Brittiskt val med skotska förtecken

Om en vecka går Storbritannien till ett parlamentsval som har flera likheter med det svenska riksdagsvalet i höstas. En skillnad är dock det skotska nationalistpartiet som visat sig bli valets verkliga joker.

LONDON. Efter folkomröstningen i Skottland om ett eventuellt utträde ur Storbritannien, där nej-sidan vann, trodde många att det skotska nationalistpartiet (SNP) skulle vara något stukade. Deras sida hade ju förlorat omröstningen. Men opinionsundersökningarna inför det stundande brittiska parlamentsvalet tyder på något helt annat. SNP tycks, inte minst tack vare sin populära partiledare Nicola Sturgeon, vara på väg att ta hem en överväldigande majoritet av de skotska mandat, som Labourpartiet tidigare abonnerat på.

Till skillnad från det svenska proportionerliga valsystemet gör det brittiska systemet med enmansvalkretsar att styrkeförhållandena i parlamentet inte direkt går att utläsa ur nationella opinionsundersökningar.

Det brittiska systemet gynnar koncentrerade väljarsympatier, vilket innebär att SNP, med regionalt stöd i Skottland, som nationellt ligger på under fem procent i opinionsundersökningarna, kan få så mycket som 50 av de (totalt 59) skotska mandaten i underhuset. Medan det EU-negativa UK Independence Party (UKIP) som har en bit över tio procent i opinionsundersökningarna, men geografiskt mer utspridda sympatisörer har fullt sjå att skrapa ihop ett mandat till partiledaren Nigel Farage.

– Vi trodde att UKIP skulle bli jokern i valet, men SNP visar sig bli det, säger Quentin Peel, senior fellow vid tankesmedjan Chatham House.

Demonstrationer mot Labour utanför Chatham House där Ed Miliband talar.

Klart är åtminstone att inget av de två största partierna Labour eller Conservatives kommer att få egen majoritet och partierna har legat jämsides i opinionsmätningarna. Vem som kommer att regera och tillsammans med vem är därför oklart, men om Labour får premiärministerposten kommer de med all sannolikhet att tvingas samarbeta med de skotska nationalisterna. Britterna kan tvingas vänja sig vid en situation med koalitionsregeringar, även om en storkoalition tycks lika utesluten där som i Sverige.

Många bedömare talar därför om ett osedvanligt jämt där viktiga saker står på spel.

– Det här valet är extremt svårt att förutspå, säger John Peet, som är Europaredaktör på tidskriften the Economist.

Att Toryledaren David Cameron inte lyckas bättre kan förvåna. Den brittiska ekonomin går bra och på ett program som påminner om det Alliansregeringen med Nya moderaterna i spetsen genomförde – framför allt med skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare – har man fått igång både tillväxt och sysselsättning. Två miljoner nya jobb har skapats på tre år.

– Cameron ligger nio månader efter Reinfeldt, säger Fraser Nelson, chefredaktör för tidskriften the Spectator.

Nelson som har ett stort Sverigeintresse ser flera likheter mellan Camerons Tories och Reinfeldts Nya moderaterna, bland annat har Cameron använt frasen ”det nya arbetarpartiet”. En skillnad är dock att Cameron bara varit premiärminister i en mandatperiod och därför borde ha bättre förutsättningar att bli omvald.

Frågar man väljarna är valets viktigaste frågor invandring, ekonomi och sjukvård.

Ekonomin borde, givet regeringens track record, vara Camerons starka kort. Sjukvården betraktas, precis som i Sverige, som socialdemokraternas starka gren, även om det brittiska högerpartiet använt samma retorik som Allianspartierna, nämligen att en god ekonomi är en förutsättning för en god hälsovård.

Invandringsdebatten skiljer sig däremot åt mellan Sverige och Storbritannien. Inte minst för att den svenska debatten i dag till stor del handlar om asylsökande flyktingar, medan den brittiska diskussionen främst handlar om EU-medborgare från de nyare medlemsländerna som arbetar i Storbritannien. Oron för detta bygger förstås på att brittiska arbetare skulle vara förlorarna. Samtidigt har två tredjedelar av de två miljoner nya jobben gått till brittiska medborgare.

Därför handlar invandringsfrågan också om förhållandet mellan Storbritannien och EU och frågan är UKIPs starka kort eftersom partiet förespråkar ett utträde ur EU.

EU-medlemsskapet är en viktig politisk fråga för de andra partierna också, även om inget av dem förespråkar ett brittiskt utträde, en Brexit. Däremot har Cameron lovat en folkomröstning om EU-medlemskapet i slutet av 2017 om han blir omvald. Den ska föregås av ett försök att få till stånd tre och en halv reformer, säger Duncan McCourt, som är rådgivare till utrikesministern i EU-frågor. De tre huvudfrågorna är 1) att få en mer konkurrenskraftig ekonomi, genom bland annat en fungerande inre marknad för tjänster; 2) att få ett mer demokratiskt EU där de nationella parlamenten och ministerrådet får större tyngd på bekostnad av EU-parlamentet och 3) att få en bättre balans mellan de länder som ingår i Eurosamarbetet och de som, likt Storbritannien, står utanför. Den halva reformen handlar delvis om invandringsfrågan, där Cameron kommer att verka för att, som McCourt uttrycker det, minska de ekonomiska incitamenten för att komma till Storbritannien, utan att hindra den fria rörligheten. Ett sätt att göra det senare är att hindra EU-medborgare att ta del av de brittiska välfärdssystemen under deras fyra första år i landet, men det kräver en fördragsändring i EU.

Frågan som står på spel är alltså om Cameron, om han fortsätter som premiärminister, lyckas omförhandla villkoren med resten av EU-länderna och få en tillräckligt bra deal för att sedan få britterna med sig i folkomröstningen. I dagsläget talar dock opinionen för att Storbritannien blir kvar i unionen. Men skulle Cameron förlora valet och avgå som partiledare kan han ersättas av Londons karismatiske, men mer EU-skeptiske, borgmästare Boris Johnson. Risken för utträde kan alltså i själva verket bli större med en Labourregering, menar Quentin Peel.

I det utrikestal som Labourledaren Ed Miliband höll på Chatham House förra veckan betonade han visserligen att han anser att Storbritanniens framtid ligger inom EU, men öppnade även för möjligheten till folkomröstning, givet ”den osannolika händelse att makt flyttas från Storbritannien till EU” under nästa parlamentsperiod.

Skulle Storbritannien så småningom lämna EU får det konsekvenser för mer marknadsorienterade länder i den nordligare delen av unionen, som Sverige, som därmed förlorar en viktig allierad.

Och för skottarna som i så fall har sagt att de tänker stanna kvar i den europeiska unionen även om många av dem vill lämna den brittiska.

Ladda upp med fish n’ chips framför TVn. Det blir ett rafflande val den sjunde maj.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.

Not: Formuleringen om Milibands syn på en EU-folkomröstning har ändrats i denna version.