Carl XV
1943
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL XV
Av lektorn docent EDVARD THERM.IENIUS, Göteborg
CARL XV är inte det ringaste aktuell. Hur skulle han kunna
vara det i våra dagar’ – på annat sätt än så, att man i svåra
tider ägnar en förströdd tanke åt idyllen. Hans korta regering
– tretton år som kung och dessförinnan två år som regent –
slutade för något mer än 70 år sedan; Carl XV dog på länsresidenset i Malmö den 18 september 1872. Efter honom ha följt hans
broder Oscar II och hans brorson, Gustaf V, vardera nu med 35 år
på tronen. Vad allt som hänt under deras dagar i ett mer och mer
stegrat tempo kan och behöver inte ens antydas. Däremot är det
på sin plats att erinra om, att »Carl XV:s glada dagar», den föregivna idyllen, i själva verket utgör en väl så stormig och händelserik tid som någon annan svensk konungs.
Dessa femton år inrymma, om vi nu först hålla oss till det
världspolitiska händelseförloppet, italienska frihetskriget, Polens
uppror mot Ryssland och de tre krig, som förde till Tysklands
enande och den tyska stormaktens konsolidering, alltså dansktyska kriget, kriget mellan Preussen och Österrike och slutligen
fransk-tyska kriget. Längre bort, men mycket observerat, rasade
inbördeskriget i Nordamerika. För Sveriges del betyda dessa år,
att skandinavismen gjorde bankrutt och att de sista resterna av
vår internationella maktställning – eller anspråken därpå –
förskingrades och försvann.
I vår inre historia är Carl XV:s tid, som hans utmärkte skildrare Carl Hallendorff påpekat, en övergångstid. Det som s k e d d e
tog i de .flesta nämnvärda fall sin början under Oscar I och fortsatte under Oscar II. Främst gäller detta det ekonomiska uppsvinget. Alla kurvor, i vilka man söker fånga denna utveckling,
börja sin branta stigning senast vid mitten eller i slutet av
Oscar I:s regering. Men även på detta område har Carl XV:s
dagar sitt eget signum. Än mera påtagligt bilda de epok om man
tänker på vår inrikes politik.
Den regering, som kronprinsen-regenten omedelbart skaffade
sig, genomförde en rad av de mest markanta och fruktbärande
33
Edvard Thermamius
reformerna i vår moderna historia. Näringsfriheten, frihandeln,
strafflagstiftningen, kommunallagstiftningen, sist och slutligen
representationsreformen – det må här räcka med denna uppräkning. Och Carl XV:s regering är inte minst som reformperiod en
tid för sig. Då man säger detta, får man visserligen inte glömma
eller förtiga, att kungen ingalunda var upphovsmannen till de
många märkliga och välgörande nyheter, som sålunda genomfördes. Louis De Geer skriver i sin sanna, och därför särskilt på
denna punkt ganska bittra karakteristik av den just bortgångne
(i ett brev daterat den 29 september 1872), att då »allt som skedde
under hans regering av någon betydenhet skedde mot hans vilja,
t. ex. i utrikes politiken, representationsfrågan, i strafflagsreformen, befordringsväsendet o. s. v., och han visst icke av gott hjärta
gav efter för sina folks vilja, utan i det yttersta intrigerade emot,
men aldrig hade kraft att någonsin strida för, knappt att själv behålla en grundsats, så har man svårt att fatta varuti hans storhet
bestod»; »den var», tillägger De Geer i sin memoar många år senare, »i själva verket, liksom hans frejdade väns, Fredrik VII:s,
blott svaghet».
På ett svårdefinierbart sätt – och om man så vill ett ytligt –
satte Carl XV likväl sin prägel på sin tid, och har så kommit att
symbolisera den. Carl XV har visserligen inte den ringaste
aktualitet i våra dagar. Men lika sant är, att han inte är glömd.
Han är och kommer säkerligen länge att förbli en av de kungagestalter, som skola fängsla svenska folkets intresse och leva i
dess minne. Och varför~ Svaret är både lätt och svårt att ge,
och lättast, om man tillgriper en särdeles banal fras: det personliga är det högsta i historien.
Alltså: först och främst därför att Carl XV var en personlighet, »en människa av kött och blod utan alla abstraktioner».
som De Geer skriver i sin nekrolog. För det andra därför att det
om honom och hans tid präglats ett högst livskraftigt slagord:
»Carl XV:s glada dagar.» Mången historisk personlighet har
förevigats huvudsakligen på grund av ett slagords makt (t. ex.
»Ljusets bonde»), och Carl XV hör till dem som i hög grad
profiterat härav. För det tredje lever Carl XV, liksom salig
Bellman, i anekdoten. Därtill kan måhända räknas, att han som
bekant gått till eftervärlden på ett mera substantiellt sätt, nämligen i ett icke ringa antal illegitima avkomlingar; något som
svenska folket på sin tid och flera generationer framåt väl känt
och accepterat som ett självklart och inte särskilt klandervärt
34
T
Carl XV
faktum. Sist och sammanfattningsvis: kring denne konung mer
än de flesta svenska – utom de allra största – har uppstått vad
man med ett nu för tiden flitigt använt ord kallar en myt.
I stället för att söka utveckla, vari Carl XV:s-myten består
kan man rationalisera frågan genom att undersöka, vilken föreställning svenska folket gör sig om denne konung. Man finner
då icke en, utan snarare tre Carl XV:s-»gestalter». De skulle
kunna betecknas sålunda: Den hittills vanliga officiella; den vanliga, privata; slutligen den av modern kritisk historieforskning,
på basis av den initierade samtida opinionen skapade, alltså den
kritiska, vilken väl så småningom slår igenom och blir den
officiella.
Den vanliga officiella bilden av den populäre Carl XV, det är
bilden av den unge, manlige, hjärtlige, för all del litet svage,
samtidigt den sant konstitutionelle kungen; han som väl i själ
och hjärta är konservativ, men som inte desto mindre hyggligt,
om ock något knorrande, samarbetar med sina moderat-liberala
rådgivare; kungen, som får äran av vad dessa genomfört.
At denna bild, vilken, som Hallendorff fint påpekat, briljant
och värmande återgives i von Rosens berömda porträtt i helfigur
av den ungdomlige konungen småler eller flinar emellertid
litet var, lekt som lärd, ty han kan själv tillfoga åtskilliga drag,
hämtade från den andra bilden, bilden av den vanliga, privata
Carl XV:s-gestalten. Reverenter sagt, den utsvävande kungen,
vivören; den ganska simple men i alla fall den livade, godhjärtade, den glade kung Kalle. Det är denne Carl XV som lever i
anekdoterna; supbrodern, som emellertid när som helst naturligt
och utan ringaste svårighet kunde återtaga sin ställning som
Hans Majestät Konungen. Typisk är anekdoten om hur kungen
en gång satt i skjortärmarna och sjöng och drack i ett lag studentsångare. (Allmän titelbortläggning förekommer i vissa versioner.) En av deltagarna i denna helafton kommer dagen därpå
och får företräde hos kungen och ber helt frankt att få hans porträtt. Och kungen ger honom strax en blank tvåkrona.
Andra och många historier om Kalle i fyrkanten äro av det
slag att de låta sig berättas blott i trängre kretsar och alls inte
passa för trycksvärtan. Det kan i detta försök till en teckning av
Carl XV väl anses tillåtet att för en gångs skull återge en autentisk skildring från denna del av konungens livssfär. Den är
helt trivial om något makaber; en ren och oförfalskad vardagshistoria men på samma gång en nyans rörande.
35
.•
Edvard Thermcenius
Det är den skånske riksdagsbonden Per Nilsson i Espö, en känd
och trovärdig upptecknare, som i sin dagbok berättar följande,
vilket här återges i referat och några citat; utan alla kommentarer.
Under den 11 april 1873 heter det i dagboken, »Kom Mamsell
Wilhelmirra S. och ville fråga mig till råds». Hon berättade, att
hon från 1865 varit kungens älskarinna. En tid hade hon tjänstgjort som postföreståndare i H-d (en ort cirka 15 mil från Stockholm) men sedan 1869 hade hon av kungen etablerats i Stockholm
i egen våning och med fast månadsunderhålL Emellertid hade
kungen glömt henne i sitt testamente, och hon hade haft besvär
att få ut några pengar; trots att Oscar II hjälpt henne.
Vid ett sammanträffande i hennes hem två dagar senare berättade hon något utförligare för Per Nilsson om vad som varit.
Hon visade bl. a. fram en mängd undertecknade biljetter från
kungen.
Innehållet var emellertid torftigt; »endast dag och timma då hon
skulle komma». Vidare omtalade hon, att då hon på sommaren 1866
»var utnämnd till postföreståndarinna i H-d överenskom hon med
honom att resa till Stockholm fyra gånger om året, men hon fick
resa oftare och sedan tröttnade de därvid, då hon på våren 1869
lämnade platsen till sin syster och reste till Stockholm då han hyrde
våning till henne, skänkte henne linne, duktyg och möbler. När hon
var i H-d skrev Carl XV långa brev till henne och satte sitt namn
under, men hon föregav att dem hade hon bränt upp. Dessa brev
när de kom fram hade de varit öppnade på H-l och därigenom blev
hennes förhållande till Kungen känt. Hon berättade vidare att han
var många gånger mycket svår men däremellan mycket god. Hon
var så kär i honom så hon icke kunde älska någon annan.»
Den tredje Carl XV:s-gestalten har från början utformats av
samtida, mer eller mindre sympatiska men samtidigt kritiska
iakttagare och skribenter, t. ex. justitiestatsminister Louis De
Geer och överintendenten Fritz von DardeL Den har, kan man
säga, utarbetats av Hallendorff och håller på att sakta glida
in i böckerna och i folks medvetande, så att den nu väl kan sägas
ingå i den litet högre och mer kvalificerade allmänbildningen.
Det betyder naturligtvis inte, att den tränger ut de äldre och
mera onyanserade. Carl XV var nu en gång för sitt folk, den stora
svenska allmänheten, ett slags ljusgestalt; man ville inte då och
man vill väl heller inte nu få för mycket skuggor med i bilden.
Denna nyanserade bild är inte så lätt att måla. Hallendorff har
i sin bok Från Carl XV:s dagar och i sin del av Sveriges historia
lika sakliga som förstående karaktärsskildringar. Fritz von
36
Carl XV
Dardel, kungens trogne men icke okritiske vän, Louis De Geer och
andra samtida ha i sina memoarer både ögonblicksbilder och sammanfattande karakteristiker av största värde. Men det må vara
tillåtet att försöka en, låt vara högst rapsodisk sammanfattning;
en teckning både av människan och av regenten- sådan han ville
vara, och sådan han blev.
Carl XV var född den 3 maj 1826. Vid sitt regeringstillträde var
han alltså 31 år fyllda. Han var en ståtlig och älskvärd man,
god och glad, kunglig och mänsklig, överströmmande av fysisk
kraft, full av goda föresatser. Han hälsades av sina båda folk,
i synnerhet av dess bredare lager, med stora förhoppningar.
Hans popularitet var vidsträckt och djup, och den bibehöll sig,
trots påtagliga skiftningar, förvånansvärt väl, fastän han ofta
tycktes nonchalera och ibland verkligen grovt nonchalerade den.
Han uppträdde lika lätt och otvunget i majestätisk pompa som
välvilligt, folkligt och uppsluppet studentikost. Det var han som
införde sedvänjan att Sveriges kung kallar alla sina undersåtar
för du. Han dansade med dalkullorna som arbetade i trädgården
på Ulriksdal, han stack cigarrer och riksdalrar till gardisterna på
vakt, drack punsch och sjöng gluntar med sina student- och artistvänner, kamperade med sina soldater vid övningslägren och exercerade dem outtröttligt. Han var en kraftkarl, som inte skrädde
orden, »gemen» och trevlig. Den populäre liberale politikern
August Blanche, som en gång hotade med upplopp, tystade han
effektivt med orden: »Du är pöbelns kung, men jag är folkets
kung!» Det var han också – hela folkets, inklusive pöbelns. I
de flesta kretsar var han omtyckt, beundrad, ja älskad; utom
bland de ledande och ansvariga. Där voro hans svagheter som
regent alltför uppenbara; men även där kunde man dock inte
undgå att ta hänsyn till hans goda hjärta, hans rent mänskligt
försonande egenskaper. Han var alltigenom välvillig, en vän till
sina vänner och knappast någon farlig fiende. Till hela sitt
framträdande hjärtlig, frispråkig och uppriktig föreföll han att
vara pålitligheten själv, men »ingen hade med större fallenhet
än han spelat öppen» såsom Louis De Geer påpekar. Carl XV:s
känsloliv var rikt, hans fantasi högst livlig och romantisk. I
sina önskedrömmar var han helt visst en krigarkung, som höljde
sig och sitt land med ära; i andra rummet en godmodig landsfader, som skapade lycka och trevnad för sina båda folk. Hans
ideal var riddartiden, men i levande livet blev riddaren en junker
37
.··•
Ed1)ard Thermwnius
och boheme. Dum var han emellertid ingalunda, och han insåg
.därför alltför väl verklighetens begränsade möjligheter och prosaiska krav. Uppfostrad av goda lärare i sträng anda, uppvuxen
i vår, för en kungason av hans läggning, något kärva svenska
miljö, hade dock den konstitutionellt monarkiska författningen
gått honom i blodet. Det -var för honom inte blott nödvändigt
utan kändes förvisso som ett etiskt krav att hålla sig inom grundlagens råmärken. Hans valspråk var: land skall med lag byggas.
Och detta urgamla svenska ord var för honom ett verkligt rättesnöre; stundom besvärande, ibland åter rätt bekvämt att kunna
skylla på, då exempelvis oförsiktigt givna löften om plats eller
befordran åt ämbetshungriga vänner icke kunde infrias tack vare
statsrådens gensagor. »Kungsord» gåvos lätt, men de kommo under hans tid att falla betänkligt i kurs.
Sina förpliktelser som regent tog Carl XV ej i egentlig mening
lättvindigt. Han hade de bästa föresatser och saknade ingalunda
insikt och en viss framsynthet. Det som hindrade honom att bli
en förträfflig regent var ej heller i främsta rummet hans ganska
medelmåttiga intelligens eller hans moraliska blottor, utan bristande arbetsamhet i bemärkelsen uthållighet i arbetet. Anteckningar, som skildra det dagliga livet vid hovet ge otvetydigt
vid handen, att regeringsplikterna mången gång fullgjordes och
viktiga beslut fattades på knappt tillmätta lediga stunder mellan
hans nöjen, hobbies eller representationer, ibland alldeles i förbigående. Den utomordentligt betydelsefulla Ulriksdalskonferensen, då frågan om Sveriges påtänkta allians med Danmark inför
kriget 1864 de facto kom att avgöras, hölls sålunda under det
slottet var fullt med förnäma gäster, vilka tillsammans med sin
kunglige värd ägnade sig åt en några dagars mycket vidlyftig
och påkostad hjortjakt.
Carl XV:s mest påfallande fel var en krass nöjes- och njutningslystnad, som han ej heller på minsta vis lade sig vinn om
att dölja. Men just detta drag, i förening med hans glada, vänliga,
hurtiga sätt, utgjorde en av de främsta orsakerna till hans popularitet bland massorna. Valspråket för hans privata liv var bokstavligen Wein, Weib und Gesang, alla njutna i kraftiga doser
och utan mycket avseende på kvaliteten. Hans förträffliga maka,
Lovisa, prinsessa av Nederländerna, stod alltid kärleksfullt och
nästan ödmjukt överseende vid hans sida, men hon var alltför
obetydlig att kunna fängsla honom, än mindre att hålla honom
inom tillbörliga gränser. Det står utom all fråga, att umgänget
38
Carl XV
med vin och kvinnor förkortade hans liv. Härtill bidrog emellertid även den långa rad misslyckanden, krossade illusioner och
grusade förhoppningar, hans regering för honom själv innebar.
Som hobby hade han utom sången främst måleriet, som han utövade med verklig talang. Dessutom rimmade han ofta, gärna
och med ovanlig lätthet. Med innehållet i hans poesier var det
emellertid mycket litet bevänt. Hans skrytsamhet med bravader
på olika områden, verkliga eller inbillade, är ett ofta påtalat fel.
Det satt emellertid mera på ytan. Carl XV var i själ och hjärta
– eller blev åtminstone med åren – en ej blott desillusionerad
utan uppriktigt ödmjuk människa. Efter hans bortgång fann
man bland hans papper en föreskrift om hans begravning. Den
innehöll, att hans usla stoft ej vore värdigt att bisättas i Riddarholmskyrkan, enär han som kung ingenting uträttat. Hans
önskan var att jordas invid Ulriksdals kapell, och att på hans
grav skulle resas en enkel sten med det enda mdet C A R L.
Hela sin politik synes Carl XV från början ha inriktat på att
sammanföra och ena sina båda riken. Vid närmare efterseende
finner man, hur ofta hans åtgärder i Sverige och Norge äro parallella eller avsedda att motsvara varandra. Ur den konflikt, som
emellertid oförhappandes uppstår mellan hans norska och svenska
politik – därtill för hans egen personliga del mellan loven och
hållen – härleder sig såväl den specifikt svenska som även den
följande unionella och norska utvecklingen. Det är därför ingen
överloppsgärning utan tvärtom tillbörligt att påpeka, att
Carl XV:s regering börjar i Norge.
Vilken uppfattning man än må hysa om Carl XV som regent,
kan man ej förneka att han gick till sitt ganska otåligt efterlängtade värv med bestämda föresatser och några synnerligen väl
motiverade planer. Den första och längre delen av hans regering
får också sin inriktning och prägel av hans personlighet och hans
initiativ. Detta gäller både direkt och så småningom framför allt
indirekt. Det gäller vidare antingen hans initiativ realiserades
eller ej och även om de förverkligades på ett helt annat sätt än
han önskat och avsett. Med skäl kan man därför tala om hans
tid som en epok i vår historia, särskilt om man därmed menar de
första två tredjedelarna, åren 1857-1866.
Carl XV:s glada dagar är en benämning som ju fått slagordets
kraft och verkan. Emellertid är den adekvat, och den karakteriserar rätt väl en tid, då det materiella uppsvinget får sin natur- 39
·•
… . ~- ”
…–”– —————..-.- –
Edvard Thermamius
liga utlösning i ett rikare, om också inte finare nöjesliv; en tid,
då det var gott att leva och lustigt att leva, både i slott och borgarhem, och då även stugornas folk fick det märkbart bättre än förr;
de år, då, som Lars Johan Hierta misslynt skriver, krinolinerna
och festmiddagarnas matsedlar tilltaga i omfång; då de första
järnvägarna invigdes med- pomp och ståt och representationsreformen firades med fester och dryckeslag. Men därmed är
Carl XV:s tid i egentlig mening över. Det politiska vardagslivet
går sedan sin jämna lunk tämligen oberoende både av kungen och
hans ministär. Och med de glada dagarna är det förbi redan under 1860-talets sista, ganska bistra år.
Carl XV:s insatser som regent förtjänade en särskild och sammanhängande redogörelse. Avsikten är emellertid ingalunda att
här skriva en än så kort historik över hans regering; blott att
framdraga några i ordets egentliga bemärkelse karakteristiska
drag, hämtade från de stora och betydelsefulla frågor som förelågo och de avgöranden som träffades under hans tid. Det blir
med andra ord i stort sett en historia om god vilja och mången
gång förnuftiga syften, om friska men något beskäftiga ansatser
och om mer eller mindre snöpliga misslyckanden.
Från första stund inriktade sig den unge regenten på att rekonstruera statsrådet. Hans .föresats var att skapa en »homogen
konselj» i vartdera av unionsländerna. Därmed menade han
uppenbarligen en regering av skickliga, trogna och lojala medhjälpare, vilka skulle lydigt och smidigt utföra hans befallningar.
Så kom 1858 års konselj till stånd med Louis De Geer som justitiestatsminister. I själva verket blev det emellertid statsrådet som
tog ledningen. Den effektivisering av regeringsmakten, som Carl
eftersträvat, kom sålunda att vända sig mot honom själv. Så
uppstod, genom förhållandenas egen natur, bl. a. konungens
bristande förmåga och ärendenas svällande mängd, för första
gången i vårt land- liksom mutatis mutandis i Norge- en modern ministär, hos oss med en ledande kraft inom dess egen krets;
alltså helt enkelt en premierminister. Inom kort satt regeringen
så fast i sadeln, att Carl omöjligt kunde ersätta den med någon
annan. Upprepade försök gjordes, men alltid förgäves, ända fram
till 1870, då De Geer och hans ministär uttömt sin kraft och helt
enkelt fick gå.
Carl XV skall då, samma dag De Geer tagit avsked, ha anförtrott en av sina vänner: »Nu ska jag säga dig, är det jag som
styr.» Men det var blott ett av kungens vanliga överord. Någon
40
Carl XV
ovilja och hätskhet mot De Geer och hans kolleger – alla f. ö.
nästan rörande lojala mot sin ofta besvärlige herre – kan man
dock icke spåra hos Carl XV. Han var klok nog och ridderlig nog
att inse, att han hade dem att tacka för mycket, t. ex. att de ställde
till rätta det han gjort galet, och att han fick en stor del av sin
popularitet tack vare åtgärder som de påtvingat honom.
En avgörande vändpunkt i Carl XV:s historia är den s. k.
norska frågan (1860 och följande år). Carl hade förespeglat norrmännen, att han vid sitt trontillträde skulle avskaffa det i Norge
impopulära riksståthållarämbetet. Han hade kort sagt lovat vad
han inte kunde hålla. Den svenska allmänheten, riksdagen och
regeringen gjorde nämligen helt oväntat ett kraftigt och verksamt motstånd, och De Geer fick offra mycken möda för att på
uppskovsvägen få tvistefrågan ur världen och att släta över
kungens misslyckande. Utåt bevarades hans ansikte; men de initierade både i Sverige och Norge voro från denna tid fullt på det
klara med Carl XV.
Ännu vidlyftigare voro konungens skandinaviska planer. Det
som ytterst föresvävade honom var tvivelsutan en personalunion
med Danmark under hans egen ledning. Till att börja med tog
sig hans skandinavistiska politik uttryck i täta vänskapliga förbindelser med konung Frederik VII. När den danska politiken
ifråga om Slesvig och Holstein 1863 medförde att konflikten med
Tyskland blev akut, föreslog Carl XV vid möten med sin kunglige
vän på Skodsborg och Häckaskog i juli en allians, som i fall av
tysk aggression skulle ha medfört Sveriges och Norges uppträdande
på Danmarks sida. Då den svenska regeringen under ledning av De
Geer och Gripenstedt bestämt motsatte sig så vittgående utfästelser
(först på den nämnda Ulriksdalskonferensen) nödgades emellertid
Carl falla undan.
Sedermera handlade han emellertid gång på gång 1′!tick i stäv
mot vad politisk klokhet och vanlig anständighet bjöd. Omedelbart efter 1863 års riksdag, som visserligen beviljat en ringa
summa till försvarets förstärkning, men alldeles otillräckligt för
att utrusta en expeditionskår, lovade kungen helt frankt att
komma Danmark till hjälp. Episoden är väl kind, men förtjänar
återgivas i von Dardels likaledes kända version. Löftet gavs av
kungen åt en besökande dansk privatman, en viss Rosenmiiller;
en av dessa många skandinavistiska privatdiplomater, som kommo
så mycket ohägn åstad. (Värre var, att det omedelbart publicerades i pressen.) Dardel berättar i sin dagbok den 15 december 1863,
41
.j
Edvard Thermcenius
att han på en middag hos kungen träffat denne Rosenmiiller, som
förklarat, att danskarna voro mycket förbittrade på svenskarna,
därför att de nu sveko Danmark i det avgörande ögonblicket.
»Efter middagen», noterar Dardel vidare, »anförtrodde mig kungen
strålande, att han denna dag fattat sitt beslut med avseende på danska
frågan. I samråd med sina· två främsta ministrar [vilket var en
komplett osanning] hade H. M. bestämt sig för att understödja sin
granne så snart Tyskland genom att överskrida Eidern inträngt i
Schleswig. För detta ändamål ämnar han hålla i beredskap 20,000
man, som till våren skola sammandragas i Skåne.»
Dardel ställer sig emellertid med rätta skeptisk till uppgiften.
Han uttrycker sålunda i dagboken en stillsam undran, vilka skäl,
som kunde ha förmått Manderström och De Geer att frångå sin
försiktiga hållning. Dardel underlät heller inte att säga kungen,
att den enda fördel han kunde vinna av sin ädelmodiga handling
var, att han skulle få en mera stridsvan arme. Finare kan man
knappast uttala sin övertygelse att det hela skulle sluta med
katastrof. De ännu mer fantastiska och komprometterande förbundsplanerna från våren 1864 ~ efter Danmarks nederlag ~ må
här förbigås.
I den dominerande inrikespolitiska frågan om en representationsreform stod Carl XV från början bestämt på den konservativa sidan. Men han drevs av De Geer ~ och av förhållandenas
egen natur ~ steg för steg till eftergifter, till dess att han i
januari 1863 undertecknade propositionen om ny riksdagsordning.
De Geer hade nämligen då redan vunnit en sådan ställning, att
Carl icke kunde avskeda honom, ehuru lust därtill förvisso icke
saknades och planer i den vägen under åren 1862~65 gång på
gång voro å bane. Då kungen emellertid fann, att den vida övervägande delen av folket ivrigt åstundade en reform, synes han vid
den avgörande tidpunkten, d. v. s. under veckan före frågans avgörande i riksdagen den 4~8 december 1865, verkligen ha bidragit
till dess genomförande.
Carl XV var till hela sin läggning och även utbildning militär.
Han älskade sitt yrke som officer. På många områden var han
amatör; på det militära kände han sig som fackman, och var det
väl också ett gott stycke. Redan 1856, då han, medan Krimkrigets
erfarenheter ännu voro alldeles färska, fick en egen verkningskrets som regent i Norge, tog han fatt på uppgiften att söka förbättra de förenade rikenas krigsmakt. Hela sitt liv fullföljde han
denna strävan. I sin försvarspolitik följde han två bestämda
42
Carl XV
ideer. De båda rikenas försvarskrafter skulle alltmer samorganiseras. Armeerna skulle danas efter parollen »litet men gott».
Dessa »amalgameringssträvanden» i allmänhet, och de som
gällde försvaret i synnerhet, ha från norskt håll i regel registrerats med frän kritik, från svenskt med den pessimistiska efterklokhet, som låt vara omedvetet utgår från 1905 års unionsupplösning. Men svårligen kan man hävda, att dessa unionsregentens
planer och strävanden vare sig att överhuvud taget närmare förena
Sverige och Norge eller särskilt att samordna de båda rikenas
försvarskrafter, voro orimliga, långt mindre otillbörliga.
Försvarsfrågan var för Carl XV en hjärtesak. För den svenska
krigsmaktens återupprättelse ur sitt långa förfall verkade han
ivrigt och påpassligt. I början fick han ett slags hjälp av den
folkliga försvarsrörelse, som efter italienskt och engelskt mönster
plötsligt spred sig i vårt land, och som här kallades skarpskytterörelsen. Arsbarn med denna är »försvarsfrågan» i modern mening, d. v. s. som en städse aktuell politisk tvistefråga. Det kan den
nämligen sägas ha blivit, då Carl XV tillsatte sin försvarskommitte
av 1861. Resultatet av dennas överväganden förelåg 1865 och gick
då till riksdagen. Troligt är, att Carl XV tänkt sig att ständerna i
tacksamhet och förtjusning över representationsreformen skulle antaga förslaget. Dylika sammankopplingsplaner voro honom ingalunda främmande. Men hur därmed än må vara; han blev i varje
fall besviken, både på regeringen, som härvidlag visade motsatsen
till den kraft, som nedlagts på representationsreformens genomdrivande, och på ständerna, vilka från början ställde sig mer eller
mindre kallsinniga. Bondeståndet var i ty fall det svåraste. För
att här åstadkomma en möjligast gynnsam utgång nedlade Carl
XV ett oförtrutet övertalningsarbete, varom många vittnesbörd
finnas.
Ett av dem skall andragas, enär det ger en bild inte bara av
Carl XV:s iver för försvaret, och av hans patriarkaliska metoder,
utan ock av en annan sida av hans väsen och verksamhet. Berättaren är den redan 1866 framstående, sedermera under en lång
följd av år snart sagt dominerande bonderiksdagsmannen, Carl
Uvarsson i Värestorp. I sina 1888 skrivna »Minnesteckningar»
skriver han:
»En tilldragelse varom ingen officiel handling eller annan offentlig uppgift lär förekomma, må här antecknas, såsom vittnande om
Konung Carl den XV:s förhållande till Sveriges allmoge. Till riksdagen hade Kongl. Majt såsom så ofta varit fallet, avlåtit proposition
43
• <
·•
Edvard Thermcenius
om beväringsskyldighetens utvidgning. Innan frågan förekom till
avgörande inom riksdagen, fann Hans Majt. för gott att anmoda ett
mindre antal, något över ett dussin, av bondeståndets medlemmar
att infinna sig hos Honom en afton, för enskilt samtal i ämnet, och
bland dessa hade även jag fått en plats.» Sedan några andra närvarande nämnts, fortsätter Ifvarsson med att omtala, hurusom
»överläggningen, vilken börjades med ett föredrag av Konungen och
sedermera, under det vi, sittände omkring ett bord, tillsammans med
Konungen emellanåt drucko några glas punsch, fortsattes, stundom
ganska livligt, till dess Konungen tycktes hava nog fritt och fullständigt hört allas vår mening, som var att vi icke kunde ingå på
förslaget samt trodde icke heller att någon enda inom bondeståndet
gjorde det, emedan det stod så i strid med den allmänna meningen
hos allmogen, att till och med om någon av ståndets medlemmar
skulle vilja gå Hans Majts önskan tillmötes, så vågade han det icke.
av fruktan för sina kommitenter. Slutligen tackade Hans Majt. oss
för det vi velat höra Hans mening och för det vi sagt honom vår,
samt förklarade, att sedan vi sagt vår mening, så och då icke något
missförhållande fick äge rum mellan Sveriges Kung och Sveriges
bönder, aldra minst i en fråga, som huvudsakligen gällde Sveriges
allmoge, ville Han nu låta sin mening falla. J ag behöver icke säga
hur tacksamma vi voro och med vilka känslor vi skildes från en så
folkkär och tillmötesgående Konung. Några till mig i förtroende
sagda ord, just då jag lämnade Konungens rum, har jag förvarat i
minnet, men vill icke här anteckna dem. Kungen höll ord och det
väckta förslaget föll tämligen tyst.»
Kungen förstod, med andra ord sagt, att vända det eklatanta
nederlaget för sin sak till en framgång för sig personligen. Icke
ens den sluge Carl Ifvarsson genomskådade detta.
Sedermera var Carl XV en av de kraftigaste förkämparna för
försvarsfrågans förnyade upptagande, ända till dess framtvingandet av 1871 års urtima riksdag – ett alltjämt misslyckat försök
till försvarets främjande – skedde mot hans åsikt om det politiskt kloka och möjliga.
Efter representationsfrågans avgörande synes det gå något utför med konungens intresse för och ingripande i regerandet. Dock
verkade han ivrigt bl. a. för att riksdagarna skulle gå raskt
undan. Till den ändan sökte han påverka utskottsvalen genom
diverse övertalningar. Huvudsaken för honom var att det skulle bli
tydligt, att kungamakten inte lidit något intrång genom representationsreformen i allmänhet och de årliga riksdagarna i synnerhet.
Och med påtryckningar i vanlig stil var det ingalunda förbi.
Ett betecknande fall må här till sist återgivas. Det är karakteristiskt inte bara för metoden, utan också för kungens syfte – i detta
fall att närma unionsländerna till varandra. Under riksdagen
44
Carl XV
1868 var Carl XV livligt verksam för högre anslag till nordvästra
stambanan för att påskynda dess byggande. I Per Nilssons redan
citerade dagbok omnämnas flera av dessa kungliga påtryckningar.
Den 23 april voro Carl Ifvarsson (redan nu den mest inflytelserike bonden) och rådman Björck från Göteborg (en av de mest
framstående av kammarens ledamöter från f. d. borgareståndet)
var för sig uppkallade till kungen. Hur det därvid gick till omnämnes ej. Dagen därpå var det Per Nilssons tur. Så här låter
berättelsen:
»Kl. 9 gick jag till kungen enligt anmodan då jag träffade överste
Leijonancker som var ditkallad i samma ärende. Efter den sedvanliga hälsningen, sade han, att han önskade anslaget höjt till 4 miljoner till värmländska banan så den kunde bliva färdig 1871 i stället
för 1873. Då han nu varit i Norge uttalades allmänt den åsikt, att
det berodde på hur snart svenskarna ville bygga norska banan och
därmed visa om de hade någon allvarlig mening med en närmare
förening med Norge. En person i Norge, som var stor fiende till
föreningen och strävade efter att bli stortingsman men det hade
lyckats dem att få honom undanröjd men han blev suppleant och
om någon skulle sjukna så gör han sitt inträde och då skall han
genast få anledning att kasta in ett förslag; att det ser man,
svenskarna bry sig icke om någon närmare förening då de icke vill
gå Norges önskningar så mycket till mötes att de fortare bygger
färdig norska banan och det är därför jag önskar högre anslag. Jag·
svarade. Ers Maj :t jag har varit med både på Riksgäldsavdelningen
och i statsutskottet där vi noga beräknat statens tillgångar och talat
samt röstat för den lägre summan och därför kan jag icke ändra
åsikter. Kungen svarade: ’Du skall så fan heller, då va du en stackare, men du kan lova att du icke skall inverka på andra utan följa
din egen övertygelse.’ Då jag svarade Det löftet kan jag gärna giva,
emedan jag dessa två Riksdagar icke lagt mig mycket i järnvägsfrågorna. Efter något samtal därefter gjorde jag avträde.»
Det kan vara lämpligt vid slutet av denna essay åter vända
blicken mot människan.
Till Carl XV:s karakteristik hör också scenen med den utbrunne,
sjuke, vid drottningens dödsläger bittert gråtande maken. Dit
hör vidare det fantastiska giftermålsprojekt, som kort därefter,
under kungens sista levnadsår, framkastades av dåliga rådgivare,
och som av honom omfattades med iver, trots ihärdigt motstånd
från de vettiga i hans personliga och ansvariga i hans politiska
omgivning. Och för bättre .förståelse av Carl XV:smytens uppkomst bör i minnet återkallas hans ensamma död och hans dramatiska sista färd; huru konungen på väg hem för att få dö i
45
·.
’ ”
Edvard Thermrenius
Sverige – på sitt kära Ulriksdal – gick bort knappt hunnen
över gränsen, omgiven blott av några förtrogna vänner, och hur
sedan hans liktåg, besjunget av Gunnar Wennerberg, under gripet
deltagande från hög och låg, drog fram från Sundets till
Mälarens strand. Djup och äkta var landssorgen. Därom tala
såväl samtida vittnesbörd som memoarernas; stundom med en
icke oförklarlig underton av förvåning.
Carl XV var älskad – trots allt – av sitt folk; på grund av
sin personlighet. Louis De Geer har i sitt redan nämnda eftermäle betonat detta, sedan han skarpt klandrat den bortgångne,
helt enkelt genom att oförblommerat teckna honom sådan han
var, det vill säga sådan han tedde sig för en enkel, rättrådig, ansvarskännande man, som städse arbetade och gjorde sin plikt, och
som var rätt väl medveten om sina dygder. Ingenting kan invändas
mot denna klassiska karaktärsteckning. Ty i sin memoar, skriven
sexton år efter kungens död, har De Geer själv mildrat sina omdömen. Den väl funna och säkerligen fullt trovärdiga motiveringen
skall här förbigås. Det må vara nog att anföra slutorden: »Över
Carl XV:s bild kommer alltid att falla en vacker dager från hans
goda hjärta, hans vänsälla väsende och hans konstnärliga ande.
Han är mig kärare såsom ett minne, än han var under sin levnad;
och jag tror att min senaste uppfattning är den sannaste.»
Men med De Geers omdömen om konungen kan eftervärlden
näppeligen låta sig nöja. Som den romantiskt konservative och
i grund och botten gammaldags maktlystne monark Carl XV var,
framstod han för sin främste minister som en högst motsträvig och
vid framtvungna eftergifter opålitlig herre. Men den lojalitet och
pliktkänsla, som fått sitt vackra symboliska uttryck i hans valspråk var förvisso större och låg djupare, än hans medarbetaremotståndare i vardagens kiv kunde urskilja.
Och vad Carl XV ville åstadkomma med sin norska och skandinaviska politik, liksom hans oförtrutna strävan att förbättra sina
rikens försvar, kan och bör icke förbises; tvärtom är det väl värt
att av en minnestecknare framhävas. Det var förvisso inte enbart
kungens fel, att resultaten blevo så klena – annat än på så sätt,
att han här i stort sett helt enkelt var före sin tid. Därför böra i
den moderna bilden av Carl XV sådana drag som den goda viljan
och den i många fall riktiga instinkten särskilt markeras. Eljest
blir bilden icke sann.
46
Av lektorn docent EDVARD THERM.IENIUS, Göteborg
CARL XV är inte det ringaste aktuell. Hur skulle han kunna
vara det i våra dagar’ – på annat sätt än så, att man i svåra
tider ägnar en förströdd tanke åt idyllen. Hans korta regering
– tretton år som kung och dessförinnan två år som regent –
slutade för något mer än 70 år sedan; Carl XV dog på länsresidenset i Malmö den 18 september 1872. Efter honom ha följt hans
broder Oscar II och hans brorson, Gustaf V, vardera nu med 35 år
på tronen. Vad allt som hänt under deras dagar i ett mer och mer
stegrat tempo kan och behöver inte ens antydas. Däremot är det
på sin plats att erinra om, att »Carl XV:s glada dagar», den föregivna idyllen, i själva verket utgör en väl så stormig och händelserik tid som någon annan svensk konungs.
Dessa femton år inrymma, om vi nu först hålla oss till det
världspolitiska händelseförloppet, italienska frihetskriget, Polens
uppror mot Ryssland och de tre krig, som förde till Tysklands
enande och den tyska stormaktens konsolidering, alltså dansktyska kriget, kriget mellan Preussen och Österrike och slutligen
fransk-tyska kriget. Längre bort, men mycket observerat, rasade
inbördeskriget i Nordamerika. För Sveriges del betyda dessa år,
att skandinavismen gjorde bankrutt och att de sista resterna av
vår internationella maktställning – eller anspråken därpå –
förskingrades och försvann.
I vår inre historia är Carl XV:s tid, som hans utmärkte skildrare Carl Hallendorff påpekat, en övergångstid. Det som s k e d d e
tog i de .flesta nämnvärda fall sin början under Oscar I och fortsatte under Oscar II. Främst gäller detta det ekonomiska uppsvinget. Alla kurvor, i vilka man söker fånga denna utveckling,
börja sin branta stigning senast vid mitten eller i slutet av
Oscar I:s regering. Men även på detta område har Carl XV:s
dagar sitt eget signum. Än mera påtagligt bilda de epok om man
tänker på vår inrikes politik.
Den regering, som kronprinsen-regenten omedelbart skaffade
sig, genomförde en rad av de mest markanta och fruktbärande
33
Edvard Thermamius
reformerna i vår moderna historia. Näringsfriheten, frihandeln,
strafflagstiftningen, kommunallagstiftningen, sist och slutligen
representationsreformen – det må här räcka med denna uppräkning. Och Carl XV:s regering är inte minst som reformperiod en
tid för sig. Då man säger detta, får man visserligen inte glömma
eller förtiga, att kungen ingalunda var upphovsmannen till de
många märkliga och välgörande nyheter, som sålunda genomfördes. Louis De Geer skriver i sin sanna, och därför särskilt på
denna punkt ganska bittra karakteristik av den just bortgångne
(i ett brev daterat den 29 september 1872), att då »allt som skedde
under hans regering av någon betydenhet skedde mot hans vilja,
t. ex. i utrikes politiken, representationsfrågan, i strafflagsreformen, befordringsväsendet o. s. v., och han visst icke av gott hjärta
gav efter för sina folks vilja, utan i det yttersta intrigerade emot,
men aldrig hade kraft att någonsin strida för, knappt att själv behålla en grundsats, så har man svårt att fatta varuti hans storhet
bestod»; »den var», tillägger De Geer i sin memoar många år senare, »i själva verket, liksom hans frejdade väns, Fredrik VII:s,
blott svaghet».
På ett svårdefinierbart sätt – och om man så vill ett ytligt –
satte Carl XV likväl sin prägel på sin tid, och har så kommit att
symbolisera den. Carl XV har visserligen inte den ringaste
aktualitet i våra dagar. Men lika sant är, att han inte är glömd.
Han är och kommer säkerligen länge att förbli en av de kungagestalter, som skola fängsla svenska folkets intresse och leva i
dess minne. Och varför~ Svaret är både lätt och svårt att ge,
och lättast, om man tillgriper en särdeles banal fras: det personliga är det högsta i historien.
Alltså: först och främst därför att Carl XV var en personlighet, »en människa av kött och blod utan alla abstraktioner».
som De Geer skriver i sin nekrolog. För det andra därför att det
om honom och hans tid präglats ett högst livskraftigt slagord:
»Carl XV:s glada dagar.» Mången historisk personlighet har
förevigats huvudsakligen på grund av ett slagords makt (t. ex.
»Ljusets bonde»), och Carl XV hör till dem som i hög grad
profiterat härav. För det tredje lever Carl XV, liksom salig
Bellman, i anekdoten. Därtill kan måhända räknas, att han som
bekant gått till eftervärlden på ett mera substantiellt sätt, nämligen i ett icke ringa antal illegitima avkomlingar; något som
svenska folket på sin tid och flera generationer framåt väl känt
och accepterat som ett självklart och inte särskilt klandervärt
34
T
Carl XV
faktum. Sist och sammanfattningsvis: kring denne konung mer
än de flesta svenska – utom de allra största – har uppstått vad
man med ett nu för tiden flitigt använt ord kallar en myt.
I stället för att söka utveckla, vari Carl XV:s-myten består
kan man rationalisera frågan genom att undersöka, vilken föreställning svenska folket gör sig om denne konung. Man finner
då icke en, utan snarare tre Carl XV:s-»gestalter». De skulle
kunna betecknas sålunda: Den hittills vanliga officiella; den vanliga, privata; slutligen den av modern kritisk historieforskning,
på basis av den initierade samtida opinionen skapade, alltså den
kritiska, vilken väl så småningom slår igenom och blir den
officiella.
Den vanliga officiella bilden av den populäre Carl XV, det är
bilden av den unge, manlige, hjärtlige, för all del litet svage,
samtidigt den sant konstitutionelle kungen; han som väl i själ
och hjärta är konservativ, men som inte desto mindre hyggligt,
om ock något knorrande, samarbetar med sina moderat-liberala
rådgivare; kungen, som får äran av vad dessa genomfört.
At denna bild, vilken, som Hallendorff fint påpekat, briljant
och värmande återgives i von Rosens berömda porträtt i helfigur
av den ungdomlige konungen småler eller flinar emellertid
litet var, lekt som lärd, ty han kan själv tillfoga åtskilliga drag,
hämtade från den andra bilden, bilden av den vanliga, privata
Carl XV:s-gestalten. Reverenter sagt, den utsvävande kungen,
vivören; den ganska simple men i alla fall den livade, godhjärtade, den glade kung Kalle. Det är denne Carl XV som lever i
anekdoterna; supbrodern, som emellertid när som helst naturligt
och utan ringaste svårighet kunde återtaga sin ställning som
Hans Majestät Konungen. Typisk är anekdoten om hur kungen
en gång satt i skjortärmarna och sjöng och drack i ett lag studentsångare. (Allmän titelbortläggning förekommer i vissa versioner.) En av deltagarna i denna helafton kommer dagen därpå
och får företräde hos kungen och ber helt frankt att få hans porträtt. Och kungen ger honom strax en blank tvåkrona.
Andra och många historier om Kalle i fyrkanten äro av det
slag att de låta sig berättas blott i trängre kretsar och alls inte
passa för trycksvärtan. Det kan i detta försök till en teckning av
Carl XV väl anses tillåtet att för en gångs skull återge en autentisk skildring från denna del av konungens livssfär. Den är
helt trivial om något makaber; en ren och oförfalskad vardagshistoria men på samma gång en nyans rörande.
35
.•
Edvard Thermcenius
Det är den skånske riksdagsbonden Per Nilsson i Espö, en känd
och trovärdig upptecknare, som i sin dagbok berättar följande,
vilket här återges i referat och några citat; utan alla kommentarer.
Under den 11 april 1873 heter det i dagboken, »Kom Mamsell
Wilhelmirra S. och ville fråga mig till råds». Hon berättade, att
hon från 1865 varit kungens älskarinna. En tid hade hon tjänstgjort som postföreståndare i H-d (en ort cirka 15 mil från Stockholm) men sedan 1869 hade hon av kungen etablerats i Stockholm
i egen våning och med fast månadsunderhålL Emellertid hade
kungen glömt henne i sitt testamente, och hon hade haft besvär
att få ut några pengar; trots att Oscar II hjälpt henne.
Vid ett sammanträffande i hennes hem två dagar senare berättade hon något utförligare för Per Nilsson om vad som varit.
Hon visade bl. a. fram en mängd undertecknade biljetter från
kungen.
Innehållet var emellertid torftigt; »endast dag och timma då hon
skulle komma». Vidare omtalade hon, att då hon på sommaren 1866
»var utnämnd till postföreståndarinna i H-d överenskom hon med
honom att resa till Stockholm fyra gånger om året, men hon fick
resa oftare och sedan tröttnade de därvid, då hon på våren 1869
lämnade platsen till sin syster och reste till Stockholm då han hyrde
våning till henne, skänkte henne linne, duktyg och möbler. När hon
var i H-d skrev Carl XV långa brev till henne och satte sitt namn
under, men hon föregav att dem hade hon bränt upp. Dessa brev
när de kom fram hade de varit öppnade på H-l och därigenom blev
hennes förhållande till Kungen känt. Hon berättade vidare att han
var många gånger mycket svår men däremellan mycket god. Hon
var så kär i honom så hon icke kunde älska någon annan.»
Den tredje Carl XV:s-gestalten har från början utformats av
samtida, mer eller mindre sympatiska men samtidigt kritiska
iakttagare och skribenter, t. ex. justitiestatsminister Louis De
Geer och överintendenten Fritz von DardeL Den har, kan man
säga, utarbetats av Hallendorff och håller på att sakta glida
in i böckerna och i folks medvetande, så att den nu väl kan sägas
ingå i den litet högre och mer kvalificerade allmänbildningen.
Det betyder naturligtvis inte, att den tränger ut de äldre och
mera onyanserade. Carl XV var nu en gång för sitt folk, den stora
svenska allmänheten, ett slags ljusgestalt; man ville inte då och
man vill väl heller inte nu få för mycket skuggor med i bilden.
Denna nyanserade bild är inte så lätt att måla. Hallendorff har
i sin bok Från Carl XV:s dagar och i sin del av Sveriges historia
lika sakliga som förstående karaktärsskildringar. Fritz von
36
Carl XV
Dardel, kungens trogne men icke okritiske vän, Louis De Geer och
andra samtida ha i sina memoarer både ögonblicksbilder och sammanfattande karakteristiker av största värde. Men det må vara
tillåtet att försöka en, låt vara högst rapsodisk sammanfattning;
en teckning både av människan och av regenten- sådan han ville
vara, och sådan han blev.
Carl XV var född den 3 maj 1826. Vid sitt regeringstillträde var
han alltså 31 år fyllda. Han var en ståtlig och älskvärd man,
god och glad, kunglig och mänsklig, överströmmande av fysisk
kraft, full av goda föresatser. Han hälsades av sina båda folk,
i synnerhet av dess bredare lager, med stora förhoppningar.
Hans popularitet var vidsträckt och djup, och den bibehöll sig,
trots påtagliga skiftningar, förvånansvärt väl, fastän han ofta
tycktes nonchalera och ibland verkligen grovt nonchalerade den.
Han uppträdde lika lätt och otvunget i majestätisk pompa som
välvilligt, folkligt och uppsluppet studentikost. Det var han som
införde sedvänjan att Sveriges kung kallar alla sina undersåtar
för du. Han dansade med dalkullorna som arbetade i trädgården
på Ulriksdal, han stack cigarrer och riksdalrar till gardisterna på
vakt, drack punsch och sjöng gluntar med sina student- och artistvänner, kamperade med sina soldater vid övningslägren och exercerade dem outtröttligt. Han var en kraftkarl, som inte skrädde
orden, »gemen» och trevlig. Den populäre liberale politikern
August Blanche, som en gång hotade med upplopp, tystade han
effektivt med orden: »Du är pöbelns kung, men jag är folkets
kung!» Det var han också – hela folkets, inklusive pöbelns. I
de flesta kretsar var han omtyckt, beundrad, ja älskad; utom
bland de ledande och ansvariga. Där voro hans svagheter som
regent alltför uppenbara; men även där kunde man dock inte
undgå att ta hänsyn till hans goda hjärta, hans rent mänskligt
försonande egenskaper. Han var alltigenom välvillig, en vän till
sina vänner och knappast någon farlig fiende. Till hela sitt
framträdande hjärtlig, frispråkig och uppriktig föreföll han att
vara pålitligheten själv, men »ingen hade med större fallenhet
än han spelat öppen» såsom Louis De Geer påpekar. Carl XV:s
känsloliv var rikt, hans fantasi högst livlig och romantisk. I
sina önskedrömmar var han helt visst en krigarkung, som höljde
sig och sitt land med ära; i andra rummet en godmodig landsfader, som skapade lycka och trevnad för sina båda folk. Hans
ideal var riddartiden, men i levande livet blev riddaren en junker
37
.··•
Ed1)ard Thermwnius
och boheme. Dum var han emellertid ingalunda, och han insåg
.därför alltför väl verklighetens begränsade möjligheter och prosaiska krav. Uppfostrad av goda lärare i sträng anda, uppvuxen
i vår, för en kungason av hans läggning, något kärva svenska
miljö, hade dock den konstitutionellt monarkiska författningen
gått honom i blodet. Det -var för honom inte blott nödvändigt
utan kändes förvisso som ett etiskt krav att hålla sig inom grundlagens råmärken. Hans valspråk var: land skall med lag byggas.
Och detta urgamla svenska ord var för honom ett verkligt rättesnöre; stundom besvärande, ibland åter rätt bekvämt att kunna
skylla på, då exempelvis oförsiktigt givna löften om plats eller
befordran åt ämbetshungriga vänner icke kunde infrias tack vare
statsrådens gensagor. »Kungsord» gåvos lätt, men de kommo under hans tid att falla betänkligt i kurs.
Sina förpliktelser som regent tog Carl XV ej i egentlig mening
lättvindigt. Han hade de bästa föresatser och saknade ingalunda
insikt och en viss framsynthet. Det som hindrade honom att bli
en förträfflig regent var ej heller i främsta rummet hans ganska
medelmåttiga intelligens eller hans moraliska blottor, utan bristande arbetsamhet i bemärkelsen uthållighet i arbetet. Anteckningar, som skildra det dagliga livet vid hovet ge otvetydigt
vid handen, att regeringsplikterna mången gång fullgjordes och
viktiga beslut fattades på knappt tillmätta lediga stunder mellan
hans nöjen, hobbies eller representationer, ibland alldeles i förbigående. Den utomordentligt betydelsefulla Ulriksdalskonferensen, då frågan om Sveriges påtänkta allians med Danmark inför
kriget 1864 de facto kom att avgöras, hölls sålunda under det
slottet var fullt med förnäma gäster, vilka tillsammans med sin
kunglige värd ägnade sig åt en några dagars mycket vidlyftig
och påkostad hjortjakt.
Carl XV:s mest påfallande fel var en krass nöjes- och njutningslystnad, som han ej heller på minsta vis lade sig vinn om
att dölja. Men just detta drag, i förening med hans glada, vänliga,
hurtiga sätt, utgjorde en av de främsta orsakerna till hans popularitet bland massorna. Valspråket för hans privata liv var bokstavligen Wein, Weib und Gesang, alla njutna i kraftiga doser
och utan mycket avseende på kvaliteten. Hans förträffliga maka,
Lovisa, prinsessa av Nederländerna, stod alltid kärleksfullt och
nästan ödmjukt överseende vid hans sida, men hon var alltför
obetydlig att kunna fängsla honom, än mindre att hålla honom
inom tillbörliga gränser. Det står utom all fråga, att umgänget
38
Carl XV
med vin och kvinnor förkortade hans liv. Härtill bidrog emellertid även den långa rad misslyckanden, krossade illusioner och
grusade förhoppningar, hans regering för honom själv innebar.
Som hobby hade han utom sången främst måleriet, som han utövade med verklig talang. Dessutom rimmade han ofta, gärna
och med ovanlig lätthet. Med innehållet i hans poesier var det
emellertid mycket litet bevänt. Hans skrytsamhet med bravader
på olika områden, verkliga eller inbillade, är ett ofta påtalat fel.
Det satt emellertid mera på ytan. Carl XV var i själ och hjärta
– eller blev åtminstone med åren – en ej blott desillusionerad
utan uppriktigt ödmjuk människa. Efter hans bortgång fann
man bland hans papper en föreskrift om hans begravning. Den
innehöll, att hans usla stoft ej vore värdigt att bisättas i Riddarholmskyrkan, enär han som kung ingenting uträttat. Hans
önskan var att jordas invid Ulriksdals kapell, och att på hans
grav skulle resas en enkel sten med det enda mdet C A R L.
Hela sin politik synes Carl XV från början ha inriktat på att
sammanföra och ena sina båda riken. Vid närmare efterseende
finner man, hur ofta hans åtgärder i Sverige och Norge äro parallella eller avsedda att motsvara varandra. Ur den konflikt, som
emellertid oförhappandes uppstår mellan hans norska och svenska
politik – därtill för hans egen personliga del mellan loven och
hållen – härleder sig såväl den specifikt svenska som även den
följande unionella och norska utvecklingen. Det är därför ingen
överloppsgärning utan tvärtom tillbörligt att påpeka, att
Carl XV:s regering börjar i Norge.
Vilken uppfattning man än må hysa om Carl XV som regent,
kan man ej förneka att han gick till sitt ganska otåligt efterlängtade värv med bestämda föresatser och några synnerligen väl
motiverade planer. Den första och längre delen av hans regering
får också sin inriktning och prägel av hans personlighet och hans
initiativ. Detta gäller både direkt och så småningom framför allt
indirekt. Det gäller vidare antingen hans initiativ realiserades
eller ej och även om de förverkligades på ett helt annat sätt än
han önskat och avsett. Med skäl kan man därför tala om hans
tid som en epok i vår historia, särskilt om man därmed menar de
första två tredjedelarna, åren 1857-1866.
Carl XV:s glada dagar är en benämning som ju fått slagordets
kraft och verkan. Emellertid är den adekvat, och den karakteriserar rätt väl en tid, då det materiella uppsvinget får sin natur- 39
·•
… . ~- ”
…–”– —————..-.- –
Edvard Thermamius
liga utlösning i ett rikare, om också inte finare nöjesliv; en tid,
då det var gott att leva och lustigt att leva, både i slott och borgarhem, och då även stugornas folk fick det märkbart bättre än förr;
de år, då, som Lars Johan Hierta misslynt skriver, krinolinerna
och festmiddagarnas matsedlar tilltaga i omfång; då de första
järnvägarna invigdes med- pomp och ståt och representationsreformen firades med fester och dryckeslag. Men därmed är
Carl XV:s tid i egentlig mening över. Det politiska vardagslivet
går sedan sin jämna lunk tämligen oberoende både av kungen och
hans ministär. Och med de glada dagarna är det förbi redan under 1860-talets sista, ganska bistra år.
Carl XV:s insatser som regent förtjänade en särskild och sammanhängande redogörelse. Avsikten är emellertid ingalunda att
här skriva en än så kort historik över hans regering; blott att
framdraga några i ordets egentliga bemärkelse karakteristiska
drag, hämtade från de stora och betydelsefulla frågor som förelågo och de avgöranden som träffades under hans tid. Det blir
med andra ord i stort sett en historia om god vilja och mången
gång förnuftiga syften, om friska men något beskäftiga ansatser
och om mer eller mindre snöpliga misslyckanden.
Från första stund inriktade sig den unge regenten på att rekonstruera statsrådet. Hans .föresats var att skapa en »homogen
konselj» i vartdera av unionsländerna. Därmed menade han
uppenbarligen en regering av skickliga, trogna och lojala medhjälpare, vilka skulle lydigt och smidigt utföra hans befallningar.
Så kom 1858 års konselj till stånd med Louis De Geer som justitiestatsminister. I själva verket blev det emellertid statsrådet som
tog ledningen. Den effektivisering av regeringsmakten, som Carl
eftersträvat, kom sålunda att vända sig mot honom själv. Så
uppstod, genom förhållandenas egen natur, bl. a. konungens
bristande förmåga och ärendenas svällande mängd, för första
gången i vårt land- liksom mutatis mutandis i Norge- en modern ministär, hos oss med en ledande kraft inom dess egen krets;
alltså helt enkelt en premierminister. Inom kort satt regeringen
så fast i sadeln, att Carl omöjligt kunde ersätta den med någon
annan. Upprepade försök gjordes, men alltid förgäves, ända fram
till 1870, då De Geer och hans ministär uttömt sin kraft och helt
enkelt fick gå.
Carl XV skall då, samma dag De Geer tagit avsked, ha anförtrott en av sina vänner: »Nu ska jag säga dig, är det jag som
styr.» Men det var blott ett av kungens vanliga överord. Någon
40
Carl XV
ovilja och hätskhet mot De Geer och hans kolleger – alla f. ö.
nästan rörande lojala mot sin ofta besvärlige herre – kan man
dock icke spåra hos Carl XV. Han var klok nog och ridderlig nog
att inse, att han hade dem att tacka för mycket, t. ex. att de ställde
till rätta det han gjort galet, och att han fick en stor del av sin
popularitet tack vare åtgärder som de påtvingat honom.
En avgörande vändpunkt i Carl XV:s historia är den s. k.
norska frågan (1860 och följande år). Carl hade förespeglat norrmännen, att han vid sitt trontillträde skulle avskaffa det i Norge
impopulära riksståthållarämbetet. Han hade kort sagt lovat vad
han inte kunde hålla. Den svenska allmänheten, riksdagen och
regeringen gjorde nämligen helt oväntat ett kraftigt och verksamt motstånd, och De Geer fick offra mycken möda för att på
uppskovsvägen få tvistefrågan ur världen och att släta över
kungens misslyckande. Utåt bevarades hans ansikte; men de initierade både i Sverige och Norge voro från denna tid fullt på det
klara med Carl XV.
Ännu vidlyftigare voro konungens skandinaviska planer. Det
som ytterst föresvävade honom var tvivelsutan en personalunion
med Danmark under hans egen ledning. Till att börja med tog
sig hans skandinavistiska politik uttryck i täta vänskapliga förbindelser med konung Frederik VII. När den danska politiken
ifråga om Slesvig och Holstein 1863 medförde att konflikten med
Tyskland blev akut, föreslog Carl XV vid möten med sin kunglige
vän på Skodsborg och Häckaskog i juli en allians, som i fall av
tysk aggression skulle ha medfört Sveriges och Norges uppträdande
på Danmarks sida. Då den svenska regeringen under ledning av De
Geer och Gripenstedt bestämt motsatte sig så vittgående utfästelser
(först på den nämnda Ulriksdalskonferensen) nödgades emellertid
Carl falla undan.
Sedermera handlade han emellertid gång på gång 1′!tick i stäv
mot vad politisk klokhet och vanlig anständighet bjöd. Omedelbart efter 1863 års riksdag, som visserligen beviljat en ringa
summa till försvarets förstärkning, men alldeles otillräckligt för
att utrusta en expeditionskår, lovade kungen helt frankt att
komma Danmark till hjälp. Episoden är väl kind, men förtjänar
återgivas i von Dardels likaledes kända version. Löftet gavs av
kungen åt en besökande dansk privatman, en viss Rosenmiiller;
en av dessa många skandinavistiska privatdiplomater, som kommo
så mycket ohägn åstad. (Värre var, att det omedelbart publicerades i pressen.) Dardel berättar i sin dagbok den 15 december 1863,
41
.j
Edvard Thermcenius
att han på en middag hos kungen träffat denne Rosenmiiller, som
förklarat, att danskarna voro mycket förbittrade på svenskarna,
därför att de nu sveko Danmark i det avgörande ögonblicket.
»Efter middagen», noterar Dardel vidare, »anförtrodde mig kungen
strålande, att han denna dag fattat sitt beslut med avseende på danska
frågan. I samråd med sina· två främsta ministrar [vilket var en
komplett osanning] hade H. M. bestämt sig för att understödja sin
granne så snart Tyskland genom att överskrida Eidern inträngt i
Schleswig. För detta ändamål ämnar han hålla i beredskap 20,000
man, som till våren skola sammandragas i Skåne.»
Dardel ställer sig emellertid med rätta skeptisk till uppgiften.
Han uttrycker sålunda i dagboken en stillsam undran, vilka skäl,
som kunde ha förmått Manderström och De Geer att frångå sin
försiktiga hållning. Dardel underlät heller inte att säga kungen,
att den enda fördel han kunde vinna av sin ädelmodiga handling
var, att han skulle få en mera stridsvan arme. Finare kan man
knappast uttala sin övertygelse att det hela skulle sluta med
katastrof. De ännu mer fantastiska och komprometterande förbundsplanerna från våren 1864 ~ efter Danmarks nederlag ~ må
här förbigås.
I den dominerande inrikespolitiska frågan om en representationsreform stod Carl XV från början bestämt på den konservativa sidan. Men han drevs av De Geer ~ och av förhållandenas
egen natur ~ steg för steg till eftergifter, till dess att han i
januari 1863 undertecknade propositionen om ny riksdagsordning.
De Geer hade nämligen då redan vunnit en sådan ställning, att
Carl icke kunde avskeda honom, ehuru lust därtill förvisso icke
saknades och planer i den vägen under åren 1862~65 gång på
gång voro å bane. Då kungen emellertid fann, att den vida övervägande delen av folket ivrigt åstundade en reform, synes han vid
den avgörande tidpunkten, d. v. s. under veckan före frågans avgörande i riksdagen den 4~8 december 1865, verkligen ha bidragit
till dess genomförande.
Carl XV var till hela sin läggning och även utbildning militär.
Han älskade sitt yrke som officer. På många områden var han
amatör; på det militära kände han sig som fackman, och var det
väl också ett gott stycke. Redan 1856, då han, medan Krimkrigets
erfarenheter ännu voro alldeles färska, fick en egen verkningskrets som regent i Norge, tog han fatt på uppgiften att söka förbättra de förenade rikenas krigsmakt. Hela sitt liv fullföljde han
denna strävan. I sin försvarspolitik följde han två bestämda
42
Carl XV
ideer. De båda rikenas försvarskrafter skulle alltmer samorganiseras. Armeerna skulle danas efter parollen »litet men gott».
Dessa »amalgameringssträvanden» i allmänhet, och de som
gällde försvaret i synnerhet, ha från norskt håll i regel registrerats med frän kritik, från svenskt med den pessimistiska efterklokhet, som låt vara omedvetet utgår från 1905 års unionsupplösning. Men svårligen kan man hävda, att dessa unionsregentens
planer och strävanden vare sig att överhuvud taget närmare förena
Sverige och Norge eller särskilt att samordna de båda rikenas
försvarskrafter, voro orimliga, långt mindre otillbörliga.
Försvarsfrågan var för Carl XV en hjärtesak. För den svenska
krigsmaktens återupprättelse ur sitt långa förfall verkade han
ivrigt och påpassligt. I början fick han ett slags hjälp av den
folkliga försvarsrörelse, som efter italienskt och engelskt mönster
plötsligt spred sig i vårt land, och som här kallades skarpskytterörelsen. Arsbarn med denna är »försvarsfrågan» i modern mening, d. v. s. som en städse aktuell politisk tvistefråga. Det kan den
nämligen sägas ha blivit, då Carl XV tillsatte sin försvarskommitte
av 1861. Resultatet av dennas överväganden förelåg 1865 och gick
då till riksdagen. Troligt är, att Carl XV tänkt sig att ständerna i
tacksamhet och förtjusning över representationsreformen skulle antaga förslaget. Dylika sammankopplingsplaner voro honom ingalunda främmande. Men hur därmed än må vara; han blev i varje
fall besviken, både på regeringen, som härvidlag visade motsatsen
till den kraft, som nedlagts på representationsreformens genomdrivande, och på ständerna, vilka från början ställde sig mer eller
mindre kallsinniga. Bondeståndet var i ty fall det svåraste. För
att här åstadkomma en möjligast gynnsam utgång nedlade Carl
XV ett oförtrutet övertalningsarbete, varom många vittnesbörd
finnas.
Ett av dem skall andragas, enär det ger en bild inte bara av
Carl XV:s iver för försvaret, och av hans patriarkaliska metoder,
utan ock av en annan sida av hans väsen och verksamhet. Berättaren är den redan 1866 framstående, sedermera under en lång
följd av år snart sagt dominerande bonderiksdagsmannen, Carl
Uvarsson i Värestorp. I sina 1888 skrivna »Minnesteckningar»
skriver han:
»En tilldragelse varom ingen officiel handling eller annan offentlig uppgift lär förekomma, må här antecknas, såsom vittnande om
Konung Carl den XV:s förhållande till Sveriges allmoge. Till riksdagen hade Kongl. Majt såsom så ofta varit fallet, avlåtit proposition
43
• <
·•
Edvard Thermcenius
om beväringsskyldighetens utvidgning. Innan frågan förekom till
avgörande inom riksdagen, fann Hans Majt. för gott att anmoda ett
mindre antal, något över ett dussin, av bondeståndets medlemmar
att infinna sig hos Honom en afton, för enskilt samtal i ämnet, och
bland dessa hade även jag fått en plats.» Sedan några andra närvarande nämnts, fortsätter Ifvarsson med att omtala, hurusom
»överläggningen, vilken börjades med ett föredrag av Konungen och
sedermera, under det vi, sittände omkring ett bord, tillsammans med
Konungen emellanåt drucko några glas punsch, fortsattes, stundom
ganska livligt, till dess Konungen tycktes hava nog fritt och fullständigt hört allas vår mening, som var att vi icke kunde ingå på
förslaget samt trodde icke heller att någon enda inom bondeståndet
gjorde det, emedan det stod så i strid med den allmänna meningen
hos allmogen, att till och med om någon av ståndets medlemmar
skulle vilja gå Hans Majts önskan tillmötes, så vågade han det icke.
av fruktan för sina kommitenter. Slutligen tackade Hans Majt. oss
för det vi velat höra Hans mening och för det vi sagt honom vår,
samt förklarade, att sedan vi sagt vår mening, så och då icke något
missförhållande fick äge rum mellan Sveriges Kung och Sveriges
bönder, aldra minst i en fråga, som huvudsakligen gällde Sveriges
allmoge, ville Han nu låta sin mening falla. J ag behöver icke säga
hur tacksamma vi voro och med vilka känslor vi skildes från en så
folkkär och tillmötesgående Konung. Några till mig i förtroende
sagda ord, just då jag lämnade Konungens rum, har jag förvarat i
minnet, men vill icke här anteckna dem. Kungen höll ord och det
väckta förslaget föll tämligen tyst.»
Kungen förstod, med andra ord sagt, att vända det eklatanta
nederlaget för sin sak till en framgång för sig personligen. Icke
ens den sluge Carl Ifvarsson genomskådade detta.
Sedermera var Carl XV en av de kraftigaste förkämparna för
försvarsfrågans förnyade upptagande, ända till dess framtvingandet av 1871 års urtima riksdag – ett alltjämt misslyckat försök
till försvarets främjande – skedde mot hans åsikt om det politiskt kloka och möjliga.
Efter representationsfrågans avgörande synes det gå något utför med konungens intresse för och ingripande i regerandet. Dock
verkade han ivrigt bl. a. för att riksdagarna skulle gå raskt
undan. Till den ändan sökte han påverka utskottsvalen genom
diverse övertalningar. Huvudsaken för honom var att det skulle bli
tydligt, att kungamakten inte lidit något intrång genom representationsreformen i allmänhet och de årliga riksdagarna i synnerhet.
Och med påtryckningar i vanlig stil var det ingalunda förbi.
Ett betecknande fall må här till sist återgivas. Det är karakteristiskt inte bara för metoden, utan också för kungens syfte – i detta
fall att närma unionsländerna till varandra. Under riksdagen
44
Carl XV
1868 var Carl XV livligt verksam för högre anslag till nordvästra
stambanan för att påskynda dess byggande. I Per Nilssons redan
citerade dagbok omnämnas flera av dessa kungliga påtryckningar.
Den 23 april voro Carl Ifvarsson (redan nu den mest inflytelserike bonden) och rådman Björck från Göteborg (en av de mest
framstående av kammarens ledamöter från f. d. borgareståndet)
var för sig uppkallade till kungen. Hur det därvid gick till omnämnes ej. Dagen därpå var det Per Nilssons tur. Så här låter
berättelsen:
»Kl. 9 gick jag till kungen enligt anmodan då jag träffade överste
Leijonancker som var ditkallad i samma ärende. Efter den sedvanliga hälsningen, sade han, att han önskade anslaget höjt till 4 miljoner till värmländska banan så den kunde bliva färdig 1871 i stället
för 1873. Då han nu varit i Norge uttalades allmänt den åsikt, att
det berodde på hur snart svenskarna ville bygga norska banan och
därmed visa om de hade någon allvarlig mening med en närmare
förening med Norge. En person i Norge, som var stor fiende till
föreningen och strävade efter att bli stortingsman men det hade
lyckats dem att få honom undanröjd men han blev suppleant och
om någon skulle sjukna så gör han sitt inträde och då skall han
genast få anledning att kasta in ett förslag; att det ser man,
svenskarna bry sig icke om någon närmare förening då de icke vill
gå Norges önskningar så mycket till mötes att de fortare bygger
färdig norska banan och det är därför jag önskar högre anslag. Jag·
svarade. Ers Maj :t jag har varit med både på Riksgäldsavdelningen
och i statsutskottet där vi noga beräknat statens tillgångar och talat
samt röstat för den lägre summan och därför kan jag icke ändra
åsikter. Kungen svarade: ’Du skall så fan heller, då va du en stackare, men du kan lova att du icke skall inverka på andra utan följa
din egen övertygelse.’ Då jag svarade Det löftet kan jag gärna giva,
emedan jag dessa två Riksdagar icke lagt mig mycket i järnvägsfrågorna. Efter något samtal därefter gjorde jag avträde.»
Det kan vara lämpligt vid slutet av denna essay åter vända
blicken mot människan.
Till Carl XV:s karakteristik hör också scenen med den utbrunne,
sjuke, vid drottningens dödsläger bittert gråtande maken. Dit
hör vidare det fantastiska giftermålsprojekt, som kort därefter,
under kungens sista levnadsår, framkastades av dåliga rådgivare,
och som av honom omfattades med iver, trots ihärdigt motstånd
från de vettiga i hans personliga och ansvariga i hans politiska
omgivning. Och för bättre .förståelse av Carl XV:smytens uppkomst bör i minnet återkallas hans ensamma död och hans dramatiska sista färd; huru konungen på väg hem för att få dö i
45
·.
’ ”
Edvard Thermrenius
Sverige – på sitt kära Ulriksdal – gick bort knappt hunnen
över gränsen, omgiven blott av några förtrogna vänner, och hur
sedan hans liktåg, besjunget av Gunnar Wennerberg, under gripet
deltagande från hög och låg, drog fram från Sundets till
Mälarens strand. Djup och äkta var landssorgen. Därom tala
såväl samtida vittnesbörd som memoarernas; stundom med en
icke oförklarlig underton av förvåning.
Carl XV var älskad – trots allt – av sitt folk; på grund av
sin personlighet. Louis De Geer har i sitt redan nämnda eftermäle betonat detta, sedan han skarpt klandrat den bortgångne,
helt enkelt genom att oförblommerat teckna honom sådan han
var, det vill säga sådan han tedde sig för en enkel, rättrådig, ansvarskännande man, som städse arbetade och gjorde sin plikt, och
som var rätt väl medveten om sina dygder. Ingenting kan invändas
mot denna klassiska karaktärsteckning. Ty i sin memoar, skriven
sexton år efter kungens död, har De Geer själv mildrat sina omdömen. Den väl funna och säkerligen fullt trovärdiga motiveringen
skall här förbigås. Det må vara nog att anföra slutorden: »Över
Carl XV:s bild kommer alltid att falla en vacker dager från hans
goda hjärta, hans vänsälla väsende och hans konstnärliga ande.
Han är mig kärare såsom ett minne, än han var under sin levnad;
och jag tror att min senaste uppfattning är den sannaste.»
Men med De Geers omdömen om konungen kan eftervärlden
näppeligen låta sig nöja. Som den romantiskt konservative och
i grund och botten gammaldags maktlystne monark Carl XV var,
framstod han för sin främste minister som en högst motsträvig och
vid framtvungna eftergifter opålitlig herre. Men den lojalitet och
pliktkänsla, som fått sitt vackra symboliska uttryck i hans valspråk var förvisso större och låg djupare, än hans medarbetaremotståndare i vardagens kiv kunde urskilja.
Och vad Carl XV ville åstadkomma med sin norska och skandinaviska politik, liksom hans oförtrutna strävan att förbättra sina
rikens försvar, kan och bör icke förbises; tvärtom är det väl värt
att av en minnestecknare framhävas. Det var förvisso inte enbart
kungens fel, att resultaten blevo så klena – annat än på så sätt,
att han här i stort sett helt enkelt var före sin tid. Därför böra i
den moderna bilden av Carl XV sådana drag som den goda viljan
och den i många fall riktiga instinkten särskilt markeras. Eljest
blir bilden icke sann.
46