Charles Krauthammer; Energi och risker
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CHARLES KRAUTHAMMER:
Energi och risker
Valdez-utsläppet av olja skedde
nästan på dagen 1Oår efter
olyckan i Three Mi/e Island. Den
kärnkraftolyckan dödade ingen
men paniken som följde på den
har lett till dödsstöten för den
amerikanska kärnenergin.
Motståndet mot kärnkraft
närs av rädsla för att ta risker.
Men tanken att undvika risker
genom att i stället använda kol
och olja är uttryck för medveten
närsynthet. De ekologiska farorna med kol och olja är enorma.
Charles Krauthammer är amerikansk journalist.
S
yndabockar letas just nu ifallet med
oljeutsläppet i Alaska. Det vore underbart att kunna skylla också detta
på knark. Eller alkohol. Sannolikt kommer väl skulden istället att delas mellan
ett trist samspel av vanliga mänskliga
svagheter som slarv, bristande erfarenhet
och slöhet.
Vad än den direkta orsaken är kvarstår
problemet i princip. Detta behöver knappast utredas. Varje år korsar 1,2 miljarder
ton olja oceanerna i tankers. Och eftersom navigation är en mänsklig konst
kommer det alltid att göras mänskliga
misstag. Oljeutsläpp är en förutsägbar
kostnad för att driva handel. Tankers med
sina besättningar slits ibland sönder och
går på grund. Ju mer olja som efterfrågas,
desto fler tankers och desto större risker
för katastrof.
Vi vet inte var eller när utsläppen kommer att ske. Men vi vet attdet kommer att
ske utsläpp. Liksom vi vet, att om vi eldar
nog med kol dödar vi sjöar och skogar,
fast vi sedan inte vet exakt vilka. Detta är
priset för att använda kol. Och vi vet att
när man nyttjar olja, kol och andra fossila
bränslen tillförs atmosfären koldioxid
som ökar temperaturen kring jordklotet.
Vi vet inte precis när eller hur stor höjningen blir, men väl att den kommer.
Detta gör att den upprördhet och det
moraliserande som undantagslöst följer
på sådana ekokatastrofer ter sig orimliga.
Den mest sannolika följden av Valdez-utsläppet är försök att hindra fortsatt oljeutvinning från Alaska North Slope. Som
om en minskning av tillgången vore ett
sätt att minska efterfrågan. Som om inte
den olja som nu fraktas från Valdez till
Seattle kommer att ersättas av olja från till
exempel Venezuela till Houston. De karibiska öarna har stränder som är lika nedsmutsningskänsliga som Alaska. Lösningen löser ingenting.
Det är heller ingen lösning att ge fartygets kapten och hans medhjälpare en
avhyvling. Det enda sättet att minska risken för framtida spill är att minska användningen av olja och därmed minska
oljefraktandet. Det finns två sätt att åstadkomma detta. Att spara och att ersätta olja.
Man kan spara genom hårdare normer
för bränsleeffektivitet i bilar (i Förenta
staterna förbränns 45 procent av bränslet
i motorfordon), den förra administrationen mjukade utan nämnvärda protester
upp dessa normer. Man kan också spara
genom en bensinskatt, något som Bushadministrationen har djupa invändningar
mot. Bränslenormer höjer obetydligt bilpriserna. Bensinskatt höjer marginellt bilkostnaderna. Det anses tydligen förgripligt.
Vad Amerika istället bevittnat är en exploderande oljeimport.I januari 1989 importerades 45 procent av oljekonsumtionen (1985 var siffran 27 procent), mer än
det olycksaliga oljeåret 1979.
Det andra sättet att minska oljeberoendet och därmed oljetransporterna är substitution. Det betyder kärnkraft. Men liksom amerikanerna vägrar att betala några
få pence extra för bensinen, vill de undvika den mikroskopiska risken att dödas i
en kärnkraftsolycka som den vid Three
Mile Island.
Tio år efter Three Mile Island
Historien har sina poänger. Den senaste
är att Valdez-utsläppet som är det värsta
utsläppet i USA:s historia, inträffade näs- 203
tan på dagen 10 år efter Three Mile
Island, en kärnkraftsolycka som inte dö-
dade någon. Den efterföljande paniken
blev däremot i sak dödsstöten för den
amerikanska kärnenergin.
Och eftersom amerikanerna inte vill
överge sin belysning och sin luftkonditionering har nedgången för kärnkraften
nödvändiggjort att kol och olja nyttjas
desto mera. Atomenergi kan givetvis inte
direkt ersätta t ex bensin. Men varje kilowatt kärnenergi som bortfaller måste
framställas på annat sätt, mest sannolikt
genom att man bränner fossila bränslen.
Motståndet mot kärnkraft närs av
rädsla för att ta risker. Men tanken att
undvika risker genom att istället använda
kol och olja är uttryck för medveten närsynthet. De ekologiska farorna med kol
och olja är enorma. De är däremot inte
lätta att direkt uppfatta. De berör avlägsna ting:atmosfären, Alaska, kommande ”växthus”-generationer. Bara inte oss.
Ett land som bara för att undvika fruktan stoppar en säker, modern s-miljarders anläggning i Shoreham, Long Island,
innan den frambragt en enda kilowatt användbar energi har ingen rätt att klaga när
en tanker förstör Alaskas kust under
transport av flytande bränsle.
Klagomålen höjs nu för fisken, fågellivet och framtidsutsikterna i Prince William-sundet. Anklagandet och käbblet
har börjat. Detta missar poängen.Valdezolyckan är helt enkelt Amerikas försök att
exportera risker. Det enda skälet till att
amerikanerna nu är så upprörda är, att
man denna gång inte exporterade dem
tillräckligt långt.
(Copyright Washington Post Writers
Group.)
Energi och risker
Valdez-utsläppet av olja skedde
nästan på dagen 1Oår efter
olyckan i Three Mi/e Island. Den
kärnkraftolyckan dödade ingen
men paniken som följde på den
har lett till dödsstöten för den
amerikanska kärnenergin.
Motståndet mot kärnkraft
närs av rädsla för att ta risker.
Men tanken att undvika risker
genom att i stället använda kol
och olja är uttryck för medveten
närsynthet. De ekologiska farorna med kol och olja är enorma.
Charles Krauthammer är amerikansk journalist.
S
yndabockar letas just nu ifallet med
oljeutsläppet i Alaska. Det vore underbart att kunna skylla också detta
på knark. Eller alkohol. Sannolikt kommer väl skulden istället att delas mellan
ett trist samspel av vanliga mänskliga
svagheter som slarv, bristande erfarenhet
och slöhet.
Vad än den direkta orsaken är kvarstår
problemet i princip. Detta behöver knappast utredas. Varje år korsar 1,2 miljarder
ton olja oceanerna i tankers. Och eftersom navigation är en mänsklig konst
kommer det alltid att göras mänskliga
misstag. Oljeutsläpp är en förutsägbar
kostnad för att driva handel. Tankers med
sina besättningar slits ibland sönder och
går på grund. Ju mer olja som efterfrågas,
desto fler tankers och desto större risker
för katastrof.
Vi vet inte var eller när utsläppen kommer att ske. Men vi vet attdet kommer att
ske utsläpp. Liksom vi vet, att om vi eldar
nog med kol dödar vi sjöar och skogar,
fast vi sedan inte vet exakt vilka. Detta är
priset för att använda kol. Och vi vet att
när man nyttjar olja, kol och andra fossila
bränslen tillförs atmosfären koldioxid
som ökar temperaturen kring jordklotet.
Vi vet inte precis när eller hur stor höjningen blir, men väl att den kommer.
Detta gör att den upprördhet och det
moraliserande som undantagslöst följer
på sådana ekokatastrofer ter sig orimliga.
Den mest sannolika följden av Valdez-utsläppet är försök att hindra fortsatt oljeutvinning från Alaska North Slope. Som
om en minskning av tillgången vore ett
sätt att minska efterfrågan. Som om inte
den olja som nu fraktas från Valdez till
Seattle kommer att ersättas av olja från till
exempel Venezuela till Houston. De karibiska öarna har stränder som är lika nedsmutsningskänsliga som Alaska. Lösningen löser ingenting.
Det är heller ingen lösning att ge fartygets kapten och hans medhjälpare en
avhyvling. Det enda sättet att minska risken för framtida spill är att minska användningen av olja och därmed minska
oljefraktandet. Det finns två sätt att åstadkomma detta. Att spara och att ersätta olja.
Man kan spara genom hårdare normer
för bränsleeffektivitet i bilar (i Förenta
staterna förbränns 45 procent av bränslet
i motorfordon), den förra administrationen mjukade utan nämnvärda protester
upp dessa normer. Man kan också spara
genom en bensinskatt, något som Bushadministrationen har djupa invändningar
mot. Bränslenormer höjer obetydligt bilpriserna. Bensinskatt höjer marginellt bilkostnaderna. Det anses tydligen förgripligt.
Vad Amerika istället bevittnat är en exploderande oljeimport.I januari 1989 importerades 45 procent av oljekonsumtionen (1985 var siffran 27 procent), mer än
det olycksaliga oljeåret 1979.
Det andra sättet att minska oljeberoendet och därmed oljetransporterna är substitution. Det betyder kärnkraft. Men liksom amerikanerna vägrar att betala några
få pence extra för bensinen, vill de undvika den mikroskopiska risken att dödas i
en kärnkraftsolycka som den vid Three
Mile Island.
Tio år efter Three Mile Island
Historien har sina poänger. Den senaste
är att Valdez-utsläppet som är det värsta
utsläppet i USA:s historia, inträffade näs- 203
tan på dagen 10 år efter Three Mile
Island, en kärnkraftsolycka som inte dö-
dade någon. Den efterföljande paniken
blev däremot i sak dödsstöten för den
amerikanska kärnenergin.
Och eftersom amerikanerna inte vill
överge sin belysning och sin luftkonditionering har nedgången för kärnkraften
nödvändiggjort att kol och olja nyttjas
desto mera. Atomenergi kan givetvis inte
direkt ersätta t ex bensin. Men varje kilowatt kärnenergi som bortfaller måste
framställas på annat sätt, mest sannolikt
genom att man bränner fossila bränslen.
Motståndet mot kärnkraft närs av
rädsla för att ta risker. Men tanken att
undvika risker genom att istället använda
kol och olja är uttryck för medveten närsynthet. De ekologiska farorna med kol
och olja är enorma. De är däremot inte
lätta att direkt uppfatta. De berör avlägsna ting:atmosfären, Alaska, kommande ”växthus”-generationer. Bara inte oss.
Ett land som bara för att undvika fruktan stoppar en säker, modern s-miljarders anläggning i Shoreham, Long Island,
innan den frambragt en enda kilowatt användbar energi har ingen rätt att klaga när
en tanker förstör Alaskas kust under
transport av flytande bränsle.
Klagomålen höjs nu för fisken, fågellivet och framtidsutsikterna i Prince William-sundet. Anklagandet och käbblet
har börjat. Detta missar poängen.Valdezolyckan är helt enkelt Amerikas försök att
exportera risker. Det enda skälet till att
amerikanerna nu är så upprörda är, att
man denna gång inte exporterade dem
tillräckligt långt.
(Copyright Washington Post Writers
Group.)