Britternas EU-debatt med eko från förr

Churchills brittiska välde finns inte längre. Men premiärminister David Cameron lät som ett eko av Churchill när han nyligen förklarade:”Vi är en global nation, med globala intressen och global räckvidd.”

Winston Churchill avled 1965 och Charles de Gaulle 1970. Men vad de sade och gjorde förblir aktuellt. I ett tal i Zürich 1946, året efter att han valts bort som brittisk premiärminister, sa Churchill att han ville ha ”ett slags Europas Förenta Stater”. Men utan britterna. För de hade ju sitt samvälde och kände sig som en storhet i klass med USA och Sovjet.

De Gaulle, Frankrikes president 1959-1969, var här helt överens med sin bundsförvant och trätobroder under andra världskriget. När britterna 1961 ansökte om medlemskap i dåvarande EEC stoppades de av de Gaulle. England var för annorlunda för att platsa i den europeiska gemenskapen, tyckte han.

Churchills brittiska välde finns inte längre. Men premiärminister David Cameron lät som ett eko av Churchill när han nyligen förklarade:”Vi är en global nation, med globala intressen och global räckvidd.” Som alltså skulle kunna klara sig utanför EU.

Men Cameron har försäkrat att han vill stanna kvar, och att de förändringar Storbritannien önskar för egen del vore bra för hela EU. Det finns många som därvidlag håller med honom. Men det sägs även att Cameron ägnar sig åt skönmåleri av en politik som i hög grad drivs av omsorgen om hans eget konservativa parti inför nästa parlamentsval, senast 2015.

Ty UK Independence Party, som vill ut ur EU snarast via en folkomröstning, har ökat från 3 procent i valet 2010 till tvåsiffriga tal, främst på bekostnad av de konservativa. Sett över en längre tid har båda de två stora brittiska partierna, konservativa tories och arbetarepartiet Labour, haft liknande problem med Europasamarbetet.

I början av 1950-talet samordnade sex länder, med Frankrike och Västtyskland i spetsen, sin kol- och stålindustri. Britterna ville inte vara med, för den nya gemenskapen sköttes överstatligt. Clement Attlee, premiärminister för Labourpartiet 1945-1951, sa att han inte tänkte lämna över makt ”till en myndighet som är ytterligt odemokratisk och inte ansvarig inför någon.”

Denna negativa syn på Europasamarbetets former och innehåll har levt vidare. Konservative Edward Heath, den mest Europavänlige premiärminister britterna haft, hann knappt föra in sitt land i EEC, år 1973, innan han förlorade valet till Labours Harold Wilson. Denne gjorde precis som Cameron nu: Han lovade omförhandla villkoren för det brittiska medlemskapet och sedan anordna en folkomröstning om resultatet. Den hölls 1975 och slutade med 67 procent för fortsatt medlemskap.

Ifall britterna fick rösta i dag om EU skulle nog nejsidan vinna. Det kan förstås bli annorlunda vid skarpt läge. Cameron säger att det ska röstas 2017 – om han vinner valet 2015. Cameron spelar, liksom Wilson gjorde, hasard med sitt lands strategiska intressen, för att skyla över sprickor i det egna partiet, skriver tidskriften The New Stateman. Finlands EU-minister Alexander Stubb (M) beskriver Storbritannien som ”Europas motvilliga brud”. Efter 40 år hoppas han att Cameron åter kan tända den äktenskapliga gnistan. Fast sanningen är väl att den aldrig funnits. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån.