CDU hotar att smula sönder Merkels ”Brandvägg mot Högern”

AfDs uppgång och CDUs nedgång har en gemensam orsak: Angela Merkels förkastande av den kristdemokratiska konservatismen, skriver Karl-Peter Schwarz.

Signalen till Antifa (AFA) gav SED-efterföljarpartiet Die Linkes delstatsordförande personligen, när hon vid den nyvalde FDP-ministerpresidenten Thomas Kemmerichs fötter kastade en blomsterkvast. I jakten på ”nazister” drog plundringståg genom FDP-föreningarna, skrämde anställda, krossade fönster och anlade bränder. Kemmerich och hans familj ställdes under polisbeskydd. I Mecklenburg-Vorpommern flydde en FDP-politiker med sin minderåriga dotter från ett hus som ”antifascister” beskjutit med fyrverkerier. ”Wer hat uns verraten? Freie Demokraten!” skanderade de, en variation på slagordet med vilket KPD en gång hetsat SPD. [Vem har förrått oss? Fria Demokrater, övers anm]

Om referensen till Weimarrepubliken känns träffande, så det på grund av gatuterrorn. Kemmerichs val kan inte jämföras med valet av Baum-Fricks kabinett. I januari 1930 gick de högernationalistiska partierna i Thüringen in i koalition med NSDAP och gjorde nazisten Wilhelm Frick till inrikesminister. I februari 2020 valde högerpopulistiska förtroendevalda i sluten omröstning en liberal politiker till ministerpresident, en som trovärdigt och otvetydigt uttalat sig emot ökat samarbete med den radikala högern. Inte heller förutsåg endera koalition i sin retorik att AfD skulle stötta en eventuell CDU-FDP-minoritetsregering.

Varken liberalerna eller kristdemokraterna i delstatsparlamentet bröt mot de demokratiska spelreglerna, men väl kanslern, som i all seriositet och offentlighet deklarerade att det oförlåtliga valresultatet måste revideras. CDU-ordföranden Kramp-Karrenbauer och hennes FDP-kollega Lindner satte sig i stånd att stadgevidrigt bringa sina thüringiska partivänner in i ledet. Enligt Muttis order skulle alla som ens övervägt att gratulera Kemmerich till valet läxas upp. Christian Hirte, viceordförande för CDU i Thüringen, förlorade således sitt jobb som förbundsregeringens kommissionär för de nya delstaterna.

Vad var det då egentligen som pågick? Hade Thüringens FDP- och CDU-föreningar gått i lag med djävulen själv? Ville de ha ett ”folkligt Thüringen” under den högerradikale Björn Höcke?

I själva verket motsätter de sig Die Linkes utpressning. Den röd-röd-gröna alliansen hade inte vunnit valet, men den höger som segrat stod på grund av uteslutningen av AfD inför ett dilemma: CDU och FDP hade svikit sina väljare om de hade hjälpt Ramelows Stasi-gäng till makten; för att förhindra detta var de förvisade till att söka stöd hos AfD, med vilka de vägrar ökat samarbete. Konstellationer som denna kan snart uppstå i flera delstatsparlament där rikspolitiken avspeglar sig starkt. När mitten krymper och vänster- och högerkanterna växer blir Merkels regeringssystem snart omöjligt.

AfD har kanslerns vänstersväng att tacka sin framväxt för. Franz Josef Strauss noterade en gång att det höger om CSU inte kan etableras en demokratiskt legitim rörelse. Merkel, å sin sida, jagade de konservativa väljarna ut ur CDU. Det hjälpte henne bevisligen att behålla makten, men kostade även CDU under det senaste förbundsvalet en miljon väljare som gick över till AfD. En ytterligare följd var att AfD självradikaliserades allt mer i sin isolering som samlingsparti för högern. Bakom ”brandväggen” som en gång restes mot Berndt Luckes liberala AfD regerar nu Höckers högerradikala flygel.

Det handlar inte så mycket om vad som nu sker i Thüringen, som huruvida CDU tar sig ur den låsning som Angela Merkel manövrerat in dem i. Med Kramp-Karrenbauers avsägelse av kanslerkandidaturen lär inte något kunna göras på länge än.

Karl-Peter Schwarz är österrikisk journalist bosatt i Wien och på Istrien. Krönikan publicerades först i Wientidningen Die Presse.

Översättning av Vladimir Lukic.