett annat. I takt med välståndsutvecklingen i Väst har också den vegetarianska rörelsen vuxit de senaste 150 åren. Fler människor har råd att vara kräsmagade och har tillgång till andra proteinkällor. I och med påtagande sekularisering är inte hierarkin Gud-människa-djur längre lika uppenbar. Många unga skyltar i dag med identiteter som vegetarianer, djurvänner och kostfantaster. Samtidigt har en liten, men aggressiv, djurrättsrörelse vuxit fram som vill tillskriva djuren rättigheter och förbjuda djurhållning, vilket de liknar vid slaveri och mord. De har krokat arm med den vänsterinriktade miljörörelsen som menar att köttproduktionen både ökar utsläppen av växthusgas och förbrukar mycket vatten. Enligt dessa grupperingar är köttproduktionen alltså djupt omoralisk och hotar dessutom vår fortsatta existens genom miljöförstöring. Det har gått så långt att rörelsens mer extrema element otaliga gånger har utsatt djurbönder för hot, intrång och våld.

För gemene köttätare är svaret på kritiken både självklart och reflexmässigt. Människan är en självmedveten, intelligent och moralisk varelse till skillnad från djuren. Vi kan inte tillerkänna djuren rättigheter eftersom vi inte kan avkräva dem ansvar och skyldigheter – något som är förutsättningar för utdelning av rättigheter. Vidare att människan alltid levt av djur och natur, att djurhållning för matkonsumtion är en gammal sed och en naturlig del av ekosystemet, då djuren omvandlar gräs till mänsklig föda och gödsel som kan återföras till naturen. Djurhållningen håller ängsmarker öppna och bidrar till klokare markanvändning, eftersom viss mark inte passar för växtodling, men fungerar utmärkt som betesmark.

Detta är en rimlig hållning, men vi bör inte släppa frågan vid det. Roger Scruton menade exempelvis att den viktiga frågan inte är huruvida vi bör äta kött eller inte, utan hur vi förhåller oss till maten generellt. Trots att vår välståndstillväxt borde ha skapat utrymme för ett mer noggrant och sofistikerat förhållande till mat så har det gått åt andra hållet, menar Scruton.

För mat är traditionellt för människan inte bara en fråga om att trycka i oss föda. Det är så mycket bredare än så. Det är en social handling, en religiös handling, kringgärdad av ritualer och regler för att befästa medlemskapet i ett sammanhang, en gemenskap, en civilisation. Hantverket, smaken, konversationen, etiketten och bjudandet har varit viktiga beståndsdelar i människans förhållande till mat. Sinnebilden för en idealmiddag innefattar inte sällan vackert tillagad mat, dukade bord och gäster uppklädda för den ceremoni det innebär när någon bjuder på mat. Köttet på bordet har länge haft en särskild ställning, som det dyrbaraste, kronan på det offer, den gåva som måltiden är.

I den moderna snabbmatskulturen däremot är de ansvarsfulla och respektabla dragen i måltiden i hög grad eliminerade, enligt Scruton. Det är mer fråga om utfodring än ätande. Vi jäktar igenom måltider. Fyller på kroppen bränsle på en drive-in-restaurang på samma sätt som vi tankar en bil. Borta är matlagningen i hemmet och familjemiddagarna, liksom bordsbönen och bordsskicket. Borta är tacksamheten, taktfullheten och måttfullheten. Kvar är glupskhet, pizzakartonger och tv-middagar. Mathantverket är ersatt av storindustriell avfettning, sötning och konservering. När detta är vad västerländsk matkultur närmat sig är det inte konstigt att folk söker sig till vegetarianism, i syfte att finna någon slags värdighet, att skapa någon form av etisk begränsning av ätandet.

Att folk vill söka sig bort från det de uppfattar som en storskalig, hänsynslös och hormonpumpad internationell köttindustri med svagt eller obefintligt djurskydd är inte fel eller konstigt. Men det finns gott om tillgängligt kött som inte producerats enligt denna beskrivning, djurvälfärden är exempelvis ofta god på svenska bondgårdar. Och strävan efter mer jordnära, värdiga konsumentval bör omfatta all vår matkonsumtion, inte bara den animaliska. Varje klok människa som har kunskap och råd borde sluta belöna produktion som enbart är inriktad på volym och pris på bekostnad av kvalitet, hälsa och respekt för närmiljön. Vi borde bli aktiva aktörer i marknadsekonomin, särskilt gällande så viktiga saker som mat.

Att söka återgå till en värdig matkonsumtion är alltså beundransvärt, men vegetarianismen är i huvudsak ett sidospår på den vandringen, som distraherar från det stora perspektivet (vegetarianismen tar inte heller vidare hänsyn de gnagare, harar och fåglar som faller offer för växtodlingens skördetröskor eller de djur som lever i de viktiga livsmiljöer betesmarkerna utgör).

Så vad bör vi då göra? Jo, vi måste återupprätta det dygdiga ätandet, menar Scruton. Vi ska inte överge våra köttätarvanor, utan återmoralisera dem. Vi måste åter göra köttätandet till en respektfull sak och värdera och känna tacksamhet över köttet liksom måltiden i stort. Att äta med hänsyn till våra moraliska och andliga preferenser. Se till att konsumera mat som producerats i linje med den standard vi teoretiskt stödjer. För om köttdjuren under sin levnad fått respektfull omsorg, regelbunden tillsyn och goda levnadsmiljöer bör vi kunna anse att vi tagit vårt ansvar och med gott samvete kunna äta kött.

Liknande svar ger den konservative miljöfilosofen Wendell Berry. Han menar att ett ansvarsfullt ätande är att inse och agera efter att ätandet är en agrikulturell handling. Ätandet är det sista steget på resan från jord till bord och det vi väljer att konsumera påverkar också vad som produceras och på vilket sätt. Nutidsmänniskans förvirrade inställning till ätandet är en följd av att vi alienerats från matproduktionen. Vi har blivit passiva, oinsatta, okritiska och beroende matkonsumenter. Berry beskriver det hårdraget som att den passive konsumenten, när han sätter sig ned vid sin snabbmat stirrar ned i ”en tallrik med neutrala anonyma substanser som har processats, färgats, försetts med bröd, sås och sky, malts, mosats, passerats, blandats, piffats upp och steriliserats bortom varje likhet med någon del av någon varelse som någonsin levt”.

Visst kan vi fortsätta nöja oss med en kost som blir allt mer likriktad och i värsta fall gör oss feta, trötta och sjuka. Eller så ser vi till att ta ansvar för vår egen del i matens ekonomi. Det kan vi göra på flera sätt menar Berry. Till att börja med kan vi försöka informera oss om vad vi stoppar i oss, vad maten innehåller, när och hur den producerats. Vad olika råvaror, tillsatser och tekniker innebär för kostens kvalitet. Att köpa närproducerad mat är ett enkelt sätt att skapa sig förståelse och påverka, att gå förbi förpackare och reklamare. Att själv i rimlig omfattning bidra till matproduktionen är karaktärsdanande. Även en balkonglåda eller en kruka i fönstret kan bidra till förståelsen för naturens kretslopp utöver att öka din uppskattning för maten och kanske till och med ditt oberoende. Att laga sin egen mat ger ett mått av kvalitetskontroll och gör att vi håller konsten att hantera kök och hushåll vid liv. Även med respekt för de begränsningar som klocka och plånbok sätter går det att göra stor skillnad.

Genom att själva ta kontrollen över vår matkonsumtion, genom att engagera oss och ta informerade genomtänkta beslut, bidrar vi till att decentralisera makten över matmarknaden. Vi bör inte helt lämna ifrån oss makten över så viktiga beslut som vad vi ska äta helt åt andra. Varken staten eller de stora livsmedelskoncernerna lär motverka fortsatt centralisering, storskalighet och likriktning. Att agera på detta sätt är ingen antikapitalistisk handling. Snarare är marknadsekonomins syfte just att decentralisera beslutsfattandet, för att tala med bland annat Wilhelm Röpke.

Så länge vi förstår och står bakom det sätt på vilket djuren behandlats kan vi självklart fortsätta att äta kött. Därför bör vi öka vår kunskap om matproduktionen och inte minst handla från de bönder vars verksamhet är i linje med våra ideal. För en sak är säker: Varken den medvetne köttmotståndaren eller den passive konsumenten kommer att anstränga sig för att säkra din tillgång på ansvarsfullt producerat kött. Med ökat moraliskt ätande präglat av förståelse, tacksamhet och respekt kan vi säkerställa att maten även framgent smakar bra i magen.

Tony Gunnarsson är näringspolitisk rådgivare