Bortom kunskap

Lars Anders Johansson kastar sig i sin essä ”Bildningsidealet” fram genom den västerländska kulturhistorien, tills han står öga mot öga med ecklesiastikminister Olof Palme.

När Michael de Montaigne samlade sina funderingar under titeln ”Essais” (försök), och därmed namngav en litterär genre, menade han det bokstavligt. Jag ser gärna att essä-begreppet får behålla något av denna ursprungliga innebörd. Texter kan vara trevande, vilsna – försök dömda att misslyckas – men ändå läsvärda. Lars Anders Johanssons essä ”Bildningsidealet” (Timbro) är en sådan text. Ämnet är för stort, och det spretar betänkligt.

“Where is the wisdom we have lost in knowledge, where is the knowledge we have lost in information?” undrar T. S. Eliot i “The Rock”. Johansson söker svar på samma fråga. Datorer kan hantera information, kostaterar han, men bara människor har kunskap. När kunskap övergår i bildning är mer oklart och kanske blir distinktionen begriplig först i begreppsparet ”kunskapssamhälle” och ”bildningssamhälle”. Kunskapssamhället utbildar civilingenjörer, ekonomer, jurister: det förmedlar den kunskap som är nödvändig för att utföra en kvalificerad syssla. Bildningssamhället fostrar inte proffs utan lekmän (i bemärkelsen lekande män och kvinnor). Det söker befria människan från jaget, nuet, här-et. Det erbjuder medlemskap – i ett första person pluralis, i kosmos och i historien.

Det förblir förstås, utantaget en liten krets, just bara ett ideal. Men det är ett gammalt ideal, och över några sidor kastar Johansson sig fram genom den västerländska kulturhistorien, tills han står öga mot öga med ecklesiastikminister Olof Palme, ”bildningsuniversitetets” baneman. Det är tidvis en förbryllande redogörelse, som när Johansson beskriver det svenska inredningsidealet (”ljust och fräscht”) som ett uttryck för bildningsfientlighet. Men kanske är det sant att modernismen – i någon väldigt snäv mening – är primitiv i den bemärkelsen att den vägrar erkänna något bortom den praktiska världen av hot och åtrå. En slags arbetslinjen-utan-gränser, om man vill, som ersätter vänskap med kontrakt, äktenskap med ”prenups”, konst med propaganda.

Sedan några hundra år i alla fall har den västerländska människan haft andra dörrar på glänt: till en vetenskaplig värld av kvantifierbara fakta, till en poetisk värld av bävan och förtjusning, av förvåning utan nyfikenhet, osv. Men bildning är ett elitistiskt projekt, och kanske kräver den också en elit – en arbetsbefriad adel (i ordets bredaste bemärkelse). Ska denna elit försörjas ”solidariskt” måste den kunna motivera sin existens inför skattekollektivet. Sakta men säkert undergrävs universitetens, konstens och historieskrivningens självständighet och vi får en kulturminister som försvarar sina budgetposter med att ”kulturen är grunden i ett ekologiskt samhälle” och en utbildningsminister som ställer läromedelsförfattarna till svars för underrepresentationen av kvinnor i regentlängden.

Eller så är jag pessimistisk. Om bildning är ett ideal som är ouppnåeligt för de flesta av oss, kan alla som vill åtminstone omfamna bildningsidealet. Vi kan – som den gode Montaigne – försöka. “If a thing is worth doing” som Chesterton sa “it is worth doing badly”.

Adam Nelvin