Borgerligheten behöver erbjuda en alternativ samhällsvision

I Sverige är högskattestaten i princip inte ifrågasatt ens av borgerligheten. Det är dags att sluta acceptera den socialistiska premissen att allt som är viktigt måste finansieras med skattepengar, skriver Christian Ekström.

Under Alliansens åtta år vid makten – varav de fyra första i egen majoritet – sänktes skattetrycket från ungefär 46 till 42,4 procent. En skaplig sänkning, men inget som i grunden förändrade Sverige. Särskilt inte som skatteintäkterna, delvis tack vare dynamiska effekter, ökade under perioden. En nödvändig utgiftsreform uteblev. Samtidigt är det värt att komma ihåg att vi trots de senaste fyra årens skattehöjningar ändå kommit ner från det tidiga nittiotalets nivåer, då skattetrycket till och med överskred femtioprocentsstrecket. Och det ska självklart inte glömmas att arvs- och gåvoskatten liksom förmögenhets skrotats, och att fastighetsskatten gjorts om till en mildare kommunal avgift. Men faktum kvarstår. En på tok för stor del av Sveriges ekonomi utgörs av offentliga utgifter och det saknas en borgerlig systemkritik.

Stora delar – om inte hela – borgerligheten accepterar den socialistiska premissen att allt som är viktigt (och en hel del annat) måste bekostas med skattepengar. Annars upphör verksamheten att existera eller åtminstone fungera. Inställningen präglar i huvudsak alla politikområden och alla politiska nivåer. När hördes senast en borgerlig politiker utmana i exempelvis kulturpolitiken? Den grundläggande planekonomiska styrningen av vården?

Det är dags för borgerligheten att sluta acceptera inte bara det socialistiska problemformuleringsprivilegiet utan också att lösningen alltid måste vara mer offentligt ingripande. Och kanske kan en lågkonjunktur hjälpa till med det.

I debatten anas en allt större misstro mot den offentliga välfärden på grundläggande områden. Ökande kriminalitet i vissa kategorier och områden. Sjukvårdsköer som växer. Bristande skolresultat. Den begynnande diskussionen om ett samhällskontrakt som är under upplösning borde i allt väsentligt vara en tillgång för borgerliga partier i allmänhet och Moderaterna i synnerhet, tidigare försyndelser till trots. Men då krävs ändrade perspektiv och mod att göra upp med vänsterns dogmer. Annars finns bara två tänkbara vinnare. Antingen de som lovar att mer pengar ska lösa problemen – eller de som vill peka ut syndabockar.

Invandringen har tvivelsutan satt extra press på den offentligt finansierade välfärden. Nyanlända som inte kommer i arbete men med behov av vård, skola och annan offentlig service innebär en nettokostnad. Och det är numera omöjligt att bortse från problemen med segregation och parallellsamhällen ger upphov till. Något som riskerar att öka givet de senaste årens invandring om inte integrationen förbättras.

En ökande press utmanar vilket system som helst, men det grundläggande problemet är den svenska välfärdsstatens konstruktion. Den är inte och har aldrig varit långsiktigt hållbar. Den är ett i grunden socialistiskt projekt. Och här är frånvaron av kritik från borgerligt håll öronbedövande.

Det är dags att ta initiativet i debatten. Ett naturligt första steg i ett gemensamt borgerligt projekt är att återupprätta samhällskontraktet genom att fokusera på det offentligas centrala åtaganden. I första hand polis, rättsväsende och försvar följt av skola, infrastruktur och sjukvård. Av detta följer att aktivt välja bort utgifter av annat slag. Det finns många lågt hängande frukter – offentliga företagsstöd, bidrag till vuxnas fritid, etc – som är viktiga att plocka hem, framförallt av principiella skäl. Men de stora kostnaderna finns att spara i socialförsäkringssystemen. Här finns inspiration att hämta från hur Alliansen argumenterade för arbetslinjen, där en bärande del var att finansiera sänkta skatter med sänkta bidrag. Ett modigt och starkt ideologiskt grepp som också väckte gillande hos väljarna.

En tydligt borgerlig retorik och politik kommer att provocera och möta starkt motstånd. Något som inte sällan inneburit att borgerligheten har vikt ner sig. Just därför är det viktigt att vara ståndaktig och orka fortsätta vara konsekvent och hålla i när protesterna stormar, för det kommer de att göra. Inte bara från ledarsidor och politiker. Det som brukar benämnas den djupa staten – förment opolitiska tjänstemän och andra helt eller delvis offentligt avlönade prussiluskor i det semioffentliga förenings- och kulturlivet – kommer att rasa när deras privilegier tas bort och maktställning hotas. Då gäller det att stå på sig och med grund i en borgerlig ideologi rakryggat möta argumenten, påminna om vad man prioriterar och varför. Det är väljarna, inte de som låter mest, som fäller domen.

Borgerligheten behöver inte välja mellan att vara så artig och lågmäld att man låter sig bli överkörd eller att apa efter Donald Trump. Man kan vara tydlig, konsekvent och intellektuellt hederlig – och kräva detsamma av sina motståndare.

Med ideologisk förankring och en nypa mod har borgerligheten ett utmärkt tillfälle att utmana den förhärskande socialistiska samhällssynen. En lämplig startpunkt är revorna i samhällskontraktet. Något allt fler känner igen sig i och som kommer att bli än tydligare när lågkonjunkturen kommer. Sedan följer en ofrånkomlig diskussionen om målkonflikter och tydliga prioriteringar.

Men, och det är ett viktigt men, därpå krävs en tydlig och positiv vision om en alternativ samhällsordning. Inte en utopi, utan en beskrivning av hur detta samhälle är beskaffat. Som Reagan gjorde när han beskrev sitt USA som ”a shining city on a hill”. Att nöja sig med att måla i mörka färger är en farlig strategi. Dagens problem är allvarliga, men poängen med att peka ut dem är ju att det bara är identifierade problem som går att lösa. Här finns goda möjligheter att ena borgerligheten i en ambition att göra medborgarna friare, men också mer ansvarskännande, staten smalare, vassare och mindre inträngande i privat- och samhällsliv. Där utgångspunkten är att den som genom flit och risk tjänat pengar är den som i första hand har rätten till dem. Ett friare och blomstrande näringsliv och ett kulturliv som vägleds av skaparkraft och konstnärlig frihet snarare än politiskt dikterade värdegrunder. Där civilsamhället inte är en del av staten, utan en omistlig del av samhället.

Det vore ett framtidsinriktat borgerligt projekt att enas kring och lägga kraft på. Och det är hög tid att börja.

Christian Ekström är VD för Skattebetalarnas förening