Carl-Henrik Knutsson; Politikens storfinans
1979
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL-HENRIK KNUTSSON:
Politikens storfinans
Det har sagts att socialdemokraterna under
årets valrörelse disponerade över mer pengar
än någonsin tidigare. Hur stora belopp lär
de intefrivilligt berätta, särskilt inte efter sitt
nederlag. Förbundssekreterare Carl-Henrik
Knutsson i Moderata ungdomsförbundet har
gjort en sammanställning av de kända
beloppen. Huvudsakligen har de kommit
från LO, som alltså använt sina medlemmars
pengar – även medlemmars som bevisligen
tillhör eller röstat på olika partier -för att
stödja ett enda parti. Vad som inte går att
beräkna är det ekonomiska stöd som
socialdemokraternafått genom att anställda i
andra organisationer arbetatför dem på sin
arbetstid. Att t ex ombudsmännen i
Pensionärernas riksorganisation, samtliga
socialdemokrater, utnyttjats i partiets tjänst,
lär ingen kunna förneka.
Socialdemokraterna genomförde 1979 en, i
många stycken, påkostad valrörelse. Affischering, direktutskick och, inte minst, åtskilliga valarbetares insatser har kostat stora
summor. Hur mycket pengar som lagts ned
på valrörelsen är naturligtvis omöjligt att
säga. Många osäkra faktorer finns att spela
med – framförallt den stödverksamhet, som
arbetarrörelsens olika organisationer ställer
upp med. Det är dock lätt att konstatera att
socialdemokraterna med alla sina
förgreningar har betydligt större resurser
till sitt förfogande än vad övriga partier har.
Det finns de, som – med fog – brukar säga
att socialdemokratin är politikens storfinans.
Samhällsstödet är den del som går au beräkna exakt. Det uppgår för år 1979 till 80.8
miljoner kronor, varav ca 30 miljoner är
stöd till den centrala partiapparaten. Den sk
kampfonden vet man också au den har inbringat ca 4 miljoner kr under den gångna
mandatperioden. Av de siffror som är
kända återfinns även de officiella valkassorna. På det centrala planet anges den vara
av storleksordningen 15 miljoner, medan
den på det lokala planet uppgår till något
mer, eller 16 miljoner kr.
Den centrala valkassan kan vara värd au
titta något närmare på. Man vet att åtminstone lO av de redovisade 15 miljonerna kommer från LO och dess medlemsförbund.
Som exempel kan nämnas att Metall bidrar
med 2 250 000 kr, Byggnads och Kommunal
med l 000 000 kr vardera samt Handels med
620000 kr. Utslaget per medlem motsvarar
detta för t ex Byggnads del 6 kr. Största !>idraget per medlem står Sjöfolksförbundet
för: 21 kr per medlem! Sammantaget gör
detta att förbunden svarar för 8 miljoner kr,
medan LO centralt bidrar med 2 miljoner
kr. Det finns dock tecken som tyder på att
LO även bidrar med resterande 5 miljoner
till den centrala valkassan.
Förutom direkta bidrag svarar LO och
förbunden för vissa självständiga aktiviteter,
som uppgår till en kostnad av ca 4 miljoner
kr. Broschyren om löntagarfonderna, egen
affischering är några exempel på sådana insatser.
Andra inkomstkällor, som socialdemokraterna har för sin valrörelse, är lotterier och
medlemsavgifter. Dessa beräknas uppgå till
3 resp 15 miljoner kr.
stödorganisationerna
Totalt – med mer eller mindre säkra fakta
som underlag – kommer man så fram till att
socialdemokraterna disponerat ca 140 miljoner kronor för år 1979. Den siffran är
mycket lågt räknad. Hänsyn har nämligen
inte tagits till stödorganisationernas insatser,
eftersom det är omöjligt att uppskatta värdet
av dem. För vad är tex ABF:s, PRO:s och
Folkets Hus-rörelsens stödverksamhet värd?
423
Hur kan man beräkna värdet av att LO:s
”valombud” kan ägna sig åt att hjälpa till i
den socialdemokratiska valapparaten?
Även om det är omöjligt att värdera stödorganisationernas valinsatser i pengar, måste man ändå ta med dessa saker om man gör
en jämförelse mellan de olika partiernas valresurser. Visserligen är redan de uppskattningsbara, ekonomiska skillnaderna stora.
Men dessa skillnader förstärks när man också ser till de resurser, som arbetarrörelsens
olika förgreningar kan ställa till den socialdemokratiska valapparatens förfogande. En
sådan jämförelse ger snabbt vid handen att
de resursmässiga styrkeförhållandena är
synnerligen ojämna.
Att den socialdemokratiska valapparaten
inte lyckas bättre än vad den gör, får man
nog tillskriva det faktum att det är en ”koloss
på lerfötter”. Med andra ord: Stora ekonomiska och personella resurser är långtifrån
ett tecken på effektivitet. Den effektiva organisationen, som är en av Moderata Samlingspartiets största tillgångar, får däremot ses
som en starkt bidragande orsak till den moderata valframgången.
Politikens storfinans
Det har sagts att socialdemokraterna under
årets valrörelse disponerade över mer pengar
än någonsin tidigare. Hur stora belopp lär
de intefrivilligt berätta, särskilt inte efter sitt
nederlag. Förbundssekreterare Carl-Henrik
Knutsson i Moderata ungdomsförbundet har
gjort en sammanställning av de kända
beloppen. Huvudsakligen har de kommit
från LO, som alltså använt sina medlemmars
pengar – även medlemmars som bevisligen
tillhör eller röstat på olika partier -för att
stödja ett enda parti. Vad som inte går att
beräkna är det ekonomiska stöd som
socialdemokraternafått genom att anställda i
andra organisationer arbetatför dem på sin
arbetstid. Att t ex ombudsmännen i
Pensionärernas riksorganisation, samtliga
socialdemokrater, utnyttjats i partiets tjänst,
lär ingen kunna förneka.
Socialdemokraterna genomförde 1979 en, i
många stycken, påkostad valrörelse. Affischering, direktutskick och, inte minst, åtskilliga valarbetares insatser har kostat stora
summor. Hur mycket pengar som lagts ned
på valrörelsen är naturligtvis omöjligt att
säga. Många osäkra faktorer finns att spela
med – framförallt den stödverksamhet, som
arbetarrörelsens olika organisationer ställer
upp med. Det är dock lätt att konstatera att
socialdemokraterna med alla sina
förgreningar har betydligt större resurser
till sitt förfogande än vad övriga partier har.
Det finns de, som – med fog – brukar säga
att socialdemokratin är politikens storfinans.
Samhällsstödet är den del som går au beräkna exakt. Det uppgår för år 1979 till 80.8
miljoner kronor, varav ca 30 miljoner är
stöd till den centrala partiapparaten. Den sk
kampfonden vet man också au den har inbringat ca 4 miljoner kr under den gångna
mandatperioden. Av de siffror som är
kända återfinns även de officiella valkassorna. På det centrala planet anges den vara
av storleksordningen 15 miljoner, medan
den på det lokala planet uppgår till något
mer, eller 16 miljoner kr.
Den centrala valkassan kan vara värd au
titta något närmare på. Man vet att åtminstone lO av de redovisade 15 miljonerna kommer från LO och dess medlemsförbund.
Som exempel kan nämnas att Metall bidrar
med 2 250 000 kr, Byggnads och Kommunal
med l 000 000 kr vardera samt Handels med
620000 kr. Utslaget per medlem motsvarar
detta för t ex Byggnads del 6 kr. Största !>idraget per medlem står Sjöfolksförbundet
för: 21 kr per medlem! Sammantaget gör
detta att förbunden svarar för 8 miljoner kr,
medan LO centralt bidrar med 2 miljoner
kr. Det finns dock tecken som tyder på att
LO även bidrar med resterande 5 miljoner
till den centrala valkassan.
Förutom direkta bidrag svarar LO och
förbunden för vissa självständiga aktiviteter,
som uppgår till en kostnad av ca 4 miljoner
kr. Broschyren om löntagarfonderna, egen
affischering är några exempel på sådana insatser.
Andra inkomstkällor, som socialdemokraterna har för sin valrörelse, är lotterier och
medlemsavgifter. Dessa beräknas uppgå till
3 resp 15 miljoner kr.
stödorganisationerna
Totalt – med mer eller mindre säkra fakta
som underlag – kommer man så fram till att
socialdemokraterna disponerat ca 140 miljoner kronor för år 1979. Den siffran är
mycket lågt räknad. Hänsyn har nämligen
inte tagits till stödorganisationernas insatser,
eftersom det är omöjligt att uppskatta värdet
av dem. För vad är tex ABF:s, PRO:s och
Folkets Hus-rörelsens stödverksamhet värd?
423
Hur kan man beräkna värdet av att LO:s
”valombud” kan ägna sig åt att hjälpa till i
den socialdemokratiska valapparaten?
Även om det är omöjligt att värdera stödorganisationernas valinsatser i pengar, måste man ändå ta med dessa saker om man gör
en jämförelse mellan de olika partiernas valresurser. Visserligen är redan de uppskattningsbara, ekonomiska skillnaderna stora.
Men dessa skillnader förstärks när man också ser till de resurser, som arbetarrörelsens
olika förgreningar kan ställa till den socialdemokratiska valapparatens förfogande. En
sådan jämförelse ger snabbt vid handen att
de resursmässiga styrkeförhållandena är
synnerligen ojämna.
Att den socialdemokratiska valapparaten
inte lyckas bättre än vad den gör, får man
nog tillskriva det faktum att det är en ”koloss
på lerfötter”. Med andra ord: Stora ekonomiska och personella resurser är långtifrån
ett tecken på effektivitet. Den effektiva organisationen, som är en av Moderata Samlingspartiets största tillgångar, får däremot ses
som en starkt bidragande orsak till den moderata valframgången.