Carl Johan Ljungberg; Samtal med Peter J Stanlis
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL JOHAN LJUNGBERG:
Samtal med Peter JStanlis
Professor Peter J Stanlis är
skandinavienättling, nyligen
pensionerad från en professur i
engelsk litteratur vid Rockford
College, Illinois, och världens i
dag kanske främste kännare av
Edmund Burke och hans idevärld. Med böcker som Edmund
Burke and the Natural Law har
han åter gjort naturrätten till ett
legitimt område för humanistisk
forskning. Sommaren 1988
gästforskade han om franska
revolutionen hos den engelska
vetenskapsakademin.
Intervjun gjordes då Stan/is
hösten 1988 gästade stockho/m
och föreläste vid Uppsala universitet och City-universitetet.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
C
arl Johan Ljungberg: – 1989 firas 200-årsminnet av franska revolutionen. Det har sagts, att det
med hänsyn till den stora sammansattheten i detta skeende ännu är för tidigt att
söka bedöma dess djupare inverkan. Håller ni med om det?
Peter J Stanlis: -Nej, knappast. Dess
skeenden går att tolka. Låt mig ge ett exempel. En forskare har nyligen hävdat, att
revolutionen inleddes två år före 1789,
alltså 1787, då adeln krävde och erhöll utvidgade privilegier.
Ofta räknas ju juni 1789 som revolutionens start. Men den var ganska ironisk.
Det var nämligen adeln som krävt ständernas sammankallande. När dessa samlats, fordrade borgarståndet att ständerna
skulle mötas i samma lokal och rösta individuellt. När kungen motvilligt gick med
på detta, tog utvecklingen en vändning
som kanske inte kunnat förutses, men
som likväl bar alldeles tydlig prägel av radikalisering. Följderna härav är fullt tolkbara.
L: – Vad var det då som var så avgö-
rande?
S: – Tidigare hade man haft en korporativ syn på människan. Man var inte
främst individ, utan medlem av ett stånd,
en grupp. De tre stånden var åtskilda, och
över dem tronade kungen. Nu ersättes
den korporativa principen med ens av en
numerär princip. Det var praktiskt viktigt,
ty genom en mindre ökning av antalet
borgerliga på bekostnad av präster och
adelsmän kom dessas inflytande att helt
brytas, vilket Burke och senare Lord Acton påpekat. I stället för intressebalans,
maktdelning, fick man därmed en enkammarrepresentation. Och den som
därmed styrde nationalförsamlingen,
styrde i realiteten Frankrike.
L: – Ni har ägnat mycket intresse åt
1700-talets mentalitet, inte minst som den
speglas i litteraturen. Vilka tror ni, bortsett från de sociala missförhållandena, var
de djupare rötterna till revolutionen?
S: – Tar man känslaklimatet tror jag
Rousseau betytt mer än någon annan för
att bereda marken för 1789. Det skedde
vad det kulturella klimatet beträffar något
som yngre historiker kallar ett ”klick”.
Ledmotivet var känslosamhet. Detta blev
en folkrörelse. Den vädjade till människor som aldrig läst en rad av Rousseuas
böcker. Rousseau populariserade (men
skapade inte) iden om människans naturliga godhet. Denna ide framhävde jämlikhetstanken, men också broderskapet.
Jämlikheten stod främst, så broderskapet
fick en märklig tvångskaraktär. Man skulle nu tvinga människor att älska varandra.
Förmätenheten i dessa ideer framgår
1789. Allt skall då göras om. I det nya revolutionskalendariet blir 1789 bokstavligen år noll. Människan är inte mer en historisk varelse med rötter, svaghet, individualitet.
L: -Vad blev följderna av en sådan fö-
reställning?
S: – Ironiskt nog bland annat det så
kallade skräckväldet, där folk tvingades
”lyda” kärlekens lag och där våld brukades mot de motspänstiga. Ständig osäkerhet rådde. Med tvånget följde också att de
makthavande ständigt fruktade motrevolution och slog ned på all verklig eller inbillad fientlighet.
När revolutionen radikaliserades,
framstod de som skapat dess närmast fö-
regående stadium som förbrukade. De
avsattes eller avrättades. Man kan påminna om parisborgmästaren Bailly, först i tä-
379
ten för revolutionen, men avrättad under
skräckväldet, eller om markis de Lafayette, som först var revolutionens centralfigur men emigrerade i besvikelse. Dessas
åsikt om författningsbunden demokrati
sågs i den allmänna upphetsningen bani
med förakt.
L: -Kan man säga att jämlikheten helt
enkelt slog ut broderskapet och friheten?
S: – 1789 riktade sig naturligtvis mot
adelns och prästerskapets privilegier, som
i detta ruerarkiska system inte var bönders eller borgares jämlikar. En stark
drivkraft var de nya kommersiella gruppernas avund. De kände att deras rikedom inte gav social prestige. I Frankrikes
jämfört t ex med England enormt slutna
samhälle fanns alltså hos många ett upplagrat ressentiment.
L: -Hur uruk var 1789 års revolution?
S: -Den är unik genom att inget liknande tidigare har inträffat i det europeiska samhället. Tidigare revolutioner, t ex
den engelska 1688, innebar mycket milda
förändringar, och inte i regeringens
grundvalar men i dess utövande. Man
ifrågasatte fast kungen tvangs abdikera
t ex inte legitimitetsprincipen, och Jakob
II efterträddes av en släkting! 1688 var a
revolution not made but prevented, med
Burkes ord.
Också den amerikanska revolutionen
var till skillnad från 1789 antiideologisk.
Dess bas var brittiska författningsideal,
med undantaget givetvis att Amerikas koloniala status förändrades. Kongressen
fick liksom det brittiska parlamentet två
kamrar, och presidenten kom att spela en
rollliknande den brittiske kungens.
Kanske är det en temperamentsskillnad. Tag t ex Burkes första reaktion på
vad som skedde sommaren 1789. Han sä-
380
ger ”om” detta avser att upprätta ett lagstyre, hindra godtycke, ordna finanserna
etc kan det vara till nytta för Frankrike.
Senare ändrar han sig dock, som vi vet.
L: – Har det tett sig lättare, ja kanske
mer lockande, för andra länder att söka ta
efter den franska än de anglosachsiska revolutionerna?
S: – Delvis. Den franska revolutionen
var universell, ideologisk. Den är en
ganska aggressiv företeelse, vilket inte·
ändras av att revolutionärerna hävdade
sig uppträda defensivt vis-a-vis de kontrarevolutionära styrkorna, särskilt efter
Ludvig XVI:s avrättning. Man kan visserligen jämföra 1789 med en annan ideologisk revolution, nämligen oktoberrevolutionen 1917, men den byggde på en annan
ideologi.
L: – Vad ser ni som de mest negativa
följderna av den franska revolutionen?
Vad betydde den för Europas enhet t ex?
S: -Jag delar i stort Burkes mening.
Han menade att 1789 riktade en dödsstöt
mot det Europa som byggts på klassisk
och romersk rättside, kristen människosyn och vad han kallade germanska (teutoniska) stamseder. Som besökare i Paris
filosofiska salonger urskilde Burke tidigt
den stridbara ateism som skulle ge revolutionen dess grundton.
Viktigt var att 1789 var en ständigrevolution. Den fortsatte att verka också efter
det att Napoleon slagits. (Burke förutsade
ironiskt, att ”artilleri, kavalleri och infanteri” skulle vara statsmakter i det nya
Frankrike). Visserligen skedde det en
monarkisk restauration. Men systemet
var genom revolutionen och Napoleon så
i grunden förändrat, att man inte kunde
bygga vidare på det monarkiska statsskick
som funnits före 1789. Vad som skedde
1830 och senare är väsentligen ett fullföljande av 1789, fast i nya omständigheter.
Om få andra händelser kan man veterligen säga detsamma.
Samtal med Peter JStanlis
Professor Peter J Stanlis är
skandinavienättling, nyligen
pensionerad från en professur i
engelsk litteratur vid Rockford
College, Illinois, och världens i
dag kanske främste kännare av
Edmund Burke och hans idevärld. Med böcker som Edmund
Burke and the Natural Law har
han åter gjort naturrätten till ett
legitimt område för humanistisk
forskning. Sommaren 1988
gästforskade han om franska
revolutionen hos den engelska
vetenskapsakademin.
Intervjun gjordes då Stan/is
hösten 1988 gästade stockho/m
och föreläste vid Uppsala universitet och City-universitetet.
Carl Johan Ljungberg är Ph D.
C
arl Johan Ljungberg: – 1989 firas 200-årsminnet av franska revolutionen. Det har sagts, att det
med hänsyn till den stora sammansattheten i detta skeende ännu är för tidigt att
söka bedöma dess djupare inverkan. Håller ni med om det?
Peter J Stanlis: -Nej, knappast. Dess
skeenden går att tolka. Låt mig ge ett exempel. En forskare har nyligen hävdat, att
revolutionen inleddes två år före 1789,
alltså 1787, då adeln krävde och erhöll utvidgade privilegier.
Ofta räknas ju juni 1789 som revolutionens start. Men den var ganska ironisk.
Det var nämligen adeln som krävt ständernas sammankallande. När dessa samlats, fordrade borgarståndet att ständerna
skulle mötas i samma lokal och rösta individuellt. När kungen motvilligt gick med
på detta, tog utvecklingen en vändning
som kanske inte kunnat förutses, men
som likväl bar alldeles tydlig prägel av radikalisering. Följderna härav är fullt tolkbara.
L: – Vad var det då som var så avgö-
rande?
S: – Tidigare hade man haft en korporativ syn på människan. Man var inte
främst individ, utan medlem av ett stånd,
en grupp. De tre stånden var åtskilda, och
över dem tronade kungen. Nu ersättes
den korporativa principen med ens av en
numerär princip. Det var praktiskt viktigt,
ty genom en mindre ökning av antalet
borgerliga på bekostnad av präster och
adelsmän kom dessas inflytande att helt
brytas, vilket Burke och senare Lord Acton påpekat. I stället för intressebalans,
maktdelning, fick man därmed en enkammarrepresentation. Och den som
därmed styrde nationalförsamlingen,
styrde i realiteten Frankrike.
L: – Ni har ägnat mycket intresse åt
1700-talets mentalitet, inte minst som den
speglas i litteraturen. Vilka tror ni, bortsett från de sociala missförhållandena, var
de djupare rötterna till revolutionen?
S: – Tar man känslaklimatet tror jag
Rousseau betytt mer än någon annan för
att bereda marken för 1789. Det skedde
vad det kulturella klimatet beträffar något
som yngre historiker kallar ett ”klick”.
Ledmotivet var känslosamhet. Detta blev
en folkrörelse. Den vädjade till människor som aldrig läst en rad av Rousseuas
böcker. Rousseau populariserade (men
skapade inte) iden om människans naturliga godhet. Denna ide framhävde jämlikhetstanken, men också broderskapet.
Jämlikheten stod främst, så broderskapet
fick en märklig tvångskaraktär. Man skulle nu tvinga människor att älska varandra.
Förmätenheten i dessa ideer framgår
1789. Allt skall då göras om. I det nya revolutionskalendariet blir 1789 bokstavligen år noll. Människan är inte mer en historisk varelse med rötter, svaghet, individualitet.
L: -Vad blev följderna av en sådan fö-
reställning?
S: – Ironiskt nog bland annat det så
kallade skräckväldet, där folk tvingades
”lyda” kärlekens lag och där våld brukades mot de motspänstiga. Ständig osäkerhet rådde. Med tvånget följde också att de
makthavande ständigt fruktade motrevolution och slog ned på all verklig eller inbillad fientlighet.
När revolutionen radikaliserades,
framstod de som skapat dess närmast fö-
regående stadium som förbrukade. De
avsattes eller avrättades. Man kan påminna om parisborgmästaren Bailly, först i tä-
379
ten för revolutionen, men avrättad under
skräckväldet, eller om markis de Lafayette, som först var revolutionens centralfigur men emigrerade i besvikelse. Dessas
åsikt om författningsbunden demokrati
sågs i den allmänna upphetsningen bani
med förakt.
L: -Kan man säga att jämlikheten helt
enkelt slog ut broderskapet och friheten?
S: – 1789 riktade sig naturligtvis mot
adelns och prästerskapets privilegier, som
i detta ruerarkiska system inte var bönders eller borgares jämlikar. En stark
drivkraft var de nya kommersiella gruppernas avund. De kände att deras rikedom inte gav social prestige. I Frankrikes
jämfört t ex med England enormt slutna
samhälle fanns alltså hos många ett upplagrat ressentiment.
L: -Hur uruk var 1789 års revolution?
S: -Den är unik genom att inget liknande tidigare har inträffat i det europeiska samhället. Tidigare revolutioner, t ex
den engelska 1688, innebar mycket milda
förändringar, och inte i regeringens
grundvalar men i dess utövande. Man
ifrågasatte fast kungen tvangs abdikera
t ex inte legitimitetsprincipen, och Jakob
II efterträddes av en släkting! 1688 var a
revolution not made but prevented, med
Burkes ord.
Också den amerikanska revolutionen
var till skillnad från 1789 antiideologisk.
Dess bas var brittiska författningsideal,
med undantaget givetvis att Amerikas koloniala status förändrades. Kongressen
fick liksom det brittiska parlamentet två
kamrar, och presidenten kom att spela en
rollliknande den brittiske kungens.
Kanske är det en temperamentsskillnad. Tag t ex Burkes första reaktion på
vad som skedde sommaren 1789. Han sä-
380
ger ”om” detta avser att upprätta ett lagstyre, hindra godtycke, ordna finanserna
etc kan det vara till nytta för Frankrike.
Senare ändrar han sig dock, som vi vet.
L: – Har det tett sig lättare, ja kanske
mer lockande, för andra länder att söka ta
efter den franska än de anglosachsiska revolutionerna?
S: – Delvis. Den franska revolutionen
var universell, ideologisk. Den är en
ganska aggressiv företeelse, vilket inte·
ändras av att revolutionärerna hävdade
sig uppträda defensivt vis-a-vis de kontrarevolutionära styrkorna, särskilt efter
Ludvig XVI:s avrättning. Man kan visserligen jämföra 1789 med en annan ideologisk revolution, nämligen oktoberrevolutionen 1917, men den byggde på en annan
ideologi.
L: – Vad ser ni som de mest negativa
följderna av den franska revolutionen?
Vad betydde den för Europas enhet t ex?
S: -Jag delar i stort Burkes mening.
Han menade att 1789 riktade en dödsstöt
mot det Europa som byggts på klassisk
och romersk rättside, kristen människosyn och vad han kallade germanska (teutoniska) stamseder. Som besökare i Paris
filosofiska salonger urskilde Burke tidigt
den stridbara ateism som skulle ge revolutionen dess grundton.
Viktigt var att 1789 var en ständigrevolution. Den fortsatte att verka också efter
det att Napoleon slagits. (Burke förutsade
ironiskt, att ”artilleri, kavalleri och infanteri” skulle vara statsmakter i det nya
Frankrike). Visserligen skedde det en
monarkisk restauration. Men systemet
var genom revolutionen och Napoleon så
i grunden förändrat, att man inte kunde
bygga vidare på det monarkiska statsskick
som funnits före 1789. Vad som skedde
1830 och senare är väsentligen ett fullföljande av 1789, fast i nya omständigheter.
Om få andra händelser kan man veterligen säga detsamma.