Carl Johan Ljungberg; Litteratur från Finland
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL JOHAN UUNGBERG:
Litteratur från Finland
En upplysningsmans tankar
D
en finländske professom Georg
Henrik von Wright är välkänd
inte bara som logiker och som filosofen Wittgensteins elev och efterträ-
dare i Cambridge. Han har även bidragit
till den humanistiska och samhällsvetenskapliga debatten med inlägg bland annat
om vetenskapens nytta och nackdelar.
Georg Henrik von Wright: Veteoskapen
och förnuftet. Söderströms Förlag 1986
Nyligen erhöll han Svenska Akademiens
stora guldmedalj.
Wright söker skildra huvuddragen i
den världsbild som den moderna vetenskapen erbjuder. Det blir många idehistoriska återblickar och reflektioner, varvid
frågan om förnuftets natur ges såväl analytiska som mer konkreta belysningar,
ofta hämtade från det naturvetenskapliga
fältet. Wright är skeptiker, och omgärdar
sina teser med (ibland väl många) reservationer. Insatt skildrar han den naturvetenskapliga metodens frigörelse under
samspel med sekularisering och industrialisering. Han påpekar överraskande den
tidiga naturvetenskapens oskiljaktighet
från magin: bäggedera avsåg en mänsklig
kontroll över livsbetingelserna, varvid
dock naturvetenskapen genom sin experimentella prägel snart bröt sin egen väg.
Wright berör även ingående den ”förståelighetens kris” som dagens vetenskap
upplever. Rationalitet är sålunda ”ett
långt mera mångdimensionelit begrepp”
än vad ett utvecklings- och framstegstroende Västerland tidigare trott. Det är
insikten om de vetenskapliga förklaringarnas begränsningar och provisoriska art
mer än angrepp från fiender till vetenskaplighet som frambragt denna kris,
menar Wright. Han exemplifierar med
striden om vad ljuset egentligen är, en
vågrörelse eller en partikelförflyttning,
och menar att också andra naturliga fenomen kanske visar sig kunna förstås på
mer än ett sätt. Med atomfysikern Niels
Bohr talar han om teoriers ”komplementaritet”.
I ett annat avsnitt kommer Wright in
på frågan om vår civilisations överlevnad.
Här säger han sig på allvar kunna tänka
sig möjligheten att den mänskliga odlingen helt enkelt nalkas sitt slut. Hans delvis
oroade syn på utsikterna att kontrollera
miljö- och andra hot – liksom att nyt~a
morgondagens vetenskapligt-tekniska instrument för goda syften – har föranlett
professor Erik Allardt att göra ett uppmärksammat inlägg. Allardt har bl a betecknat Wright som kulturpessimist och
förknippat hans ideer med olika mot förnuftet riktade läror och regimer. Denna
kritik är det dock svårt att instämma i
med hänsyn till Wrights grundläggande
tro på det mänskliga förnuftet.
Det kan sägas att Wright är bäst när
han rör sig riktigt på hemmaplan, inom
logik och vetenskapsteori. Däremot blir
hans filosofiska utblickar liksom hans bedömning av sociala och politiska trender
ofta tunnare. För den som vill ha en kortfattad och läsvärd framställning av läget i
samtida naturvetenskap är dock boken av
betydande värde.
En österbottnisk frihandlare
”En förfärlig skränfock” kallades prästen
och politikern Anders Chydenius, österbottenskaplanernas företrädare vid
1765-66 års riksdag och författare till
\
138
genialt enkla skrifter bl a om värdet av
frihandel.
Pentti Virrankoski: Anders Chydenius.
Söderströms Förlag 1986
Minst av allt oomstridd ägde Chydenius
likväl en kombination av själavårdarens
och vetenskapsmannens egenskaper som
gjorde honom till en av det gustavianska
Finlands märkesfigurer. ”En demokratisk
politiker i upplysningens århundrade”
har professor Pentti Virrankoski från
Åbo satt som undertitel på sin imposanta
Chydenius-biografi. Därmed antyds dock
bara en sida i en nästan irriterande rik
personlighet, vilket också Virrankoski
visar.
Chydenius inledde sin bana med naturvetenskapliga och teologiska studier i
Åbo och Uppsala. Men han avbröt sin
lärda karriär och återvände till Österbotten där han efter prästvigning blev predikant i Nedervetil söder om Gamlakarleby. En tid hörde han till mösspartiets ivriga anhängare. Genom skriften om ”Källan till rikets vanmakt” och tack vare en
pamflett om tryckfrihet blev han ett känt
namn. Bl a på hans initiativ upphävdes
1765 det förbud (”stapeltvånget”) som
hindrat Österbottens städer att handla direkt med utlandet. 1770 blev Chydenius
sin fars efterträdare som kyrkoherde i
Gamlakarleby. Efter Gustav III:s statskupp höll Chydenius en låg profil i tidens
politiska spel. Virrankoski döljer inte att
Chydenius ägde politisk smidighet, ja till
och med ”ganska ofta förskönade verkligheten”.
Kanske möttes hos Chydenius den
kristne genomskådaren av människohjärtat och den i tidens ränker insatte. Resultatet blev i varje fall en insats för hans
österbottniska hemtrakt som helt bar tidens upplyst praktiska signum. Chydenius gav impulser bl a till jordbrukstekniska och medicinska nytillämpningar.
Denna sida av hans verk har på senare år
för övrigt hedrats genom det institut för
ekonomisk och regional forskning som
bär Chydenius namn.
Eli Heckscher har påpekat, att Anders
Chydenius sin liberala framsynthet till
trots knappast kan jämföras med skolfilosofer som den ungefär samtide Adam
Smith i fråga om metodisk genomarbetning. Detta är riktigt. Föga hos Chydenius är heller helt originellt: han upptog
drag från Montesquieu, Locke, Linne och
Nordencrantz. Kanske ligger hans insats
också mer i en filosofiskt djärv och fruktbärande syntes mellan kristna tankar om
människovärdet och vissa av ekonomistemas liberala teorier än i mer utförliga
akademiska bidrag till de senare.
Från finsk statskunskap
För självständigt kritiska inlägg har Åbostatsvetaren professor Dag Anckar gjort
sig känd.
Dag Anckar: Folket och presidenten.
Finska Vetenskaps-Societeten nr 132,
1984
Med Folket och presidenten har Anckar
genomfört en grundlig analys av den finska presidentmakten, dess möjligheter och
begränsningar. Han framför där även förslag till reformåtgärder som har stort intresse. Boken sammanfattar fint många
av Finlands konstitutionella lärdomar.
Dess resonemang har ofta stor relevans
för svensk politologisk debatt.
”Den finska författningen är idag i allt
väsentligt sådan den var vid sin tillkomst
år 1919,” konstaterar Anckar och betecknar med rätta detta som en ”anmärkningsvärd grad . . . av kontinuitet”. Att
det finska regeringssystemet klarat av
prövningar som framkallats av de tidvis
starka politiska spänningarna inom landet
liksom Sovjets försök under vinterkriget
att ”uppställa och förhandla med en
dockregering” gör inte dess uthållighet
mindre märklig.
Vilken roll spelar då presidenten enligt
finsk grundlag och praxis? Och, vilket är
Anckars speciella fråga, hur skall presidentmakten modifieras för att bättre
främja ett demokratiskt styrelseskick?
Anckar finner redan många inslag i presidentens nuvarande befogenheter verka i
denna riktning. Presidenten ”löser upr
knutar, … jämnar vägar, … medlar :
konflikter”. Han övervakar därmed folkviljans förverkligande. Blotta ”hotet” om
ett presidentingripande kan som inte
minst Kekkonens era visat påskynda
fredliga kompromisser mellan partier och
parter.
Hos vissa statsvetare har det hetat, att
den finska presidentmakten genom sitt
”väsen” är ett i den parlamentariska demokratin främmande inslag och att dess
ingripanden bör vara undantag. Anckar
lutar mera åt att presidentrollen rätt uppfattad och klokt utövad kan vara ett för
139
demokratin nyttigt korrektiv. Här uppkommer en paradox. Ty för att säkra det
oberoende inflytande som denna roll krä-
ver fordras det, som Anckar visar, att
presidenten kanske tar mindre befattning
än nu med vissa politiska frågor. Presidentens verkställande befogenheter bör
sålunda tonas ned, likaså bör utrikespolitiken i princip skötas av regeringen,
menar Anckar. Om därtill en möjlighet
till folkomröstning liksom till folklig medverkan vid nomineringen av presidentkandidater infördes, skulle presidenten
sannolikt mer än i dag kunna fungera som
en brygga mellan folket och den valda
eliten.
Problemet är att även välinsedda reformer knappast är möjliga om de förutsätter att makt tas från riksdagen och ges till
folket, så länge reformerna kräver beslut
av riksdagen själv. Ingen instans vill som
bekant släppa ifrån sig av den makt den
äger. Problemen blir därmed lätt hängande i luften.
Anckars reflektioner om presidentrollens möjligheter är till del spekulativt
djärva. Utan att ta ställning till deras realiserbarhet kan man ändå finna det intressant, att presidentmakten i Finland seriöst kan diskuteras som ett medel att lösa
demokratins handlingsförlamning. I Sverige synes inte någon central regeringsinstitution, t ex monarkin, längre på allvar kunna övervägas för motsvarande
roll.
Litteratur från Finland
En upplysningsmans tankar
D
en finländske professom Georg
Henrik von Wright är välkänd
inte bara som logiker och som filosofen Wittgensteins elev och efterträ-
dare i Cambridge. Han har även bidragit
till den humanistiska och samhällsvetenskapliga debatten med inlägg bland annat
om vetenskapens nytta och nackdelar.
Georg Henrik von Wright: Veteoskapen
och förnuftet. Söderströms Förlag 1986
Nyligen erhöll han Svenska Akademiens
stora guldmedalj.
Wright söker skildra huvuddragen i
den världsbild som den moderna vetenskapen erbjuder. Det blir många idehistoriska återblickar och reflektioner, varvid
frågan om förnuftets natur ges såväl analytiska som mer konkreta belysningar,
ofta hämtade från det naturvetenskapliga
fältet. Wright är skeptiker, och omgärdar
sina teser med (ibland väl många) reservationer. Insatt skildrar han den naturvetenskapliga metodens frigörelse under
samspel med sekularisering och industrialisering. Han påpekar överraskande den
tidiga naturvetenskapens oskiljaktighet
från magin: bäggedera avsåg en mänsklig
kontroll över livsbetingelserna, varvid
dock naturvetenskapen genom sin experimentella prägel snart bröt sin egen väg.
Wright berör även ingående den ”förståelighetens kris” som dagens vetenskap
upplever. Rationalitet är sålunda ”ett
långt mera mångdimensionelit begrepp”
än vad ett utvecklings- och framstegstroende Västerland tidigare trott. Det är
insikten om de vetenskapliga förklaringarnas begränsningar och provisoriska art
mer än angrepp från fiender till vetenskaplighet som frambragt denna kris,
menar Wright. Han exemplifierar med
striden om vad ljuset egentligen är, en
vågrörelse eller en partikelförflyttning,
och menar att också andra naturliga fenomen kanske visar sig kunna förstås på
mer än ett sätt. Med atomfysikern Niels
Bohr talar han om teoriers ”komplementaritet”.
I ett annat avsnitt kommer Wright in
på frågan om vår civilisations överlevnad.
Här säger han sig på allvar kunna tänka
sig möjligheten att den mänskliga odlingen helt enkelt nalkas sitt slut. Hans delvis
oroade syn på utsikterna att kontrollera
miljö- och andra hot – liksom att nyt~a
morgondagens vetenskapligt-tekniska instrument för goda syften – har föranlett
professor Erik Allardt att göra ett uppmärksammat inlägg. Allardt har bl a betecknat Wright som kulturpessimist och
förknippat hans ideer med olika mot förnuftet riktade läror och regimer. Denna
kritik är det dock svårt att instämma i
med hänsyn till Wrights grundläggande
tro på det mänskliga förnuftet.
Det kan sägas att Wright är bäst när
han rör sig riktigt på hemmaplan, inom
logik och vetenskapsteori. Däremot blir
hans filosofiska utblickar liksom hans bedömning av sociala och politiska trender
ofta tunnare. För den som vill ha en kortfattad och läsvärd framställning av läget i
samtida naturvetenskap är dock boken av
betydande värde.
En österbottnisk frihandlare
”En förfärlig skränfock” kallades prästen
och politikern Anders Chydenius, österbottenskaplanernas företrädare vid
1765-66 års riksdag och författare till
\
138
genialt enkla skrifter bl a om värdet av
frihandel.
Pentti Virrankoski: Anders Chydenius.
Söderströms Förlag 1986
Minst av allt oomstridd ägde Chydenius
likväl en kombination av själavårdarens
och vetenskapsmannens egenskaper som
gjorde honom till en av det gustavianska
Finlands märkesfigurer. ”En demokratisk
politiker i upplysningens århundrade”
har professor Pentti Virrankoski från
Åbo satt som undertitel på sin imposanta
Chydenius-biografi. Därmed antyds dock
bara en sida i en nästan irriterande rik
personlighet, vilket också Virrankoski
visar.
Chydenius inledde sin bana med naturvetenskapliga och teologiska studier i
Åbo och Uppsala. Men han avbröt sin
lärda karriär och återvände till Österbotten där han efter prästvigning blev predikant i Nedervetil söder om Gamlakarleby. En tid hörde han till mösspartiets ivriga anhängare. Genom skriften om ”Källan till rikets vanmakt” och tack vare en
pamflett om tryckfrihet blev han ett känt
namn. Bl a på hans initiativ upphävdes
1765 det förbud (”stapeltvånget”) som
hindrat Österbottens städer att handla direkt med utlandet. 1770 blev Chydenius
sin fars efterträdare som kyrkoherde i
Gamlakarleby. Efter Gustav III:s statskupp höll Chydenius en låg profil i tidens
politiska spel. Virrankoski döljer inte att
Chydenius ägde politisk smidighet, ja till
och med ”ganska ofta förskönade verkligheten”.
Kanske möttes hos Chydenius den
kristne genomskådaren av människohjärtat och den i tidens ränker insatte. Resultatet blev i varje fall en insats för hans
österbottniska hemtrakt som helt bar tidens upplyst praktiska signum. Chydenius gav impulser bl a till jordbrukstekniska och medicinska nytillämpningar.
Denna sida av hans verk har på senare år
för övrigt hedrats genom det institut för
ekonomisk och regional forskning som
bär Chydenius namn.
Eli Heckscher har påpekat, att Anders
Chydenius sin liberala framsynthet till
trots knappast kan jämföras med skolfilosofer som den ungefär samtide Adam
Smith i fråga om metodisk genomarbetning. Detta är riktigt. Föga hos Chydenius är heller helt originellt: han upptog
drag från Montesquieu, Locke, Linne och
Nordencrantz. Kanske ligger hans insats
också mer i en filosofiskt djärv och fruktbärande syntes mellan kristna tankar om
människovärdet och vissa av ekonomistemas liberala teorier än i mer utförliga
akademiska bidrag till de senare.
Från finsk statskunskap
För självständigt kritiska inlägg har Åbostatsvetaren professor Dag Anckar gjort
sig känd.
Dag Anckar: Folket och presidenten.
Finska Vetenskaps-Societeten nr 132,
1984
Med Folket och presidenten har Anckar
genomfört en grundlig analys av den finska presidentmakten, dess möjligheter och
begränsningar. Han framför där även förslag till reformåtgärder som har stort intresse. Boken sammanfattar fint många
av Finlands konstitutionella lärdomar.
Dess resonemang har ofta stor relevans
för svensk politologisk debatt.
”Den finska författningen är idag i allt
väsentligt sådan den var vid sin tillkomst
år 1919,” konstaterar Anckar och betecknar med rätta detta som en ”anmärkningsvärd grad . . . av kontinuitet”. Att
det finska regeringssystemet klarat av
prövningar som framkallats av de tidvis
starka politiska spänningarna inom landet
liksom Sovjets försök under vinterkriget
att ”uppställa och förhandla med en
dockregering” gör inte dess uthållighet
mindre märklig.
Vilken roll spelar då presidenten enligt
finsk grundlag och praxis? Och, vilket är
Anckars speciella fråga, hur skall presidentmakten modifieras för att bättre
främja ett demokratiskt styrelseskick?
Anckar finner redan många inslag i presidentens nuvarande befogenheter verka i
denna riktning. Presidenten ”löser upr
knutar, … jämnar vägar, … medlar :
konflikter”. Han övervakar därmed folkviljans förverkligande. Blotta ”hotet” om
ett presidentingripande kan som inte
minst Kekkonens era visat påskynda
fredliga kompromisser mellan partier och
parter.
Hos vissa statsvetare har det hetat, att
den finska presidentmakten genom sitt
”väsen” är ett i den parlamentariska demokratin främmande inslag och att dess
ingripanden bör vara undantag. Anckar
lutar mera åt att presidentrollen rätt uppfattad och klokt utövad kan vara ett för
139
demokratin nyttigt korrektiv. Här uppkommer en paradox. Ty för att säkra det
oberoende inflytande som denna roll krä-
ver fordras det, som Anckar visar, att
presidenten kanske tar mindre befattning
än nu med vissa politiska frågor. Presidentens verkställande befogenheter bör
sålunda tonas ned, likaså bör utrikespolitiken i princip skötas av regeringen,
menar Anckar. Om därtill en möjlighet
till folkomröstning liksom till folklig medverkan vid nomineringen av presidentkandidater infördes, skulle presidenten
sannolikt mer än i dag kunna fungera som
en brygga mellan folket och den valda
eliten.
Problemet är att även välinsedda reformer knappast är möjliga om de förutsätter att makt tas från riksdagen och ges till
folket, så länge reformerna kräver beslut
av riksdagen själv. Ingen instans vill som
bekant släppa ifrån sig av den makt den
äger. Problemen blir därmed lätt hängande i luften.
Anckars reflektioner om presidentrollens möjligheter är till del spekulativt
djärva. Utan att ta ställning till deras realiserbarhet kan man ändå finna det intressant, att presidentmakten i Finland seriöst kan diskuteras som ett medel att lösa
demokratins handlingsförlamning. I Sverige synes inte någon central regeringsinstitution, t ex monarkin, längre på allvar kunna övervägas för motsvarande
roll.