Borgerlig förnyelse
Gör upp med korporativismen

Det borgerliga projektet är så mycket mer än ekonomi värnskatt och LAS. Nu är det dags att ta upp kampen mot det korporativa samhället och återupprätta den enskilda individen som bärare av sina egna rättigheter, skriver Henrik Sundström, förbundsordförande för Moderaterna i Bohuslän.

Vi behöver en nystart i diskussionen om våra framtida värdemässiga prioriteringar inom Moderaterna, kanske till och med inom borgerligheten.

I takt med att de realpolitiska motsättningar mellan olika samhällsklasser som präglade 1900-talets politik blir allt mindre relevanta och försvinner så blir fältet öppnare för en helt annan typ av politik och partier, nämligen identitetspolitiken. Medan väljarna under större delen av 1900-talet varit eniga om vad de varit oeniga om, så att säga, så är det nu inte längre fallet. Det kommer nu in många fler dimensioner av oenighet i politiken. Vi står inför ett paradigmskifte.

Realpolitik kan sägas vara, hur vi på ett rationellt sätt delar upp kakan så att det upplevs som någorlunda rättvist (fördelning) men att vi ändå säkerställer att det finns kaka kvar också i morgon (tillväxt). Motsättningarna rör sig i samma dimension och det är alltid möjligt att hitta en mer eller mindre god kompromiss.

Identitetspolitik rör sig å andra sidan längs en helt annan dimension. Man skiter helt och hållet i kakan, man säger att man inte tar ställning, man tillhör inte något av blocken, man är motståndare till den traditionella blockpolitiken, man kallar sig socialkonservativ eller något annat mumbo-jumbo, och så för man fram sin identitetsfråga: Muslimerna är det största hotet mot samhället. Om vi inte källsorterar så hamnar vi i skärselden. Om vi tillåter samkönade äktenskap så hamnar vi i skärselden. Republik är en mänsklig rättighet. EU är en libertariansk/kommunistisk konspiration för att tvinga oss att bada varje lördag. Etc, etc.

Identitetspolitik hämtar ofta sin näring ur en motståndsidentitet. Realpolitiska kompromisser bygger på ett ömsesidigt erkännande av den andra sidans legitima intresse. Vi har de stora, klassiska kompromisserna som på ett sätt byggde Sverige och den nordiska, ändå förhållandevis liberala, modellen. Men motståndsidentitet och dito identitetspolitik bygger i grunden på att man inte erkänner den andra sidans rätt att framföra sina argument eller i värsta fall att ens existera. Någon kompromiss är inte möjlig. Det finns liksom ingen halv republik.

Vi har idag på det ekonomiskt-politiska området kommit till ett läge som ändå får sägas vara på rätt väg. Vi har en självständig riksbank som bevakar en institutionaliserad låginflationspolitik. Vi har ett skattetryck som är på väg ner, sakta men säkert. Likaså söker man upp och bryter ner marginaleffekter i det ekonomiska systemet som helhet. Färdplanen är ganska given. Att i takt med den ekonomiska utvecklingen fortsätta mot en mer och mer liberaliserad ekonomi där människor i högre grad än tidigare tillåts styra sina liv själva – samtidigt som vi behåller den breda folkliga förankringen genom en högkvalitativ offentlig sektor med stora inslag av valfrihet.

Men individens frihet och det liberala borgerliga projektet är så mycket mer än ekonomi. Vi får inte fastna i ett förvaltande av en god ekonomi och en effektiv välfärd, då kan vi till slut komma att förlora vår relevans för väljarna på samma sätt som socialdemokraterna har gjort idag. Vi kommer i ännu högre grad än idag att stå svarslösa inför nya generationers prioriteringar och frågor. Än idag säger jag, därför att vi redan nu upplevs av väljarna som kanske alltför kramande av rådande stabilitet. Att som Fredrik Reinfeldt behöva inleda sitt linjetal på partistämman med att slå fast att vi minsann inte är idélösa är i sig kanske inte något styrkebesked om vilka argument emot oss som faktiskt biter hårdast.

Den interna oppositionen i partiet låter ibland mer som en Timbrobroschyr från 1992, med i princip enbart fokus på ekonomisk frihet genom avskaffad värnskatt och på att bryta ner fackets maktställning genom avskaffade LAS-regler. Denna politik misstros i ganska breda folklager som ett rent beställningsverk, och slås dessutom ner av ganska breda majoriteter på partistämmorna. Det var ju varken valstugereportaget eller Bosse Lundgren eller valaffischen ”Rösta på din frisör” som gav oss 15 procent i valet 2002, även om någon av de här sakerna kan ha varit sista spiken i kistan. Det var först genom partiets anpassning och uppfattade vänsterkliv i skattefrågan och LAS i samband med partistämman 2003 som vi blev relevanta för fler människor än vad vi någonsin varit tidigare.

Men vi får inte slå oss till ro som något slags sosse-light-parti för det. Det borgerliga projektet är så mycket mer än ekonomi, värnskatt och LAS. Vi har ett helt område av socialism i det svenska samhället som vi inte ens har börjat att beta av än – kampen mot det korporativa samhället och återupprättandet av den enskilda individen som bärare av sina egna rättigheter. Ingen människa är en grupp. Ingen annan ska tala om för mig vilka behov jag har. Ingen människa ska döma mig och kategorisera mig efter min socialgrupp, vilket yrke jag har, var jag bor eller hur jag röstar i idol.

Frågan om individen som bärare av sina egna rättigheter är intimt sammankopplad med frågan om upprättande av rättsstaten. Det korporativa systemet kan sägas bygga på att du som individ i princip saknar egna rättigheter. Däremot har grupper av människor rättigheter, och byggandet av samhället handlar om att institutionalisera dessa grupper i organisationer som blir den enda bäraren av rättigheterna.

Vi är så djupt socialiserade in i denna bild av idealsamhället att vi knappast ens själva reflekterar över problemet när vi placerar människor i fack, gör individer till offer och permanentar en befintlig samhällsstruktur.

Det liberala projektet handlar om att helt vända perspektivet. Det är individen, och aldrig gruppen, som bär sina egna rättigheter. Observera nu att jag talar om rättigheter ur ett liberalt perspektiv, som Nozick till exempel talar om rättigheter. Dessa rättigheter vilar på principer som idag är mer än två hundra år gamla, som bland annat uttolkas i den amerikanska oavhängighetsförklaringen. Civila rättigheter, och inte nödvändigtvis sociala rättigheter. Civila rättigheter är också det begrepp som finns i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som i sin tur bygger på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Det är en viktig skillnad mellan sociala rättigheter och civila rättigheter. Ett exempel på en social rättighet är ”envar har rätt till en bostad, ett jobb, en garanterad inkomst” osv. En civil rättighet handlar främst om vilken sorts statligt ingripande en individ är skyddad från; ”envar har rätt till fri näringsutövning, att inte bli negativt särbehandlad, att inte frihetsberövas utan rättegång” osv.

Överhuvudtaget så passar inte civila rättigheter för individen särskilt väl in i ett samhälle som i grunden är uppbyggd kring en korporativ struktur. Talande är att den svenska grundlagen, regeringsformen av 1973, har ett rättighetskapitel, kapitel 2, med jättefina civila rättigheter – men det kapitlet är uttalat inte rättsligt bindande och kan alltså aldrig åberopas självständigt i en domstol.

Vi har dessutom byggt upp en struktur med diskrimineringslagstiftning och ombudsman, dit den enskilde kan klaga. Det ser jättefint ut på papperet med i själva verket är hela konstruktionen inget annat än kosmetika, en kuliss av papp som man har försökt att klistra på ett i grunden korporativistiskt samhälle för att få det att se ut som något annat än vad det är. Men i själva verket är det inget annat än uppsminkad gris, sett ur ett liberalt perspektiv. Det är ju i princip aldrig i mer än uppenbara fall av renodlad rasism eller sexism där folk erkänner öppet eller hamnar på band som det händer något, och resultatet är lite växelpengar i ersättning. Tidigare var systemet dessutom uttalat korporativt då varje enskild grupp som kunde tänkas vara utsatt hade sin egen ombudsman – DO, JämO, HomO, osv.

Det socialdemokratiska Sverige har dessutom haft mage att slå sig för bröstet utomlands och säga att vi på något sätt skulle vara världsmästare i mänskliga rättigheter och döma alla andra. Det är ju en självbild som många av oss svenskar dessutom har i ryggmärgen – att utländska samhällssystem är inget att hänga i granen, titta på oss här i Sverige, vi kan det här med mänskliga rättigheter.

Men hur ser det ut egentligen? Det finns ju domstolar utanför Sverige som hanterar mänskliga rättigheter – främst Europadomstolen i Strasbourg, inte att förväxla med EU-domstolen. Här kan enskilda föra talan mot den egna staten när man anser att staten har kränkt ens mänskliga rättigheter, till exempel rätten att få sina civila rättigheter prövade i en fri och opartisk domstolsprocess. Hur ligger vi till där egentligen?

Tittar man på statistiken över fällningar, så är det idag naturligtvis Ryssland som leder, därefter följer flera forna östländer. Men tittar man på västländer så har Sverige fällts 47 gånger fram till 2010. Därutöver så har staten för att undvika att få en fällning på sig i 23 fall ingått förlikning. Det innebär en total summa av 70 fall. Räknar vi med i snitt 8 miljoner invånare under perioden så är det 8,75, alltså nästan 9 fall per miljon invånare.

Av våra grannländer är Danmark fällt 4,8 gånger per miljon och Norge 5 per miljon. Bland andra länder har Nederländerna fällts 5,5 gånger, Västtyskland/Tyskland 2,3 gånger, Storbritannien 5,5 gånger per miljon, osv. Oavsett nästan vilket västland vi tar, och oavsett om det är mindre än oss eller mycket större – så sticker vi ut och det rejält – åt fel håll. Det finns ett land som är jämförbart med Sverige i det här avseendet, och det är Frankrike. Men så har också Frankrike en ganska korporativ samhällsstruktur som inte är helt olik den svenska. Och så finns det ett land ett som är några gånger värre än oss och det är Italien.

Vad är då uppdraget för Moderaterna och den samlade borgerligheten i det moderna Sverige? Naturligtvis ett levande samtal kring hur vi politiskt kan vidga frihetsbegreppet bortom ROT-avdrag och LAS och göra det relevant för människor i Sverige, i framtiden. Jag tror nämligen att det krävs ett upprättande av individen som bärare av sina egna rättigheter – inte bara för att det är en sund ideologisk utgångspunkt, utan för att det ger svaret på ett av de problem som vårt samhälle står inför. Nämligen hur vi skapar ett politiskt samhälle och samtal i en tid där partierna driver identitetspolitik och utnyttjar motståndsidentiteter för att samla röster och inflytande.

Det säkerställer också friheten för individen mot statens förtryck som ett värde i sig. Men framför allt, det frikopplar individen från den kvävande offermentaliteten som idag dömer människor till ett liv i utanförskap. Människa, res dig!

Henrik Sundström är förbundsordförande för Moderaterna i Bohuslän.