Kjell Espmark var osannolikt framgångsrik, in i det sista. Han fick leva sitt liv i ett av världens mest välmående, vackra, fria och välordnade länder, Han fick åldras med värdighet och han fick en omsorgsfull vård under sin sista sjukdom. Man skulle kunnat vänta sig att det i hans sista diktsamling fanns åtminstone stråk av tacksamhet och varma tankar om detta land, detta folk och alla de människor som gjort hans liv till en framgångssaga. Men icke så!
Många länder i väst präglas av en ofta överdriven kritik mot den egna historien och dess ledande gestalter. Samtidigt som många auktoritärt styrda stater både okritiskt hyllar sina gamla hjältar och förtjust utnyttjar västs till självhat gränsande självkritik, som ett viktigt inslag i sin egen propaganda.
Media har under flera månader rapporterat om SAG-AFTRAs strejker och uppror kring usla arbetsförhållanden och jobbhotande AI-teknik. Bakom alla rubriker finns en bransch som redan innan var hårt ekonomiskt pressad av pandemin och som nu åter tvingas stå stilla.
Min förmodan är att LOs och LO-fackens verkliga problem är att de är alltför nostalgiska och visat sig förbluffande oförmögna till nytänkande. Vi lever ju i en annan värld – och ett annat Sverige – idag än när Rudolf Meidner var en centralfigur i LO-systemet på 1970-talet.
Sveriges regerande konung Carl XVI Gustaf har nu suttit i femtio år och ingenting tyder på annat än att han tänker sitta sin livstid ut. Det vill säga samma i princip som Elisabeth II levde och dog efter. I andra länder har monarkerna börjat pensionera sig, men det är knappast någonting för oss.
Det finns fler skäl än god senap som kan motivera ett besök i Dijon, Burgunds vackra och prydliga huvudstad. Dijon visar fortfarande upp mycket av den prakt och den stolthet över de egna framgångarna som präglade landets historia under senmedeltiden. Idag är den självklara platsen för den som söker efter det som finns kvar av det statsprojekt som dog med Karl den djärve på slagfältet i Nancy 1477 Musée des Beaux-Arts.
Medeltiden framställs ju ofta som en mörk period i historien. Mitt i detta elände skapade den engelske vinhandlarsonen, hovmannen och mångsysslaren Geoffrey Chaucer några berättelser, så fulla med färg, liv och lust att han av många räknas som den engelska litteraturens mest betydande gestalt före Shakespeare.
Rysslands angreppskrig mot Ukraina är inne på andra året. Det finns ett uppdämt behov att söka förstå bakomliggande orsaker. Kalle Kniiviläs Landet som vaknade: Berättelser från Ukraina, handlar inte i första hand om kriget utan om landet och ukrainarna samt om relationen till Ryssland.
För Tage Lindbom är det uppenbart att den stora socialistiska kraft som utvecklades i den svenska arbetarrörelsen, hade varit otänkbar utan hatet som grundläggande element. De politiska och ekonomiska motståndarna är onda, och rörelsen är god. Inget borgerligt parti kan framträda med det moraliska patos och det moraliska anspråk som arbetarrörelsen har.
Politikermemoarer blir sällan bra. Antingen tenderar de att bli utslätade historier som ängsligt undviker just det läsarna är ute efter att få veta – alternativt driver de en tes som ska resultera i pinsamheter för tidigare motståndare. Jonas Sjöstedts ”Allt kommer att bli bra” är inte en sådan bok.