Bukovsky ville ställa sovjetledarna till svars

Vladimir Bukovsky skrev boken Judgement in Moscow redan 1996. Det var tyvärr dock först förra året som den kom ut på engelska. Bukovsky var en envis och långsiktig dissident. I Judgement in Moscow gör han upp med kommunismen och Sovjet-diktaturen, skriver Anders Ydstedt.

Anne Applebaum skriver träffande att Bukovsky med hjälp av Kremls egna arkiv tillhandahåller den Nürnberg rättegång mot Sovjet-diktaturen som aldrig hölls. Och det är bara att hålla med.

Boken beskriver utförligt förtrycket mot oliktänkande och hur dessa spärrades in på mentalsjukhus, det senare benämndes psyk-gulag av Solsjenitsyn.

Det som gör boken så intressant är dock den insyn den ger i hur Sovjetunionens kommunistpartis ledning tänkte och agerade. Under den kaotiska tid då Sovjetunionen föll ihop lyckades Bukovsky nämligen få tillgång till kommunistpartiets arkiv. Den nya ledningen under Jeltzin ville beröva kommunistpartiets dess enorma makt och tillgångar och för detta behövdes ammunition. Bukovsky fick som en erkänd dissident i uppdrag att leta upp komprometterande material i arkiven. Med hjälp av en för dåtiden liten laptop med scanner kunde Bukovsky spara kopior av dokumenten som finns transkriberade i boken.

Bukovsky valde ut ett antal viktiga händelser att studera. Läsaren får bland annat följa hur kommunistpartiets ledning diskuterade hur de skulle hantera oliktänkande. Men också hur de ältade försörjningsproblematiken som var en naturlig del av en planekonomi.  Ett sorglustigt exempel är hur centralkommittén 1981 via medborgarbrev uppmärksammades på en utbredd saltbrist. Då ska man veta att salt fanns lättillgängligt och i enorma mängder. Det var bara att lasta med grävskopa direkt på tågvagnar. Någon information om denna saltbrist i butikerna via ordinarie kanaler förekom dock inte.

Sovjet-diktaturen agerade också internationellt. I boken beskrivs utförligt hur ledningen resonerade inför invasionen av Afghanistan. De vägde för och nackdelar och protesterna i utlandet var på intet sätt oväntade för dem. Det anmärkningsvärda att de ansvariga för detta aldrig ställdes aldrig inför en rättegång på samma sätt som nazistledarna, något som Bukovsky anser borde ha gjorts. Nazistledarna dömdes till döden medan Sovjetledarna fick gå i pension.

Under 1970-talet och framåt var vår politik gentemot Sovjet avspänning istället för avståndstagande. Detta förlängde sannolikt diktaturen och Sveriges roll i detta är inte något man kan vara stolt över. Bukovsky beskriver också hur Sovjet-ledarna mästerligt drev ett skådespel med ”hökar” och ”duvor” som fick västledare att dansa efter sovjets pipa. Mången västledare spelade med i detta och betonade att vi måste tänka på maktbalansen i Kreml och därför stödja den politik som den för frågan utsedda ”duvan” förespråkade.

Det mest spektakulära i boken är dock Bukosvkys syn på Sovjets-imperiets undergång. Bukovsky menar att det i mångt och mycket var orkestrerat i akt och mening att bevara makten och skydda ledarna. Glasnost ska ses som en del i en överlevnadsstrategi.

En del i strategin var att få till en segrarmaktsöverenskommelse för Tysklands återförening. I en sådan hade de kunna kräva att landet var neutralt och därmed tvingades lämna Nato. Murens fall kom således inte oväntat utan ledarna i Kreml. Sveriges dåvarande Moskvaambassadör Örjan Berner har beskrivit hur han, Sovjets utrikesminister Sjevarnadze och Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson satt i överläggningar i Moskva när Sjevarnadze plöstligt fick ett telefonsamtal och därefter i ”påfallande neutrala ordalag relaterade Sovjetunionens utrikesminister för sina svenska gäster vad det handlade om: Berlinmuren hade fallit…” (Svenska Dagbladet 2010-10-01)

I Östeuropa var så kallade rundabordssamtal mellan olika grupper en modell för att kommunistpartierna skulle kunna fortsätta ha inflytande. Detta fungerade i Polen. Trots katastrofal förlust för det polska kommunistpartiet i det första fria valet kunde partiet behålla presidentposten och majoritet i Sejmen. Liknande koncept hade initierats ibland annat DDR. Sannolikt grusades motsvarande förhoppning för Tyskland av de oväntat stora valframgångarna i DDR för CDU våren 1990. Att inte denna skildring av Sovjets egna insatser för att stöpa om makten fått större spridning beror enligt Bukovsky på att Västerländska ledare ville ta åt sig äran av Sovjets sönderfall.

Vad hade då kunnat göras? Bukovsky menar att Västmakterna borde ha agerat hårt redan på 1970-talet. Väst tog aldrig chansen att ställa Sovjet till ansvar för vad de skrivit under i Helsingsforsdeklarationen. Bukovsky skildrar hur oroliga och känsliga Sovjet-ledarna var för att bli synade för detta och lade ned mycket arbeta för att stävja alla möjliga initiativ på detta område. En insats som sannolikt initierades av dem var att få Europeiska socialistpartier att arbeta för att inte ställa för hårda krav mot Sovjetunionen.

Judgement in Moscow bör läsas för den utgör den rättegång som borde hållits mot Sovjet-ledarna. Den ger en unik inblick i hur Sovjetledarna tänkte och agerade men den innehåller också intressant läsning om hur Sovjet intervenerade i politiken i Väst. Det senare bidrog till att diktaturen kunde uppehållas så länge. Något att ta lärdom av idag.

Vladimir Bukovsky
Judgement in Moscow
Soviet Crimes and Western Complicity
Ninth of November Press, 1996 och 2019

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift