Carl-Johan Westholm; Demokratisering som överideologi
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL-JOHAN WESTHOLM:
Demokratisering som överideologi?
I dag är statsmaktens totala erövring ett
målför de grupper som vill använda den
för att ”demokratisera hela samhället”.
Mot dagens demokrati med begränsad
statsmakt står”den totala demokratin” ,
dvs att alla beslut i samhället fattas
kollektivt, skriver fil dr Carl-Johan
Westholm. Själva det faktum att
statsmakten är demokratiskt styrd har
blivit ett argument för att utvidga
statsmaktens beslutsområde. Det är
därför inte tillräckligt att stärka
uppslutningen kring demokratin som
överideologi. Det viktigaste är att visa
att demokrati och demokratisering inte
alltid är samma sak. Med demokratin
ochfriheten som överideologi kan både
demokratin ochfriheten bevaras.
Det brukar sägas att demokratin måste
vinnas av varje generation för att bestå
Men farorila för demokratins fortlevnad
kan skifta över tiden.
I ”Demokratiens seger och kris” noterade Herbert Tingsten 1934 att det inte
längre var fråga om att demokratin framförs som ett krav gentemot gamla fördemokratiska maktanspråk från furstar e~
ler begränsade samhällsklasser. Mot de·
mokratin under 20- och 30-talet kom att
stå diktaturens förespråkare i form av
nazistiska och kommunistiska läror. Den
gemenskap i fråga om vissa grundläggande värdeföreställningar som demokratin
förutsätter hade undergrävts; de stridande intressen hade inte velat underkasta sig de kompromisser som dem~
kratiska staters beslut innebär utan i stäJ.
let inriktat sig på ”statsmaktens totala
erövring” .
Nils Elvander frågar (Svensk Tidskrift
nr 5/82) hur det kommer sig att Tingsieiii
syn på demokratin som ”ett slags över·
ideologi” inte står i centrum av samhällsdebatten. Det är lätt att instämma
med Elvander när han kritiserar dm
kanadensiska statsvetaren och marxiso
ten C B Macphersons bok ”Den mångtydiga demokratin” . Som kurslitteraiii
vid universitetens samhällsvetenskaplip
institutioner under flera år var den t1
draksådd, framdriven av ”studentdemokratiska” institutionsstyrelser.
Det viktigaste av allt i dagens läge ir
att stärka uppslutningen kring demokratin som överideologi, är Elvanders slutsats. Debatten om gränsdragningen meJ.
lan demokratin och marknaden får fönt
i annan ordning, menar han.
Det vore önskvärt om det gick att –
punkt vid denna slutsats. Men så är d
me inte fallet. Det vore att föra 1980-
-’ets debatt i Sverige och andra västInder enbart med 30-talets argument.
Och ipraktiken blir det marknadsekonolins anhängare som inte skall få anknyta
l demokratin som argument för sin sak,
ledan marknadsekonomins motståndal kan fortsätta att framträda som den
ekonomiska demokratins talesmän.
”Den totala demokratin”
Medan ”statsmaktens totala erövring”
pA 30-talet eftersträvades av grupper
IOlll ville erövra statsmakten för att omftlldla den till något icke-demokratiskt,
si är idag statsmaktens totala erövring
ett mål för de grupper som vill använda
statsmakten för att ”demokratisera hela
lllllhället” . Mot dagens demokrati med
begränsad statsmakt står ”den totala deaokratin”, dvs att alla beslut i samhället
fattas kollektivt.
Vad vi bevittnar är hur själva det faklllm att statsmakten är demokratiskt
styrd blivit ett argument för att utvidga
statsmaktens beslutsområde. I sak är
denna fara inte ny. Ledtemat för John
Stuart Mill var att den enskildes frihet
lllåste säkras också mot ett folkflertal,
inte enbart mot en stat som styrdes av ett
mindretal.
Med demokratiseringen som argument
hävdas både att skattetrycket skall öka
och kollektiva löntagarfonder införas.
Förvisso skulle en större del än idag av
de ekonomiska besluten i landet gå formellt demokratiskt tillväga om skattetrycket vore 100 procent och alla ekonomiska beslut finge tas i vederbörlig parla•ntarisk ordning. Mot detta kan anf6ras en mängd praktiska argument, att
347
det inte kommer att fungera etc. Men det
intressanta är att ”demokratin som överideologi” inte fungerar som en spärr mot
denna utveckling.
Borde man inte demokratisera tryckfriheten! Från vissa håll, t ex inom TCO,
har hävdats att i den offentliga debatten
bör endast personer delta som har mandat att yttra sig. Visst vore det mer demokratiskt om t ex de demokratiskt
valda landstingen i varje län fick utse
styrelser, chefredaktörer och redaktiansledning för de dagstidningar som
kommer ut inom respektive län.
Invändningarna mot ett sådant arrangemang är givna. Men återigen: det går
inte att påstå att det strider mot demokratin som överideologi – om man inte i
denna lägger in åtskilligt annat än majoritetsprincipen. Då måste man hävda att
demokratin som överideologi också innefattar ett stort mått av frihet för de
enskilda individerna. Har man kommit
så långt blir satsen om demokratin som
överideologi genast mycket mer kontroversiell i ett debattläge där många vill
”demokratisera” allting.
Mot dem som vill ”demokratisera hela
samhället” är det verkningslöst att kräva
starkare uppslutning kring demokratin.
De som säger sig eftersträva inte bara
politisk demokratin utan också ekonomisk demokrati kan naturligtvis inte
framstå som någonting annat än som
övertygade demokrater, hyllande demokratin som överideologi.
Samhället politiseras alltmer
Med slagord som ”ökad jämlikhet” och
”demokratisering” har den svenska politiken inriktats alltmer på konfrontation.
,.
348
I vatje samhälle finns det motsättningar.
Dessa kan lösas på imlividnivå eller mellan olikagrupper utan att statsmakten tar
klar ställning för den ena eller andra
gruppen. Men i ett allt mer politiserat
samhälle som det svenska, där två tredjedelar av bruttonationalprodukten går
igenom den offentliga sektorn och där
allt fler lagar stiftas som berör den enskildes och företagens agerande i olika
situationer, löses allt fårre problem på
individuell nivå, på marknaden. l stället
förs de upp på politisk nivå för att utmynna i polarisering och konfrontation.
Staten är den enda legitima utövaren
av våld. Om staten används allt mer för
att lösa konflikter som inte staten nödvändigtvi behöver lösa, kommer konflikternas natur att bli allt mer våldsamma. Samtidigt som staten expanderar sitt ansvarsområde, undergrävs
auktoriteten för staten som beslutsfattare. Politikerföraktet ökar. Kravet på
”mer, mer”, blandekonomins eko, leder
till krav på ytterligare demokratisering
och reglering. Politikens seger och kris.
Socialdemokratins trestegsteori
skattetrycket stiger’ kollektiva löntagarfonder diskuteras och de svenska medborgarnas liv blir allt mer reglerat. Att i
det läget hävda ”att det viktigaste av
allt” är att stärka uppslutningen kring
demokratin som överideologi är att gå
runt det mest allvarliga problemet. Självfallet bör man i alla läger ge akt på frestelsen att i ”demokratin” lägga in den
exakta innebörden av den egna politiska
uppfattningen. Det mest långtgående
missbruket av demokratibegreppet som
skett under senare tid bland övertygade
demokrater är när man på ocialdemokratiskt håll lanserat den s k trestegs.
teorin.
Först kom den allmänna och lika röst·
rätten, den politiska demokratin. Däref.
ter infördes välfärden, den sociala demokratin. Nu är det dags för den tredje
och avslutande, den ekonomiska demokratin.
Men även om höga skatter och kollek·
tiva fonder inte skulle motiveras med att
de vore led i samhällets demokratisering,
vore det omöjligt och oförlåtligt att inte
ta upp följderna för demokratin av dessa
förslag.
Gunnar Heckscher framhåller att var·
ken i geografin eller i historien finns nigot exempel på att ett fullt utvecklat socialistiskt system kunnat förenas med
politisk demokrati. Inte bara den analy·
sen utan också den praktiska erfarenheten tyder på att det är omöjligt, betonar
han (Svensk Tidskrift nr 6/82).
Man kan hävda att detta rör demokratins förutsättningar, inte definitionen pi
demokratin. Men det torde vara enfråp
om påvens skägg i praktiken. I annat Iii
skulle man ju kunna hävda att yttrandefriheten också är en förutsättning för <d
inte ingår i definitionen på demokrati.
Demokrati blir då den nakna majoritetsprincipen. I så fall är det inte sä
upplysande att flertalet anser att stafell
skall styras demokratiskt, dvs med mt
joritetsregeln.
Följderna för friheten
Det är någonting utomordentligt oinli
lektuellt i den svenska debatten när •
från förespråkare för ytterligare d*”
kratisering av samhället sällan får nJi1
var på frågan om dess följder för friheten, aldrig en probleminriktad sakdiskussion.
Med demokratin som överideologi i
bagaget verkar allt för många skandinaviska statsvetare ha paralyserats till att
tommentera förslaget om kollektiva löntagarfonder utifrån formalistiska kriterier. Hur skall man annars tolka deras nästan samlade tystnad?
Om bara de folkvalda landstingen och
inte de fackliga organisationerna i valje
län får utse styrelse i de systemomvälvande löntagarfonderna, då finns det en
del demokratiska överideologer som inte
kan finna något att invända.
l den mån normativa synpunkter antyds i dagens demokratidebatt är det i
regel politisk jämlikhet som är det överordnade värdet, inte frihet som hos de
äldre demokratiteoretikerna, skriver Elvander. Detta är en avgörande förändring. Gunnar Heckscher bekräftar, att
mest omtvistad av allt som betecknas
som en förutsättning för demokratin är
den ekonomiska friheten. Där har skett
en åsiktsförskjutning; medan denna fribet ursprungligen skattades särskilt högt
av den begynnande folkstyrelsens förkämpar, som var liberaler, sätts den nu
allt mer ifråga, därför att den anses försvåra genomförandet av full ekonomisk
jämlikhet, noterar Heckscher.
I dagens Sverige är tecknen på en utveckling mot en totalitär demokrati det
mest akuta hotet. Det går inte att argumentera poängfullt i denna fråga utan att
beröra, ja helt enkelt understryka sambandet mellan den politiska demokratin
och kontraktsrätten, dvs marknadsekonomin. Demokratin kan råka i obalans.
Blandekonomin är inte ett stabilt sy- 349
stem. Dess inneboende tendens är överrepresentation av offentliganställda i politiska organ, ökade statsutgifter och en
allt större offentlig sektor. Demokratin
är i balans i det läge där det finns frihet i
sin rikaste mångfald. Därför är idag ”det
viktigaste av allt” att visa att demokrati
och demokratisering inte alltid är samma
sak, att allt för mycket demokratisering
går ut över friheten.
Om alla skall bestämma över alla och
allting, kommer till slut inte någon att
bestämma någonting över sig själv.
Demokratin och friheten som överideologi
Med demokratin som överideologi finns
inget försvar mot demokratiseringen
som överideologi.
Med demokratin och friheten som
överideologi kan både demokratin och
friheten bevaras. Det är kanske svårare
att nå enighet om detta. Men det visar i
så fall att man har ställt sig i debattens
centrum. Användningen av demokratibegreppet i dagens svenska samhällsdebatt – och demokratiseringen som krav
– är starkt polariserande. Att det har
blivit så är djupt beklagligt. Att släta
över det för att söka uppnå någon slags
konstlad enighet om demokratin som
överideologi när demokratiseringskravet
omöjliggjort en verklig enighet, det är att
göra den politiska demokratin och friheten en otjänst.
Till slut kan det inträffa, att den enda
frihet som finns kvar är att likt alla andra
bekänna sig till demokratin som överideologi.
Tesen om demokratin som överideologi – den skandinaviska statskunskapens hittills bestående egna bidrag till
350
den egna demokratidebatten – har av
dess egna uttolkare tömts på sitt frihetsinnehåll med hänvisning till andras åbeReferenser:
Torgny T Segerstedt (red): Politikens seger
och kris. (Ratio 1981)
J L Talmon: The Origins of Totalitarian Democracy. (Praeger, N Y, 1960)
ropande av jämlikheten. Så miste det saltet sin sälta.
C-J Westholm: Ratio och universalitet. J<å
Stuart Mill och dagens demokratidebau.
(Raben & Sjögren 1976, sid 180- 185).
Resultatet av Svensk Tidskrifts citatinsamling
••
LONTAGARFONDER
Motiv och
konsekvenser
En argument- och citatsamling
Skriften kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 ink! moms
Demokratisering som överideologi?
I dag är statsmaktens totala erövring ett
målför de grupper som vill använda den
för att ”demokratisera hela samhället”.
Mot dagens demokrati med begränsad
statsmakt står”den totala demokratin” ,
dvs att alla beslut i samhället fattas
kollektivt, skriver fil dr Carl-Johan
Westholm. Själva det faktum att
statsmakten är demokratiskt styrd har
blivit ett argument för att utvidga
statsmaktens beslutsområde. Det är
därför inte tillräckligt att stärka
uppslutningen kring demokratin som
överideologi. Det viktigaste är att visa
att demokrati och demokratisering inte
alltid är samma sak. Med demokratin
ochfriheten som överideologi kan både
demokratin ochfriheten bevaras.
Det brukar sägas att demokratin måste
vinnas av varje generation för att bestå
Men farorila för demokratins fortlevnad
kan skifta över tiden.
I ”Demokratiens seger och kris” noterade Herbert Tingsten 1934 att det inte
längre var fråga om att demokratin framförs som ett krav gentemot gamla fördemokratiska maktanspråk från furstar e~
ler begränsade samhällsklasser. Mot de·
mokratin under 20- och 30-talet kom att
stå diktaturens förespråkare i form av
nazistiska och kommunistiska läror. Den
gemenskap i fråga om vissa grundläggande värdeföreställningar som demokratin
förutsätter hade undergrävts; de stridande intressen hade inte velat underkasta sig de kompromisser som dem~
kratiska staters beslut innebär utan i stäJ.
let inriktat sig på ”statsmaktens totala
erövring” .
Nils Elvander frågar (Svensk Tidskrift
nr 5/82) hur det kommer sig att Tingsieiii
syn på demokratin som ”ett slags över·
ideologi” inte står i centrum av samhällsdebatten. Det är lätt att instämma
med Elvander när han kritiserar dm
kanadensiska statsvetaren och marxiso
ten C B Macphersons bok ”Den mångtydiga demokratin” . Som kurslitteraiii
vid universitetens samhällsvetenskaplip
institutioner under flera år var den t1
draksådd, framdriven av ”studentdemokratiska” institutionsstyrelser.
Det viktigaste av allt i dagens läge ir
att stärka uppslutningen kring demokratin som överideologi, är Elvanders slutsats. Debatten om gränsdragningen meJ.
lan demokratin och marknaden får fönt
i annan ordning, menar han.
Det vore önskvärt om det gick att –
punkt vid denna slutsats. Men så är d
me inte fallet. Det vore att föra 1980-
-’ets debatt i Sverige och andra västInder enbart med 30-talets argument.
Och ipraktiken blir det marknadsekonolins anhängare som inte skall få anknyta
l demokratin som argument för sin sak,
ledan marknadsekonomins motståndal kan fortsätta att framträda som den
ekonomiska demokratins talesmän.
”Den totala demokratin”
Medan ”statsmaktens totala erövring”
pA 30-talet eftersträvades av grupper
IOlll ville erövra statsmakten för att omftlldla den till något icke-demokratiskt,
si är idag statsmaktens totala erövring
ett mål för de grupper som vill använda
statsmakten för att ”demokratisera hela
lllllhället” . Mot dagens demokrati med
begränsad statsmakt står ”den totala deaokratin”, dvs att alla beslut i samhället
fattas kollektivt.
Vad vi bevittnar är hur själva det faklllm att statsmakten är demokratiskt
styrd blivit ett argument för att utvidga
statsmaktens beslutsområde. I sak är
denna fara inte ny. Ledtemat för John
Stuart Mill var att den enskildes frihet
lllåste säkras också mot ett folkflertal,
inte enbart mot en stat som styrdes av ett
mindretal.
Med demokratiseringen som argument
hävdas både att skattetrycket skall öka
och kollektiva löntagarfonder införas.
Förvisso skulle en större del än idag av
de ekonomiska besluten i landet gå formellt demokratiskt tillväga om skattetrycket vore 100 procent och alla ekonomiska beslut finge tas i vederbörlig parla•ntarisk ordning. Mot detta kan anf6ras en mängd praktiska argument, att
347
det inte kommer att fungera etc. Men det
intressanta är att ”demokratin som överideologi” inte fungerar som en spärr mot
denna utveckling.
Borde man inte demokratisera tryckfriheten! Från vissa håll, t ex inom TCO,
har hävdats att i den offentliga debatten
bör endast personer delta som har mandat att yttra sig. Visst vore det mer demokratiskt om t ex de demokratiskt
valda landstingen i varje län fick utse
styrelser, chefredaktörer och redaktiansledning för de dagstidningar som
kommer ut inom respektive län.
Invändningarna mot ett sådant arrangemang är givna. Men återigen: det går
inte att påstå att det strider mot demokratin som överideologi – om man inte i
denna lägger in åtskilligt annat än majoritetsprincipen. Då måste man hävda att
demokratin som överideologi också innefattar ett stort mått av frihet för de
enskilda individerna. Har man kommit
så långt blir satsen om demokratin som
överideologi genast mycket mer kontroversiell i ett debattläge där många vill
”demokratisera” allting.
Mot dem som vill ”demokratisera hela
samhället” är det verkningslöst att kräva
starkare uppslutning kring demokratin.
De som säger sig eftersträva inte bara
politisk demokratin utan också ekonomisk demokrati kan naturligtvis inte
framstå som någonting annat än som
övertygade demokrater, hyllande demokratin som överideologi.
Samhället politiseras alltmer
Med slagord som ”ökad jämlikhet” och
”demokratisering” har den svenska politiken inriktats alltmer på konfrontation.
,.
348
I vatje samhälle finns det motsättningar.
Dessa kan lösas på imlividnivå eller mellan olikagrupper utan att statsmakten tar
klar ställning för den ena eller andra
gruppen. Men i ett allt mer politiserat
samhälle som det svenska, där två tredjedelar av bruttonationalprodukten går
igenom den offentliga sektorn och där
allt fler lagar stiftas som berör den enskildes och företagens agerande i olika
situationer, löses allt fårre problem på
individuell nivå, på marknaden. l stället
förs de upp på politisk nivå för att utmynna i polarisering och konfrontation.
Staten är den enda legitima utövaren
av våld. Om staten används allt mer för
att lösa konflikter som inte staten nödvändigtvi behöver lösa, kommer konflikternas natur att bli allt mer våldsamma. Samtidigt som staten expanderar sitt ansvarsområde, undergrävs
auktoriteten för staten som beslutsfattare. Politikerföraktet ökar. Kravet på
”mer, mer”, blandekonomins eko, leder
till krav på ytterligare demokratisering
och reglering. Politikens seger och kris.
Socialdemokratins trestegsteori
skattetrycket stiger’ kollektiva löntagarfonder diskuteras och de svenska medborgarnas liv blir allt mer reglerat. Att i
det läget hävda ”att det viktigaste av
allt” är att stärka uppslutningen kring
demokratin som överideologi är att gå
runt det mest allvarliga problemet. Självfallet bör man i alla läger ge akt på frestelsen att i ”demokratin” lägga in den
exakta innebörden av den egna politiska
uppfattningen. Det mest långtgående
missbruket av demokratibegreppet som
skett under senare tid bland övertygade
demokrater är när man på ocialdemokratiskt håll lanserat den s k trestegs.
teorin.
Först kom den allmänna och lika röst·
rätten, den politiska demokratin. Däref.
ter infördes välfärden, den sociala demokratin. Nu är det dags för den tredje
och avslutande, den ekonomiska demokratin.
Men även om höga skatter och kollek·
tiva fonder inte skulle motiveras med att
de vore led i samhällets demokratisering,
vore det omöjligt och oförlåtligt att inte
ta upp följderna för demokratin av dessa
förslag.
Gunnar Heckscher framhåller att var·
ken i geografin eller i historien finns nigot exempel på att ett fullt utvecklat socialistiskt system kunnat förenas med
politisk demokrati. Inte bara den analy·
sen utan också den praktiska erfarenheten tyder på att det är omöjligt, betonar
han (Svensk Tidskrift nr 6/82).
Man kan hävda att detta rör demokratins förutsättningar, inte definitionen pi
demokratin. Men det torde vara enfråp
om påvens skägg i praktiken. I annat Iii
skulle man ju kunna hävda att yttrandefriheten också är en förutsättning för <d
inte ingår i definitionen på demokrati.
Demokrati blir då den nakna majoritetsprincipen. I så fall är det inte sä
upplysande att flertalet anser att stafell
skall styras demokratiskt, dvs med mt
joritetsregeln.
Följderna för friheten
Det är någonting utomordentligt oinli
lektuellt i den svenska debatten när •
från förespråkare för ytterligare d*”
kratisering av samhället sällan får nJi1
var på frågan om dess följder för friheten, aldrig en probleminriktad sakdiskussion.
Med demokratin som överideologi i
bagaget verkar allt för många skandinaviska statsvetare ha paralyserats till att
tommentera förslaget om kollektiva löntagarfonder utifrån formalistiska kriterier. Hur skall man annars tolka deras nästan samlade tystnad?
Om bara de folkvalda landstingen och
inte de fackliga organisationerna i valje
län får utse styrelse i de systemomvälvande löntagarfonderna, då finns det en
del demokratiska överideologer som inte
kan finna något att invända.
l den mån normativa synpunkter antyds i dagens demokratidebatt är det i
regel politisk jämlikhet som är det överordnade värdet, inte frihet som hos de
äldre demokratiteoretikerna, skriver Elvander. Detta är en avgörande förändring. Gunnar Heckscher bekräftar, att
mest omtvistad av allt som betecknas
som en förutsättning för demokratin är
den ekonomiska friheten. Där har skett
en åsiktsförskjutning; medan denna fribet ursprungligen skattades särskilt högt
av den begynnande folkstyrelsens förkämpar, som var liberaler, sätts den nu
allt mer ifråga, därför att den anses försvåra genomförandet av full ekonomisk
jämlikhet, noterar Heckscher.
I dagens Sverige är tecknen på en utveckling mot en totalitär demokrati det
mest akuta hotet. Det går inte att argumentera poängfullt i denna fråga utan att
beröra, ja helt enkelt understryka sambandet mellan den politiska demokratin
och kontraktsrätten, dvs marknadsekonomin. Demokratin kan råka i obalans.
Blandekonomin är inte ett stabilt sy- 349
stem. Dess inneboende tendens är överrepresentation av offentliganställda i politiska organ, ökade statsutgifter och en
allt större offentlig sektor. Demokratin
är i balans i det läge där det finns frihet i
sin rikaste mångfald. Därför är idag ”det
viktigaste av allt” att visa att demokrati
och demokratisering inte alltid är samma
sak, att allt för mycket demokratisering
går ut över friheten.
Om alla skall bestämma över alla och
allting, kommer till slut inte någon att
bestämma någonting över sig själv.
Demokratin och friheten som överideologi
Med demokratin som överideologi finns
inget försvar mot demokratiseringen
som överideologi.
Med demokratin och friheten som
överideologi kan både demokratin och
friheten bevaras. Det är kanske svårare
att nå enighet om detta. Men det visar i
så fall att man har ställt sig i debattens
centrum. Användningen av demokratibegreppet i dagens svenska samhällsdebatt – och demokratiseringen som krav
– är starkt polariserande. Att det har
blivit så är djupt beklagligt. Att släta
över det för att söka uppnå någon slags
konstlad enighet om demokratin som
överideologi när demokratiseringskravet
omöjliggjort en verklig enighet, det är att
göra den politiska demokratin och friheten en otjänst.
Till slut kan det inträffa, att den enda
frihet som finns kvar är att likt alla andra
bekänna sig till demokratin som överideologi.
Tesen om demokratin som överideologi – den skandinaviska statskunskapens hittills bestående egna bidrag till
350
den egna demokratidebatten – har av
dess egna uttolkare tömts på sitt frihetsinnehåll med hänvisning till andras åbeReferenser:
Torgny T Segerstedt (red): Politikens seger
och kris. (Ratio 1981)
J L Talmon: The Origins of Totalitarian Democracy. (Praeger, N Y, 1960)
ropande av jämlikheten. Så miste det saltet sin sälta.
C-J Westholm: Ratio och universalitet. J<å
Stuart Mill och dagens demokratidebau.
(Raben & Sjögren 1976, sid 180- 185).
Resultatet av Svensk Tidskrifts citatinsamling
••
LONTAGARFONDER
Motiv och
konsekvenser
En argument- och citatsamling
Skriften kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 114 47 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Pris: kr 17 ink! moms