Bostadsprogram på Lösan sand
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BOSTADSPROGRAM
PÅ LÖSAN SAND
EN AV de långvarigaste och ifråga om sina verkningar mest
beklagliga följderna av det första världskriget var den omfattande
bostadsbristen, som sträckte sig över hela 1920-talet. Den åtföljdes,
sedan hyresregleringslagen upphävts 1923, av en betydande stegring av den allmänna hyresnivån. Den bostadssociala frågan på-
kallade med allt fog statsmakternas uppmärksamhet i början på
1930-talet. Därför kunde inga invändningar resas, när socialminister Möller på hösten 1933 tillkallade särskilda sakkunniga med
uppgift att utreda detta problemkomplex. Det förtjänar erinras,
att vid samma tidpunkt hade arbetslöshetsproblemet en nästan
allt överskuggande betydelse; det är följaktligen icke ägnat förvåna, att utredningen kom att bedrivas också mot bakgrunden av
sysselsättningsfrågan.
Den sålunda tillsatta kommitten, som antog benämningen bostadssociala utredningen, har icke förhastat sig. Den har så små-
ningom kommit att bliva obestridd doyen i vårt statliga utredningsväsende. Visserligen har den under årens lopp publicerat ett
antal smärre betänkanden. Men resultatet av utredningsuppdraget
i vad detta avser huvudspörsmålet, nämligen planeringen och saneringen av bostadsbeståndet i stadssamhällen och i samband därmed stående sociala och ekonomiska samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor, har dröjt. Först i slutet på december 1945,
mer än tolv år efter det utredningen tillsattes, avlämnades första
delen av utredningens slutbetänkande. Detta innefattar allmänna
riktlinjer för den framtida bostadspolitiken samt förslag tilllåneoch bidragsformer. Det har uppgivits, att slutbetänkandets andra
del, vari till behandling torde komma att upptagas bl. a. frågan
om det äldre bostadsbeståndets sanering, är att vänta vid midsommartiden i år.
Under den osedvanligt långa förberedelsetiden har utvecklingen
förvisso icke stått stilla. Vad först beträffar bostadsbyggandets
omfattning, så fördubblades den årliga produktionen, mätt i an- 85
Bostadsprogram på lösan sand
talet eldstäder, i stadssamhällena från 1930 till 1939. Å ven hyresutvecklingen förlöpte på ett för hyresgästerna gynnsamt sätt. Så-
väl i absoluta tal som ännu mer i förhållande till inkomsterna
sjönk hyresnivån från och med år 1933. Fram till krigsutbrottet
utgjorde den relativa hyressänkningen för smålägenheter av olika
kategorier mellan 19 och 23 %. Allt detta skedde i huvudsak utan
ingripande från det allmännas sida. Det rekordmässigt höga bostadsbyggandet 1939, som motsvarade en kapitalinvestering av omkring 600 miljoner kronor, finansierades sålunda endast till cirka
5 % av statsmedel. Slutligen må ante0knas, att arbetslösheten successivt avvecklades, så att vid krigsutbrottet 1939 praktiskt taget
full sysselsättning var uppnådd.
Stormaktskrigets utbrott medförde såvitt gäller bostadsbyggandets omfattning en förändring, som var mera genomgripande än
på kanske något annat område av det ekonomiska livet. De utrikespolitiska riskerna, militärinkallelserna och icke minst den av
statsmakterna sanktionerade räntehöjningen ledde till ett bakslag,
som reducerade bostadsproduktionen med omkring fyra femtedelar. Hyresnivån steg däremot icke utan förblev, trots uppgången
i produktions- och driftkostnader, påfallande konstant. Sedermera
fastlåstes den i stort sett vid förkrigsnivån genom 1942 års hyresregleringslag. Från och med 1942 kom produktionen åter igång,
nu med stöd av en statlig låne- och subventionspolitik, vars syfte
bl. a. varit att hindra en såsom övergående betraktad kostnadsstegring att återverka på hyresnivån.
De förslag, som bostadssociala utredningen nu framlagt, innebära i huvudsak följande.
Under femårsperioden 1946 till1950 skall den rådande bostadsbristen,
uppskattad till 50,000 lägenheter, avvecklas. Bostäder skola därjämte
skaffas åt de 13,000 nya hushåll, som beräknas tillkomma i städer och
tätorter. 25,000 rivningsfärdiga lägenheter skola ersättas och dessutom
anses 20,000 icke rivningsmässiga men i ett eller annat hänseende
mindre tillfredsställande lägenheter böra avföras från bostadsmarknaden genom s. k. dirigerad sanering. För perioden 1950 till 1960
skisserar utredningen ett produktionsprogram, som den dock icke binder sig för, enligt vilket sammanlagt 140,000 lägenheter skola ersättas
genom dirigerad sanering; såsom motiv för denna åtgärd anföras
icke endast sociala hänsyn utan även och tillsynes främst önskvärdheten att bereda sysselsättning åt byggnadsfackets arbetare.
Utredningen anser vidare, att hyreskostnaden för en modern lägenhet av tillräcklig standard, vilken nu uppskattas till 25 a 26 Ofo av en
industriarbetarfamiljs inkomst, bör reduceras till 20 Ofo av inkomsten.
Målet skall uppnås antingen genom en ökning av realinkomsterna
86
Bostadsprogram på lösan sand
eller genom en sänkning av hyresnivån eller genom en kombination
av bägge faktorerna. För speciella grupper, främst familjer med två
barn eller däröver och pensionärer samt för landsbygdens befolkning
föreslås hyressubventioner av olika slag.
För nedbringande åter av den allmänna hyresnivån bör enligt utredningen staten lämna lån tilllOO Ofo av byggnadsvärdet till s. k. allmännyttiga företag, varvid räntefoten å toppkrediten skall sättas så
lågt som till 3Ofo, d. v. s. självkostnadsränta. Slutligen anser utredningen, att förvaltningen av hyreshusen i städerna successivt bör
överföras till vederbörande kommun eller av denna dirigerade och
kontrollerade företag.
Det är sålunda ett mycket vittsyftande förslag som här framlagts. Utan överdrift kan det betecknas som den längst gående
socialiseringsframstöt, som vi hittills bevittnat i vårt land.
Man frågar sig då, hur hållbara utredningens motiv och hur
rationella dess målsättningar äro.
Vad motiven beträffar faller omedelbart i ögonen hur dessa direkt anknyta till de förhållanden, som rådde vid utredningens
tillkomst och hur anmärkningsvärt ringa vikt de sakkunniga tillmätt den därpå följande utvecklingen. 1930-talets bostadsproduktion hade hållit jämna steg med den utomordentligt kraftiga ökningen i hushållstillväxten, och den relativa hyresnivån företedde
en avsevärd nedgång. Allt detta är förhållanden, som utredningen
glider förbi. Den fäster sig i stället vid den förmenta risken för
ett framtida bakslag, när bostadsbristen är avvecklad och hushållstillväxten kan förväntas ske i långsammare tempo, därvid
helt misströstande om det enskilda initiativets förmåga av anpassning. Den förutser en långvarig arbetslöshetskris på 1950-talet,
därvid lämnande obeaktat, att den redan inträdda stagnationen av
befolkningen i produktiv ålder tvärtom är ägnad att ge upphov
till en bestående brist på arbetskraft.
Ernst Wigforss har präglat det slående uttrycket, att det finns
problem, som lösas genom att upphöra att existera. Bostadssociala
utredningen har helt enkelt förbisett, att dess huvudproblem, så-
vitt gäller produktionen och sysselsättningen, icke längre äro praktiskt relevanta. Den har i stället konstruerat nya svårigheter och
för dessa anvisat lösningar som förverkliga dessa svårigheter.
Detta framträder klart i målsättningen och särskilt vid behandlingen av frågan om bostadskostnadernas höjd och subventionsproblemet. När utredningen eftersträvar en relation av 4: l mellan inkomst och hyra, så innebär detta i verkligheten att den
uttalar sig för en höjning av de faktiska hyresutgifterna, eftersom
87
Bostadsprogram på lösan sand
folk i regel icke bo i moderna lägenheter av tillräcklig standard
utan finna sig tillrätta i mindre moderna men billigare bostäder.
Den faktiska hyresutgiften för en svensk industriarbetare ligger
icke vid 25 a 26 % av inkomsten utan vid 15 %. Vill man nu genom speciella subventioner och på annat sätt öka viljan och förmågan att betala mer i hyra, så leder detta, så länge det är underskott på moderna lägenheter, till en skärpning och förlängning av
bostadsbristen.
Subventionssystemet är därtill uppenbarligen icke genomtänkt
ur rättvisesynpunkter. Någon behovsprövning förutsättes icke. En
förmögen familj med två barn kan komma att få subvention, en
mindre bemedlad familj med många barn kan komma att betagas
denna förmån, blott därför att den icke har råd att hyra en lägenhet av godtagbar standard.
Den principiellt viktigaste omläggningen av bostadspolitiken,
nämligen den som syftar till en kommunalisering av städernas
hyreshus, uppbäres väsentligen av önskemålet att få bort det s. k.
spekulativa vinstintresset och av föreställningen att kommunala
storföretag kunna arbeta billigare än enskilda företag. I båda
dessa hänseenden rör sig utredningen med hypoteser och fiktioner.
Okontrollerbara vinster kunna göras, t. ex. av entreprenörer, även
om företagen äro s. k. allmännyttiga. Enskilda byggherrar och
fastighetsförvaltare kunna arbeta minst lika effektivt för att icke
säga effektivare än en kommun; åtskilliga exempel härpå finnas
redan. Utredningen själv har medgivit, att smärre fastigheter på
2-8 lägenheter ställa sig med avseende å driftskostnaderna mycket förmånliga, men i sitt program för kommunalisering av fastighetsbeståndet gör den intet undantag för dessa.
I sin iver att utplåna det enskilda företagandet på fastighetsförvaltningens område går utredningen så långt, att den föreslår
väsentligt oförmånligare ränte- och belåningsvillkor för det privata byggandet. Toppkrediten för sådana företag skulle nämligen
förräntas efter 4% och belåningsgränsen icke sättas högre än 90%
av fastighetsvärdet.
Vid behandlingen av räntevillkoren framträder tydligast utredningens ensidiga och dogmatiska syn på bostadsbyggandet. Denna
i hela vårt ekonomiska liv centrala faktor behandlas som något
isolerat, som en sluten del av ett slutet hushåll. Ingen hänsyn
tages till den fastlåsta låga statliga bostadslåneräntans återverkningar på kapitalmarknaden i övrigt. De uppenbara riskerna för
en fastlåsning av kostnads- och lönenivån inom byggnadsfacket
88
Bostadsprogram på lösan sand
och återverkningarna därav på andra grenar av näringslivet lämnas obeaktade.
Mot utredningens förslag ha också från de sakkunniga ekonomiska instanser, som representera en totalöverblick över det ekonomiska livet, riktats tungt vägande invändningar. I ljuset av
den framkomna kritiken ter sig utredningens program som en
byggnad på en ofullständigt genomarbetad teoris kvicksand. Detta
är så mycket mera beklagligt, som man ur konservativ synpunkt
måste anse det vara ett av våra allra viktigaste samhällsintressen, att bostadsproblemet vinner en snar och verklighetsbetonad
lösning, som utgår från familjens och hemmets centrala betydelse.
Bostadssociala utredningen har icke fyllt uppgiften att anvisa en
sådan lösning – den har i stället kastat en »tidsinställd bomb»
mot det nuvarande samhället.
89
PÅ LÖSAN SAND
EN AV de långvarigaste och ifråga om sina verkningar mest
beklagliga följderna av det första världskriget var den omfattande
bostadsbristen, som sträckte sig över hela 1920-talet. Den åtföljdes,
sedan hyresregleringslagen upphävts 1923, av en betydande stegring av den allmänna hyresnivån. Den bostadssociala frågan på-
kallade med allt fog statsmakternas uppmärksamhet i början på
1930-talet. Därför kunde inga invändningar resas, när socialminister Möller på hösten 1933 tillkallade särskilda sakkunniga med
uppgift att utreda detta problemkomplex. Det förtjänar erinras,
att vid samma tidpunkt hade arbetslöshetsproblemet en nästan
allt överskuggande betydelse; det är följaktligen icke ägnat förvåna, att utredningen kom att bedrivas också mot bakgrunden av
sysselsättningsfrågan.
Den sålunda tillsatta kommitten, som antog benämningen bostadssociala utredningen, har icke förhastat sig. Den har så små-
ningom kommit att bliva obestridd doyen i vårt statliga utredningsväsende. Visserligen har den under årens lopp publicerat ett
antal smärre betänkanden. Men resultatet av utredningsuppdraget
i vad detta avser huvudspörsmålet, nämligen planeringen och saneringen av bostadsbeståndet i stadssamhällen och i samband därmed stående sociala och ekonomiska samt stadsplane- och byggnadstekniska frågor, har dröjt. Först i slutet på december 1945,
mer än tolv år efter det utredningen tillsattes, avlämnades första
delen av utredningens slutbetänkande. Detta innefattar allmänna
riktlinjer för den framtida bostadspolitiken samt förslag tilllåneoch bidragsformer. Det har uppgivits, att slutbetänkandets andra
del, vari till behandling torde komma att upptagas bl. a. frågan
om det äldre bostadsbeståndets sanering, är att vänta vid midsommartiden i år.
Under den osedvanligt långa förberedelsetiden har utvecklingen
förvisso icke stått stilla. Vad först beträffar bostadsbyggandets
omfattning, så fördubblades den årliga produktionen, mätt i an- 85
Bostadsprogram på lösan sand
talet eldstäder, i stadssamhällena från 1930 till 1939. Å ven hyresutvecklingen förlöpte på ett för hyresgästerna gynnsamt sätt. Så-
väl i absoluta tal som ännu mer i förhållande till inkomsterna
sjönk hyresnivån från och med år 1933. Fram till krigsutbrottet
utgjorde den relativa hyressänkningen för smålägenheter av olika
kategorier mellan 19 och 23 %. Allt detta skedde i huvudsak utan
ingripande från det allmännas sida. Det rekordmässigt höga bostadsbyggandet 1939, som motsvarade en kapitalinvestering av omkring 600 miljoner kronor, finansierades sålunda endast till cirka
5 % av statsmedel. Slutligen må ante0knas, att arbetslösheten successivt avvecklades, så att vid krigsutbrottet 1939 praktiskt taget
full sysselsättning var uppnådd.
Stormaktskrigets utbrott medförde såvitt gäller bostadsbyggandets omfattning en förändring, som var mera genomgripande än
på kanske något annat område av det ekonomiska livet. De utrikespolitiska riskerna, militärinkallelserna och icke minst den av
statsmakterna sanktionerade räntehöjningen ledde till ett bakslag,
som reducerade bostadsproduktionen med omkring fyra femtedelar. Hyresnivån steg däremot icke utan förblev, trots uppgången
i produktions- och driftkostnader, påfallande konstant. Sedermera
fastlåstes den i stort sett vid förkrigsnivån genom 1942 års hyresregleringslag. Från och med 1942 kom produktionen åter igång,
nu med stöd av en statlig låne- och subventionspolitik, vars syfte
bl. a. varit att hindra en såsom övergående betraktad kostnadsstegring att återverka på hyresnivån.
De förslag, som bostadssociala utredningen nu framlagt, innebära i huvudsak följande.
Under femårsperioden 1946 till1950 skall den rådande bostadsbristen,
uppskattad till 50,000 lägenheter, avvecklas. Bostäder skola därjämte
skaffas åt de 13,000 nya hushåll, som beräknas tillkomma i städer och
tätorter. 25,000 rivningsfärdiga lägenheter skola ersättas och dessutom
anses 20,000 icke rivningsmässiga men i ett eller annat hänseende
mindre tillfredsställande lägenheter böra avföras från bostadsmarknaden genom s. k. dirigerad sanering. För perioden 1950 till 1960
skisserar utredningen ett produktionsprogram, som den dock icke binder sig för, enligt vilket sammanlagt 140,000 lägenheter skola ersättas
genom dirigerad sanering; såsom motiv för denna åtgärd anföras
icke endast sociala hänsyn utan även och tillsynes främst önskvärdheten att bereda sysselsättning åt byggnadsfackets arbetare.
Utredningen anser vidare, att hyreskostnaden för en modern lägenhet av tillräcklig standard, vilken nu uppskattas till 25 a 26 Ofo av en
industriarbetarfamiljs inkomst, bör reduceras till 20 Ofo av inkomsten.
Målet skall uppnås antingen genom en ökning av realinkomsterna
86
Bostadsprogram på lösan sand
eller genom en sänkning av hyresnivån eller genom en kombination
av bägge faktorerna. För speciella grupper, främst familjer med två
barn eller däröver och pensionärer samt för landsbygdens befolkning
föreslås hyressubventioner av olika slag.
För nedbringande åter av den allmänna hyresnivån bör enligt utredningen staten lämna lån tilllOO Ofo av byggnadsvärdet till s. k. allmännyttiga företag, varvid räntefoten å toppkrediten skall sättas så
lågt som till 3Ofo, d. v. s. självkostnadsränta. Slutligen anser utredningen, att förvaltningen av hyreshusen i städerna successivt bör
överföras till vederbörande kommun eller av denna dirigerade och
kontrollerade företag.
Det är sålunda ett mycket vittsyftande förslag som här framlagts. Utan överdrift kan det betecknas som den längst gående
socialiseringsframstöt, som vi hittills bevittnat i vårt land.
Man frågar sig då, hur hållbara utredningens motiv och hur
rationella dess målsättningar äro.
Vad motiven beträffar faller omedelbart i ögonen hur dessa direkt anknyta till de förhållanden, som rådde vid utredningens
tillkomst och hur anmärkningsvärt ringa vikt de sakkunniga tillmätt den därpå följande utvecklingen. 1930-talets bostadsproduktion hade hållit jämna steg med den utomordentligt kraftiga ökningen i hushållstillväxten, och den relativa hyresnivån företedde
en avsevärd nedgång. Allt detta är förhållanden, som utredningen
glider förbi. Den fäster sig i stället vid den förmenta risken för
ett framtida bakslag, när bostadsbristen är avvecklad och hushållstillväxten kan förväntas ske i långsammare tempo, därvid
helt misströstande om det enskilda initiativets förmåga av anpassning. Den förutser en långvarig arbetslöshetskris på 1950-talet,
därvid lämnande obeaktat, att den redan inträdda stagnationen av
befolkningen i produktiv ålder tvärtom är ägnad att ge upphov
till en bestående brist på arbetskraft.
Ernst Wigforss har präglat det slående uttrycket, att det finns
problem, som lösas genom att upphöra att existera. Bostadssociala
utredningen har helt enkelt förbisett, att dess huvudproblem, så-
vitt gäller produktionen och sysselsättningen, icke längre äro praktiskt relevanta. Den har i stället konstruerat nya svårigheter och
för dessa anvisat lösningar som förverkliga dessa svårigheter.
Detta framträder klart i målsättningen och särskilt vid behandlingen av frågan om bostadskostnadernas höjd och subventionsproblemet. När utredningen eftersträvar en relation av 4: l mellan inkomst och hyra, så innebär detta i verkligheten att den
uttalar sig för en höjning av de faktiska hyresutgifterna, eftersom
87
Bostadsprogram på lösan sand
folk i regel icke bo i moderna lägenheter av tillräcklig standard
utan finna sig tillrätta i mindre moderna men billigare bostäder.
Den faktiska hyresutgiften för en svensk industriarbetare ligger
icke vid 25 a 26 % av inkomsten utan vid 15 %. Vill man nu genom speciella subventioner och på annat sätt öka viljan och förmågan att betala mer i hyra, så leder detta, så länge det är underskott på moderna lägenheter, till en skärpning och förlängning av
bostadsbristen.
Subventionssystemet är därtill uppenbarligen icke genomtänkt
ur rättvisesynpunkter. Någon behovsprövning förutsättes icke. En
förmögen familj med två barn kan komma att få subvention, en
mindre bemedlad familj med många barn kan komma att betagas
denna förmån, blott därför att den icke har råd att hyra en lägenhet av godtagbar standard.
Den principiellt viktigaste omläggningen av bostadspolitiken,
nämligen den som syftar till en kommunalisering av städernas
hyreshus, uppbäres väsentligen av önskemålet att få bort det s. k.
spekulativa vinstintresset och av föreställningen att kommunala
storföretag kunna arbeta billigare än enskilda företag. I båda
dessa hänseenden rör sig utredningen med hypoteser och fiktioner.
Okontrollerbara vinster kunna göras, t. ex. av entreprenörer, även
om företagen äro s. k. allmännyttiga. Enskilda byggherrar och
fastighetsförvaltare kunna arbeta minst lika effektivt för att icke
säga effektivare än en kommun; åtskilliga exempel härpå finnas
redan. Utredningen själv har medgivit, att smärre fastigheter på
2-8 lägenheter ställa sig med avseende å driftskostnaderna mycket förmånliga, men i sitt program för kommunalisering av fastighetsbeståndet gör den intet undantag för dessa.
I sin iver att utplåna det enskilda företagandet på fastighetsförvaltningens område går utredningen så långt, att den föreslår
väsentligt oförmånligare ränte- och belåningsvillkor för det privata byggandet. Toppkrediten för sådana företag skulle nämligen
förräntas efter 4% och belåningsgränsen icke sättas högre än 90%
av fastighetsvärdet.
Vid behandlingen av räntevillkoren framträder tydligast utredningens ensidiga och dogmatiska syn på bostadsbyggandet. Denna
i hela vårt ekonomiska liv centrala faktor behandlas som något
isolerat, som en sluten del av ett slutet hushåll. Ingen hänsyn
tages till den fastlåsta låga statliga bostadslåneräntans återverkningar på kapitalmarknaden i övrigt. De uppenbara riskerna för
en fastlåsning av kostnads- och lönenivån inom byggnadsfacket
88
Bostadsprogram på lösan sand
och återverkningarna därav på andra grenar av näringslivet lämnas obeaktade.
Mot utredningens förslag ha också från de sakkunniga ekonomiska instanser, som representera en totalöverblick över det ekonomiska livet, riktats tungt vägande invändningar. I ljuset av
den framkomna kritiken ter sig utredningens program som en
byggnad på en ofullständigt genomarbetad teoris kvicksand. Detta
är så mycket mera beklagligt, som man ur konservativ synpunkt
måste anse det vara ett av våra allra viktigaste samhällsintressen, att bostadsproblemet vinner en snar och verklighetsbetonad
lösning, som utgår från familjens och hemmets centrala betydelse.
Bostadssociala utredningen har icke fyllt uppgiften att anvisa en
sådan lösning – den har i stället kastat en »tidsinställd bomb»
mot det nuvarande samhället.
89