I Malmö var ceremonin med anledning av förintelsens minnesdag befriande opolitisk. Befriande inte för att frågan inte är politisk – snarare tvärt om – utan därför fokus därmed kunde stanna vid minnet av det fasansfulla, vid enormiteten i det industriella folkmord som faktiskt saknar motstycke.
”Att det inte gått att hålla progressiviteten inom rimliga gränser och att utvecklingen vida överträffat de mest pessimistiska spådomarna av motståndarna mot progressivskatten beror enligt Hayeks mening på att argumenten till förmån för sådan beskattning kan användas för vilken som helst grad av progressivitet. Det finns inte någon bestämd allmän princip som anger, hur skattebördan bör fördelas mellan olika inkomsttagare, och var gränsen för diskrimineringen av högre inkomsttagare skall dragas. Det saknas spärrar mot godtycklighet.”
Hans Wallmark är en god vän och har under många år varit en lika kreativ som produktiv kollega till oss på Svensk Tidskrift. Vi i redaktionen instämmer i kören av gratulanter till Hans, både på bemärkelsedagen och för det nya kapitlet i livet som diplomat och brobyggare mellan Danmark och Sverige. Och hur bättre fira en tidningsman än med ett jubileumsnummer?
Bäste Hans,
Vi har tänkt mycket på dig på redaktionen inför din stora dag. Mest har det handlat om hur vi kan hylla dig för dina insatser men inte bara. Det är nämligen några små saker som borde fixas under våren. Med din nya post och din erfarenhet av att leva i gränsland både i Skåne och Norrbotten är du som klippt och skuren för uppdraget. Någon tänkte när de gav dig Köpenhamn.
Hans Wallmark har, både i och utanför redaktionen, betytt mycket för Svensk Tidskrift genom åren. Inte minst har han naturligtvis bidragit med ett otal texter. De tidigaste vi kan hitta är från 1993, alltså hela 32 år sedan.
De säkerhetspolitiska frågornas vikt underströks av vad som måste varit både minister- och mediarekord. Men så är också stundens allvar tydlig. ”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred”, konstaterade statsministern under sitt inledningsanförande.
”Ett val är som en morgondimma. Det är först när solen går upp och dimslöjorna skingras som man kan urskilja vad som faktiskt har hänt. Dagarna före amerikanska presidentvalet visade alla opinionsmätningar att det var absolut jämt. Donald Trump hade en liten fördel, men den låg inom felmarginalen. Men nu när rösterna är räknade vet vi: Trump vann en tydlig och klar seger. Så hur förklarar man det?”
Det är mörkaste december, och i tyngre stunder verkar omvärlden matcha de nordiska vinternätter. Krig, oro och polarisering präglar nyheterna och ibland är det svårt att skilja katastroferna från varandra. Men i den mörkaste vintern firas ljusets högtider.
Av media kan man lätt få bilden att Milei är en ensam professor med en motorsåg, men efter några dagar i Buenos Aires med möten med argentinska politiker och think tanks inser jag att Milei är en del av en mycket större rörelse. Och trots minst sagt tuffa reformer har Milei ett väljarstöd på över femtio procent. Det bådar gott för Argentina.
“Något annat som ligger i julens absoluta kärna, oavsett om man bekänner sig till Team Tomten eller Team Jesus, är dess helighet. I en samtid som präglas av oförmåga att hålla isär fest och vardag, och som därför förlorar känslan för fest mer än tristessen hos vardagen, är julen fortfarande ganska unik. Julaftons status som en helt speciell dag är slitstark. Det är en dag som inte kan firas var som helst, med vem som helst eller på vilket sätt som helst.”