Borgerlig förnyelse: Makten bör utgå ifrån individen

Regeringsformens portalparagraf om att ”all offentlig makt utgår från folket” ger en fingervisning om att något är fel i den svenska modellen. Den bör istället utgå ifrån individens rättigheter och friheter, skriver Björn Hasselgren.

För en tid sedan hävdade jag i Svensk Tidskrift att borgerligheten behöver gå i opposition. För att revitalisera sig. Och för att skapa en vision som bär för framtiden. Nu har jag fått som jag önskade. Det är bra på sikt men givetvis prövande i nuet.

Ska man döma till den allmänna debatten under de senaste två åren, som den drivits i massmedia, stod vi snarast inför en revolution efter valet. En konservativ folkhemschock. Nu kan man dock konstatera att folket inte är så vänstervridet som massmedia och en del övervintrade vänsterdebattörer vill tro. Regerandets vardag är åter. Dags då för borgerlig idédebatt.

Ett par viktiga drag bör ingå in en ny vision för borgerligheten.

För det första en tydlig prioritering av individens och de enskildas särställning i samhället. Regeringsformens portalparagraf om att ”all offentlig makt utgår från folket” är en fingervisning om att något är fel i den svenska modellen. Portalparagrafen bör givetvis istället gå ut på att skydda individens rättigheter och friheter, för det är ett viktigt värde i sig. Men särskilt i relation till staten. Det kan tyckas vara en formaliasak. Men en omformulering av Regeringsformen i denna del kan vara en viktig markör för det politiska arbetet. Regeringsformen bör således ses över i syfte att skydda individen och äganderätten mot staten.

Det finns också skäl att vara tveksam till de delar i Regeringsformen där det anges att ”det allmänna” ska svara för de enskildas väl och ve när det gäller att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa”. Det här är självklart välvilliga och rimliga målsättningar i ett land med demokrati och välstånd. Men det kan inte anses vara rimliga att skriva in i grundlagen. Särskilt inte för att det har motiverat en mängd ingripanden och åtgärder från det offentliga som inskränker enskildas makt och utrymme. Man kan ju också fundera på varför Regeringsformen inte mer tydligt skyddar civilsamhällets olika frivilliga insatser till stöd för medmänniskor. Eller den rätten att bedriva verksamhet med vinstsyfte. Bara för att ta några exempel på vad som saknas. Också i denna del bör Regeringsformen skrivas om. Det är dags att bryta det offentligas makt över tanke och handling.

En viktig del i att skydda framtida borgerliga regeringar från att bli systembevarare och tona ner individens betydelse är att sätta en gräns för omfattningen på det offentliga åtagandet. Det är inte helt enkelt att formulera sådana regler. Men vi har sett hur vi kunnat sänka den del av vår ekonomi som går till offentlig sektor relativt kraftigt under de senaste åren. Utan att någon samhällskris uppstått. Kanske snarare så att vi behållit stabilitet och klarat finansiella kriser bättre än länder med större offentliga utgifter. Ett förslag vore att ta ett steg till och begränsa de offentliga utgifterna som andel av BNP till 35 eller 40 procent. En borgerlig vision behöver på detta sätt ange en gräns för det allmännas åtagande. Och därmed öppna för mer av frivilliginsatser.

En åtgärd för att skapa mer stabilitet i våra viktiga gemensamma system; socialförsäkringarna är att skilja dem från statens budget. Det har vi gjort i stor utsträckning med pensionerna. Och det har i allt väsentligt varit bra. En borgerlig vision bör innehålla motsvarande reform av den verksamhet som i stort ligger under Försäkringskassan. Den bör föras över i en självfinansierad självständig verksamhetsform. Försäkringsmässigheten bör också kunna ökas i dessa system så att egenorsakade kostnader i försäkringarna i större utsträckning finansieras av den enskilde.

En borgerlig vision med fokus på den enskilda individen bör också riktas in på att finna en ny balans mellan de olika nivåerna i den offentliga sektorn. Kanske har vi under senaste 20 åren talat för mycket om den regionala nivån och glömt bort kommunerna. Det är på kommunal nivå som vi lever våra liv och har våra främsta kontakter i vardagen. Genom att fästa för stora förhoppningar och förväntningar till den offentliga sektorns leveransåtagande till oss som medborgare tror jag att vi driver på en centralisering och ”expertifiering” av verksamheten. Och en känsla av att kommunerna misslyckas med sina åtaganden; i skola, bostadsbyggande och planering av samhället.

Det leder i riktning mot att fler uppgifter förs från lokal till regional nivå. Vi får en uppbyggnad av den regionala nivån. Utan att den lokala nivån reduceras. Det tenderar att leda till mer stordrift, högre skatter och längre avstånd till enskilda medborgare.

Statens verksamheter har samtidigt drivits relativt hårt mot en kostnadseffektivisering. Det har lett till att staten dragit sig undan från den lokala närvaron inom flera olika områden. Posten, Televerksamheten, Försvaret, Tingsrätter, Länsstyrelser och nu Polisen, för att nämna några verksamheter, lägger ner lokala kontor och försvinner från den lokala arenan. Kvar blir en osäkerhet om var staten står och om staten förmår att leverera sina viktiga kärnverksamheter. Här kanske en viktig grogrund till misstänksamhet mot nyanlända grupper i samhället finns.

Det bör ingå i en borgerlig vision att ändra på detta. Staten bör vara lokalt synlig. Polisreformen kan vara helt fel i detta avseende. Vi kanske förutom minst en polisstation, ska ha ett statligt servicekontor i samtliga kommuner, även om det mesta sköts på internet, och så bör göras. Men statens fysiska närvaro är sannolikt ändå viktig.

En borgerlig vision för att främja individens liv på det offentligas bekostnad bör således innefatta en orientering mot att stärka den kommunala nivån och att reducera den regionala nivån. Regionerna bör bara få ta hand om sådana uppgifter som kommunerna ger dem. Regionerna bör inte ha beskattningsrätt. Finansieringen av hälso- och sjukvården bör sannolikt läggas på staten och utförandet föras till olika huvudmän i offentlig, privat och ideell sektor.

Det folkliga stödet för vänsteroffensiven visade sig vara svagt. Nu är det dags att formulera den borgerliga vision som stöttar individen med högsta prioritet. I ett borgerligt Sverige bör individens rätt att stå fri från det offentliga vara ett centralt mål. Ett lokalt perspektiv kan vara en viktig ingrediens i den visionen. Stabila offentliga system som stöd för individens utveckling kan vara ett viktigt medel, men får inte bli meningen med maktinnehav att administrera. Och de behöver begränsas i omfattning.

Björn Hasselgren är tekn dr och forskar om stat och marknad.