I en nyutkommen antologi om fascistiska rörelser i Amerika förr och nu görs på förekommen anledning jämförelser mellan den klassiska fascismen och trumpismen. Alarmisterna ser ett antal likheter, skeptikerna ser också likheter men även betydande skillnader.
Ibland vore det väldigt bra om gamla legender faktiskt var verklighet. Om någon urkraft från det förflutna kunde göra comeback på riktigt och ställa saker till rätta. Idag är ett sådant tillfälle med krig i Ukraina, krig i Mellanöstern, nästan krig om Taiwan och ständiga terrorhot på alla kontinenter utom Antarktis.
Yellowface är politisk satir i form av drama om den identitetspolitiska samtid vi lever i, präglad av sociala medier, cancel-kultur och wokeism.
Raketer och rymdresor har genom åren dragit till sig åtskilliga udda gestalter. Några av dem har visat prov på enastående förmåga att anpassa sig till skiftande omständigheter.
När svenska media ska beskriva det politiska livet i USA blir det ofta fel. En av förklaringarna är de etiketter man sätter på olika aktörer. Den verksamheten styrs allt som oftast av den gamla vanliga principen att allt läskigt finns till höger på den politiska skalan. Ett tag var ”extremt konservativ” så vanligt att orden började bli meningslösa.
Theutenberg har i sina dagböcker drivit tesen att Palme, som började sin karriär i underrättelsetjänsten, trots stenhård publik kritik mot USA och olika utspel om kärnvapenfri zon med mera var lojal mot västmakterna och Nato in i det sista.
Ibland blir det väldigt uppenbart att en av våra mest utmärkande egenskaper är självbedrägeri. Det mest aktuella exemplet är Hamas terror och styret i Gaza. Trots att de vann valet på att införa diktatur, förinta Israel och döda judar så har alltför många låtsats som om parollerna bara varit ord på ett papper, utan egentlig koppling till den praktiska verkligheten.
Det är här, i kontrasten mellan de små utmaningarna i vårt vardagsliv och krigets ohyggliga fasor som Min Europeiska Kärlek ger ett så starkt budskap. Den sparsmakade dekoren, den försiktiga musiken och den intensiva monologen gör att man kommer ett steg närmare budskapet.
Det som oroar bokförfattarna är att det nya utanförskapet i vårt land lösgjort krafter som inte bara riskerar underminera välfärdssystemen utan även tilliten människor emellan. Risken är, skriver de, att välfärdsstaten dör. Först lite i taget, sedan helt plötsligt.
Robert Gates efterlyser ett politiskt ledarskap på hemmaplan som övertygar medborgarna om att USAs globala ledarskap under 75 år inneburit fred mellan världens stormakter. Om USA ska skapa fortsatt säkerhet för sitt folk och garantera dess frihet måste man fortsatt upprätthålla sitt globala ledarskap.