Carl Johan Ljungberg; Var Shakespeare Fascist
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
och motsättningar. Och Janerik Larsson
går si lingt att han tänker bort de nuvarande partierna:
”Tanken pi nya partier och nya
konstellationer, tillfålliga och baserade pi
gemensamma ideer snarare än gemensam
historia och gemensamma maktanspclk,
flr inte definieras bort från böljan. Att de
nuvarande partierna och motsättningarna
dem emellan för all framtid skall behllias
är inte nigot hillbart axiom.”
CARLJOHAN LJUNGBERG:
Revolutionär direktör
Drabbad av uppgivenhet inför insikten
om risken att snart vara utsatt för en i
grunden ganska irrelevant valrörelse,
inger det ändå ett visst hopp att SAF:s
informationsdirektör tillåter sig vara så
radikal, för att inte säga revolutionär. För
oavsett om nya partier till sist kommer att
visa sig vara nödvändiga eller inte, behö-
ver de gamla utmanas och ruskas om.
VAR SHAKESPEARE FASCIST?
”H ur kan tänkare kalla sig
fascister, en doktrin som
betyder att förneka all
kultur?” frågades det nyligen i Times Literary Supplement apropi
den franske författaren Pierre Drieu la
Rochelle.
Den nya öppenheten for historia och
klassiker betyder inte bara att mmga förr
tabubelagda ämnen kan tas upp igen.
Den innebär kanske ocksi att den historiska värderingen kan bli rikare, mindre
ensidig och mer ödmjuk inför sammansatta ideer och händelseförlopp som under 1960- och 70-talen ofta avfärdades
Poet and black-banners: The case q{Örnu!fTigerstedt and
extreme right-wing literature in Finland 1918-1944 av
Göran Walt:l.. Almqvist & Wicksell International,
1993.
med klicheer eller enkla teorier. Självfallet flr man därför inte ursäkta alla ideer
eller misstag ur det förflutna.
Traumatiska år
En som nu omvärderas är den finlandssvenske poeten, journalisten och politiske aktivisten Örnulf Tigerstedt (1900-
1962) vars konstnärliga utveckling och
idekonflikter behandlas i Göran Waltås
doktorsavhandling i litteraturvetenskap
Poet under black banners: The case of Örnulf
Tigerstedt and extreme right-wing literature in
Finland 1918-1944.
Tigerstedt var delvis typisk för det finlandssvenska ämbetsmanna- och officersskikt som sedan 1900-talet lojalt tjänat
kungar och tsarer. Hans födelsemiljö
godset Mustila med dess stora ägor och
200 SVENSK TIOSKRIFT
livliga, kosmopolitiska sällskapsliv var en
värld i miniatyr, brutalt ryckt ur sin tidlösa grace under den storpolitiska omvälvningen och den sociala oron i sekelskiftets Finland. För den känslige och
stolte Örnulf Tigerstedt blev dessa ;\r
starkt traumatiska men ocks;l·konstnärligt
fruktbara. Han skrev utom dikter även
essäer, romaner, resereportage och historiker – allt med moderniseringen och
hoten mot europeisk kultur och traditionelllivsstil som tema.
Drog en gräns
Och som ett motsdnd mot att tiderna
forändras ser Wald Tigerstedts gärning,
vari till svar mobiliseras konstnärens hela
känslighet och bildsinne fotat p;l klassisk
och medeltida filosofi och p;l modem
kulturkritik a la Nietzsche, Spengler
Ortega y Gasset, med flera. Tigerstedt
blev reaktionär därför att hans värld hotades, menar Wald, och om han inte var
fascist så var han dock auktoritär eller
monakistisk (han såg från början gillande
på nazismen och fascismen, senare också
på autoritära rörelser som francoismen)
men han godtog dem icke kritiklöst.
Tigerstedt drog en gräns, olikt många
generationskamrater och politiska allierade som på 1930-talet luftade macchiavellistiska och antisemitiska åsikter respektive godtog politiskt våld.
Djärv skaparakt
För Tigerstedt utspanns en principiell,
ödesdiger kamp om europasandliga arv,
hotat av modem massrörelse liksom av
den nedbrytning som skedde med det
första världskriget. Av stor vikt för hans
åsikter blev självfallet också bolsjevismens
seger i Ryssland. Tigerstedt påpekade
likheten mellan kommunister i Ryssland
och liberaler och socialister i Väst, något
som väckte mångas avoghet. Han godtog
kapitalismen i en form som individernas
djärva skaparakt men varnade för dess roll
för att alstra rotlösa, urbana massor. D;l
han blev politiskt medveten just vid Finlands frigörelse kom han naturligt nog på
de vitas sida i frihetskriget. Enligt
Tigerstedt borde Finland upprusta inför
det sovjetiska anfall som efter 1918 måste
vara en ren tidsfråga. På Sveriges
försvarsbeslut 1925 såg han med största
oro. Inför Molotov-Ribbentroppakten
blev han som patriot och tysklandsvän
djupt chockad – Tyskland hade varit det
enda riktiga hoppet mot Sovjetryssland.
Tige.rstedt gick senare in i den populistiska eller fascistiska Lappa-rörelsen, men
tog jämte andra snart avstånd från dess
våldsmetoder.
Tillspetsade inlägg
Om Tigerstedt av födelse var världsmannen vars vanor och synsätt fick honom att undvika alltför utrerade åsikter,
fick hans förtvivlan över en livsform som
satts på spel honom i gengäld att göra tillspetsade inlägg i tidens frågor: demokratin, den sociala moderniseringen, Finlands ställning och den europeiska storpolitiken ej minst. Självfallet fanns det en
psykologisk aspekt också. Waltå berör
Tigerstedts förhållande till föräldrarna –
SvENsK TrosKRI FT 201
den geniale järnvägsingenjören och
nyodlaren A F Tigerstedt och modern
den begåvade men ”dramatiskt” lagda
och tidvis helt sängbundna Mary, född
von Schoultz. Fruktan och djup beundran betecknade banden, med pendling
mellan revolt och lojalitet som följd.
Starka ledare
Var då Tigerstedt fascist, eller konservativ? Är de båda tänkesätten alls ideologiskt förenliga, kan man fråga. Waltås
svar är att peka ut Tigerstedts likheter
med forfattare som Pound, Celine,
Drieu, Hamsun och andra som vände
ryggen mot demokratin och önskade
starka ledare for att bromsa upp masskulturen. En del ligger det i liknelsen.
Tigerstedt hade sina rötter i en herrgårdsmiljö där de gustavianska traditionerna
liksom vissa ”former” kring 1900 ännu
hyllades i allt från konst till politik. I en
tänkvärd summering (i ett brev till John
Landquist) skrev Tigerstedt, att han till
åsikten var emot l) panslavisterna med
deras krigiska russifiering, 2) finskhetsivrarna då de var emot all överhet, vilket
försvagade Finland mot Ryssland, 3) de
alltfor svaga liberala (konstitutionella)
finlandssvenskarna, samt 4) revolutionen
som om den segrade torde fordärva allt
annat.
Klassiska ideal
Som Waltå betonar hörde forsvaret av
det gemensamma riket mot Öster sedan
garnmalt till ödesfrågorna for de cirka
250 familjerna i finlandssvenskhetens sociala överskikt. (Symbolen for denna urgamla vaktsyssla var militärakademin i
Haapaniemi). Med sekelskiftets förryskning lyftes dock ”utpost-iden” än mer
fram, tanken att man var forpliktad att
hålla europeiskt klassiska ideal levande
mot det ”formlösa”, ”slaviska” barbariet.
Mot de finskspråkiga höll man kanske
distans, men kände också samhörighet.
Tigerstedt talade själv finska utan svårighet.
Absurd ide
Mer än brukligt i sin miljö kände
Tigerstedt de klassiska texterna: Thukydides, Shakespeare, Goethe. Dessa andar såg självfallet människan som kluven,
”ängel och best”, i klassisk och kristen
anda. Men inte är människan enligt dem
helt ond! Klamrade sig då Tigerstedt fast
vid detta bildningsarv, så att blotta forsvaret av det i en svår tid blev ”fascistiskt”?
Iden är absurd. Waltå pekar visserligen på
att fascisterna i flera länder stöddes av en
”autoritär höger”. Men detta stöd fick
mycket växlande styrka. Enligt en hypotes av Göran Willner som återges skulle
inte minst närvaron av en bred, realistisk
litteratur i Frankrike, Storbritannien och
Skandinavien ha fltt dessa nationer att
undgå en fatal, social radikalisering. Att
de ledande grupperna där inte var så socialt blinda berodde nämligen mindre på
bättre verklighetskontakt än på intryckt
från denna litteratur. I Tyskland och Finland däremot med dess romantiska fin-de
siede-diktning kom de sociala konflikterna i stället att estetiseras och dramatise- 202 SVENSK TtDSKRIFT
ras. Hypotesen må vara fOr djärv, men Krigfor dörren
fornekar dock inte kulturens viktiga roll. Hur var det med Tigerstedts tyskFöga övertygande
Den invändning som en läsare gör är att
fascismen var agnostisk, kategoriskt tillspetsad, konflikt- och våldsbenägen, samt
värdesatte ”blind” handling, medan konservatismen är kompromissvillig, betonar
tidens prövning, och är fOr harmoni och
inte konflikt: generationernas klokhet
torde snarast avråda från fascistiska
putscher och liknande tilltag. Kan då
dessa läror alls förenas, ja, bli identiska?
Forskaren Stanley Payne citeras med
innebörden att autoritär konservatism ej
är fascism. Allmänt är de samhällsvetenskapliga teorierna om fascism föga övertygande. Frågan om hur fascism ”orsakas” blir heller inte löst i denna bok, som
snarast belägger fascismens och konservatismens svårförenlighet.
Om den som hyser principiellt människoförakt, oro eller aggresivitet gentemot massan, ”undermänniskorna”, skall
kallas fascist eller bara ond är en språkfråga. Det fanns hos Tigerstedt i all sammansatthet en mycken genuin kulturell
oro byggd på varsel om att seder och
ideer av värde övergavs; inte så att han
fruktade förändringen i sig men väl de fanor under vilka den skedde. Det gör att
man kan anse att Tigerstedt då hans mest
omogna aktivistfas väl var över ändå närmade sig kulturkonservativa synsätt.
vänlighet? Tveklöst utgick den icke ur
antisemitism, utan ur en granskning av
vilka värden och livsstilar som kunde
hålla Europa samlat och hindra kaos.
Praktiskt gällde det också att se en vapenbroder mot Sovjet. Av även omsorg om
Finland sökte Tigerstedt komma till tals
med Göring, när landet direkt hotades
genom den tysk-ryska pakten. Opinionen misstolkade Tigerstedts resa till
Sverige den gången som en flykt, just då
vinterkriget stod för dörren.
Den olyckan var inte ensam. Då
Tigerstedt 1944 sökte sig till Sverige fick
han av politiska skäl genomgå en förnedrande prövning och internerades innan
uppehållstillsdnd gavs. Det var en på alla
vis luttrad man som bosatte sig i Strängnäs och fyllde sina sista år med historiska
skriverier, diktande och föreläsande i
ABF.
Mörk stund
Nej, någon kulturförnekare eller ren
misantrop var Tigerstedt knappast. Hans
intryck av det tidiga 1900-talets sociala
tumult gav honom dock en mörk syn på
demokratin och parlamentarismen, men
liknande bedömningar gjordes i andra
åsiktsläger än hans. Waltås genomgång av
Tigerstedt och hans idekretsar i en för
Finland och Europa tung stund är både
innehållsrik och tänkvärd.
SVENSK TIDSKRIFT 203
går si lingt att han tänker bort de nuvarande partierna:
”Tanken pi nya partier och nya
konstellationer, tillfålliga och baserade pi
gemensamma ideer snarare än gemensam
historia och gemensamma maktanspclk,
flr inte definieras bort från böljan. Att de
nuvarande partierna och motsättningarna
dem emellan för all framtid skall behllias
är inte nigot hillbart axiom.”
CARLJOHAN LJUNGBERG:
Revolutionär direktör
Drabbad av uppgivenhet inför insikten
om risken att snart vara utsatt för en i
grunden ganska irrelevant valrörelse,
inger det ändå ett visst hopp att SAF:s
informationsdirektör tillåter sig vara så
radikal, för att inte säga revolutionär. För
oavsett om nya partier till sist kommer att
visa sig vara nödvändiga eller inte, behö-
ver de gamla utmanas och ruskas om.
VAR SHAKESPEARE FASCIST?
”H ur kan tänkare kalla sig
fascister, en doktrin som
betyder att förneka all
kultur?” frågades det nyligen i Times Literary Supplement apropi
den franske författaren Pierre Drieu la
Rochelle.
Den nya öppenheten for historia och
klassiker betyder inte bara att mmga förr
tabubelagda ämnen kan tas upp igen.
Den innebär kanske ocksi att den historiska värderingen kan bli rikare, mindre
ensidig och mer ödmjuk inför sammansatta ideer och händelseförlopp som under 1960- och 70-talen ofta avfärdades
Poet and black-banners: The case q{Örnu!fTigerstedt and
extreme right-wing literature in Finland 1918-1944 av
Göran Walt:l.. Almqvist & Wicksell International,
1993.
med klicheer eller enkla teorier. Självfallet flr man därför inte ursäkta alla ideer
eller misstag ur det förflutna.
Traumatiska år
En som nu omvärderas är den finlandssvenske poeten, journalisten och politiske aktivisten Örnulf Tigerstedt (1900-
1962) vars konstnärliga utveckling och
idekonflikter behandlas i Göran Waltås
doktorsavhandling i litteraturvetenskap
Poet under black banners: The case of Örnulf
Tigerstedt and extreme right-wing literature in
Finland 1918-1944.
Tigerstedt var delvis typisk för det finlandssvenska ämbetsmanna- och officersskikt som sedan 1900-talet lojalt tjänat
kungar och tsarer. Hans födelsemiljö
godset Mustila med dess stora ägor och
200 SVENSK TIOSKRIFT
livliga, kosmopolitiska sällskapsliv var en
värld i miniatyr, brutalt ryckt ur sin tidlösa grace under den storpolitiska omvälvningen och den sociala oron i sekelskiftets Finland. För den känslige och
stolte Örnulf Tigerstedt blev dessa ;\r
starkt traumatiska men ocks;l·konstnärligt
fruktbara. Han skrev utom dikter även
essäer, romaner, resereportage och historiker – allt med moderniseringen och
hoten mot europeisk kultur och traditionelllivsstil som tema.
Drog en gräns
Och som ett motsdnd mot att tiderna
forändras ser Wald Tigerstedts gärning,
vari till svar mobiliseras konstnärens hela
känslighet och bildsinne fotat p;l klassisk
och medeltida filosofi och p;l modem
kulturkritik a la Nietzsche, Spengler
Ortega y Gasset, med flera. Tigerstedt
blev reaktionär därför att hans värld hotades, menar Wald, och om han inte var
fascist så var han dock auktoritär eller
monakistisk (han såg från början gillande
på nazismen och fascismen, senare också
på autoritära rörelser som francoismen)
men han godtog dem icke kritiklöst.
Tigerstedt drog en gräns, olikt många
generationskamrater och politiska allierade som på 1930-talet luftade macchiavellistiska och antisemitiska åsikter respektive godtog politiskt våld.
Djärv skaparakt
För Tigerstedt utspanns en principiell,
ödesdiger kamp om europasandliga arv,
hotat av modem massrörelse liksom av
den nedbrytning som skedde med det
första världskriget. Av stor vikt för hans
åsikter blev självfallet också bolsjevismens
seger i Ryssland. Tigerstedt påpekade
likheten mellan kommunister i Ryssland
och liberaler och socialister i Väst, något
som väckte mångas avoghet. Han godtog
kapitalismen i en form som individernas
djärva skaparakt men varnade för dess roll
för att alstra rotlösa, urbana massor. D;l
han blev politiskt medveten just vid Finlands frigörelse kom han naturligt nog på
de vitas sida i frihetskriget. Enligt
Tigerstedt borde Finland upprusta inför
det sovjetiska anfall som efter 1918 måste
vara en ren tidsfråga. På Sveriges
försvarsbeslut 1925 såg han med största
oro. Inför Molotov-Ribbentroppakten
blev han som patriot och tysklandsvän
djupt chockad – Tyskland hade varit det
enda riktiga hoppet mot Sovjetryssland.
Tige.rstedt gick senare in i den populistiska eller fascistiska Lappa-rörelsen, men
tog jämte andra snart avstånd från dess
våldsmetoder.
Tillspetsade inlägg
Om Tigerstedt av födelse var världsmannen vars vanor och synsätt fick honom att undvika alltför utrerade åsikter,
fick hans förtvivlan över en livsform som
satts på spel honom i gengäld att göra tillspetsade inlägg i tidens frågor: demokratin, den sociala moderniseringen, Finlands ställning och den europeiska storpolitiken ej minst. Självfallet fanns det en
psykologisk aspekt också. Waltå berör
Tigerstedts förhållande till föräldrarna –
SvENsK TrosKRI FT 201
den geniale järnvägsingenjören och
nyodlaren A F Tigerstedt och modern
den begåvade men ”dramatiskt” lagda
och tidvis helt sängbundna Mary, född
von Schoultz. Fruktan och djup beundran betecknade banden, med pendling
mellan revolt och lojalitet som följd.
Starka ledare
Var då Tigerstedt fascist, eller konservativ? Är de båda tänkesätten alls ideologiskt förenliga, kan man fråga. Waltås
svar är att peka ut Tigerstedts likheter
med forfattare som Pound, Celine,
Drieu, Hamsun och andra som vände
ryggen mot demokratin och önskade
starka ledare for att bromsa upp masskulturen. En del ligger det i liknelsen.
Tigerstedt hade sina rötter i en herrgårdsmiljö där de gustavianska traditionerna
liksom vissa ”former” kring 1900 ännu
hyllades i allt från konst till politik. I en
tänkvärd summering (i ett brev till John
Landquist) skrev Tigerstedt, att han till
åsikten var emot l) panslavisterna med
deras krigiska russifiering, 2) finskhetsivrarna då de var emot all överhet, vilket
försvagade Finland mot Ryssland, 3) de
alltfor svaga liberala (konstitutionella)
finlandssvenskarna, samt 4) revolutionen
som om den segrade torde fordärva allt
annat.
Klassiska ideal
Som Waltå betonar hörde forsvaret av
det gemensamma riket mot Öster sedan
garnmalt till ödesfrågorna for de cirka
250 familjerna i finlandssvenskhetens sociala överskikt. (Symbolen for denna urgamla vaktsyssla var militärakademin i
Haapaniemi). Med sekelskiftets förryskning lyftes dock ”utpost-iden” än mer
fram, tanken att man var forpliktad att
hålla europeiskt klassiska ideal levande
mot det ”formlösa”, ”slaviska” barbariet.
Mot de finskspråkiga höll man kanske
distans, men kände också samhörighet.
Tigerstedt talade själv finska utan svårighet.
Absurd ide
Mer än brukligt i sin miljö kände
Tigerstedt de klassiska texterna: Thukydides, Shakespeare, Goethe. Dessa andar såg självfallet människan som kluven,
”ängel och best”, i klassisk och kristen
anda. Men inte är människan enligt dem
helt ond! Klamrade sig då Tigerstedt fast
vid detta bildningsarv, så att blotta forsvaret av det i en svår tid blev ”fascistiskt”?
Iden är absurd. Waltå pekar visserligen på
att fascisterna i flera länder stöddes av en
”autoritär höger”. Men detta stöd fick
mycket växlande styrka. Enligt en hypotes av Göran Willner som återges skulle
inte minst närvaron av en bred, realistisk
litteratur i Frankrike, Storbritannien och
Skandinavien ha fltt dessa nationer att
undgå en fatal, social radikalisering. Att
de ledande grupperna där inte var så socialt blinda berodde nämligen mindre på
bättre verklighetskontakt än på intryckt
från denna litteratur. I Tyskland och Finland däremot med dess romantiska fin-de
siede-diktning kom de sociala konflikterna i stället att estetiseras och dramatise- 202 SVENSK TtDSKRIFT
ras. Hypotesen må vara fOr djärv, men Krigfor dörren
fornekar dock inte kulturens viktiga roll. Hur var det med Tigerstedts tyskFöga övertygande
Den invändning som en läsare gör är att
fascismen var agnostisk, kategoriskt tillspetsad, konflikt- och våldsbenägen, samt
värdesatte ”blind” handling, medan konservatismen är kompromissvillig, betonar
tidens prövning, och är fOr harmoni och
inte konflikt: generationernas klokhet
torde snarast avråda från fascistiska
putscher och liknande tilltag. Kan då
dessa läror alls förenas, ja, bli identiska?
Forskaren Stanley Payne citeras med
innebörden att autoritär konservatism ej
är fascism. Allmänt är de samhällsvetenskapliga teorierna om fascism föga övertygande. Frågan om hur fascism ”orsakas” blir heller inte löst i denna bok, som
snarast belägger fascismens och konservatismens svårförenlighet.
Om den som hyser principiellt människoförakt, oro eller aggresivitet gentemot massan, ”undermänniskorna”, skall
kallas fascist eller bara ond är en språkfråga. Det fanns hos Tigerstedt i all sammansatthet en mycken genuin kulturell
oro byggd på varsel om att seder och
ideer av värde övergavs; inte så att han
fruktade förändringen i sig men väl de fanor under vilka den skedde. Det gör att
man kan anse att Tigerstedt då hans mest
omogna aktivistfas väl var över ändå närmade sig kulturkonservativa synsätt.
vänlighet? Tveklöst utgick den icke ur
antisemitism, utan ur en granskning av
vilka värden och livsstilar som kunde
hålla Europa samlat och hindra kaos.
Praktiskt gällde det också att se en vapenbroder mot Sovjet. Av även omsorg om
Finland sökte Tigerstedt komma till tals
med Göring, när landet direkt hotades
genom den tysk-ryska pakten. Opinionen misstolkade Tigerstedts resa till
Sverige den gången som en flykt, just då
vinterkriget stod för dörren.
Den olyckan var inte ensam. Då
Tigerstedt 1944 sökte sig till Sverige fick
han av politiska skäl genomgå en förnedrande prövning och internerades innan
uppehållstillsdnd gavs. Det var en på alla
vis luttrad man som bosatte sig i Strängnäs och fyllde sina sista år med historiska
skriverier, diktande och föreläsande i
ABF.
Mörk stund
Nej, någon kulturförnekare eller ren
misantrop var Tigerstedt knappast. Hans
intryck av det tidiga 1900-talets sociala
tumult gav honom dock en mörk syn på
demokratin och parlamentarismen, men
liknande bedömningar gjordes i andra
åsiktsläger än hans. Waltås genomgång av
Tigerstedt och hans idekretsar i en för
Finland och Europa tung stund är både
innehållsrik och tänkvärd.
SVENSK TIDSKRIFT 203