Bruden är vacker
Statsbildning i en process baserad på våld

Ingmar Karlsson

Bruden är vacker men har redan en Man. Sionismen – en ideologi vid vägs ände?
Wahlström & Widstrand 2012

För några år sedan skrev jag en artikel på debattsajten Newsmill med budskapet att det inte är liberalt att flåshurtigt ställa sig bakom Israel. Huvudargumenten var (1) att staten definierar sig etniskt, något som liberaler brukar ha svårt för, och (2) att staten kom till på ett illegitimt sätt.

Det tog hus i helvete. Folk blev chockade och upprörda över att en profilerad liberal debattör hade gjort avsteg från den rätta och sanna läran. Anklagelserna om anti-semitism studsade genom cyberrymden. För enligt en viss definition är det anti-semitiskt att förneka Israels rätt att existera. Reaktionerna var ett uttryck för det irrationella hat och den oförsonlighet som omgärdar frågan om Israel/Palestina – från bägge sidor.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på Mellanöstern. I alla fall inte om man ska jämföra med alla dem som verkar ha byggt upp sin världsbild utifrån denna konflikt, må det sedan vara av etniska, ideologiska eller religiösa skäl. I min bekantskapskrets finns det ett antal sådana, som till och med har det som yrke.

Därför var det oerhört intressant och lärorikt att läsa Ingmar Karlssons bok ”Bruden är vacker men har redan en man: Sionismen – en ideologi vid vägs ände.” I den framgår med all önskvärd tydlighet precis det jag hävdade: Israel bildades som ett resultat av en politisk process över huvudet på människorna som bodde i Palestina. Och som ytterst baserades på våld. Araberna gjorde motstånd, men hade inte en chans mot övermakten, först och främst i form av mandatärmakten Storbritannien, men också av de militärt, ekonomiskt, politiskt och teknologiskt överlägsna judarna.

Att det fanns en tydlig arabisk befolkningsmajoritet i området som kraftigt motsatte sig både den judiska invandringen (eftersom de insåg att dess syfte var att ta över landet) och bildandet av en judisk stat går inte att komma ifrån.

Karlsson visar också att detta var något som sionisterna var mycket väl medvetna om, men struntade i. David Ben-Gurion, Israels fader, både i egenskap av den som utropade staten och som landets första premiärminister, diskuterade redan 1919 det han kallade den ”fundamentala realiteten”:
”Det finns en nationell fråga här. Vi vill att landet ska bli vårt. Araberna vill att landet ska förbli deras.”

I ett annat sammanhang sa han:
”Vi har tagit deras land. Visst, Gud lovade oss det men varför skulle de bry sig om det. Vår Gud är inte deras. Vi kommer från Israel, det är sant, men det var för 2000 år sedan och vad betyder det för dem.”
Det vore rimligt om denna ”fundamentala realitet”, precis som den koloniala kontext i vilken staten Israel bildades, var utgångspunkt för såväl förhandlingarna i Mellanöstern som för debatten här hemma.

Att judenheten har behövt skydd i 1 500 år är uppenbart. Förintelsen var unik i sin utstuderade industriella effektivitet, men det var inte någon händelse som uppstod ur intet, utan den var en kulmen på århundraden av anti-semitiska dåd. Idén om en judisk stat var därför inte bara legitim utan även angelägen. Visserligen var USA en viktig och säker tillflyktsort, men i längden kunde judarna som grupp bara känna sig säkra och trygga om de själva hade våldsmonopol på ett givet territorium, kombinerat med ett starkt försvar.

Problemet var bara att det fanns få beboeliga platser på jorden där det inte redan bodde människor. Det judiska folkets intressen i form av en egen stat skulle därför med nödvändighet krocka med ett eller flera andra folks intressen.

Karlsson sätter också sionismen i sitt historiska och kulturella sammanhang, nämligen den europeiska nationalromantiken. Visserligen var pogromerna i främst Östeuropa en påverkande faktor. Men sådana hade förekommit i århundraden. Huvudorsaken till att sionismen uppstod först i slutet av 1800-talet finns att hämta i de strömningar som dominerade kontinenten som en motreaktion på upplysningen.

Bruden är vacker men har redan en man ger alltså mycket kött på benen för den som är intresserad men inte så påläst. Men precis som de flesta andra i denna debatt är Karlsson ensidig och tendentiös. Sionisternas och Israels opinionsbildning kallas genomgående propaganda, den andra sidans aldrig. Någon djupare analys av arabländernas drivkrafter erbjuds inte. Och deras illdåd behandlas väl överslätande.

Det är synd. Här hade en redaktör kunnat påverka för att höja bokens trovärdighet. En annan svaghet är att boken i vissa delar är allt för detaljerad, så att även en hyfsat intresserad läsare ibland blir uttråkad.
Men läs boken ändå. Och komplettera sedan med en från andra sidan. För även om citat och fakta säkert inte är påhittade, går det inte att komma ifrån att boken är en partsinlaga, hur mycket diplomat Ingmar Karlsson än är.

Fredrik Segerfeldt är författare och fri skribent.