Borgerlighetens ansvar
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BORGERLIGHETENs
AN SVAR
Av fil. dr IVAR ANDERSON
1930-TALETS förra hälft har varit en svår tid för borgerlig
politik i vårt land. Motvinden har blåst hård och envis. Det har
varit klent med humöret och entusiasmen. Många ha redan tröttnat och uppgivit kampen, andra ha i desperation velat slå hela
spelet i stycken. Kritiken har varit skoningslös även inom de egna
leden, men den har icke haft mycket av uppbyggande kraft att
komma med. De som velat något nytt och positivt ha icke kunnat
samlas till handling. Tonen i den politiska debatten har varit förgrämd och bitter. Stickord och speglosor ha varit de flitigast använda argumenten. Förgäves har man väntat på en rensande
vindpust. Medan självuppgivelsens anda spritt sig inom de borgerliga partierna, har en politiskt konsoliderad, segerviss socialdemokrati kunnat sätta sig fast i sadeln och förbereda en avgö-
rande framstöt för att erövra den politiska makten.
Orsaken till denna borgerlighetens politiska kris har man i allmänhet velat se endast i partisplittringen och bristen på ett positivt handlingsprogram. Det finns även andra, djupare liggande
orsaker, som sammanhänga med den allmänna kulturkrisen, men
den akuta anledningen är tvivelsutan den nyss nämnda. De borgerliga partierna ha visserligen en gång vart fjärde eller kanske
t. o. m. vart annat år enat sig om en gemensam neutral kartellbeteckning vid riksdags- eller landstingsvalen, men det har också
varit det enda tecknet på en »borgerlig samling». Denna har då
haft en rent negativ uppgift: att hindra de under gemensam partibeteckning samverkande socialdemokratiska och kommunistiska
partierna att göra extravinster på de splittrade borgerliga partiernas bekostnad. Så snart valet är över är det slut med »samlingen»! Den har upplösts i ett surmulet gnatande, och partierna
ha skyndat att åter intaga sina taktiskt förmånliga positioner,
ängsligt bevakande varandras åtgärder och undvikande allt, som
kunde tänkas medföra solidariskt ansvar för en handlingens poli- 8
Borgerlighetens ansvar
tik. Det har förekommit enstaka försök till borgerlig samverkan
i vissa riksdagsfrågor, men det har i regel skett utan partiledningarnas initiativ. Trots allt vad som sagts under många år om
borgerlig samling ha ännu inte ens konturerna till ett handlingsprogram för borgerlig samverkan i riksdagen utstakats.
Det gagnar intet att nu riva i det förgångna. Framtiden må
döma om vems skulden var. För oss gäller det att få slut på
processen. Vi kunna icke släpa med oss arvet från söndringens,
vågmästeriets och det parlamentariska lurpassandets föga berömliga epok. Den måste vara ett avslutat kapitel. Det är förutsättningen för att en handlingskraftig politik skall kunna byggas upp.
Härför behövas inga nya och främmande ideologier. Det faktiska
läget ger en tydlig anvisning om vad som fordras. Det räcker icke
med en »borgerlig» eller »nationell» samling med blott den negativa uppgiften att förhindra en socialistmajoritet vid 1936 års val.
Väljarna ha rätt att få veta, vad det är, som bjuds dem som alternativ till den regeringspolitik, som nu i snart fyra års tid skickligt
och framgångsrikt utsuddat gamla gränslinjer och uppmjukat
borgerliga principer på det ekonomiska området. Det räcker inte
med att lova att detta alternativ skall presenteras, om det blir
en borgerlig majoritet. Föreligger det inte före valet, lär det
knappast bli några utsikter att få probera det efter valet. Då är
den socialistiska majoriteten tämligen given.
Det är sannerligen icke något partipolitiskt renlevnadsnit, som
ligger bakom kravet på klara linjer och ordentligt angivna mål
för politiskt arbete. Inte splittras väl nationen mera genom att
de sakliga motsättningarna definieras och diskuteras än när striden föres genom förbittrade personliga utfall.och frammanandet
av allehanda »makter» ur folksjälens djup! Påståendet att en borgerlig samling måste rikta sig mot Sveriges arbetareklass och
syfta till att beröva denna politiska och materiella fördelar, som
den tillkämpat sig, är rena nonsens. Den svenska arbetareklassens
politiska inflytande är icke beroende av en socialdemokratisk regeringsutövning. Det kommer under alla förhållanden att göra
sig gällande, i stat och kommun, icke endast i kraft av arbetareklassens numeriska styrka utan även genom den politiska mognad,
erfarenhet och ansvarskänsla, som decennier av politiskt och kommunalt arbete givit den. När vi avvisa klasspolitiken som en
otidsenlig arbetsform i det demokratiska samhället, rikta vi oss
icke mot arbetareklassens berättigade anspråk på medinflytande,
9
Ivar Anderson
utan mot de diktaturanspråk, som alltmera ohöljt framträtt inom
den politiska partiriktning, som fordrar ensamrätt att föra arbetareklassens talan. En socialdemokratisk majoritetsregering blir
förr eller senare en klassdiktatur, och den kan särskilt i dessa
tider i vissa situationer bli ett incitament till utomparlamentariska
oppositionsrörelser, som rikta sig mot den demokratiska samhällsordningen. Risken härför blir större i samman mån som bristen
på en fast och enhetlig borgerlig politik framkallar en känsla av
att intet alternativ finnes inom den nuvarande författningens ram
till en sådan klassdiktatur.
Det gälle:::- för varje parti, som vill leva och göra sina åsikter
gällande, att utforma ett klart handlingsprogram, men det gäller
nu dessutom för alla borgerliga partier att på ett sådant sätt samordna sin politik, att den kan utgöra ett alternativ till ett socialistiskt majoritetsstyre. Detta är den enkla, men allvarliga innebörden i kravet på borgerlig samverkan. Ordet »borgerlig samling» låter i mångas öron illa, och orsaken härtill är väl närmast
den, att det alltför flitigt brukats som tillhygge i den partipolitiska
debatten. Men rätt ofta förhåller det sig nog också så, att den
vrångbild av den borgerliga samverkans innebörd och syfte, som
utmyntats av socialdemokraterna, gjort många borgerliga betänksamma inför kravet på en gemensam borgerlig front. Här få dock
icke orden skymma bort realiteterna.
Visserligen bjuder det emot, att tala om en borgerlig lösning av
försvarsfrågan, en hela nationens livsfråga. Men om man har
klart för sig, att det socialdemokratiska partiet åtminstone för
närvarande icke kan förmås att medverka till ett försvarsbeslut,
som ger tillnärmelsevis den effektivitet, som försvarskommissionens utredningar visat vara erforderlig, då är det realpolitik och
alls inte någon partispekulation att i det nationella försvarets intresse förorda en borgerlig samling i denna fråga. På den ekonomiska politikens, jordbrukspolitikens och skattepolitikens områden
möter en hel rad av frågor, där goda förutsättningar för en borgerlig samverkan finnas och där ett gemensamt borgerligt handlingsprogram jämförelsevis lätt kan utformas. Icke minst betydelsefull vore en sådan samverkan för lösningen av de stora lagstiftningsfrågor, som gälla regleringen av organisationsväsendet och
arbetsfredens tryggande. Dessa frågor böra såvitt möjligt aldrig
lösas mot arbetareklassen men få icke heller avgöras i en ensidig
klasspolitiks tecken. Varken principiella eller praktiska motsättlO
Borgerlighetens ansvar
ningar borde här få hindra en borgerlig samverkan. Detsamma
gäller om riktlinjerna för arbetslöshetspolitiken och de krisbekämpande åtgärderna under en lågkonjunktur. Det vore ett alltför dyrbart äventyr, att ännu en gång låta en socialdemokratisk regering
föra sin speciella krispolitik under en ny depressionsperiod.
Den aktuella uppgiften för en borgerlig samverkan är emellertid
den ovan angivna: att utforma ett alternativ till ett socialistiskt
majoritetsstyre. Jag är medveten om att ett sådant handlingsprogram blir starkt tidsbegränsat. Utvecklingen går fort och de politiska problemställningarna växla snabbt. Nya ideer om samhällets styrelse och om medborgarnas förhållande till staten skola
så småningom utkristalliseras ur denna tids oroliga och förvirrade
sökande. Det gäller för oss alla, och icke minst för den konservativa åsiktsriktningens företrädare, att fördomsfritt pröva det nya,
icke på förhand avvisa det, men icke heller tanklöst acceptera
varje nytt slagord, som tänder eld i ungdomliga sinnen. I väntan
på det nya få vi icke försumma vår plikt i dagens samhälle, icke
genom inbördes splittring understödja dem, som vilja utplåna
varje spår av borgerligt inflytande på samhällets styrelse.
Den förnyelse, som alla längta efter, kommer ej till oss genom
en uppenbarelse. Den förutsätter självprövning, ärligt arbete, en
fördjupad känsla av ansvaret inför de samhälleliga plikterna. Den
politiska spekulationen har sin uppgift, vardagsarbetet i offentlighetens tjänst har också sin. De stora andarna se föraktfullt
ned på den, men huru än styrelseformerna växla måste dock den
uppgiften fyllas. Så visst som vi tro på sanningen och styrkan
hos ideer, som vi kunna kalla borgerliga och som i alla händelser
äro oförenliga med socialismens ideal, så visst är det vår skyldighet
att se till att dessa ideer få det största möjliga inflytande på samhällets styrelse och utveckling. Det är den enkla och samtidigt
stora uppgiften för den borgerliga samlingen, en uppgift som alltför ofta har skymts bort av partirivalitet och personliga motsättningar men som nu, inför ett betydelsefullt avgörande i svensk
politik, tvingar oss att göra rent bord med gamla fördomar och
motsättningar och söka nå enighet om det väsentliga. Och det
väsentliga för borgerlig politik är nu att bevara de andliga och
materiella värden, som borgerlig livssyn och borgerlig samhällsarbete skänker åt vårt land. Det gemensamma ansvaret härför är
föreningsbandet i borgerlig politik.
11
AN SVAR
Av fil. dr IVAR ANDERSON
1930-TALETS förra hälft har varit en svår tid för borgerlig
politik i vårt land. Motvinden har blåst hård och envis. Det har
varit klent med humöret och entusiasmen. Många ha redan tröttnat och uppgivit kampen, andra ha i desperation velat slå hela
spelet i stycken. Kritiken har varit skoningslös även inom de egna
leden, men den har icke haft mycket av uppbyggande kraft att
komma med. De som velat något nytt och positivt ha icke kunnat
samlas till handling. Tonen i den politiska debatten har varit förgrämd och bitter. Stickord och speglosor ha varit de flitigast använda argumenten. Förgäves har man väntat på en rensande
vindpust. Medan självuppgivelsens anda spritt sig inom de borgerliga partierna, har en politiskt konsoliderad, segerviss socialdemokrati kunnat sätta sig fast i sadeln och förbereda en avgö-
rande framstöt för att erövra den politiska makten.
Orsaken till denna borgerlighetens politiska kris har man i allmänhet velat se endast i partisplittringen och bristen på ett positivt handlingsprogram. Det finns även andra, djupare liggande
orsaker, som sammanhänga med den allmänna kulturkrisen, men
den akuta anledningen är tvivelsutan den nyss nämnda. De borgerliga partierna ha visserligen en gång vart fjärde eller kanske
t. o. m. vart annat år enat sig om en gemensam neutral kartellbeteckning vid riksdags- eller landstingsvalen, men det har också
varit det enda tecknet på en »borgerlig samling». Denna har då
haft en rent negativ uppgift: att hindra de under gemensam partibeteckning samverkande socialdemokratiska och kommunistiska
partierna att göra extravinster på de splittrade borgerliga partiernas bekostnad. Så snart valet är över är det slut med »samlingen»! Den har upplösts i ett surmulet gnatande, och partierna
ha skyndat att åter intaga sina taktiskt förmånliga positioner,
ängsligt bevakande varandras åtgärder och undvikande allt, som
kunde tänkas medföra solidariskt ansvar för en handlingens poli- 8
Borgerlighetens ansvar
tik. Det har förekommit enstaka försök till borgerlig samverkan
i vissa riksdagsfrågor, men det har i regel skett utan partiledningarnas initiativ. Trots allt vad som sagts under många år om
borgerlig samling ha ännu inte ens konturerna till ett handlingsprogram för borgerlig samverkan i riksdagen utstakats.
Det gagnar intet att nu riva i det förgångna. Framtiden må
döma om vems skulden var. För oss gäller det att få slut på
processen. Vi kunna icke släpa med oss arvet från söndringens,
vågmästeriets och det parlamentariska lurpassandets föga berömliga epok. Den måste vara ett avslutat kapitel. Det är förutsättningen för att en handlingskraftig politik skall kunna byggas upp.
Härför behövas inga nya och främmande ideologier. Det faktiska
läget ger en tydlig anvisning om vad som fordras. Det räcker icke
med en »borgerlig» eller »nationell» samling med blott den negativa uppgiften att förhindra en socialistmajoritet vid 1936 års val.
Väljarna ha rätt att få veta, vad det är, som bjuds dem som alternativ till den regeringspolitik, som nu i snart fyra års tid skickligt
och framgångsrikt utsuddat gamla gränslinjer och uppmjukat
borgerliga principer på det ekonomiska området. Det räcker inte
med att lova att detta alternativ skall presenteras, om det blir
en borgerlig majoritet. Föreligger det inte före valet, lär det
knappast bli några utsikter att få probera det efter valet. Då är
den socialistiska majoriteten tämligen given.
Det är sannerligen icke något partipolitiskt renlevnadsnit, som
ligger bakom kravet på klara linjer och ordentligt angivna mål
för politiskt arbete. Inte splittras väl nationen mera genom att
de sakliga motsättningarna definieras och diskuteras än när striden föres genom förbittrade personliga utfall.och frammanandet
av allehanda »makter» ur folksjälens djup! Påståendet att en borgerlig samling måste rikta sig mot Sveriges arbetareklass och
syfta till att beröva denna politiska och materiella fördelar, som
den tillkämpat sig, är rena nonsens. Den svenska arbetareklassens
politiska inflytande är icke beroende av en socialdemokratisk regeringsutövning. Det kommer under alla förhållanden att göra
sig gällande, i stat och kommun, icke endast i kraft av arbetareklassens numeriska styrka utan även genom den politiska mognad,
erfarenhet och ansvarskänsla, som decennier av politiskt och kommunalt arbete givit den. När vi avvisa klasspolitiken som en
otidsenlig arbetsform i det demokratiska samhället, rikta vi oss
icke mot arbetareklassens berättigade anspråk på medinflytande,
9
Ivar Anderson
utan mot de diktaturanspråk, som alltmera ohöljt framträtt inom
den politiska partiriktning, som fordrar ensamrätt att föra arbetareklassens talan. En socialdemokratisk majoritetsregering blir
förr eller senare en klassdiktatur, och den kan särskilt i dessa
tider i vissa situationer bli ett incitament till utomparlamentariska
oppositionsrörelser, som rikta sig mot den demokratiska samhällsordningen. Risken härför blir större i samman mån som bristen
på en fast och enhetlig borgerlig politik framkallar en känsla av
att intet alternativ finnes inom den nuvarande författningens ram
till en sådan klassdiktatur.
Det gälle:::- för varje parti, som vill leva och göra sina åsikter
gällande, att utforma ett klart handlingsprogram, men det gäller
nu dessutom för alla borgerliga partier att på ett sådant sätt samordna sin politik, att den kan utgöra ett alternativ till ett socialistiskt majoritetsstyre. Detta är den enkla, men allvarliga innebörden i kravet på borgerlig samverkan. Ordet »borgerlig samling» låter i mångas öron illa, och orsaken härtill är väl närmast
den, att det alltför flitigt brukats som tillhygge i den partipolitiska
debatten. Men rätt ofta förhåller det sig nog också så, att den
vrångbild av den borgerliga samverkans innebörd och syfte, som
utmyntats av socialdemokraterna, gjort många borgerliga betänksamma inför kravet på en gemensam borgerlig front. Här få dock
icke orden skymma bort realiteterna.
Visserligen bjuder det emot, att tala om en borgerlig lösning av
försvarsfrågan, en hela nationens livsfråga. Men om man har
klart för sig, att det socialdemokratiska partiet åtminstone för
närvarande icke kan förmås att medverka till ett försvarsbeslut,
som ger tillnärmelsevis den effektivitet, som försvarskommissionens utredningar visat vara erforderlig, då är det realpolitik och
alls inte någon partispekulation att i det nationella försvarets intresse förorda en borgerlig samling i denna fråga. På den ekonomiska politikens, jordbrukspolitikens och skattepolitikens områden
möter en hel rad av frågor, där goda förutsättningar för en borgerlig samverkan finnas och där ett gemensamt borgerligt handlingsprogram jämförelsevis lätt kan utformas. Icke minst betydelsefull vore en sådan samverkan för lösningen av de stora lagstiftningsfrågor, som gälla regleringen av organisationsväsendet och
arbetsfredens tryggande. Dessa frågor böra såvitt möjligt aldrig
lösas mot arbetareklassen men få icke heller avgöras i en ensidig
klasspolitiks tecken. Varken principiella eller praktiska motsättlO
Borgerlighetens ansvar
ningar borde här få hindra en borgerlig samverkan. Detsamma
gäller om riktlinjerna för arbetslöshetspolitiken och de krisbekämpande åtgärderna under en lågkonjunktur. Det vore ett alltför dyrbart äventyr, att ännu en gång låta en socialdemokratisk regering
föra sin speciella krispolitik under en ny depressionsperiod.
Den aktuella uppgiften för en borgerlig samverkan är emellertid
den ovan angivna: att utforma ett alternativ till ett socialistiskt
majoritetsstyre. Jag är medveten om att ett sådant handlingsprogram blir starkt tidsbegränsat. Utvecklingen går fort och de politiska problemställningarna växla snabbt. Nya ideer om samhällets styrelse och om medborgarnas förhållande till staten skola
så småningom utkristalliseras ur denna tids oroliga och förvirrade
sökande. Det gäller för oss alla, och icke minst för den konservativa åsiktsriktningens företrädare, att fördomsfritt pröva det nya,
icke på förhand avvisa det, men icke heller tanklöst acceptera
varje nytt slagord, som tänder eld i ungdomliga sinnen. I väntan
på det nya få vi icke försumma vår plikt i dagens samhälle, icke
genom inbördes splittring understödja dem, som vilja utplåna
varje spår av borgerligt inflytande på samhällets styrelse.
Den förnyelse, som alla längta efter, kommer ej till oss genom
en uppenbarelse. Den förutsätter självprövning, ärligt arbete, en
fördjupad känsla av ansvaret inför de samhälleliga plikterna. Den
politiska spekulationen har sin uppgift, vardagsarbetet i offentlighetens tjänst har också sin. De stora andarna se föraktfullt
ned på den, men huru än styrelseformerna växla måste dock den
uppgiften fyllas. Så visst som vi tro på sanningen och styrkan
hos ideer, som vi kunna kalla borgerliga och som i alla händelser
äro oförenliga med socialismens ideal, så visst är det vår skyldighet
att se till att dessa ideer få det största möjliga inflytande på samhällets styrelse och utveckling. Det är den enkla och samtidigt
stora uppgiften för den borgerliga samlingen, en uppgift som alltför ofta har skymts bort av partirivalitet och personliga motsättningar men som nu, inför ett betydelsefullt avgörande i svensk
politik, tvingar oss att göra rent bord med gamla fördomar och
motsättningar och söka nå enighet om det väsentliga. Och det
väsentliga för borgerlig politik är nu att bevara de andliga och
materiella värden, som borgerlig livssyn och borgerlig samhällsarbete skänker åt vårt land. Det gemensamma ansvaret härför är
föreningsbandet i borgerlig politik.
11