Carl Björeman; Kommentar till Landerholms inlägg
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—— . – – —
CARL BJÖREMAN:
Kommentar till Landerholms inlägg
I
min artikel i nr 6/92 fanns bland annat följande slutsatser:
a) Moderatema har slopat invasionsförsvaret, utom när det gäller gränsinvasion i norr.
Henrik Landerholm är tvetydig i sitt
svar. Han skriver dels att ett fullskaligt invasionsförsvar inte behövs i dag, dels att
det kommer att finnas i och med försvarsbeslutet (FB 92): invasionsförsvaret står
inte och faller med att fem brigader försvinner.
Av dessa två motstridiga teser är den
första realistisk. Den ger stöd för min lösning med en stark differentiering av krigsorganisationens beredskap. Men det betyder därmed krav på handlingsfrihet och
återtagningsförmåga. Henrik Landerholm betonar nu, tydligare än tidigare behovet av detta men underskattar fortfarande väsentliga förutsättningar för att
nå syftet.
Den andra tesen innebär att Henrik
Landerholm fallit offer för höggradigt önsketänkande. ÖB 93, där ÖB verkligen
tänjer på sig för att göra det bästa möjliga
av FB 92, visar att vi bara klarar en invasionsriktning. Det gäller att gissa rätt –
och att bemästra utbildnings- och transportproblem som varken Henrik Landerholm eller någon annan vågat se i vitögat
(skånska förband fram i tid i stridsdugligt
skick till Övre Norrland, eller tvärtom).
Henrik Landerholm är oklar om min
slutsats a) och vederlägger den inte.
b) Moderatema sänkte sin ambitionsnivå först efter valet. Nej, skriver Henrik
Landerholm, det skedde redan vid stämman 1990. Men hur fördes det budskapet
ut? Det har uppenbarligen inte nått ens
författama av de skrifter och artiklar jag
hänvisade till i min artikel, ej heller moderatema i Skåne med riksdagsmännen
Wiggo Komstedt och Bo Lundgren i spetsen. De gick i en rapport i april1991 och i
valrörelsen ut med krav på ett starkt
skånskt försvar, utan någon ambitionssänkning. Henrik Landerholm bekräftar
indirekt, genom sin svaga argumentering,
min slutsats b).
c) Den moderate försvarsministern
genomför den gamla (s)-regeringens försvarspolitik.
Nej, skriver Henrik Landerholm, försvarsministern har i stället röjt i (s) efterlämnade ”råttbo”. Men hur kan det då
komma sig att han ord för ord övertog (s)
uppgifter till försvarsmakten? Det är ett
centralt styrinstrument.
Henrik Landerholm lyckas inte heller
argumentera mot min slutsats c). Innebörden av detta är det mest allvarliga. Om
Henrik Landerholms rapport är representativ finns det ingen genomtänkt moderat försvarspolitik, som kan stå emot (s)
konsekventa nedrustningslinje. När FB
92:s ekonomiska ram, ihålig från början
och hotad av krispaketet, inom kort
spricker är det risk att (s) förslag vinner,
vilket betyder högst 13 brigader och ytterligare försämrad återtagningsförmåga.
CARL BJÖREMAN:
Kommentar till Landerholms inlägg
I
min artikel i nr 6/92 fanns bland annat följande slutsatser:
a) Moderatema har slopat invasionsförsvaret, utom när det gäller gränsinvasion i norr.
Henrik Landerholm är tvetydig i sitt
svar. Han skriver dels att ett fullskaligt invasionsförsvar inte behövs i dag, dels att
det kommer att finnas i och med försvarsbeslutet (FB 92): invasionsförsvaret står
inte och faller med att fem brigader försvinner.
Av dessa två motstridiga teser är den
första realistisk. Den ger stöd för min lösning med en stark differentiering av krigsorganisationens beredskap. Men det betyder därmed krav på handlingsfrihet och
återtagningsförmåga. Henrik Landerholm betonar nu, tydligare än tidigare behovet av detta men underskattar fortfarande väsentliga förutsättningar för att
nå syftet.
Den andra tesen innebär att Henrik
Landerholm fallit offer för höggradigt önsketänkande. ÖB 93, där ÖB verkligen
tänjer på sig för att göra det bästa möjliga
av FB 92, visar att vi bara klarar en invasionsriktning. Det gäller att gissa rätt –
och att bemästra utbildnings- och transportproblem som varken Henrik Landerholm eller någon annan vågat se i vitögat
(skånska förband fram i tid i stridsdugligt
skick till Övre Norrland, eller tvärtom).
Henrik Landerholm är oklar om min
slutsats a) och vederlägger den inte.
b) Moderatema sänkte sin ambitionsnivå först efter valet. Nej, skriver Henrik
Landerholm, det skedde redan vid stämman 1990. Men hur fördes det budskapet
ut? Det har uppenbarligen inte nått ens
författama av de skrifter och artiklar jag
hänvisade till i min artikel, ej heller moderatema i Skåne med riksdagsmännen
Wiggo Komstedt och Bo Lundgren i spetsen. De gick i en rapport i april1991 och i
valrörelsen ut med krav på ett starkt
skånskt försvar, utan någon ambitionssänkning. Henrik Landerholm bekräftar
indirekt, genom sin svaga argumentering,
min slutsats b).
c) Den moderate försvarsministern
genomför den gamla (s)-regeringens försvarspolitik.
Nej, skriver Henrik Landerholm, försvarsministern har i stället röjt i (s) efterlämnade ”råttbo”. Men hur kan det då
komma sig att han ord för ord övertog (s)
uppgifter till försvarsmakten? Det är ett
centralt styrinstrument.
Henrik Landerholm lyckas inte heller
argumentera mot min slutsats c). Innebörden av detta är det mest allvarliga. Om
Henrik Landerholms rapport är representativ finns det ingen genomtänkt moderat försvarspolitik, som kan stå emot (s)
konsekventa nedrustningslinje. När FB
92:s ekonomiska ram, ihålig från början
och hotad av krispaketet, inom kort
spricker är det risk att (s) förslag vinner,
vilket betyder högst 13 brigader och ytterligare försämrad återtagningsförmåga.