Efter 1945 blev den danska slutsatsen att livet som svag, militärt isolerad småstat var ett dåligt alternativ. 1864 hade varit en katastrof men detsamma gällde april 1940. Det fanns bättre alternativ än ansvarslös äventyrspolitik och pinsam, självutplånande passivitet. Svaret blev medlemskap i NATO, utan vare sig kärnvapen eller utländska baser på dansk mark.
I botten av socialdemokratins Natomotstånd finns en ganska oklädsam antiamerikanism. Det är i denna politiska undervegetation som frodats sedan 1960- och 70-talet en del av argumenteringen hämtar sitt stöd. Magdalena Andersson borde därför lyssna lite mer till sin norske statsministerkollega som intervjuad i Sveriges Televisions 30 minuter ger ett annat perspektiv på Natos roll för nordisk säkerhet.
I ett läge där protektionistiska vindar blåser och den globala ekonomin och handeln är under stor press är Sveriges frihandelsvänliga linje inom EU helt avgörande. Under ledning av det franska ordförandeskapet i EU höjs istället röster om att industriproduktionen ska tvingas tillbaka till Europa på politisk väg. Den sortens protektionism och statliga inblandning i det fria näringslivet har aldrig varit lyckosam.
Nu präglas Centerpartiets budskap av en ny myt. En myt som partiledningen med stor energi, men föga framgång, försöker blåsa liv i – myten om den breda mitten. Myten om att C är politikens sol som alla andra tvingas förhålla sig till och samarbeta med. Så har det inte blivit. Tvärtom framstår den traditionellt sett mest attraktiva platsen på schackbrädet som öde och ogästvänlig.
Ungern har genomgått djupgående förändringar sedan Orbáns makttillträde 2010. Kritiker talar om en urholkad demokrati med minskad pressfrihet, försvagade rättsstatsmekanismer och ett orättvist valsystem utformat för att gynna regeringspartiet Fidesz. Men i den mån som det skett ett illiberalt skifte i Ungern har det främst slagit mot konkurrerande eliter. För de breda folklagren har de ekonomiska framstegen under samma period spelat större roll.
Det stora namnet i serbisk politik har i snart tio år hetat Aleksandar Vucic. En man som seglade upp i rampljuset under nationalistisk flagg på 90-talet för att tillbringa 00-talet med att mjuka upp sina åsikter och mogna politiskt. Sedan 2014 har han grundat sin dominans på neutralitet i utrikespolitiken, stabilitet i inrikespolitiken och en långsam men strid ström av ekonomiska framgångar. På söndag söker han öka sin makt över landet och dess institutioner ytterligare genom ett nyval.
Många undrar varför den ryska invasionen i Ukraina verkar ha genomförts på ett så oprofessionellt sätt. Det stämmer dåligt överens med den tidigare rädslan för ryska pansarkolonner i Centraleuropa. Sovjetunionen ansågs besitta en betydande militär kompetens. Om inte annat kunde man med tillgång till enorma resurser, och med begränsad respekt för krigets lagar, ofta uppnå sina mål i de begränsade konflikter som utmärkte det kalla kriget. Afghanistan indikerade dock att det samtidigt fanns allvarliga problem.
Det finns idag ingen som kan hävda att vi genom vår alliansfrihet står neutrala eller utanför den konflikt som Ryssland skapat. Att ”200 år av alliansfrihet har tjänat oss väl” är inget argument när världen har förändrats. Stabiliteten i vår del av världen är redan rubbad av rysk aggression och Sverige står inte längre utanför. Därmed blir frågan om svenskt Natomedlemskap en oundviklig fråga om att välja mellan allianslöshet eller medlemskapets skydd.
Välfungerande demokratiska institutioner stärks av konstruktivt ifrågasättande. Men det glödande självhat som under en längre tid har riktats mot den liberala demokratins institutioner har försvagat och eroderat våra system inifrån. Wokeismen har inneburit att universella, principiella resonemang och mätbara fakta blivit underordnade kollektiv identitet och tillhörighet.
Sovjets invasion av Afghanistan på julafton 1979 forcerades igenom av Politbyrån trots att militären hissade varningsflagg. Väldigt fort grusades förhoppningarna om ett enkelt förlopp. Stödet för kriget sjönk i takt med att likkistorna skickades hem. Västvärldens stöd till gerillatrupperna var inte oväsentligt för utgången. Trots att Moskva tidigt insåg felkalkylen tog det tio år och 15 000 döda soldater innan kriget var över.