Borgerligt ideal klarar framtiden

Vad betyder borgerlig? En del svarar ”brackig”, eller ”snobbig”. Men borgerlig skall inte karikeras. Som samhällsgrupp börjar den formas av de hantverkare och köpmän, som på medeltiden verkade i hägnet av Europas feodalborgar. Dessa hantverkare ägde ”burskap”, alltså rättigheter att verka på en ort. Borgare blev en tidig testgrupp för vad som skulle vidgas bland annat till en modern civilrätt, sedan de borgerliga revolutionerna i modern tid väl fört det ”tredje ståndet” till makten.

Borgerlighet är en flerskiktad företeelse, och blir det än mer då industrialiseringen inleds. Om högborgare och patricier utgör en gränsgrupp till adeln, gränsar småborgerligheten till proletariatet och de ofria bönderna. I stället för borgerliga talar man i engelskspråkiga länder som bekant om middle classes.

Borgerliga personer är självfallet individer. Bland dem har både funnits snobbar och enstöringar, idealister, tabubrytare, knegare, visionärer och sällskapsmänniskor. Det konstiga är inte att de alla är ofullkomliga, utan att de lyckats tillföra samhället så mycket.

De borgerliga skikten förtjänar att belysas. Att till exempel inse vad en stabil borgerlighet kan betyda för ett land borde välkomnas, inte bara av de partier och organisationer som är för frihetliga strävanden. Vi vet ju att epoker med stark borgerlig närvaro har blivit frigörande och framgångsrika. Initiativ och välstånd har spritts till andra än dessa grupper.

”Borgerliga” som förnyelsegrupp behöver fasta regelverk. De vill att överheten förbättrar lagarna, så att ekonomin blir förutsägbar. Individerna måste i sin tur disciplinera sig för att lösa sina uppgifter. Häri ingår att godta så kallad ”uppskjuten belöning”, till exempel att vilja gå i lära eller studera respektive börja arbeta med låg lön medan ens starka sidor utvecklas. Borgerlig betyder att göra en livsplan, att ordna sitt liv självständigt och om möjligt sköta sin trygghet utan(för) staten. Detta yttre och praktiska är en sak. Utan att inspireras av fantasin och konsten, utan känslan av att ett borgerligt samhälles livsstil är lika självklar som den luft vi andas, lär denna livsstil inte möta intresse. Vi människor måste lockas – vi måste gå djupare än logiken för att kunna anta en viss livsstil. Att sakligt överge det stelnade, livslösa i en tids regler och vanor, och samtidigt bevara det bästa i dem, är en väg till borgerlig förnyelse. Att tillämpa ”kulturell arbetsdelning” mellan professioner och samhällssektorer är en annan.

De borgerligas värden möter ofta kritik. Borgerliga tvingas bemöta kritik med god kunskap om den ekonomiska historien och rättsutvecklingen. De får visa hur frihet och rätt historiskt har ersatt godtycke med rättvisare institutioner. Det krävs dock att forskare och andra levandegör de liberala rättsstatsfrågorna, det krävs att författare, historiker och andra visar hur entreprenörer kan bli mer nyskapande om de har kulturell förankring. En borgerlig ”bildning” kan nyformuleras, som är mer än ett tidsfördriv. Den är nödvändig för samhället.

Som en första vägledning för ett borgerligt samhälle hävdade den tysk-schweiziske nationalekonomen Wilhelm Röpke på 1960-talet att vi bör premiera personliga egenskaper som: ”Självdisciplin, rättvisekänsla, hederlighet, ärlighet, sportslighet, moderation, allmänanda, respekt för mänsklig värdighet, fasta etiska normer”. Röpke för oss här långt. Att Sverige efter 1945 inte tog seriös del av de försök som han och andra tyska ekonomer och politiker (så kallade ”ordoliberaler”) i denna anda gjorde är olyckligt. Dessa kombinerade nämligen målet socialt ansvar med personlig frihet, och många tog efter dem. Vårt land missade ett frihetsprojekt som blev en succé tyskarna ännu drar nytta av, och som bland annat fördes vidare till Frankrike och USA. Troligen förband våra (S)- ledare då detta slags borgerliga gemenskapspolitik med en kristdemokrati som de ogillade.

Vänsterns gestalter har hos oss tyckt sig stå moraliskt över ”högern”. De försvarade ju en gemenskap, ett socialt ”kosmos”, som de borgerliga hade vänt ryggen. De borgerliga ansågs av vänstern bryta sönder detta kosmos, atomisera samhället, och på så sätt utlämna individerna åt ett blint öde, det vill säga marknadskrafterna. Hur skev denna världsbild än var, lyckades länge ingen rubba den.

Kring det borgerliga som social kraft finns många olösta frågor. Därför är det bra att Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse just utgett Den nya borgerligheten, byggd på ett Engelsbergsseminarium förra året (red. Kurt Almqvist och Lotta Gröning, 114 s, 2011).

I boken väcks vitala frågor i spänstig och aktuell form. Enligt idéhistorikern Svante Nordin var sålunda svensk borgerlighet en gång tämligen stark. Borgerliga fick från sent 1800-tal goda chanser att verka. När skråväsendet avskaffats, ståndsriksdagen upphävts och bland annat Gripenstedt vidtagit sina reformer, kunde driftiga personer börja bygga ett modernt samhälle. Genom arbete och sparande bröt svenskarna fattigdomen. Borgerliga politiker lade grund till moderna socialförsäkringar. Socialdemokratin däremot förblev länge svag, särskilt då den hyllade marxismen. När Per Albin Hansson slog in på en mer arbetarborgerlig väg, gav det resultat. Symbolen blev folkhemmet. Socialdemokratin bejakade sparande och egnahemsbyggande, medan radikaler som Ernst Wigforss förordade en stor statssektor och jämlikhet, samtidigt som de via skatter drog in hushållens egendom till staten.

Svante Nordin hävdar att svenska borgerliga inte klarade en politisk anstormning som både var moralisk och materiell. Trots att många borgare lättat på sin kristna förankring behöll de ett kristet drag: det såriga samvetet. Känslan av att ha ett välstånd som kanske var oförtjänt, plågade många. Det skapade fatal osäkerhet, speglad inte minst i borgerlig skönlitteratur. Fast Nordin inte direkt tar upp det, var metoden att vädja till borgarnas dåliga samvete också välkänd bland arbetarrörelsens män. Med italienaren Gramscis ord sökte socialdemokratin upprätta en hegemoni, ett moraliskt-kulturellt övertag, mot de borgerliga. Det gjorde att dessa hotades av en ständig och osynlig fiende även då inte akut konflikt eller ekonomisk kris rådde. Vänstern sökte även underminera det borgerliga bildningsbegreppet. En bildning som redan var sårbar, då den blivit beroende av staten.

Enligt Svante Nordin har borgerliga och socialdemokrater haft ett laddat förhållande som även rymt inbördes beroende. Genom sin roll i ekonomin har de utgjort bältesspännare, bundna av ett osynligt kontrakt. Det gör att de kanske också försvinner ihop. Vänstern (den politiska och fackliga) bråkade och krävde, men var beroende av de borgerliga. Fenomenet är välkänt. Nordin förbigår en annan sak. Efter 1945 uppkom vanan att förknippa borgerlighet med fascismen. Det gav det dåliga samvetet en ny, svårare match. Då vänsterns intellektuella hävdade att diktaturerna hade tagit över borgerliga idéer och drivit dem till ytterlighet, framstod också de mest reformsinnade icke-socialister när freden kom som gemenskapens dödgrävare, vars existens bara kunde återfå mening om de närmade sig vänstern.

Det var dock inte som avbön för någon ”fascism” som europeiska borgerliga efter kriget sökte förena liberala frihetsidéer och kristna gemenskapsidéer. Nej, man ville uppnå ett gott borgerligt samhälle. Testade institutioner skulle förenas med en ny statlig roll det vill säga att övervaka ”fair play” och skydda allas rättigheter. Ett socialt kosmos utan socialism alltså, och med bibehållande av (modifierade) liberala institutioner, det var bland annat vad en krets tyska kristdemokrater ville uppnå. Deras tankar skulle upptas av politiker som Konrad Adenauer och Ludwig Erhard.

Hegemonibegreppet berörs i boken också av historikern Anders Edwardsson. Han betonar att svensk socialdemokrati övertog ett samhälle där folk ville klara sitt uppehälle utan sociala bidrag. Enligt Edwardsson försköt socialdemokratin dock dessa principer. Man införde trygghetssystem som förändrade folks mentalitet. Men en kursändring kom. Sedan det socialdemokratiska samhället på 1990-talet kollapsade, och Göran Persson drev en ”fantasilös men kameral saneringspolitik… tillsammans med fortsatt överbeskattning”, vilar enligt Edwardsson ett tungt ansvar på de borgerliga. Dessa ”måste nu … våga ta en ideologisk batalj om vad som kan och bör ske”. Till det som bör ske hör inte bara att sänka skatterna utan att få en ny borgerlig ”hegemoni”. Det vill säga man bör driva opinionsbildning för personlig frihet, ansvarstagande och egenmakt, liksom samt för att återföra resurser till det civila och regionala samhället. Barn- och äldreomsorg bör ersättas av en obligatorisk omsorgsförsäkring.

Hur skall då alliansen bedömas? Svante Nordin skriver delvis kritiskt: ”Metoden [som Nya Moderaterna använt] har sina svagheter. Den träffar inte väljarnas hjärtan utan vädjar ganska ensidigt till deras förstånd. I denna politik finns ingen aura, ingen kanon, inga fanor, ingen panasch. Men den är effektiv, den är modern, den är förnybar. Den vädjar inte till varumärkeslojalitet utan till förmåga att leverera det som efterfrågas.” Andra i boken är mer kritiska. Malin Appelgren, KD, skriver: ”Moderaterna är i dag ett arkitektritat, tämligen blodfattigt parti som lagt sig an mot Socialdemokraterna”, ett förhållande som hon menar om inte annat bör ge KD chans att ta över besvikna moderater.

Journalisten Fredrik Haage anser på liknade sätt att (M) inte tycks ta kulturfrågan på allvar. Partiet inser inte att den politiska striden förbereds, och kanske avgörs, på den kulturella arenan. Alliansen har det dock svårt, för ”i svenska borgerliga hem finns inte mycket kvar av tradition att utöva kultur. Barnen ska bli jurister eller ekonomer eller åtminstone på något sätt tjäna pengar”. Också borgerliga medier sviker, menar Haage, då de förringar vad kulturen och konsten gör för att gestalta en borgerlig livsstil. Sveket är negativt i sig, menar han, men kan också göra att regeringen Reinfeldt inte vinner nytt mandat.

I dagens värld sätts rörlighet och anpassning högt. Ett slags Babels torn reser sig, byggt på globalt varuutbyte och mångkulturalism. Om ”borgerlig” rymmer en kontinuitet och viss nationell särart uppstår problem. Vad kan de borgerliga då göra inför kraven på inordning? Familjer sätter inte längre sina livsramar, låglöneländer rycker fram. Att som i Sverige politiskt hålla folk i arbete må vara hedervärt. Men hur goda är de medel som nu används? I USA anses inte arbetsmarknadsåtgärder kunna främja ekonomin. Däremot fokuserar Obama-kritiker som Mitt Romney på hela värdekedjan från uppfinnare till företag och deras medarbetare. Entreprenörer måste ges spelrum, och ”raiders” få öka svaga företags konkurrenskraft, heter det. Har borgerliga attityder då alls något värde? Alstrar de inte rigiditet, eller en falsk pietet som gör krisen värre?

Att hävda små formers värde, i ägande, arbete och företagande borde ändå vara självklart. Att kämpa mot en storskalighet som inte alltid är sakligt motiverad likaså. De stora kolosserna bländar oss, men kanske mera för att vi aningslöst tror att de är ”nödvändiga” för oss. När vi i tv häromåret såg panikslagna mäklare springa ut ur finanshusen bekräftade det att det som en dag är stort inte består för evigt. Den glans som de stora finanscentra nu mist lär vara svår att återvinna. I det glappet kan nog borgerliga idéer om småskalig tillväxt med kulturförankring få sin chans på nytt.

Carl Johan Ljungberg är statsvetare, verksam i ett projekt om den tysk-schweiziske ekonomen Wilhelm Röpke, som stöds av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.

Korta lästips: En god översikt över den tyska syntesen av social marknadshushållning och kristen sociallära ger Lothar Bossle i Vom Sozialismus zum ökonomischen Humanismus (1984). En bild av hur den tyska syntesen tillämpades i Frankrike och USA ger Michel Foucault i en serie föreläsningar utgivna som The birth of biopolitics: Lectures at the Collège de France 1978-1979 (2008). En aktuell syn på raiders ger Reihan Salam i artikeln “Let us now praise Private Equity” (National Review, February 6, 2012).