Borgerlig förnyelse
Dags för Centerpartiet att sätta ner foten

Annie Lööf har möjlighet att bli oppositionsledare. Men vågar Centerpartiet utveckla politiken och hitta en konsekvent linje? Isabella Carneström Edman pekar på några av de frågor som partiet bör ta itu med för att uppfylla sin potential.

När SVT sände från Centerpartiets valvaka under natten den 14 september möttes tittaren av vad som skulle ha kunnat vara en lite tröttare bajenklack: ett antal unga män i grönt skanderade sin ledares namn i lite för många tonarter samtidigt. En bjärt kontrast mot vad som tidigare kablats ut från Folkpartiet och Moderaterna där allvaret hängt som regnmoln över de båda partiledarna.

Centerpartiet går, mot alla odds, starkt ur valrörelsen och centerpartisterna har stort förtroende för Annie Lööf.
Partiet gjorde sitt bästa val till Europaparlamentet på 19 år. I kommunalvalen har partiet ökat sitt stöd i alla landsting utom tre och ökat sitt snitt vad gäller resultat på kommunal nivå. Dessutom har Centerpartiet tagit mandat i ett antal kommuner där sådana tidigare saknats.

Resultatet på riksdagsnivå, 6,1 procent, är visserligen en minskning från 2010 års 6,6 procent, men ändå en framgång för det parti som räknats ut under tre års tid .Centerpartiet blev också näst största alliansparti i riksdagsvalet och backar minst av de borgerliga partierna. Det stärker självförtroendet.

Men är att vara minst dålig tillräckligt för att kunna slappna av och lägga politikutveckling på hyllan?
Självklart inte. Snarare är Centerpartiet i stort behov av att utveckla politiken, särskilt som Alliansen i väntan på Fredrik Reinfeldts efterträdare kommer att stå utan tydlig oppositionsledare – Jan Björklund har sitt eget ledarskap att försvara. Om man här spelar sina kort rätt kan uttrycket ”Annieansen” komma att bli mer än en facebooksida. Men vågar Centerpartiet?

I valrörelsen valde partiet med sin ”närodlad politik” en kompromiss som inte gjorde någon av partiets falanger upprörd. Den mer konservativa falangen kunde läsa in postkontor och mackar på landsbygden genom glesbygdsstöd. De unga liberalerna kunde närodlad politik för fler jobb läsa in avskaffade avgifter och sänkta skatter. Och de avlatsröstande liberaler som lämnade Miljöpartiet samtidigt som Maria Wetterstrand avgick fick de miljölöften de vill ha för att sova gott om natten.

En valkampanj som tilltalade de flesta men med bristen att ingen älskade den, och ingen heller hatade den. Centerpartiet tog vad man hade på lager: jobb, miljö och ett stänk av systemkritik och egenmakt. Men för de som valde Centerpartiet under idéprogramsvåren 2013 och som hoppades på en ideologiskt driven valrörelse var det inte en seger. Ett parti som överlever val på en intern politisk kompromiss har stora steg att ta innan man kan bli oppositionsledare.

Sedan Maud Olofsson tog över partiet 2001 har diskussionen om att Centerpartiet förflyttats till höger gått varm, gärna pådriven av socialdemokratiska ledarsidor som låtit som gnälliga pojkvänner. Men det var en enig stämma som i mars 2013 röstade igenom att Centerpartiet är ett liberalt parti. Att partiet har rört sig bort från kollektivism och från självbilden av att vara ett socialdemokratiskt kompisparti till att vara ett borgerligt parti är ett faktum. Trots ludd runt liberalismen finns den där. Och den borde ha getts mer plats i valrörelsen när Folkpartiet lämnade den liberala spelplanen öppen.

Vad man kan hoppas på är att den eftervalsanalysgrupp partiet nu tillsatt vågar enas om åtminstone en sak: det är hög tid att sluta lyssna på de som ropar efter dåtiden och socialdemokratins varma famn. Ett exempel på detta är den misslyckade miljöministern Olof Johanssons ständiga kritik mot partiet – när idéprogrammet diskuterades var Johansson ute i debatten och hävdade att partiet var förlorat i Timbros käftar (kreativt…) och nu senast att det enda kloka för Annie Lööf är att sätta sig i regering med Stefan Löfven. Ett dåligt råd till den partiledare som ägnat en valrörelse åt att upprepa att Centerpartiet är ett borgerligt parti.

Enligt Sveriges Televisions valundersökning (Valu), som bör tas med en nypa salt, har Centerpartiet förlorat 54 procent av de väljare som röstade på partiet 2010. Men det betyder också att nya väljare lockats, enligt Valu främst tidigare moderatväljare. Sannolikt är det inte de bondeprotektionistiska dragen i kampanjen om närodlad politik som lockat. Utan tilltron till företagens betydelse för jobbskapande och människors kapacitet att styra sina liv i förhållande till de statliga systemens, något som inte lyftes fram i kampanjen utan av Annie Lööf i slutdebatterna.

Men tiden för breda leenden och enighet kring tomma paroller som närodlad politik är förbi. Nu gäller att så det som ska skördas 2018. Sett till idéprogrammet gick det inte medialt alldeles strålande senast Centerpartiet försökte politikutveckla. Det kommer att bli en skakig resa och Annie Lööf kommer att behöva använda allt det förtroendekapital hon samlat under 2014 för att hålla ihop partiets falanger.

Exempelvis kommer partiet att behöva utveckla integrationspolitiken, för att kunna hålla den öppenhetslinje i fråga om asyl och migration som tidigare gällt. Att invandrare lättare ska komma i jobb genom enklare regler för företagande och en mer flexibel arbetsmarknad råder det konsensus om i partiet. En öppenhetslinje i migrationen kräver även lösningar på andra områden. Ett problem är bostadsbristen och där saknas en samsyn om lösningar i partiet.

Det finns å ena sidan de som förespråkar en fri hyresmarknad vilken gör byggande lönsamt och å andra sidan de som vill se ett statligt subventionsbyggande. Partiets politik i dag – en klassiskt otydlig centerkompromiss – är att minska bostadsbristen genom ”en mer marknadsmässig modell”. Så pass diskret att de kvarvarande vännerna till socialdemokratiskt samarbete inte går i taket men tillräckligt vasst för att student- och ungdomsförbunden ska kunna hävda att partiet vill mer i frågan än något annat parti. I en samhällsdebatt där marknadshyror är ett rött skynke är det dock inte särskilt svårt.

För en framtid som potentiellt borgerlig ledare krävs att Centerpartiet vågar sätta ner foten, och välja en marknadsmässig modell, inte bara en mer marknadsmässig modell. Det är inte långsiktigt hållbart för ett parti som aspirerar på en borgerlig ledarposition att själva balansera mellan kollektivistiska och marknadsmässiga lösningar. Och det rör inte bara marknadshyrorna. Centerpartiet kommer också behöva bestämma sig om skolan, vården och andra områden som man de senaste åren outsourcat till allianskollegorna. Den inneboende konflikten mellan partiets federalism å ena sidan och strävan efter regional jämlikhet å den andra kommer också att behöva hanteras.

Annie Lööf har tuffa år framför sig om hon ska lyckas att bli den oppositionsledare som dörren står öppen för och om hon ska lyckas hålla ihop det centerparti som måste bestämma sig för vilken kostym det ska bära. Oavsett vilken det blir kommer det att krävs lika mycket hårda nypor som bondförnuft.

Isabella Carneström Edman är juriststudent vid Uppsala Universitet. Under sommaren arbetade hon som politisk redaktör på Norrtelje Tidning.