Charlotta Friborg; Krönika
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
E
~
s::
E
Q)
LL
ro
….:::.:::
c
:o,__
:::.::::
Charlotta Friborg om FITTSTIM OCH MARKNADsFÖRING
O
mtalad har antologin Pittstim (Bokförlaget DN)
onekligen blivit. Redan titeln är en provokation. Lustfyllt levererar de 18
unga, kvinnliga skribenterna tasksparkar mot mansgriseri och kvinnoförakt. Men den gapiga marknadsföringen av boken har effektivt dolt att Pittstim är
något mer än en upprorisk kampskrift för unga kvinnor.
Antologin väckte uppmärksamhet innan den ens låg
på bokhandelsdiskarna. Recensenterna fick sig tillskickade blå trosor med boktiteln i svart tryck. De
unga arga kvinnorna, varav de flesta redan är etablerade namn i mediebranschen, presenterades i mittuppslag i Expressen. Publiceringen av ett sexistiskt
och äckligt brev från en medelålders författare och
rockartist till en av skribenterna som svar på en kritisk recension skapade en vältajmad kändisskandaL
Allting föreföll mycket välregisserat.
F
ÖLJAKTLIGEN HANDLAR NU DEBATTEN om Pittstim
i första hand om upphovsrättsfrågor, om en rockstjärnas kvinnosyn och språkbruk, om en avsutten
fackpamps dito och om bokförlagens nya marknadsföringsmetoder.
Antologin hade varit värd en mer seriös lansering.
Författarna och de två redaktörerna Belinda Olsson
och Linda Norrman Skugge borde ha litat mer till sin
egen förmåga, i stället för att använda sig av lättköpta grepp.
F
ITTSTIM ÄR – vilket, trots medieuppståndelsen,
tyvärr inte framkommit- nämligen något så ovanligt som en samling berättelser om flickors väg till
vuxenhet. I litteraturen finns en uppsjö av skildringar av pojkars utveckling, om deras sökande efter en
egen identitet, om deras första trevande kontaktförsök
med det motsatta könet, om kränkningar och besvikelser och om hur en skör självkänsla efterhand etableras. För flickor som växt ifrån Kittyböckerna har
inte så mycket annat än Mitt livs novell stått till buds.
I Pittstim blandas revoltlusta med hudlöshet i personligt hållna berättelser om kroppsfixering, sexualitet, smink, ätstörningar, förälskelser och försök att
stå emot förutfattade meningar om kvinnlighet och
yrkesval. Öppenhjärtigheten och okuvligheten imponerar. Bärande tema i essäerna är kampen för att bli
sedd som individ, inte som ett kön, inte som en del av
ett kollektiv, utan som människa.
M
EN I STÄLLET FÖR ATT LYFTA fram de egna texterna och låta dem stå för sig själva har flera av
skribenterna pepprat sidorna med lönestatistik, uppgifter om andelen kvinnor på chefsbefattningar, citat
från böcker och andra exempel (såsom det beryktade
brevet) som ska illustrera det strukturella patriarkala förtrycket.
Texterna hade klarat sig bra utan de löst påhängda feministiska randmarkeringarna, i synnerhet som
flera av skribenterna så tydligt deklarerar sin vägran
att se sig som offer för könsfördomar, för en besvärlig uppväxt eller för andra omständigheter.
Redigeringen och den spekulativa lanseringen har
givit antologin Pittstim publicitet. Men det är kollektivet som kommit i fokus, ”fittstimmet” som enligt
förordet nu ”tar över världen”. Gruppen av unga, kaxiga kvinnor som utmanar gubbvälde, fördomar och
förstockning passar in i det säljande mediedramaturgiska konceptet. Men de enskilda skribenterna bakom
antologin, många av dem mycket begåvade, har hamnat i bakgrunden.
D
EN BOK SOM EGENTLIGEN handlar om kvinnors
kamp för att bli sedda och för att bli behandlade
som självständigt tänkande personer har föranlett en
debatt där allt ljus i stället fallit över en halvgammal
manlig rockartist.
Någon har anledning att vara efterklok.
Det må vara att Ulf Lundeli är en tölp. Men Pittstims tema är ett annat.
Charlotta Friborg (charlotta.friborg@dn.se) är ledarskribent i Dagens Nyheter.
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 2!
~
s::
E
Q)
LL
ro
….:::.:::
c
:o,__
:::.::::
Charlotta Friborg om FITTSTIM OCH MARKNADsFÖRING
O
mtalad har antologin Pittstim (Bokförlaget DN)
onekligen blivit. Redan titeln är en provokation. Lustfyllt levererar de 18
unga, kvinnliga skribenterna tasksparkar mot mansgriseri och kvinnoförakt. Men den gapiga marknadsföringen av boken har effektivt dolt att Pittstim är
något mer än en upprorisk kampskrift för unga kvinnor.
Antologin väckte uppmärksamhet innan den ens låg
på bokhandelsdiskarna. Recensenterna fick sig tillskickade blå trosor med boktiteln i svart tryck. De
unga arga kvinnorna, varav de flesta redan är etablerade namn i mediebranschen, presenterades i mittuppslag i Expressen. Publiceringen av ett sexistiskt
och äckligt brev från en medelålders författare och
rockartist till en av skribenterna som svar på en kritisk recension skapade en vältajmad kändisskandaL
Allting föreföll mycket välregisserat.
F
ÖLJAKTLIGEN HANDLAR NU DEBATTEN om Pittstim
i första hand om upphovsrättsfrågor, om en rockstjärnas kvinnosyn och språkbruk, om en avsutten
fackpamps dito och om bokförlagens nya marknadsföringsmetoder.
Antologin hade varit värd en mer seriös lansering.
Författarna och de två redaktörerna Belinda Olsson
och Linda Norrman Skugge borde ha litat mer till sin
egen förmåga, i stället för att använda sig av lättköpta grepp.
F
ITTSTIM ÄR – vilket, trots medieuppståndelsen,
tyvärr inte framkommit- nämligen något så ovanligt som en samling berättelser om flickors väg till
vuxenhet. I litteraturen finns en uppsjö av skildringar av pojkars utveckling, om deras sökande efter en
egen identitet, om deras första trevande kontaktförsök
med det motsatta könet, om kränkningar och besvikelser och om hur en skör självkänsla efterhand etableras. För flickor som växt ifrån Kittyböckerna har
inte så mycket annat än Mitt livs novell stått till buds.
I Pittstim blandas revoltlusta med hudlöshet i personligt hållna berättelser om kroppsfixering, sexualitet, smink, ätstörningar, förälskelser och försök att
stå emot förutfattade meningar om kvinnlighet och
yrkesval. Öppenhjärtigheten och okuvligheten imponerar. Bärande tema i essäerna är kampen för att bli
sedd som individ, inte som ett kön, inte som en del av
ett kollektiv, utan som människa.
M
EN I STÄLLET FÖR ATT LYFTA fram de egna texterna och låta dem stå för sig själva har flera av
skribenterna pepprat sidorna med lönestatistik, uppgifter om andelen kvinnor på chefsbefattningar, citat
från böcker och andra exempel (såsom det beryktade
brevet) som ska illustrera det strukturella patriarkala förtrycket.
Texterna hade klarat sig bra utan de löst påhängda feministiska randmarkeringarna, i synnerhet som
flera av skribenterna så tydligt deklarerar sin vägran
att se sig som offer för könsfördomar, för en besvärlig uppväxt eller för andra omständigheter.
Redigeringen och den spekulativa lanseringen har
givit antologin Pittstim publicitet. Men det är kollektivet som kommit i fokus, ”fittstimmet” som enligt
förordet nu ”tar över världen”. Gruppen av unga, kaxiga kvinnor som utmanar gubbvälde, fördomar och
förstockning passar in i det säljande mediedramaturgiska konceptet. Men de enskilda skribenterna bakom
antologin, många av dem mycket begåvade, har hamnat i bakgrunden.
D
EN BOK SOM EGENTLIGEN handlar om kvinnors
kamp för att bli sedda och för att bli behandlade
som självständigt tänkande personer har föranlett en
debatt där allt ljus i stället fallit över en halvgammal
manlig rockartist.
Någon har anledning att vara efterklok.
Det må vara att Ulf Lundeli är en tölp. Men Pittstims tema är ett annat.
Charlotta Friborg (charlotta.friborg@dn.se) är ledarskribent i Dagens Nyheter.
lm lSvensk Tidskrift 11999, nr 2!