Carl Johan Ljungberg; Är 68-ornas väg fortsatt röd

..
AR 68-0RNAS VÄG FORTSATT RÖD?
CARL JOHAN LJUNGBERG
Vilka drivkrafter formade egentligen 68-vänstern? Frågan har ständigt varit aktuell sedan 1968
då fler och fler avskrivit sin gamla lära och övergått till någon slags liberalism.
Menfinns det inte i det nya positionsvalet drag av de gamla drivkrafterna?
E
n bekant bär ett streckformat vitt ärr på ena
handen. Ärret är bildat
av det sår som slogs
upp, när han under ett
av 68-rörelsens många gatubråk blev
angripen av en numera känd skådespelerska som sympatiserade med den
stridande delen av nya vänstern.
skådespelerskan – som var nykläckt
student från en nobelt kulturliberal
skola – hade infor väntade gatustrider
vässat ena kanten på sitt demonstrationsplakat, så att det utom att bära
sitt budskap kunde tjänstgöra som ett
effektivt vapen vid handgemäng.
En oviktig episod? Ja, visst är den
det. Men den belyser att 68-rörelsen
var något mer än en politisk åsiktsyttring bland andra. Den var även, och
kanske främst, en strid. En strid som
ofta provocerades fram och gällde
CARL JOHAN LJUNGBERG är författare och konsult.
18
diffusa men heta stridsämnen.
Drivkraften uppgavs vara viljan att
utbreda rättvisa, spränga foråldrade
strukturer och häva orimliga tvång.
Anhängarna drevs dock av mycket
djupare agg och antipatier än så. Det
var därfor som 68-vänsterns foreträ-
dare var svåra att bemöta på det vanliga politiska sättet, det vill säga med
rationella motiv och forklaringar, liksom med givande och tagande.
Fiender, inte motståndare
68-orna hade inte politiska motståndare, de hade fiender. Denna omständighet bestämde på djupet hur de
formade sin världsbild och terminologi, liksom den extrema strategin
och arbetsmetoderna.
I den av Kim Salomon och Göran
Blomqvist redigerade boken Det röda
Lund skriver Håkan Arvidsson som
den gången själv var aktiv inom vänstern: ”Jag tror att bara den som har
deltagit i en offensivt handlande
grupp kan forstå den djupa gemenskap som uppstår där och de starka
SVENSK TIDSKRIFT
psykologiska och sociala mekanismer
som tvinnar samman en sådan gemenskap.”
Arvidsson återger från de stormiga
åren bl a en utdragen ordstrid som
han forde med en missnöjd Clartekarnrat vid ett möte. Kamraten som
upprördes över vad han såg som ett
uppseglande doktrinbrott piskade
upp en närmast religiös stämning
bland de närvarande. Han fick samtidigt sina motståndare (lika goda medlemmar i forbundet, men med andra
taktiska avsikter) att mista energin
och sträcka vapen infor bittra moraliserande anklagelser av en art som det
helt enkelt inte gick att bemöta.
Ingen talade kanske mer glödande
om gemenskap och kollektiv än 68-
vänstern, ingen såg mer engagerat
och stundtals fOraktfullt på den individ som isolerats (eller isolerat sig)
från samhällets gemenskap. Ändå
måste man fråga om inte 68-radikalernas egen glöd kom sig av att de
misslyckats med att själva forverkliga
det som oftast brukar kallas gemenskap, det vill säga inlevelsen, omtanken och den delade glädjen. Dessa
kämpar borde snarare anses som utestängande, ofta hat- eller ressentimentsfyllda mer än bejakande gentemot själva den fria mänskliga samverkan.
Många 68-ors foraktfulla tal om
”idyll” eller ”pekoral” infor synbart
självklara uttryck for tillgivenhet och
social samverkan antyder knappast,
att dessa värden tedde sig eftersträ-
vansvärda eller ens särskilt viktiga for
1968 års radikaler.
Nya idepositioner
Reflektionerna ovan görs inte for att
svartmåla 60-talets politiska aktivister. Däremot kan de hjälpa till att antyda ramar och drivkrafter som även
styrt 68-orna (på gott och ont) i deras
sökande efter nya idepositioner och
lojaliteter. Självfallet speglade detta
sökande i mycket deras personliga erfarenheter. Men det inriktade sig
också på ideologier och åsikter som
avsågs ge ersättning på det djupare
planet for det tomrum som hela 60-
talsvärldens politiska och moraliska
sammanbrott skapade.
Att det får 68-orna i efterhand gällt
mycket mer än att ”inse sina misstag”
och byta en totalitär mot en frihetsbaserad eller demokratisk lära har intygats. Det kan som antytts forklaras
med att rörelsen primärt hade vädjat
till och mobiliserat djupare drivkrafter och aggressioner än gängse partiideologiers. Det har krävts att hitta
något som kunnat ersätta en fårlorad
världsbild, men som samtidigt också
kunnat erbjuda en VISS kontinuitet
med denna.
Vilken omvändelse är då möjlig får
den fore detta engagerade socialisten?
För att mest tydligt ana våndan hos
en starkt engagerad socialist som
överger sin position far man alltjämt
gå till vittnesbörden från mellankrigstiden och dess internationella socialistavfillingar. Som ett sådant vittnesmål står sig amerikanen Whittaker
Chambers skarpsynta och djupt personliga bok Witness från 1952 alltjämt väl. I denna andlöst spännande
berättelse om hur Chambers, som
hängivet arbetat for det amerikanska
kommunistpartiet i dess allra mest
underjordiska del, tvangs ompröva
sitt engagemang belyses självupplevt
de centrala grundkonflikter som socialismen väckt hos fornuftigt och humant tänkande individer, men lika
mycket tvånget att aktivt söka en ersättning for kommunismens krav på
offerberedskap och tveklös lojalitet.
För Chambers del mynnade denna
omprövning ut i en livsåskådning
med kristna och konservativa fortecken, mer än bara i en ny politisk
lära. Men hans uppgörelse med ett
kommunistiskt fårflutet är ingen snäv
analys eller hänmdaktion utan vidgar
sig till en vittnesbörd om människans
svaghet och behov att ra tröst och
forsoning.
En som kanske än mer ingående
och systematiskt tecknat övergången
från konmmnism till liberalism är
amerikanen James Burnham, som i
likhet med Chambers själv började
som aktiv konununist for att därefter
SVENSK TIDSKR.IFT
sälla sig till det medvetet anti-kommunistiska lägret.
Utifrån egna inblickar i det kommunistiska partiarbetet kritiserade
Burnham inte bara denna rörelses
mål och politiska syften. Han gav
också (utan att öva Chambers långtgående introspektion) en psykologisk
nyckel till det som skedde hos aktivisterna själva, och låter oss ana varfor de efter sitt avfall så pass smärtfritt
kunde fortsätta som vänsterliberaler
och även socialliberaler.
Vänsterliberala syndromet
Burnham urskiljer så ett grundläggande tankemönster i västvärlden,
det han kallar det ”(vänster)liberala
syndromet”. Detta menar han kan
forbli aktivt långt efter det att kommunismen som statsbärande ide är
krossad och avvisad. Ett ”syndrom”
är ju ett sjukdomstillstånd som definitionsvis fOreEgger där vissa symptom är for handen. Liberalen i Väst
(som hos Burnham har foga gemensamt med s k ”gammalliberalism”)
tror sålunda på en innerst inne god
individ, som forst av miljön eller omständigheterna tvingas att forråda det
goda och utöva ondska. Tack vare
denna spontana godhet bör samhället
i princip kunna bli fredligt och konfliktlöst. Det gäller dock att skapa rätt
slags institutioner, och att i grunden
utrota de gamla vanor och fordomar
som hämmar människan och hindrar
det goda samhället. Burnham citerar
här som betecknande liberalen John
Stuart Milis reflektion i Om friheten:
”Sedvänjans despotism är överallt det
19
m
;:o
<
>
r
o
stående rundret för mänskligt framåtskridande. Den ligger i oavlåtlig
kamp med tendensen att sträva efter
något bättre än det sedvanliga, en
tendens som allt efter omständigheterna kallats frihetskärlek, framstegsvilja eller världsförbättrarnit”.
Den radikala, reforminriktade
energm hos västerländska liberaler
brukar ofta bemötas respektfullt även
av motståndare. Men den kan till sin
syftning vara föga mindre hänsynslös
än den hos kommunisterna, menar
Burnham. Det är bara det att den arbetar med den formella demokratins
och det pluralistiska samhällets medel. För många tycks detta som en
avgörande skillnad. Burnham påpekar dock att vänsterliberalens intolerans mot det avvikande, ”reaktionä-
ra” i grunden är lika förbittrad och
en, Ungernrevolten, Pragvåren och
den kinesiska kulturrevolutionen.
Egna intryck av det elitära och hänsynslösa i nationella kommuniströrelser och celler har ofta spelat in.
Intetsägande förklaringar
Ser man till de öppna förklaringar
som svenska 68-vänner senare givit
framstår de ofta som märkligt allmänna och intetsägande. När Göran
Rosenberg på 1980-talet skulle skildra sin väg från vänstern skrev han att
”det utopiska experimentalfältet (är)
eroderat och avskräckande”. Han
stöttes bort av ”själva visionen av det
slutgiltigt goda samhällssystemet”.
Samtidigt kan han inte godta det
ekonomiskt liberala idealet, ty
”Samme medborgare som på sjuttiotalet hade buntats ihop i en kollektiv
kan utlösa nästan lika kompromisslö- knytnäve mot makten, sönderdelades
sa åtgärder som bolsjevikens. En vänsterliberal ger inte upp. Med demokratins öppna medel förenar han en
förmåga till avskärmning och en strä-
van att ta alla upptänkliga medel
(även en utnötningskamp mot de
skeptiska) i bruk som kan göra honom rent fanatisk.
I Sverige ligger det nära till hands
att peka på de reformcirklar med anknytning till folkpartiet där 1960-talets yngre karriärämnen samlades och
konspirerade, i n1.ärkligt slutna och
sektartade fon11er för att tillhöra den
”öppna” liberalismen.
Många tidigare vänsteranhängare
brukar peka på konkreta händelser
som fatt dem att inse det omänskliga
hos socialismen: Moskva-rättegång- 20
nu i sina marknadsekonomiska beståndsdelar, i kund och konsument”.
Detta var för Rosenberg oacceptabelt.
När Göran Rosenberg skall förklara sin egen väg, blir det snabbt ett
ganska vagt generationsporträtt han
tecknar. Vi gjorde… andan var så-
dan … man drog radikala slutsatser. ..
inga löften höll… kapitalismens kontrakt visade sina finstilta delar. ..
Rosenberg nästan värjer sig mot att
ge oss bilden av en personlig, för honom giltig väg.
Vad såg han då som alternativet?
”Själv ser jag framför mig en heterogen, mycket löst sammanfogad rörelse, full av nyanser och skilda livsstilar,
utan några som helst anspråk på att
SVENSK TIDSKRIFT
kunna leverera det slutgiltigt goda
sa111.hället”. ”Att vara ’vänster’ blir,
tror jag, i sista hand en fråga om
människosyn, en tro på människans
inneboende skaparkraft”- liksom en
tro på frivillig samverkan.
”Många 68-ors
föraktfulla tal om
))idyll)) eller ))pekoral))
inför synbart självklara
uttryck för tillgivenhet
och social samverkan
a11tyder knappast) att
dessa värden tedde stg
eftersträvansvärda eller
ens särskilt viktiga för
1968 års radikaler.
”Frågan ställer sig själv, om inte
denna position är så diffus att den
omöjligen kan räknas in i det gängse
idepolitiska spektrat?
För flera av våra tidigare 68-or har
moderniseringen blivit den röda tråd
som förbundit det tidigare engagemanget med den mer liberala lära de
övergått till. I boken Modernisering
och välfärd skriver Håkan Arvidsson,
Lennart Berntson och Lars Dencik
till exempel: ”Vårt engagemang har
varit grundat på en strävan efter rationalism, framsteg och social rättvisa”. ”Efterhand hamnade emellertid
de socialistiska befrielseideerna i allt
skarpare motsättning till moderniseringens viktigaste värde, nämligen
den individuella och politiska frihe- <
>
r
>
.-j
.-j
ten.” Det är alltså moderniseringen
som är det centrala värdet. Tänkvärt
är att de tre betecknar den linje den
styrande svenska majoritetsvänstern
valt som en vänsteravvikelse (de använder den franska revolutionstermen (ny)-”jakobinsk”), liksom att de
kallar sin egen linje av samarbete med
industrin ”girondinsk” med anspelning på 1789 års revolutionära hö-
gerfalang. Det frihetsarv som de tre
forst sökte i marxismen har de sökt
återfinna i en mer fritt tolkad modernism. Notervärt är att när Berntson
hösten 1998 gått in i debatten om
moderaternas valresultat ansluter han
sig inte till kritikerna utan istället ger
han partiet beröm for att det konsekvent har drivit just en moderniseringslinje.
Medborgarsamhället är målet
När tidigare socialisten Mauricio
Rojas å sin sida tagit avstånd från socialismen och med stor inlevelse skildrar de nya villkoren i Sverige är det
likafullt de stora, forment objektiva
trenderna han fortfar att pejla in.
Rojas frågar sig vart de leder, och vad
de far for effekter. Det finns hos honom inte primärt en humanistisk
grundsyn med en skapande, värderande människa, i principiellt behov
av frihet men likafullt kluven mellan
gott och ont. Det gäller tvärtom att
pejla in socioekonomin och dess omgivande ”värderingsstrukturer” som i
sin tur ger rum for olika scenarios
och skänker politiker och planerare
deras handlingsramar. Ett centralt intresse gäller ”det svenska tillväxtsystemet”. Det faktum att Sverige kunde ”ta en tätposition i den tidens teknologiska frontlinje” är en av Rojas
förklaringar till efterkrigstidens ekononilska uppsving.
Som det nya målet hägrar det
Rojas kallar ”medborgarsamhället”,
på ett sätt erinrande om Rosenbergs
”heterogena” vision ovan. I medborgarsamhället skall staten ha ansvar fOr
ett ”minimum”. Detta samhälle måste bygga på något helt nytt. Det blir
genom Rojas socioekonomiska utgångspunkt nog ett mer plågsamt
kontinuitetsbrott än vad det skulle
vara for en mer traditionsorienterad
bedömare (som därfor inte nödvändigtvis behöver forsvara alla inslag i
dagens näringsliv). Samtidigt verkar
medborgarsamhället som Rojas (och
även Rosenberg) ser det att behöva
behålla en politisk komponent.
De homogena inslagen i Sverige
(”grundstenarna i vår kollektiva
identitet” som det heter hos Rojas)
blir med sådana fOrtecken också större än den möjligen är. Det är inte givet det individuella, regionalt särprä-
glade som fangas eller värderas av
Rojas utan landets homogena inslag,
dess ”omistliga drag av folkgemenskap”.
Samtidigt tänker sig Rojas att det
skall ingå små insprängda samhällen
med annan identitet än den gängse i
Sverige. Här finns återigen litet av ett
”antingen-eller”-tänkande, endera
stor homogenitet eller mångkultur
där inte något synbart forsök görs att
(a la USA eller Frankrike) kulturellt
foga in nyanlända i Sverige. Även här
SVENSK TIDSKRIFT
finns likheter med Rosenberg som
nästan slår till reträtt från nya ide- eller programambitioner – om än aldrig så öppna eller liberala, for att ersätta det utopiska projektet.
Som helhet är flera tidigare 68-or
som Rojas och Rosenberg (ev. andra
av de nämnda) kvar i ett klart maktoch aktualitetsperspektiv, fast fortecknen ändrats. De väljer inte ideerna eller en viss människosyn som
drivkraft utan iakttar tendenser i den
socio-ekonomiska utveckling de ser
som primär. Och de drar sina idemässiga slutsatser på basen av sådana
iakttagelser.
Gemensamt for de nämnda svenska
namnen är att de uppmärksammas
och far utrymme därfor att de tar sig
an aktuella utvecklingstendenser,
även om deras bakomliggande samhällsuppfattning varierar mycket i
djup och intellektuell genomarbetrung.
21
<
>
r
o
m