Charlie är ensam

Samtidigt är det inte konstigt att de som reagerade mot lärarens modiga agerande trodde sig kunna göra det, utan att mötas av några allvarligare protester. Det är väldigt få som idag vågar visa karikatyrer som riktas mot islam i Europa. Senaste gången ”Charlie Hebdo” publicerade sina numera världsberömda bilder var det ingen annan tidning som vågade göra detsamma. Detta trots att det var en uppenbar och tydlig markering av demokratins och tryck- och yttrandefrihetens betydelse, skriver Mats Fält.

Min första personliga erfarenhet av islams mörka baksida fick jag på ett hotell i Georgia i början av 2000-talet. Jag var på en av mina resor genom den amerikanska Södern, tur och retur mellan Washington DC och New Orleans. Timmen var som vanligt sen efter besök i charmiga småstäder och på muséer och slagfält.

Jag stannade i receptionen och pratade om livet i landet med den arabiske nattportieren. Efter ett tag kom vi in på politik, kultur och historia – min, hans och Amerikas. Stämningen var god och vi behövde inte väja för känsliga ämnen. Min nye vän studerade medicin på ett av USA:s elituniversitet. Det var när vi på allvar kom in på religion som allt vände. Min samtalspartner hävdade på fullt allvar att han skulle döda sin syster om hon lämnade islam. Då var förtrollningen bruten och känslan av förbrödring, över kulturella och etniska gränser, borta. Det är en av de två kvällar jag känt mig illa till mods under många års resor i det stora landet i väster.

En lärare blev knivmördad på öppen gata i vad som tidigare var den kände socialistiske politikern Michel Rocards valkrets, Conflans-Saint-Honorine. Läraren hade i sin undervisning använt karikatyrer från satirtidningen ”Charlie Hebdo”. Det borde självklart vara tillåtet i franska skolor.

Samtidigt är det inte konstigt att de som reagerade mot lärarens modiga agerande trodde sig kunna göra det, utan att mötas av några allvarligare protester. Det är väldigt få som idag vågar visa karikatyrer som riktas mot islam i Europa. Senaste gången ”Charlie Hebdo” publicerade sina numera världsberömda bilder var det ingen annan tidning som vågade göra detsamma. Detta trots att det var en uppenbar och tydlig markering av demokratins och tryck- och yttrandefrihetens betydelse. Inte bara ett mer eller mindre smakfullt försök att protestera mot islam och dess lärosatser.

De som protesterade mot lärarens mod visste att de är nära att vinna kriget om rätten att ifrågasätta islam i Europa och Nordamerika. Alltför många vågar inte försvara våra principer. Istället läggs mycket krut på att begränsa yttrandefriheten för de debattörer som, på mer eller mindre goda grunder, vill rikta kritik även mot islam och dess företrädare. Jag är förvånad över att läraren vågade använda karikatyrerna i sin undervisning, med visad hänsyn till de elever som tyckte att de inte stod ut med att vara kvar i klassrummet just då. Det är imponerande när en ensam lärare, i en miljö där islam spelar en viktig roll, med risk för sin egen säkerhet, vågar göra det inget av de stora mediehusen numera vågar göra. Imponerande och oerhört tragiskt.

Reaktionerna på mordet speglar oviljan att på allvar ta tag i problemet. Macron har visserligen reagerat mot kraven på nedrivning av statyer och politiskt styrd omskrivning av historien, men han har inte ifrågasatt de begränsningar, både lagreglerade och genom självcensur, som ofta blockerar debatten om den snabbast växande religionen i vår världsdel. Det skickar tydliga signaler.

Samtidigt som vi borde slå vakt om våra principer innebär inte det att vi alla måste tycka likadant, eller ställa oss bakom alla uttryck för kritik eller ifrågasättande. De ofta kränkande angrepp mot andra religioner som förekommer i många länder, för det mesta utan att hindras av lagstiftning eller självcensur, är ibland både obegåvade och smaklösa. Detsamma gäller en hel del av det som publicerats av ”Charlie Hebdo”. Att kritisera kristna i Europa eller USA är föga heroiskt – att kritisera islam kan vara livsfarligt.

Vi måste inte alla älska ”Charlie Hebdo” eller applådera infantila angrepp på den katolska kyrkan, de protestantiska kyrkorna finner sällan någon anledning att reagera emot, men det måste vara lagligt och praktiskt möjligt att kritisera även religioner och det de står för, i fungerande demokratiska samhällen.

Diskussionen om mordet utanför Paris och karikatyrerna är kopplad till flera bekymmersamma fenomen. Ett är en tendens hos västerländska politiker att behandla även extrema religiösa grupper som legitima representanter för sina invandrade landsmän. Det första felet är att inte behandla alla invånare lika. Nästa fel är att ta för givet att de utvalda representanterna har en stark förankring bland de grupper de påstår sig representera – det är ofta inte alls fallet. Extremisterna utgör ofta en liten minoritet som inte sällan ses som ett problem även av sina egna landsmän. Många som flyttar till Europa vill slippa att kontrolleras av extrema imamer. Slutligen är det väldigt ologiskt när uppfattningar som ingen svensk politiker kan framföra utan att bli utrensad på dagen, plötsligt blir acceptabla bara för att de framförs av representanter för grupper som inte funnits så länge i vårt land. Tolerans är bra och även udda åsikter måste få framföras, men det skaver när de i praktiken får egna reservat och finansieras med särskilda bidrag till föreningar och religiösa samfund.

Ännu underligare blir det när inte minst de mer extrema grupperna inom i första hand islam, inte bara gynnas med bidrag och kontakter utan också får en egen gräddfil in i politiken. Vänsterpartiets tidigare demonstrationer tillsammans med islamister, skandalerna kopplade till islamism och antisemitism inom SSU Skåne, det organiserade samarbetet mellan Socialdemokrater för Tro och Solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) och Muslimska Brödraskapet närstående grupper och islamisters tidvis starka ställning inom Miljöpartiet är några exempel. Fler finns – även inom Centerpartiet och Moderaterna. Dessa representanter skulle aldrig fått en chans utan sin etniska och religiösa bakgrund, allra minst i partier där utrymmet för socialkonservativa och religiöst fundamentalistiska åsikter är minimalt.

Om debatten om mordet på läraren utanför Paris och yttrandefrihetens framtid ska bli på riktigt måste vi orka och våga ta tag i alla delarna av frågekomplexet. Om yttrandefriheten är förenlig med vad som i vissa länder liknar ett förbud mot ifrågasättande av islam och dess företrädare så har vi kört vilse. Om vår demokrati kan acceptera att Lars Vilks måste leva med ständig bevakning – och knappast någonsin kan visa sin konst – så har den förlorat mycket av sitt värde. När förlag, teatrar och gallerier idkar självcensur för att komma undan både kritik och hot, blir talet om konstens frihet något vi säger för att slippa bearbeta den dystra verklighet vi faktiskt lever i.

Om någon lärare i framtiden ska vara lika modig som Samuel Paty måste vi orka och våga ta ansvar för vår demokratis framtid. Det är inte för de enkla diskussionerna yttrandefriheten är viktig – det är för att de jobbiga, besvärliga och obekväma åsikterna också ska få en chans att höras, utan att stoppas av lagar, risken för höga böter eller politiskt styrd självcensur.

Idag är dess värre Charlie väldigt ensam.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun