Cajsa Rydén: Fri entré till museerna? Gör som Finland!

Så var det dags igen för diskussionen om fri entré till de statliga museerna. Regeringen har beslutat att avskaffa den, och kulturminister Parisa Liljestrand bemöter anstormningen av journalister och besvikna museibesökare med att ”det ekonomiska läget kräver andra prioriteringar”. Därmed förstärker hon den sen länge förhärskande uppfattningen här i Sverige, att det bara är socialdemokrater och annat vänsterfolk som förstår värdet av kultur – medan de borgerliga bara tänker på pengar.

Som arkitekt har jag haft glädjen att arbeta många år med statens museer, på Byggnadsstyrelsen och Statens fastighetsverk. Med mitt medlemskort i svenska ICOM har jag kunnat slinka in på museer och vittnar gärna om hur trevligt det är att slippa betala entré. :en i mitt arbete såg jag också många nackdelar när fri entré infördes, till exempel museer som inte fick full kompensation för ökad bevakning och publikverksamhet, utan måste omprioritera från viktiga verksamheter som föremålsvård och forskning. Ordningen har också bidragit till ökat slitage på lokalerna och underhåll som inte rymdes i hyran.

En konsekvens var också att värdet av medlemskap i museivänföreningar minskade, liksom av kort av typen Stockholmskortet för turister, där fri entré till museerna ingick som en väsentlig förmån (kortet upphörde 2015). Ett annat kort man slog undan benen för åtminstone i Stockholm är Kulturarvskortet, som ger rabatt på inträde till museer över hela landet (pris i år 250 kr, föreningen Svenskt Kulturarv).

Jag har länge försökt få gehör för att man i stället för fri entré skulle införa ett gemensamt entrékort till museerna av ett antal skäl.

Dels nationell rättvisa. I övriga landet, till exempel i Göteborg och Malmö, betalar man mycket mer per invånare för sina museer via kommunalskatten än i Stockholm och dess kranskommuner.

Med ett kort kan man styra stödet till de grupper man verkligen vill och behöver stödja. Pensionärer, långtidssjukskrivna, nyinvandrade eller arbetslösa kan få sina kort genom kommunen, regionen eller staten, men vuxna arbetande individer bör kunna betala för sig – eller få kortet av sin arbetsgivare. (Barn och ungdomar ska naturligtvis ha fri entré som idag).

Ett årskort till museer bör vara en lika naturlig personalförmån som ett gymkort och en fråga för facken att driva. I motsats till sponsring, som ofta ifrågasatts, blir kortet ett sätt för museerna att till näringslivet sälja det som är deras verkliga syfte och kompetens, inte sitt goda namn och varumärke.

Gratiskulturen föder cynism (”någon annan ska betala”) och det som är gratis uppskattas i längden inte till sitt fulla värde. Ett kort i plånboken är däremot uppfordrande – en förmån att utnyttja!

Intäkterna från utländska turister behålls – de kan som tidigare köpa korttidskort.

Med de pengar som tillförs museisektorn kan man inleda en positiv spiral, så att vi har råd att både bevara och utveckla kulturarvet för framtiden (vilket bör vara statens viktigaste ansvar) och nyttja det för rekreation och bildning i nutid!

När diskussionen om fri entré nu kommer upp på nytt finns det anledning att, som i många andra fall, vända blicken mot vårt grannland i öster. I Finland finns nämligen sedan 2015 Museikortet, en gemensam inträdesbiljett till över 300 museer! Det kostar för närvarande 76 € (ca 850 sek) och gäller ett år från första användning (kan förnyas innan det går ut för 69,50 €).

Kortet har blivit en succé, sen det infördes har museerna i Finland slagit besökarrekord varje år. Enligt Aaltouniversitetet hade besökarna 2021 ökat med 32% och intäkterna med 71%. Intäkterna från kortet delas ut till museerna enligt besökarantal, utom det som går till administration och teknik bakom kortet. Detta sköts av företaget FMA Creation som ägs av Finlands museiförbund. Under kortets första tre år betalades 12,5 miljoner € för inträden till museer, kortanvändarna gjorde tillsammans 2 miljoner museibesök och 165 000 kort producerades. Läs mer och inspireras på hemsidan.

Det finska Museikortet lanserades och administreras alltså av Finlands museiförbund, som har sin motsvarighet i Sveriges Museer. Om kulturministern skulle föreslå ett svenskt Museikort skulle hon nog mötas av invändningen att det är upp till museerna att bestämma om den flora av års-, medlems- och andra entrékort som vuxit fram och att hon ska hålla armlängds avstånd. Men en förutsättning som lär ha bidragit avsevärt till det finska Museikortets succé ligger definitivt på kulturministern att driva: Skattefria motions- och kulturförmåner.

I Finland kan arbetsgivaren stödja varje arbetstagares personliga motions- och kulturaktiviteter med upp till 400 € året och dra av hela kostnaden från företagets inkomstskatt. För arbetstagaren är förmånen skattefri om den kan anses rimlig och är tillgänglig för alla arbetstagare. Förmånen kan ges som motions- och/eller kultursedlar, eller ett saldo som laddas ner på ett konto hos till exempel Smartum, en av flera aktörer som hanterar personalförmåner. För arbetsgivare är det ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att investera i personalens välmående. Smartums motions- och kulturnätverk innehåller för närvarande mer än 15 000 aktivitetsställen. Förmånen öppnar dörrarna till såväl gym och yoga som rockkonserter och opera. Och som sagt till museer.

I Finland bejakar man alltså kulturens betydelse för folkets och rikets välbefinnande, och individens rätt att själv avgöra hur ens fysiska och psykiska hälsa gynnas bäst. Kontrasten mot Sverige är stor, skattefria är här enligt Skatteverket ”förmåner av mindre värde som syftar till att skapa trivsel i arbetet. Det kan vara friskvårdsbidrag, motionsaktiviteter och enklare förfriskningar som kaffe eller frukt på arbetsplatsen.” Arbetsgivaren bestämmer vilket gym eller dylikt som ska erbjudas. Kulturaktiviteter kommer inte på fråga.

Ändå finns numera mycket forskning som visar på betydelsen av kulturaktiviteter för hälsa och livskvalitet. Ett färskt exempel är EU-projektet Culture for Health med över 300 studier på temat.

Man konstaterar att “Arts and cultural activities are important in promoting the positive mental health and well-being of populations, both individually and at a collective level”.

I TV- serien ”Din hjärna” förklarar läkaren Anders Hansen att även hjärncellerna, tvärtemot vad man tidigare trott, likt andra celler förnyas livet ut. Fysisk motion är viktig för tillväxten av nya celler, men nyare forskning visar att det också krävs mental stimulans för att de ska överleva! Så skönt, att ett museibesök ofta ger allt – både rekord i stegräknaren och kulturell och social stimulans!

När psykisk ohälsa och stress brer ut sig alltmer i vårt land och hotar nyrekryteringen, inte minst till arbeten i offentlig sektor, borde det vara en plikt för regeringen att ta fasta på alla goda exempel och forskningsrön som kan förbättra läget. Skattefria Motions- och Kulturförmåner enligt finsk modell är ägnade att stärka Arbetslinjen, förbättra individernas egenmakt och hälsa, medföra en ökad andel privat finansiering och en vitamininjektion till kultursektorn och därmed bidra till ett mer robust och frimodigt kulturliv. Det skulle också vara en välgörande positiv reform i en svår tid.

Så snälla Parisa Liljestrand, låt det bli första steget på en ny, borgerlig kulturpolitik och försök genom en vänlig puff med fingertopparna få Sveriges museer att enas om ett Museikort!

Cajsa Rydén är arkitekt SAR/MSA