Borgerligheten behöver gå i opposition

Kan det liberala idéarvet förenas med långa regeringsinnehav? Björn Hasselgren är skeptisk. Maktinnehavet tycks ofrånkomligt leda till ett försvar för de bestående systemen.

Hamnade i veckan i en debatt med förr förre näringsministern Björn Rosengren. Det handlade om infrastrukturfrågor. Alla vill ju ha mer av det just nu. Och många talar om alternativ – finansiering och organisation.

Rosengren påminde dock om gångna tider. Det som varit Sveriges framgångsmedicin är enligt honom att vi i Sverige varit så pragmatiska i vår politikutformning. För Rosengren innebär pragmatism uppenbarligen en stark offentlig sektor och ett högt skattetryck.

Först blev jag bara sunt upprörd över den snedvridna verklighetsbeskrivningen och publikens ganska loja bemötande av den; vad som utmärkt Sveriges politiska liv är ju en socialdemokratisk hegemoni, världens högsta skatter och samhällsexperiment som kostade oss många års tillväxt. Som om deta inte var nog drev man Sverige fram till en hårsmån från en bred socialisering av näringslivet genom löntagarfonderna.

Min andra reaktion var att det kanske är dags för borgerligheten – och Alliansen – att åter gå i opposition. Det liberala idéarvet kanske helt enkelt inte kan förenas med långa regeringsinnehav. I ett land med så stor offentlig sektor – och därmed så svagt civilsamhälle och privatsektor – krävs ständigt att de liberala värderingarna och friheten för individerna försvaras. Mot mer av skatter, mot mer av offentlig sektor, för den enskildes friheter och rättigheter.

Mycket gott har åstadkommits av regeringen Reinfeldt och av många Alliansstyrda kommuner och regioner de senaste åren. Skattetrycket har sänkts och incitamenten för arbete har stärkts. Den statsfinansiella stabiliteten har upprätthållits. Inflationen och räntorna är låga. Normpolitiken fungerar och gynnar oss alla.

Men det är samtidigt ett dilemma att maktinnehavet i ett land med så stor offentlig sektor och höga skatter tycks leda till ett ofrånkomligt försvar för de bestående systemen. Också sådana som är impregnerade med socialdemokratiska värderingar. Och är det inte just det vi sett under den senaste mandatperioden? Ett alltmer uttalat försvar för det bestående, som till stora delar är institutionaliserad socialdemokrati. En omsvängning till försvar för höjda, inte sänkta, skatter. En alltmer lågmäld kritik mot kollektiva strukturer och ett tydligare samhällsbärande synsätt i regeringen.

Borgerligheten och den liberala traditionen lider ju av en klassisk brist att det är svårt att försvara sig mot ökade krav på aktiva så kallade ”samhällsinsatser” för att råda bot på olika politiska problem. Att lita på enskilda initiativ och civilsamhällets åtgärder tycks ofta bli ett svagt försvar för attacker från vänstersidan. När man från vänsterhåll angriper marknaden och företagandet retirerar borgerliga förespråkare ofta. Det är som att vi alla anammat Marx analys av ekonomin och samhället; är inte alla kapitalister och företagare egentligen utsugare…?

Därför tappar man från borgerligt håll lätt initiativet i debatten. Och lever med i den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen. Bara vi får en skatt till, ett politiskt utspel och en lag till så ska det nog lösa sig. Det visar ju i vart fall på initiativkraft.

Det vi behöver är en mer engagerad och brinnande borgerlighet som lär sig mer om hur marknadsekonomin fungerar, värdet av enskilda initiativ och företagande. Så att man kan debattera och visa på det orimliga och felaktiga i vänstersidans argument. Så att man kan ta initiativet i debatten. På de enskildas sida. För konkurrens och fria marknader. För pluralism och fria gränser. Mot den starka staten och det offentliga. För sänkta skatter.

Kanske är det också så att borgerligheten bör ifrågasätta 51 procentstyret som modell? Vi kanske ska gå mot en mindre offentlig sektor som styrs av bredare majoriteter?

Rosengrens vision med den pragmatiska liknöjda socialdemokratiska samhällsmodellen känns som en återgång till 60-talet, vilket är den bild man får även av den aktiva socialdemokratin idag. Borgerligheten har blivit för samhällsbärande. Vi behöver en borgerlighet som är en drivande liberal samhällskritisk kraft. Regeringsmakten har fråntagit de borgerliga den rollen. Kanske är det dags för opposition?

Björn Hasselgren är tekn dr och forskar om stat och marknad.