Carl Björeman; Den bakvända beslutsprocessen i försvarsfrågan

CARL BJÖREMAN:
Den bakvända beslutsprocessen i försvarsfrågan
För ett hållbart försvarsbeslut
krävs från varandra fristående,
analyser av försvarets behov
och tillgängliga resurser.
Brister i denna process under
70- och BO-talen har Jett till att
försvarsmakten förlorat 100 miljarder som skulle ha behövts för
att bibehålla dess styrka.
Mönstret går nu igen. Bristfällig och tvivelaktig strategisk
analys används för att motivera
låga anslag. OB har lyft av politikerna bördan att precisera hur
stora försvarsutgifterna kan vara
genom att själv göra en bedömning av vad samhällsekonomin
tål.
Mot denna bakgrund är det
inte överraskande att försvarskommitten startat sitt arbete i fel
ända med att utpeka vilka regementen som skallläggas ned.
En av de bärande bjälkarna i
försvaret, den allmänna värnplikten och utbildningssystemet,
försvagas markant.
De negativa konsekvenserna
av denna bakvända beslutsprocess blir av samma slag som efter 1972 års försvarsbeslut men
kan gå långt snabbare och bli
långt svårare att reparera.
Generallöjtnant Carl Björeman
var tidigare militärbefälhavare i
Södra militärområdet.
F
örsvaret är inte bara nödvändigt.
Det är dyrt också. Därmed skapas
det ett dilemma för de politiska beslutsfattarna, i synnerhet som kostnaderna är väsentligt lättare att påvisa än nödvändigheten. En realpolitiker kommer
därför aldrig ifrån kostnadssynen på försvaret.
1938, mitt under vad som kom att visa
sig vara förspelet till 2. världskriget, och
då föraningarna om ofärdstider spred sig i
landet, dog koalitionsregeringens försvarsminister Janne Nilsson. statsminister Per Albin Hansson fick naturligtvis
omgående frågan om vem som skulle bli
den nye försvarsministern. För säkerhets
skull framställdes den, av en särskilt försvarsmedveten person, på ett ledande
sätt: ”Det blir väl den kraftfulle Per Edvin
Sköld?” ”Ja”, var statsministern svar, ”det
blir han, men han blir dyr!”
Ur statsnyttans synpunkt är det naturligtvis sunt och riktigt att försvarskostnaderna inte blir större än nödvändigt. Men
hur definieras den saken? Det låter sig sä-
gas att det skall vara balans mellan försvarsbehov/ uppgifter och försvarsresurser. I praktiken är det emellertid svårt att
finna denna balanspunkt, så mycket mer
som det gäller att bedöma förhållanden i
framtiden. Försvarspolitik är därför den
svåra konsten att avväga bedömda försvarsbehov mot bedömt tillgängliga resurser så att vi får det försvar vi behöver i
framtiden.
Om beslutsprocessen i försvarsfrågan
skall genomföras på ett logiskt sätt och
med ett hållbart underlag bör detta senare
växa fram med hjälp av analyser inom
många olika områden:
(l) en säkerhetspolitisk analys, som
klarar ut stormaktsblockens och Sveriges
346
intressen, mål och handlingsmöjligheter i
den internationella politiken. Aktörernas
ömsesidiga, av varandra beroende handlingsmöjligheter är det centrala i denna
analys.
(2) en strategisk analys, som klarar ut
vilka olika medel vi behöver för att hävda
våra intressen.
(3) en operativ analys, som klarar ut
hur dessa medel, t ex försvarsmakten,
skall användas i olika, antagna men konkret beskrivna situationer.
Dessa tre delar av underlaget ger, efter
sammanvägning, grund för att definiera
försvarsbehovet. Detta skall sedan vägas
mot tillgängliga försvarsresurser, vilka härleds ur följande två analyser
(4) en samhällsekonomisk analys, som
klarar ut hur stor del av de gemensamma
resurserna, som kan avdelas till försvaret.
(5) en ”företagsekonomisk” analys av
hur produktionen av förband och försvarseffekt i övrigt skall ske med god hushållning.
Om dessa analyser skall få någon positiv substans måste de givetvis ansättas förutsättningslöst och oberoende av varandra.
Nu anmärker_ någon, med rätta: politiken följer inga logiska beslutsprocesser,
särskilt inte försvarspolitiken.
Detta fritar emellertid inte politikerna
från att låta både behovssidans och resurssidans argument bli framförda under
lika villkor. Kan det inte, som logiken krä-
ver, ske före beslutet, måste en realistisk
efteranalys ske. I annat fall har det fattats
ett beslut i blindo, vilket med tiden kommer att avslöjas.
Min tes i denna artikel är följande:
Vi har under 70- och 80-talen haft två
.försvarsbeslut (FB) med mycket genomgripande konsekvenser: FB 72 och
FB 87. Bägge har styrts av i förväg fastställda, snäva ekonomiska ramar. Resurssidan har därmed dikterat förutsättningarna för att tillgodose behoven.
FB 72 blev med avseende på sina
följder ett nedrustningsbeslut, dock utan
att detta öppet erkänts.
I mitten av 80-talet var obalansen i försvarsmakten mellan uppgifter och resurser uppenbar. FB 87 förväntades bli det
försvarsbeslut, som skulle ge impulser till
erforderlig strukturomvandling. FB 87
har emellertid inte bara, som FB 72,
styrts av en snäv ekonomisk ram. Därtill
kommer att beslutsprocessen, i synnerhet
när det gäller den ännu oavgjorda delen
om armens utbildningssystem och fredsorganisation, präglas av en osedvanlig
tidspress och brist på logik. Behovssidan
har i praktiken haft ännu svårare att vinna
gehör än 1972.
Trots allt tal om strukturomvandling
riskerar FB 87, när det blir färdigt efter
förarbete av två försvarsutredningar, årgångarna 1984 (FK 84) och 1988
(FK 88), att ur säkerhetspolitisk synpunkt bli ännu mera äventyrligt än FB 72.
Den förmenta strukturförändringen kan
visa sig bli enbart en slumpartad krympning av tidigare organisation och verksamhet, vilket den framtida säkerhetspolitiken är föga betjänt av.
Det förhållandet att FB 87 är ett delat
försvarsbeslut gör det särskilt intressant.
Anledningen till delningen är att man
1987 saknade underlag för beslut om armens utbildningssystem och fredsorganisation. FK 88:s och riksdagens sätt att
hantera denna kontroversiella fråga inverkar inte bara på substansen i FB 87.
Det avgör också graden av handlingsfrihet inför nästa stora försvarsbeslut,
FB 91, som FK 88 har till huvuduppgift
att förbereda.
FB 72
Nedrustningsbeslutet 1972 använde en
”frysning” av försvarsanslagen som medel
för ändamålets vinnande. Medlet verkade
först på sikt, men det kom att få svåra negativa konsekvenser för försvarsmakten
och, vad värre var, för de funktioner som
den skall svara för. Försvarsmaktens kris
nu i slutet på 80-talet har sin rot i FB 72
och i uraktlåtenheten att i efterhand se
dess innebörd och följder.
I mitten av 60-talet torde den svenska
försvarsmakten ha varit som starkast under efterkrigstiden, relativt omgivande
makter. Men då började också nedskärningarna.
Förebuden till FB 72 kom nämligen
tidigt. I mitten av 60-talet kom mina äldre
kamrater i försvarsstaben, där jag då var
genera1stabskapten, tillbaka från sammanträden i den pågående försvarsutredningen, irriterade över att finansdepartementets talesmän ville ta bort det årliga,
automatiska påslag på 2 1
/2 %, som försvarsmakten hade fått i FB 58. ”Gnäll,
visst har vi råd med det”, tyckte mina äldre kamrater. Men det tyckte inte de politiska makthavarna. Från 1966 lät de försvarsutgifterna ligga i stort sett stilla, i reala termer. Det var starten på en utveckling, som inneburit att försvarsmakten till
dags dato fått bortemot 100 miljarder
mindre i anslag än vad som hade krävts·
för att fullfölja de planer för organisation
och verksamhet, som fanns på 60-talet.
FB 72 markerar således inte den reella
starten på nedrustningen. Men det inne- 347
höll motiveringen, vilket är betydelsefullt.
statsmakterna tillät den operativa effekten att nedgå, med hänvisning till avspänningstendenserna i den internationella
politiken. Dock borde handlingsfrihet
upprätthållas för ett återtagande, om avspänningstrenden skulle brytas. Denna
sanktionering av att bibehålla organisationen men dra ned på verksamheten hade således föregåtts av en säkerhetspolitisk analys, vars slutsatser var avhängiga
av avspänningen, främst mellan supermakterna. Det visade sig redan i slutet av
70-talet, d v s efter en i detta sammanhang mycket kort tid, att man byggt slutsatserna på alltför lösa grunder. Spänningen mellan supermakterna steg igen
och det visade sig att de använt avspänningstiden till att rusta upp sina militära
styrkor.
FB 72 vilade således på en osäker
säkerhetspolitisk analys och det är svårt
att frigöra sig från tanken på att den var
påverkad av hänsyn till den ekonomiska
ramen. Det torde heller inte vara alltför
djärvt att beteckna den ekonomiska inriktningen av försvarskostnaderna som
tämligen opreciserad. Varken FB 72 eller
än mindre den föregående, styrande ekonomiska inriktningen byggde veterligen
på analyser av de bedömda konsekvenserna inom de strategiska och operativa
sektorerna.
Efteranalysen av FB 72 kom inte alls
att ställa de säkerhetspolitiska, strategiska
och samhällsekonomiska frågorna i fo:.
kus. Den koncentrerades i stället på två
mera underordnade sektorer.
De gällde i första hand operativa principer, d v s hur vi i krig skulle använda en
försvarsmakt med, jämfört med 60-talet,
minskande operativ effekt. En i vissa
348
stycken uppslitande intern debatt inom
försvarsmakten mynnade ut i en i varje
fall officiell enighet om att vi måste och
kunde både sträva efter att möta, hejda
och slå en angripare i kust- och gränsområdena och – om detta skulle misslyckas
-försvåra hans framträngande över landterritoriet.
Den andra sektorn, som försvarsmakten och inte minst politikerna ägnade stor
uppmärksamhet, var den företagsekonomiska. Försvarsmakten genomlystes på
alla ledder. Rationaliseringsprojekten var
många. Dessvärre rann de verkligt vinstgivande ut i sanden av den enkla anledningen att centralt styrda faktorer stod i
vägen. Allmän värnplikt, befälskårernas
omfattning och åldersstruktur, krigsorganisationens storlek och förbandsomsättningssystem kan rimligen inte ändras genom rationalisering på det lokala planet.
Det krävs politiska beslut, föregångna –
om man verkligen vill ha hållbara beslutav inledningsvis angivna analyser. Sådana
saknades under 70- och det tidiga 80-
talet. Ansträngningarna att finna lösningar på det svenska försvarsdilemmat enbart inom de operativa och företagsekonomiska sektorerna ledde därför snarare
till att försvarsmaktens struktur konserverades än till att den blev mera reformmogen.
Två speciella frågor tog mycken kraft i
anspråk, inte minst därför att de var svåra
att sätta in i ett meningsfullt sammanhang.
Det var (l) skyddet mot ubåtskränkningar och undervattensverksamhet Timade
händelser under 80-talet pockade på dels
direkta motåtgärder med tillgängliga medel, dels snara återtagningsåtgärder inom
ett sedan FB 72 försummat område. Det
var vidare (2) risken för överraskande anfall. Militära experter visade, med rätta,
att de tekniska förutsättningarna för sådana angrepp blivit, ur angriparens synvinkel, förbättrade. Det gäller både angriparens transport- och stridsmedel och försvararens sårbarhet. Men ingen påtalade
med framgång att de säkerhetspolitiska
och strategiska förutsättningarna, innebärande balans mellan NATO och WP,
gör sådana angrepp osannolika så länge
denna balans består och om vi vidtar elementära åtgärder för att gardera oss.
Avsaknaden av säkerhetspolitisk och
strategisk analys gjorde att en ganska fritt
svävande öppen försvarsdebatt kunde ägnas åt mera publikvänliga ämnen. Debatten om risken för överraskande anfall
medförde att uppmärksamheten avleddes
från andra och för oss mera påfrestande
angreppsformer. Den eviga debatten om
avvägningen kvalitet-kvantitet kom i den
öppna debatten att domineras av uttolkare i och ur den liberala pressen och deras
speciella version av saken.Startsignalen
gav DN:s chefredaktör Svante Nycander i
tre signerade ledare vårvintern 1979. Den
första av dessa var illustrerad av en talande bild: en töntig repsoldat i armens
”lump”, med omisskännliga drag av filmhjälten Lasse Åberg, vid sidan av ett desto
smartare stridsflygplan. Budskapet i ledarna var entydigt: Det är mindre troligt
att vi får någon nytta av ett segt, uthålligt
invasionsförsvar, som bygger på mobilisering av stora mängder värnpliktiga. Vi kan
inte, och behöver inte, ha bådeett skalförsvar, med elitbetonad teknologisk struktur, och ett segt och uthålligt värnpliktsförsvar. Vi bör, enligt DN:s budskap, välja
det teknologiska skalförsvaret Trots att
Nyeanders motiveringar för de framförda
teserna var mycket tunna har de kommit
att få stor betydelse för opinionsbildningen. Den folkpartistiske riksdagsmannen
Hans Lindblad, begåvad med en fix ide
om att armen måste minskas, håller sig
inom ramen för dessa Nycanderska tankegångar, när han med stor framgång bildar opinion i försvarsfrågan, låt vara att
inte ens han vågar angripa den allmänna
värnplikten lika öppet som Nycander
gjorde.
Debatten på 70- och 80-talen kännetecknades emellertid också av en ödesdiger passivitet i en betydelsefull fråga,
nämligen allt som berör de närbesläktade
funktionerna allmän värnplikt, markförsvar och territoriell verksamhet. Dessa
funktioners betydelse och villkor blev inte
uppmärksammade, vilket visade sig vara
mycket negativt i samband med opinionsbildningen inför FB 87. Armechefen Nils
Sköld, en naturlig talesman för den allmänna värnplikten, var visserligen en flitig debattör, dock med markant övertro
på att bl a den allmänna värnplikten var
så väl förankrad i de politiska partierna,
främst i det socialdemokratiska, att angrepp av den typ som Nycander och Lindblad gjorde inte behövde tas på allvar.
Han förutsåg inte den nuvarande försvarsministerns receptivitet för Lindblads
tes om att armen bör halveras. Sköld var
heller inte särskilt tydlig när det gällde att
framhålla betydelsen av kvalitet i utbildningen, värnpliktsarmens livsluft och
grundförutsättning. Den materiella kvaliteten verkade få mera uppmärksamhet
även från hans sida.
Resultatet av denna splittrade opinionsbildning och denna ofullständiga
analys av försvarsfrågan under 70-talet
och början av 80-talet vet vi. 1982 fattades ett försvarsbeslut, FB 82, som visser- 349
!igen innehöll verbala hänvisningar till att
avspänningen vore slut men som ingalunda gav några klara signaler om hur, och i
vilken ordning, den sedan FB 72 medvetet nedsatta operativa effekten skulle
återtas.
FB 82 blev därför ett missat tillfälle.
Beslutet bidrog i stället kraftigt till att den
tio år tidigare grundlagda obalansen förvärrades. De uttalade ambitionerna till
vissa förbättringar motsvarades inte av
erforderliga resurstillskott eller impulser
till strukturförändringar.
FB 87
De märkliga turerna före och efter FB 72
och FB 82 borde, tycker man, ha lett fram
till en insikt om en bättre tingens ordning
inför och i FB 87, då vi uppenbarligen
stod inför ett avgörande vägval i försvarsfrågan. Det finns två ljuspunkter i samband med FB 87.
Försvarskomrnitten, FK 84, ansatte en
ambitiös säkerhetspolitisk analys att tjäna
som underlag för FB 87.
ÖB gjbrde, visserligen efter det formella beslutet 1987 men före restbeslutet
om armen, en mycket realistisk beskrivning av läget inom försvaret. FK 84:s sä-
kerhetspolitiska rapport påverkade emellertid inte den avgörande styrfaktorn för
FB 87, nämligen den ekonomiska ramen.
Det kan ha haft två huvudorsaker.
Rapporten avslutades 1985, straxt efter det att den politiska atmosfären mellan supermakterna nådde fryspunkten.
Rapportens formuleringar tydde närmast
på att försvaret behövde betydande resurstillskott. Innan beslutet togs 1987 hade emellertid, om än svaga, avspänningstecken förmärkts. Den politiska opinio- 350
nen i Sverige är – i avsaknad av stödet
från en aktiv säkerhetspolitisk och strategisk debatt – känslig för minsta avspänningstecken.
Rapporten behandlar, närmare besedd, mest stormaktsblockens intressen i
Norden. Deras och våra ömsesidiga
handlingsmöjligheter i olika tänkbara
kombinationer av spännings- och styrkeförhållanden, vilka handlingsmöjligheter
är mer avgörande för vårt behov av försvar än vad enbart blockens ”rena” intressen är, lämnade FK 84 i stort sett obehandlade.
Rapporten kunde därför, under artigt
lovprisande av dess kvalitet och av den
uppvisade partipolitiska enigheten, lämnas utan avseende som reellt styrinstrument.
ÖB:s verklighetsbeskrivning ligger naturligtvis som grund för det underlag, som
han gett och ger försvarskomrnitten. Om
detta i slutändan blir en positiv eller negativ faktor står emellertid ännu ivida fältet.
Det finns en tendens hos ÖB att utan erforderlig kontroll av operativa, strategiska och säkerhetspolitiska konsekvenser lägga fram förslag direkt ur denna
verklighetsbeskrivning. Det sker dessutom i ett tempo, som visserligen medger
information inom den för förändring utsatta organisationen, men enbart uppifrån
och ned. Det är därför inte helt obefogat
att tala om ”försök till perestrojka utan
glasnost” ett äventyr i en demokrati.
Hanteringen av försvarsfrågan i och
kring FB 87 innebär att mönstret från
FB 72 går igen. De samhällsekonomiskt
betingade kraven på att hålla nere försvarskostnaderna dominerar, i minst lika
hög grad som vid FB 72. Variationerna i
mönstret till och med försvagar behovssidans möjligheter att föra fram sina argument. En naturlig och kreativ konfrontation mellan de båda sidornas argument
sopas under mattan.
Ett viktigt inslag i processen härvidlag
är att försvarsdepartementet tagit ett fastare grepp om hela behovsanalysen än tidigare. Den strategiska analys som förekommer står numera försvarsdepartementets tjänstemän för, inte UD:s, och än
mindre fria forskare, arbetande i vetenskaplig miljö. I det sammanhanget kan en
tydlig skillnad märkas,jämfört med 1972.
Misstaget att motivera låga försvarskostnader med (lättföränderlig) avspänning
har inte upprepats, trots den sovjetiska
avspänningsoffensiven.
Nu är i stället motivet till att hålla nere
försvarskostnaderna balansen mellan
NATO och WP. Tidskriften Tiden drog i
sin ledare i nr 2/ 89 ut konsekvenserna av
sådana tankegångar. Vår fiendes fiende
kommer till vår hjälp om vi blir angripna.
Vårt försvar behöver inte kunna klara
några andra lägen och armen kan halveras. Detta anmärkningsvärda avsteg från
deklarerad politik möttes givetvis med
höjda ögonbryn på officiellt håll.
Men vad hade egentligen Tiden gjort
annat än att fullfölja den nedvärdering av
hotet mot främst södra Sverige, som departementstjänstemännen i luddigare
form hade framfört tidigare.
Ödets ironi gör att det föll på ÖB:s lott
att starta denna nedvärdering i den öppna
debatten. Han gjorde i mars 1987 ett förbryllande utspel, i uttalad avsikt att stimulera försvarsdebatten, genom att ifrågasätta om Skånes sydspets alls skulle försvaras och om de skånska pansarbrigaderna behövde behållas.
Dåvarande statssekreteraren i försvarsdepartementet Per Borg blev näste
man ”på plan”.I en debattartikel i DN 87-
06-26 ifrågasatte han hotet mot södra
Sverige, i varje fall relativt andra delar av
landet, och pansarbrigadernas roll i denna nya hotbild.
Departementsrådet Nils Gylden, som
är chef för försvarsdepartementets enhet
för säkerhetspolitik och långsiktsplanering, fullföljer och utvecklar tankegångarna i skriften ”Sverige mellan makt~
blocken”. Han räknar där bl a med att
NATO, i första hand med västtyskt rnarioflyg och västtyska ubåtsinsatser, skyddar oss mot kustinvasion i södra Sverige,
en tankegång som man kan säga mycket
om och med säkerhet att den inte vittnar
om någon högre grad av respekt för vad
som tidigare officiellt angivits vara neutralitetspolitikens andemening.
De tre nämnda herrarna har emellertid, ehuru föga övertygande, genomfört
de enda kända strategiska resonemangen
på officiellt håll, strategiska i den meningen att de- om slutsatserna får genomslag
– skulle påverka försvarsmaktens struktur, inte minst de marina delarnas, och
fördelningen av stridskrafter i landet.
Den stora svagheten i deras resonemang, liksom i den ovannämnda ledaren i
Tiden, är antagandet att styrkebalansen
mellan NATO och WP skulle förbli vid
den nuvarande, så ock blockens ömsesidiga handlingsmöjligheter. Det är en
vansklig utgångspunkt för en långsiktig
utveckling av vårt försvar.
ÖB har bl a i Krigsvetenskapsakademiens tidskrift nr 4/ 88 givit offentlighet åt
att det numera föreligger ett nytt ”ÖB:s
strategiska bedömande” som utgångspunkt för de olika planer och utredningar
ÖB presenterade hösten 1988. Så kan
351
man ju kalla det, men har man respekt för
begrepp och för ordens valörer är det bedömandet närmast ett operativt sådant.
Det utgår från relativt preciserade förutsättningar och kan främst ge vägledning
om hur försvarsmakten skall användas i
givna lägen, mindre om hur den skall utvecklas på sikt för att kunna lösa uppgifter
i olika säkerhetspolitiska lägen och förebygga påtrycknings- och angreppshot mot
landet.
Sammantaget har de analyser, som
gjorts i samband med FB 87, inberäknat
dess restpost, inte bättre substans än de
som gjorts tidigare under 70- och 80-
talen. Någon ny säkerhetspolitisk analys
har inte gjorts efter 1985. Den strategiska
analysens svagheter har behandlats ovan.
Avsaknaden av ingående analyser inom
dessa båda sektorer innebär att underlag
alltfort saknas i en av de mest intressanta
grundfrågorna: vilka förvarningstider
skall vi egentligen räkna med – som underlag för utvecklingen av försvarsmakten- för olika typer av angrepp? Frågan
har varit brännande men olöst under hela
80-talet. Svaret är avgörande för hur avvägningen skall ske mellan olika former
av beredskap, d v s ständig insatsberedskap i fred, mobiliseringsberedskap och
insatsförmåga omedelbart efter mobiliserins..
OB har, som framgår av Försvarsmaktside 2000 (FMI 2000) gjort en ny
operativ analys. slutsatsen är att försvarsmakten skall utformas så att vi har två
”optioner”, både att möta, hejda och slå
en angripare i kust- och gränsområdena
och att föra en uthållig försvarsstrid över
landterritoriet I tillämpningen måste vi
emellertid välja antingen den ena ellerden
andra optionen. Det betyder att om ÖB, i
352
tillämpningen i krig valt tidigt avgörande
vid kust eller gräns och om detta misslyckas finns det enligt hans operativa resonemang inget militärt stöd till säkerhetspolitiken kvar – onekligen något annat och sämre ur säkerhetspolitisk synvinkel än tidigare både-och-princip även i
tillämpningen i krig.
På resurssidan är förutsättningarna för
meningsfulla ”företagsekonomiska” analyser av naturliga skäl inte goda. Den samhällsekonomiska analysen, i varje fall i
dess öppna form, är mycket anonym. Det
kan bero på att ÖB lyft av politikerna bördan att precisera hur stora försvarsutgifterna kan vara. Det har han gjort genom
att i FMI 2000 själv göra en bedömning
av vad samhällsekonomien tål. ÖB föreslår nämligen inte den ekonomiska nivå,
som han visar att vi egentligen behöver,
kallad A+, utan nöjer sig med den mindre
kostnadskrävande nivå A I försvarsdebatten har denna uppfattats som den
absolut högsta ekonomiska nivån och
stundom, trots ÖB:s visade förståelse för
de samhällsekonomiska bekymren, betecknats som en ”önskelista”.
Mot denna bakgrund är det förvisso
inte överraskande men djupt beklagligt
att FK 88 i sin första arbetsfas, med uppbjudande av all sin kompetens, har ägnat
sig åt att peka ut vilka regementen som
skall läggas ned. FK 88 skapar genom
detta bakvända arbetssätt ingen bra
grund för de förändringar, som av både
säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl
måste göras. Det har sagts att inte bara
armen utan hela försvaret behöver en
strukturförändring. Vad FK 88 åstadkommit är ingen strukturförändring utan
en strukturförsvagning. En av de bärande
bjälkarna i den nuvarande strukturen,
nämligen den allmänna värnplikten och
det utbildningssystem som är dess förutsättning, försvagas markant. Det är en frå-
ga långt allvarligare än frågan om det ena
eller andra regementets fortlevnad.
FK 88 majoritet har givit ÖB:s förslag
(i FU 88) om att krympa armens fredsorganisation och att försämra utbildningsvillkoren ett visst parlamentariskt
alibi. Det är allt. Samtidigt har dyrbar tid
gått förspilld, tid som kommitten borde
ha haft bättre användning av, även – och
kanske framför allt – om den inte skaffar
sig vidare ekonomiska ramar.
Om FK 88 skall kunna bidra till en förändring av försvarsmakten av säkerhetspolitiskt värde, borde den eller de som
makten haver se till att den får arbeta i en
mera logisk ordning än den bakvända,
som den nu tvingats in i, och att den får ett
underlag, byggt på långt mer fristående
analyser än det som ÖB och försvarsdepartementet hittills presenterat i öppna
papper. ~~t verkar framför allt vara angeläget att OB inte alltför tidigt binder upp
sina operativa och strategiska analyser
vid snäva ekonomiska ramar. Försvarskommitten borde ha rätt att höra behovssidans argument framförda utan sidohänsyn. Kommitten bör själv ha kompetens
att väga de två sidorna mot varandra.
De negativa konsekvenserna av
FB 72:s ekonomiskt styrda nedrustningsbeslut kom till synes först efter lång tid.
Det kan gå snabbare efter FB 87, och vara
långt svårare att reparera detta, om beslutsprocessen får fortgå som den dessvärre börjat.