Borgerlig idédebatt
Pragmatism vägen till frihet

Det som sammanför borgerligheten är motståndet mot hindren, inte gemensamma idéer kring vad den egna makten har för syfte. Men hur klarar man sig utan ett samstämmigt mål? Per Tryding föreslår istället att man enas i en gemensam metod – pragmatism.

På senare tid har en rad debattörer sökt efter borgerlighetens gemensamma projekt. Nästa gång det är val har alliansen regerat i åtta år. Det finns en utbredd känsla att tiden nu är inne för att ta sats mot nya visioner bortom levebrödsfrågor som jobb och statsfinanser. Men inläggen har inte bara denna känsla gemensam, utan förenas också i misslyckandet att finna detta stora gemensamma borgerliga projekt, eller ens den gemensamma kärnan.

Och det är inte så konstigt. För det är just avsaknaden av ett stort gemensamt projekt som är borgerlighetens politiska existensberättigande.

Politiskt är borgerligheten bäst definierad kring det den inte vill, vilket kanske tydligast framgår i det helt centrala frihetsbegreppet. Här är den liberala traditionen att frihet definieras som frånvaro av hinder för att utöva egenmakt. Detta bygger på många ganska olikartade källor. Varianterna är många, från Hobbes extrema position, genom Locke och Bentham till andra. Även om det delvis går att finna hindret för egenmakten hos sig själv (som hos bland andra Mill eller varför inte Freud), så är det vanligen externa krafter som står i vägen i form av andra människor, vare sig de uppträder som individer eller sammanslutna i stater eller andra organisationer.

Det är motståndet mot hindren som sammanför, inte gemensamma idéer kring vad den egna makten har för syfte eller innebär. Centerns Annie Lööfs programförklaring inför partiledarvalet sammanfattar detta enkelt: ”Frihet att fånga din dröm”.

Mot detta står ett annat slags frihetsbegrepp som är mer positivt laddat, men också djupt problematiskt. Detta tar ofta utgångspunkt i tanken att det finns en naturlig strävan hos människan, ett tillstånd eller en tillvaro som vi är bäst ägnade för. Denna syn finns till exempel i antikens ideal för deltagande i samhället som det främsta uttrycket för mänsklighet. Begreppet idiot kommer från grekernas benämning på dem som ställer sig vid sidan av samhället. Att förenas med ett slags idealtillstånd blir uttryck för frihet på ett individuellt plan. Visserligen är detta deltagande också grunden för att gemensamt försvara samhällets frihet från intrång från andra, återigen en variant på frihet som frånvaro av externt oönskat inflytande. Men här finns ett svar på vad egenmakten har för syfte, varför vi har frihet och vad frihetens djupare mening är.

Kommunismen har en liknande frihetssyn som handlar om att förenas med ett idealiskt objektivt tillstånd eller en gemenskap. De som inte inser detta måste väckas eller förmås att bryta sitt nuvarande falska medvetande. Här finns alltså tydliga svar på vad friheten skall användas till. Svar som anses passa alla.

Trots att dessa idéer ser sig som vetenskapliga, eller som hos Marx en vidareutveckling av evolutionsläran, är modern evolutionsteori ett problem för alla dessa åskådningar eftersom definitionen på vad som är en människa enligt denna är ett rörligt mål och evolutionen ju i grunden bygger på både genetisk miljörespons och slumpvis drift.

Men för liberaler blir i stället detta med ett gemensamt syfte i sig ett problem. För hur kan man rimligen veta eller bevisa att det finns ett enda svar? Idén om ett one size fits all, blir i sig ett hinder man måste värja sig mot. Därför är begreppet icke-socialistiskt inte dumt som samlingsnamn på borgerligheten, om än svårt rent kommunikativt. Borgerligheten förenas
inte av en gemensam egen vision utan mot ett gemensamt hot för alla de individuella visionerna. Och det är egentligen bara när detta hot upplevs som verkligt påträngande som det mobiliserar borgerliga på bred front.

Liberaler, kristdemokrater och konservativa ser en mångfald av individuella syften med friheten, men de kan enas om vad som utgör kollektiva hinder för dessa syften. Kommunismen och socialismen ser tvärtom ett tydligt gemensamt syfte som hotas av att individer inte når insikt om vad som hindrar att de förenas med syftet.

Att hotet nu både här hemma och globalt tycks ha bedarrat leder till en slags fantomkänsla hos borgerligheten. Visst finns i praktiken en del att hantera i ett land med världsrekord i skatter. Och visst kan åtminstone många se konturer av en offentlig sektor som öppnar fler möjligheter än den stänger. Ett exempel är en skola som satsar på kunskaper i stället för
insocialisering i en viss kultur. Men trots allt känns det gemensamma projektet, att mota bort hindren, inte längre lika angeläget.

Politik är alltid ett svårt verktyg för borgerliga mål, helt enkelt för att lagar och samhällsstrukturer, det politiken skall skapa, aldrig kan individanpassas. Det finns i den meningen inget gemensamt mål eller ett gemensamt syfte.

Men kanske finns det en gemensam metod för politik, som kan ersätta detta.

Ett alternativ som kan övervägas är filosofisk pragmatism. Denna erbjuder inga gemensamma liberala mål, men väl en gemensam liberal metod. Filosofisk pragmatism har mycket lite att göra med det vi i dagligt tal kallar pragmatiskt, som en kompromiss, en väg framåt som inneburit försakelse av olika stridande intressen. Det är en genuint amerikansk ideologi i den meningen att den vuxit fram för ett samhälle vid en expanderande gräns och den har blicken fixerad vid att komma vidare. Den bygger på principer om pluralism, tankens experiment och respekt för det som har fungerat i praktiken. Därmed förkastar den utopiska ideologier, men får samtidigt utså kritik från konservativa krafter som finner det liberala frisinnet utmanande. Konservativa finner ibland också pragmatismens inneboende agnosticism som stötande.

Man brukar räkna tre tänkare som pragmatismens fäder. De är alla amerikaner och ibland beskrivs pragmatismen som en filosofi formad av och för människor på väg bort från inrutade klassamhällen och på väg mot en ständigt expanderande framtid med en rörlig gräns, frontier. Charles Sanders Peirce (1839-1814) var naturvetare, kemist och matematiker och
utvecklade sin pragmatism inte minst som vetenskaplig metod där han byggde in praktiska överväganden som vad en forskare konkret har råd med i sin teoribildning. William James (1842-1910) var medicinare och psykolog och är känd för en tidig heltäckande lärobok i ämnet och naturligtvis som bror till Henry James. Den sista i trion är John Dewey (1859-1952), psykolog, filosof, pedagog och troligen mest kontroversiell. Ibland tas även Mead med i gänget.

Det för långt att gå in på nyanserna mellan de tre, som var och en är tämligen komplexa. Men kunskapssynen kan sammanfattas som att sanning alltid är tillfällig och möjlig att bytas ut av ny insikt och nya erfarenheter. Dewey ser en växelverkan mellan individ och samhälle och relationerna dem emellan som komplexa och ibland svåra att åtskilja, men
med individen ändå som utgångspunkt. Han förnekar också skillnad mellan mål och metod, som han menar är illusorisk och konstruerad. Men det är inte frågan om relativistisk nihilism eller social konstruktionism. Peirce konstaterar exempelvis apropå detta att färgen röd såklart uppfattas och tolkas genom sinnena och på så sätt kan sägas bli konstruerad (och därmed kan uppfattas olika), men färgen existerar också självklart objektivt och oberoende av vår perception.

Det kanske viktigaste hos Dewey är diskussionen om hur kunskap och handling uppstår genom tanken när den möter omvärlden och att denna process alltid är beroende av mångfald för att producera goda resultat. Dewey försöker i ”How we think” (1933/38) beskriva hur det faktiskt går till när tankar blir handling, inte hur det borde vara. Medvetande om
detta är viktigt eftersom medvetandet är vad som kan kontrollera handling och processen som leder till handling. Detta är ett eko från Peirces syn på den vetenskapliga metoden som måste inledas med en bred och generös avsökning av så många idéer som möjligt, som han kallar abduktion.

Två centrala begrepp är kanske särskilt viktiga. Betydelsen av vanor (habits, habits of mind) och processen för att forma tankar och handlingar (inquiry, habit formation). Pragmatismen ser vanor, i form av tankar och handlingar, som det värdefulla resultatet av en undersökningsprocess. I sociala sammanhang kallas detta traditioner. Dessa existerar helt enkelt för att de fungerar och har utprövats. Förändring kommer till stånd när vana tankar och handlingar inte längre fungerar av något skäl. Då inleds en undersökande process, som hos människan kan ske i både tanken och i handling. Vi kan utforska olika lösningar och utvärdera dem innan vi handlar. Idéerna omvandlas sedan till handling. Deras resultat kan genom lärande bli grund för nya vanor. På detta sätt omformas sanningar och handlingar ständigt, men inte nödvändigtvis snabbt.

Här anas också ett annat frihetsbegrepp. Denna process är fri i bemärkelsen att den är unik och kreativ, kan möjligen innehålla mått av tillfälligheter och därför inte förutbestämd och i varje fall aldrig ens teoretiskt förutsägbar.

Detta är dock inte en normativ beskrivning av ett ideal, utan ett försök att beskriva hur det faktiskt går till. Det räcker att tänka på stora politiska reformer för att se att beskrivningen passar ganska bra. Hur var det med budgetsaneringen och EU medlemskapet på 90-talet till exempel? Eller vår syn på försvaret? Förändringar i näringslivet följer ofta detta mönster och det är kanske inte konstigt att exempelvis Englands största privata företagsuniversitet utgår från vanors förändring som lärfilosofi. Det är när gamla vanor kör in i väggen som de omprövas, men ofta först då.

Att arbeta politiskt (socialt) efter dessa principer för att forma beslut skapar genom sin metod en kontrast till en socialistisk tradition. Metoden producerar inga förutsägbara ställningstaganden och handlingar, men processen kan tas till intäkt för att beslut och de handlingar de utlöser åtminstone är övervägda. Den kan erbjuda pluralism genom att anstränga oss för att få med oss så många idéer in i den offentliga beslutsprocessen som möjligt. Genom olika former av undersökningar och tankeexperiment illustreras vilka konsekvenser alla dessa idéer har som handlingar. Respekt för tradition innebär bland annat att vi frågar oss om en förändring av existerande rutiner försvarar sina kostnader. Den säkerställer lärande genom att exempelvis undersöka om vi kan utvärdera och omvärdera processen.

Detta är några skissartade element i en pragmatisk metod, som om den genomförs rigoröst skapar odogmatisk beslutskvalitet. Processen söker genomförbara beslut men är inte ett sätt finna kompromisser utan kan mycket väl leda till radikal och kompromisslös förändring.

Många borgerliga debattörer idag är inne på det pragmatiska som kännetecken för borgerlig politik, men tycks använda begreppet som synonymt med lyhördhet för opinioner, kompromissvilja och antidogmatism. Men det går alltså att ta detta betydligt längre. Kanske inte lika lockande som att brainstorma fram frågor som kan bli vapen i trianguleringsduellen vid nästa val. Men det kan ge en bakomliggande styrka som producerar resultat. De kan förena aktörer i en nyfiken och
utvecklande process. Och de är en skarp kontrast till alternativen, där exempelvis postulat om en viss typ av rättvisa dikterar beslut och teoretisk ambition står över utfallen i vardagen. Den som är medveten om sina tankevanor och processen för hur de skall förändras kan möjligen både skapa värde och få chansen att vara med vid besluten under lång tid.

Per Tryding, Ph.D., är internationell ekonom och doktor i lärande.